David

Gud valde ut David, en ödmjuk herde, till att leda Sitt folk. Han var noga med alla ceremonier knutna till den judiska religionen, och han utmärkte sig genom sin frimodighet och orubbliga förtröstan på Gud. Man lade märke till hans trofasthet och vördnad. Hans fasthet, ödmjukhet och kärlek till rättfärdighet samt beslutsamma karaktär gjorde honom duglig till, att främja Guds höga målsättning, och undervisa Israel till uppoffring, samt att leda dem som en ädelhjärtad och klok monark.

Hans religiösa sida var uppriktig och brinnande. Det var de gånger, som David var helt ärlig mot Gud, och ägde dessa förfinade karaktärsdrag, som Gud kallade honom för en man efter Sitt eget hjärta. Då han blev upphöjd till tronen, stod hans allmänna uppförande i bjärt kontrast till andra nationers kungars. Han avstod från avgudadyrkan, och verkade nitiskt, för att Israels folk inte skulle förledas av de omkringboende folkslagen. Han var starkt älskad och ärad av sitt folk.

Ofta vann han seger, och triumferade. Han ökade sin rikedom och storhet. Men hans ägodelar ägde ett inflytande, som ledde honom bort från Gud. Hans frestelser var många och starka. Till sist föll han till föga för de omkringboende kungarnas sedvanliga bruk, att ta sig flera hustrur, och han vigde sitt liv åt flergiftets onda utfall. Hans första fel var, att ta sig mer, än en hustru, och därigenom överge Guds kloka förordning. Efter att ha övergett det riktiga, röjdes vägen för större fel. De kungliga, avgudadyrkande nationerna betraktade det som en större ära och värdighet, att få många hustrur, och David betraktade det som en ära för sin tron, att ha flera hustrur. Men han fick uppleva den olycka, som denna ondska leder till, i form av den betungande disharmonin, rivaliteten och svartsjukan ibland sina talrika hustrur och barn.

I fallet med Uria och Batseba, var hans förbrytelse avskyvärd i Guds ögon. En rättvis och opartisk Gud varken tålde eller ursäktade dessa synder hos David, utan sände honom en tillrättavisning och allvarlig anklagelse genom Natan, Sin profet, som med levande färger tecknade och skildrade hans stora överträdelse. David hade blivit förblindad under sitt förunderliga avfall från Gud. Han hade ursäktat sitt eget syndiga handlande inför sig själv, tills hans uppförande tycktes godtagbart i hans egna ögon. Ett galet steg hade banat väg för ett annat, till dess hans synder fordrade en tillrättavisning från Herren, genom Natan. David vaknade upp som ur en dröm. Han märkte en förnimmelse av sin synd. Han sökte inte, att ursäkta sitt uppförande, eller dölja sin synd, liksom Saul gjorde; utan med ånger och uppriktig sorg böjde han huvudet inför Guds profet, och erkände sin skuld. Natan berättade för David, att Gud skulle tillge hans synd, på grund av hans ånger och ödmjuka bekännelse, och avvända en del av de hotande katastroferna, samt skona hans liv; likväl skulle han straffas, därför att han hade gett Herrens fiender tillfälle till bespottelse. Tillfället har gripits av Guds fiender, från Davids tid till vår egen. Skepticism har härjat inom kristenheten, och förlöjligat Bibeln på grund av Davids handlande. De icke troende påtalar saken med David för kristna, hans synd i fallet med Uria och Batseba, hans månggifte, och påstår, att David kallades för en person enligt Guds eget hjärta, och om Bibelns uppteckning är korrekt, har Gud rättfärdiggjort David för hans förbrytelser.

Jag blev visad, att det var då, som David var ren och vandrade efter Guds råd, som Gud kallade honom för en människa efter Sitt eget hjärta. Sedan David hade övergett Gud, och fläckat ned sin dygdiga karaktär med sina förbrytelser, var han inte längre en man enligt Guds hjärta. Gud rättfärdiggjorde inte i minsta grad hans synder, utan sände Natan, Sin profet, med ödesdigra fördömanden till David, därför att han hade överträtt Herrens bud. Gud visade Sitt misshag över Davids många hustrur, genom att hemsöka honom med straffdomar, och låta ondska resa sig upp emot honom från hans eget hus. Den fruktansvärda katastrof, som Gud på grund av Davids syndighet lät drabba honom - som tidigare blivit kallad för en man efter Guds hjärta - är ett bevis för alla generationer, att Gud inte rättfärdiggör någon överträdare av Hans bud; utan att Han förvisso straffar den skyldige, oavsett hur rättfärdig och gynnad vederbörande en gång varit, då personen följt Herren i hjärtats renhet. När den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör ont, räddar hans tidigare rättfärdighet honom inte undan en helig och rättvis Guds vrede.

Bibelhistoriens ledande män har syndat allvarligt. Deras synder är inte dolda, utan noggrant nedskrivna i Guds menighets historia, med straff från Gud, som följer på kränkningarna. Dessa saker har lämnats kvar i uppteckningen till gagn för efterföljande släkter, och bör ingjuta tro på Guds Ord som en exakt historia. Människor, som önskar att betvivla Gud, kristendomen och Guds Ord, vägrar att döma oväldigt och opartiskt, utan skärskådar liv och karaktär, för att finna fel i deras leverne, som har varit Israels mest framträdande ledare. Gud har i den inspirerade historien ordnat med en noggrann skildring av karaktären hos dåtidens bästa och största personer. Dessa män var dödliga, föremål för en frestande Djävul. Skriften skyler inte över deras svaghet och synder, utan lägger fram dem i klar dager, jämte tillhörande tillrättavisningar och straff. Dessa ting ”skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” Första Korintierbrevet 10:11.

Gud har inte låtit mycket yttras i Sitt Ord till rosar över de bästa människors dygder, som har levat på jorden. Alla deras segrar, samt stora och goda gärningar, har tillskrivits Gud. Han allena kan ta åt Sig äran, Han allena skall upphöjas. Han har varit allt och i alla. Människor har blott varit redskap, svaga hjälpmedel, i Hans händer. All kraft och förträfflighet har kommit från Gud. I människor har Gud sett en ständig böjelse för, att överge och glömma bort Honom, samt för att dyrka skapelsen i stället för Skaparen. Därför har Gud inte tillåtit, att det efterlämnats värst mycken ros till människor på den heliga historiens blad.

David ångrade sin synd i stoft och aska. Han bad innerligt om Guds förlåtelse, och dolde inte sin ånger för sitt rikes stormän, nej, inte ens för dess tjänare. Han författade en ångerfull psalm, som talade om hans synd och ånger, vilken psalm han visste skulle bli sjungen släkte efter släkte. Han önskade, att andra skulle undervisas av hans livs tråkiga historia. De sånger, som David författade, sjöngs av hela Israel, i synnerhet i det samlade hovets närvaro, samt inför prästerna, äldstebröderna och styresmännen. Han visste, att hans syndabekännelse skulle göra kommande släkter uppmärksamma på hans överträdelser. Han förde fram sin sak och visade dem, vilken han hoppades på förlåtelse från: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd.” Psaltaren 51:3. ”Rädda mig från blodskulder, Gud, du min frälsnings Gud”. Vers 16.

David visade inte upp en oomvänd människas anda. Om han hade haft den anda, som folkens härskare omkring honom ägde, skulle han inte ha funnit sig i bilden av sin förbrytelse från Natan i dess sanna, avskyvärda färger, utan skulle ha tagit livet av den trofaste tillrättavisaren. Men till trots för sin upphöjda tron, och sin obegränsade kraft, var hans ödmjuka erkännande inför alla, som han bar ansvar för, ett bevis på, att han fortsatt fruktade och darrade inför Herrens ord.

David skördade bittert sina felaktiga gärningars frukter. Hans söner handlade utifrån de synder, som han gjort sig skyldig till. Amnon begick ett allvarligt brott; Absalom hämnades det, genom att slå ihjäl honom. Således dök Davids synd hela tiden upp i hans tankar, och kom honom att känna hela tyngden från orättfärdigheten mot Uria och Batseba.

Absalom, hans egen son, som han älskade framför alla sina barn, gjorde uppror mot honom. Genom sin anmärkningsvärda skönhet, vinnande sätt och föregivna vänlighet stal han listigt folkets hjärtan. Han ägde inte godhet mot andra i hjärtat, utan var äregirig och, såsom framgår av hans handlande, tillgrep han intriger och brott, för att säkra sig riket. Han skulle ha återgäldat sin fars kärlek och vänlighet, genom att ha tagit hans liv. Han utropades till kung av sina efterföljare i Hebron, och anförde dem i jakten på sin far. Han besegrades och dödades.

David pinades svårt av upproret. Det liknade ej något krig, som han varit inblandad i. Hans visdom från Gud, jämte hans egen kraft och duglighet i krig, gjorde att han framgångsrikt stod emot sina fienders angrepp. Men detta onaturliga krig, som uppstod i hans eget hus, och att den ansvarige var hans egen son, ledde till att hans lugna och klara omdöme blev omtöcknat och försvagat. Och insikten om, att detta onda hade förutskickats av profeten, och att det drabbat honom på grund av överträdelse av Guds bud, tillintetgjorde hans skicklighet och tidigare oförlikneliga mod.

David blev förödmjukad och drabbad av stor sorg. Han flydde från Jerusalem, för att rädda sitt liv. Han gick inte fram i självtillit och kunglig ära, förtröstande på Gud, så som han hade gjort vid tidigare slag; utan i det, att han gick upp på toppen av Oljeberget, omgiven av sitt folk, och sina mäktiga män, dolde han huvudet i sin ödmjukhet, och gick barfota samt grät. Hans folk tog efter detta exempel på djup ödmjukhet, som deras kung gav prov på under sin flykt från Absalom.

Simei, en släkting till Saul, som alltid hade varit missunnsam mot David, eftersom han fick tronen och kunglig ära, som tidigare varit Sauls, använde tillfället till att släppa lös sitt upproriska hat mot David, under hans olycka. Han förbannade kungen, och kastade sten och jord på honom och hans tjänare, samt anklagade David för att vara en blodbesudlad och gemen man. Davids anhängare bad om lov till, att gå fram och ta hans liv; men David tillrättavisade dem, och sade till dem, att: ”Må han förbanna. Ty om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?’” ”’Se, min son som har utgått från mitt eget liv söker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det.” Andra Moseboken 16:10, 11.

Alltså erkände han för sitt folk och sina främsta män, att detta var det straff Gud bragt över honom på grund av hans synd, som hade gett Herrens fiender orsak till bespottelse; att den upphetsade benjaminiten måtte uträtta sin del av det föreskrivna straffet, och om han bar dessa ting med ödmjukhet, skulle Herren mildra hans plåga, och vända Simeis förbannelse till välsignelse. David uppvisade inte en oomvänd människas anda. Han visade sig ha erfarenhet av Guds angelägenheter. Han uppvisade en natur mottaglig för tillrättavisning från Gud, och han vände sig i tillit till Honom som den ende han trodde på. Gud belönade Davids tillit till Honom, genom att förkasta Ahitofels råd, och bevarade hans liv.

David var inte det slags person, som Simei ville utmåla honom som. Då Saul vid upprepade tillfällen hade fallit i hans våld, och hans efterföljare kunde ha dödat honom, vägrade David att låta dem göra det, fastän han hela tiden fruktade för sitt liv, och blev jagad av Saul som ett djur. En gång, då Saul var i hans våld, skar han av ett stycke av hans klädedräkt, så att han kunde överbevisa Saul om, att han inte tänkte göra honom något, även om han kunde ha tagit hans liv, om han hade velat. Ändå ångrade David detta, eftersom Saul var Herrens smorde.

Då David var törstig, och ville ha vatten från Betlehems källa, bröt sig tre man, utan hans vetskap, igenom filistéernas här, och hämtade upp vatten ur Betlehems brunn, och förde det till David. Han menade, att det var för heligt att dricka, för att släcka sin törst, därför att tre man, på grund av sin kärlek till honom, hade satt sina liv på spel, för att få tag i det. Han tog inte lätt på livet. För honom syntes det, att dricka deras blod, om han skulle dricka vattnet dessa modiga män hade satt livet på spel för att få tag i. Han utgöt högtidligt vattnet som ett heligt offer till Gud.

Efter Absaloms död vände Gud Israels hjärtan, som en mans hjärta, till David. Simei, som hade förbannat David i hans ödmjukhet, i fruktan för sitt liv, var ibland de första upprorsmännen, som mötte David vid hans återvändande till Jerusalem. Han skapade förvirring genom sitt upproriska uppträdande mot David. De, som varit vittnen till hans oförskämda uppträdande, uppmanade David till, att inte skona hans liv, eftersom han förbannat Herrens smorde. Men David tillrättavisade dem. Han inte bara skonade Simeis liv, utan förlät honom allra nådigast. Hade David varit hämndgirig, kunde han genast ha stillat sitt begär, genom att slunga förbrytaren i döden.

Israel uppnådde välstånd och dess folkmängd ökade under Davids herravälde; och då de blev starka, med ökat välstånd och storhet, blev de upphöjda och stolta. De glömde alla sina nådegåvors Skänkare, och miste snabbt sin särskilda och heliga egenart, som skilde dem åt från folken ibland dem.

I sitt välstånd bevarade inte David den karaktärens ödmjukhet och tillit till Gud, som utmärkte den tidigare delen av hans liv. Han betraktade vinnandet av riket med stolthet, och kontrasterade deras dåvarande välmående med deras fåtalighet och ringa kraft, då han tillträdde tronen, varvid han tog till sig hela äran. Han tillfredsställde sina äregiriga känslor, genom att ge efter för Djävulens frestelse, att räkna Israels folk, så att han kunde jämföra deras tidigare svaghet med deras framgångssaga under hans regering. Detta misshagade Gud, och gick emot Hans uttryckliga befallning. Det skulle leda Israel till, att förlita sig till sin styrka i antal, i stället för på den levande Guden.

Arbetet med, att räkna Israel var inte helt till ända, förrän David kände sig överbevisad om, att han hade begått en stor synd mot Gud. Han insåg sitt fel, och ödmjukade sig inför Gud, bekände sin stora synd i, att dåraktigt räkna folket. Men hans ånger kom för sent. Ordet hade redan gått ut från Herren till Hans trofaste profet, att bära fram budskapet till David, och ge honom hans val av straff för hans överträdelse. David visade fortsatt tillit till Gud. Han valde, att falla i en nådig Guds händer, hellre än att överlämnas på nåd och onåd till onda människors gruvlighet.

En snabb förintelse följde därefter. Sjuttio tusen utplånades av pesten. David och Israels äldstebröder visade den djupaste ödmjukhet och sorg inför Herren. Då Herrens ängel var på väg, för att utrota Jerusalem, bad Gud honom att avbryta sitt förintelseverk. En medömkande Gud älskade stadigt Sitt folk, oavsett deras uppror. Ängeln, som var iförd krigsliknande kläder, med draget svärd i handen, utsträckt över Jerusalem, uppenbarade sig för David, och för dem, som var hos honom. David blev ytterligt rädd, och ropade högt i sitt lidande, och i sitt lidande för Israel. Han bad Gud, att rädda fåren. I sitt lidande bekände han: ”’Det är jag som har syndat, det är jag som har handlat orätt. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Låt din hand drabba mig och min fars hus.’” Andra Samuelsboken 24:17. Gud talade till David, genom sin profet, och bjöd honom, att sona sin synd. David ångrade sig helhjärtat, och hans ånger togs emot. Araunas tröskplats erbjöds honom utan kostnad, att uppföra ett altare på; likaså boskapen, och allt annat nödvändigt för ett offer. Men David sade till honom, som ville skänka honom denna givmilda gåva, att Herren var villig att ta emot offret, som han var beredd att göra, men att han inte tänkte komma fram inför Herren med ett offer, som inte kostat honom något. Han ville köpa det till fullt pris. Där offrade han bränn- och fredsoffer. Gud godtog offren och svarade David med, att sända eld från himlen till att förtära offret. Herrens ängel blev befalld, att sticka svärdet i skidan, och upphöra med sitt utplåningsverk.

David diktade många av psalmerna i ödemarken, dit han måste fly, för att finna trygghet. Även där förföljde Saul honom; och David blev flera gånger bevarad från, att falla i Sauls händer, genom försynens särskilda ingripande. Då David gick igenom sina hårda prövningar, uppvisade han orubblig tillit till Gud, och blev särskilt genomsyrad av Hans Ande, då han tonsatte sina sånger, som berättar om hans faror och befrielser. Likaså tillskrev han Gud, sin barmhärtige beskyddare, pris och ära. I dessa psalmer märks det innerlighet, hängivenhet och helighet. Han sjöng dessa sånger, som uttryckte hans tankar och begrundanden om gudomliga ting, ackompanjerade av skön musik på harpa och andra instrument. Psalmen i Andra Samuelsboken 22 tonsattes, då Saul jagade honom, för att ta hans liv. Nästan alla Davids heliga sånger arrangerades under den tidigare perioden av hans liv, då han tjänade Herren med hjärtats redbarhet och renhet.

David ville bygga ett hus till Gud, vari han kunde sätta den heliga arken, och dit hela Israel kunde komma och tillbe. Herren upplyste David om, genom Sin profet, att han inte skulle komma att bygga huset, utan att han skulle få en son, som skulle bygga ett hus åt Gud. ”Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig.” Kapitel 7:14. Gud uppvisade medömkan och medkänsla för felande människors svagheter, och lovade, att om han överträdde, skulle Han straffa honom; och om han ångrade sig, skulle Han tillge honom.

De sista åren i Davids liv kännetecknades av trofast helgelse till Gud. Han sörjde över sina synder och över, att han hade övergett Guds rättfärdiga föreskrifter, vilket hade förmörkat hans sinnelag, och gett Herrens fiender orsak till bespottelse. Herren instruerade David genom Sin ängel, och gav honom en mönsterbild över det hus, som Salomo skulle bygga åt Honom. En ängel gavs i uppdrag, att stå hos David, då han nedtecknade de viktiga anvisningarna till Salomo om husets arrangemang. Davids hjärta var med i arbetet. Han visade ett allvar och en helgelse, genom att vidta omfattande förberedelser för byggningen, och sparade varken på arbete eller omkostnader, utan lämnade stora donationer från sin egen skattkammare, varvid han satte ett ädel exempel för sitt folk, som de inte dröjde med att följa med villiga hjärtan.

David närde den största omsorg för Salomo. Han fruktade, att han skulle följa hans exempel i, att göra något galet. Med den djupaste sorg såg han fläckar och skavanker, som denne ådragit sin karaktär, genom att falla i fatala synder, och han ville rädda sin son från det onda, i fall han kunde. Han hade lärt sig av erfarenhet, att Herren aldrig någonsin fördrog galna gärningar, oavsett om de utfördes av den mest upphöjde furste, eller den enklaste medborgare, utan hemsökte Sitt folks ledare med desto hårdare straff, eftersom furstens ställning var viktigare, än den enklaste medborgares. De synder Israels ledare begick, skulle minska kriminalitetens avskyvärdhet i folks sinnen och samveten, och göra andra folkslag, som inte fruktade Gud, utan trotsade Hans myndighet, uppmärksamma på det, och de skulle ledas till, att bespotta Israels Gud.

David ålade sin son högtidligt, att noga följa Guds lagar, och uppfylla alla Hans krav. Han återgav till Salomo Herrens ord, som sagts honom själv genom Hans profeter: ”Jag skall befästa hans kungamakt för evigt, om han står fast vid att följa mina bud och föreskrifter, som han nu gör. Nu säger jag inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som hör det: Håll fast vid alla Herrens, er Guds, bud, och iaktta dem noga så att ni får besitta det goda landet och lämna det som arv till era barn till evig tid. Du, min son Salomo, må lära känna din fars Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ, ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, låter han sig finnas av dig, men om du överger honom, då förkastar han dig för evigt. Var nu uppmärksam, ty Herren har utvalt dig till att bygga ett hus till helgedom. Var stark och gå till verket.’” Första Krönikeboken 28:7-10.

Efter att ha gett denna uppgift till sin son hörbart för folket, och i Guds närvaro, yttrade han stora tacksägelser till Gud, för att Han påverkat hans eget hjärta, och folkets hjärtan, till att ge villigt för det stora byggnadsarbetet. Han bad också Herren ihärdigt om, att göra Salomos hjärta hörsamt för Hans bud. Han sade: ”Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad som är rätt. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag också sett med glädje hur ditt folk som står här har burit fram åt dig sina frivilliga gåvor. Herre, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders Gud, låt ditt folks hjärtas håg och tankar för evigt vara redo till sådant och vänd deras hjärtan till dig. Ge min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar och utför allt detta och bygger detta tempel, som jag har skaffat förråd till.’” Kapitel 29:17-19.

Davids offentliga arbete närmade sig sitt slut. Han visste, att han snart skulle dö, och han lämnade inte ifrån sig sina uppgifter i förvirrat tillstånd, för att betunga sin sons själ, utan så länge som han ägde tillräcklig kroppslig och mental styrka, ordnade han med sitt rikes angelägenheter, även i de minsta saker, och glömde inte bort, att varsko Salomo om ärendet med Simei. Han visste, att den sistnämnde skulle orsaka bekymmer i riket. Denne var en farlig man, med våldsamt temperament, och gick endast att hållas i schack med hot. Närhelst han vågade, skulle han starta uppror, eljest skulle han inte tveka inför att ta Salomos liv, om han fann lägligt tillfälle.

Då David uträttade sina uppgifter, föregick han med gott exempel för alla, som kommit till ålder, att ordna med sina angelägenheter, så länge som de är i stånd därtill. När döden nalkas, och deras mentala förmågor försvagas, skall de nämligen inte tyngas av något av världslig art, som distraherar deras tankar från Gud.