Sedan Jesus hade helat den sjuke mannen vid Betesdas dam på sabbaten, tändes de ledande judarnas hat mot honom, så att de sökte att bringa honom om livet, och det var därför inte rådligt för honom att längre bli kvar i Jerusalem. Han drog alltså åstad till Galiléen och valde Kapernaum som sitt arbetsfält. Här lärde han folket, och stora skaror av människor samlade sig på sabbaten för att lyssna till hans ord. På denna plats syntes ej vara några hinder i vägen, även om det fanns spioner omkring honom, vilka väntade på att höra eller se något, som de kunde anklaga honom för.
Folket lyssnade gärna till hans gudomliga undervisning. Hans hjärta var fullt av medlidsamhet för människorna i deras lidande tillstånd, och det var en stor glädje för honom, när de anammade hans gudomliga undervisning. Hans åhörare blev förtjusta av den tydlighet och vältalighet, varmed han förkunnade sanningen. Han tog sina liknelser från händelser, som inträffade i deras dagliga liv. Han lämpade sitt språk efter alla klasser och förhållanden.
Jesus gick ej till Kapernaum för att slippa umgänge med människor eller för att finna vila från sitt arbete. Kapernaum var en stad, som genomrestes av många människor, vilka kom från olika landskap och stannade kvar i staden både under bort- och hemresan. Här kunde alltså den store Läraren träffa alla nationer och folk av olika samhällsklasser. Hans undervisning skulle alltså inte nå endast dem, som var närvarande, utan de, som hörde den, skulle komma att utbreda den i många hem i andra omkringliggande landskap. Sålunda skulle folket ledas till att forska i profetiorna, och deras uppmärksamhet skulle komma att vändas till Frälsaren, så att hans verk och mission blev kända i världen.
Här hade Jesus ett bättre tillfälle än på något annat ställe att möta människor av alla klasser, då de kom tillsammans för att uträtta sina ärenden. De rika, som hölls i vördnad för sin rikedom, fick här höra hans vittnesbörd, så väl som de fattiga och nödställda. Kristus framställde sig själv för folket som världens Frälsare. Så snart det blev bekant, att han var i Kapernaum, samlades stora skaror för att lyssna till hans visdomsord. Jesus hade tagit sina lärjungar med upp på ett berg för att vara i ensamhet för en kort stund; men då han såg folket komma till sig, kunde han ej visa bort dem.
Judarnas högtid skulle snart inträffa, och folket kom till Kapernaum på väg till Jerusalem för att söka Jesus, vars märkvärdiga underverk de hört omtalas. De sjuka och anfäktade blev förda till honom, och han helade dem från deras sjukdomar. Då han såg deras glädje, som han hade hjälpt, fröjdade han sig med dem, som erhöll hans välsignelser. Han gjorde många familjer lyckliga genom att återställa de sjuka till hälsa. Han lyste upp många hem, som varit inhöljda i lidandets töcken. De bedrövade blev tröstade, de okunnige fick undervisning, och hopp spirade i de förtvivlades hjärtan.
Folket anammade det budskap, som han gav dem, och trodde hans ord. Ingen var mera villig att anamma sanningen än de fattiga och ringa, som inte var åtskilda från Frälsaren genom fåfänglighet och högmod samt genom denna världs rikedomar och människors lovord. De fann tröst hos honom för alla sina bekymmer och brister. Han visade inte bort någon. Han rördes av medlidsamhet över deras eländighet, som sökte honom för hjälp, och de lämnade honom som levande bevis på hans helande och livgivande kraft. Folkets hjärtan fylldes med vördnadsfull kärlek till deras välgörare, och han deltog i deras glädje. Hans verksamhet i Kapernaum hade goda följder med sig, och många trodde på honom. Hans ojämförliga barmhärtighetsverk vann mängdens hjärtan.
Fariséerna och de skiftlärde blev bestörta; deras ogudaktiga planer mot Jesus misslyckades alltid. De hade lyssnat till hans lärdomar för att fånga honom genom hans ord och vända folkets sinnen bort från honom till sig själva. De visste, att deras eget inflytande avtagit, sedan Jesus hade inlett sin verksamhet. Folket ville hellre ta till sig Jesu kärleksfulla och saktmodiga undervisning i stället för prästernas kalla former och stela ceremonier.
Fastän fariséerna blev förvånade över de underverk, som Jesus utförde, blev de likväl allt ivrigare att undanröja honom, emedan han med sin stora makt var högst farlig för deras fordringar och självpåtagna myndighet.
Jesus helade kroppsliga sjukdomar genom sin gudomliga makt, hur ondartade och obotliga de än såg ut att vara; men själens sjukdomar, som genom vantro och blinda fördomar hade rotat in sig i hjärtat, förvärrades blott hos dem som tillslöt sina ögon för sanningens ljus. De kraftiga bevis, som kunde framläggas, styrkte dem bara i deras motstånd. Spetälska och blindhet var ej så förfärliga som skrymteri och vantro. Jesus vände sig bort från Israels lärare, och deras otrosmörkers länkar slöt sig än fastare omkring dem.
Folket i Kapernaum blev väldigt förvånade över, att personen blev helad endast genom ett ord från Jesus, då han var 32 kilometer därifrån. De blev glada, då de fick höra, att han, som var i besittning av denna undergörande kraft, hade anlänt till deras egen stad. På sabbaten var synagogan, där han talade, alldeles överfylld med folk, så att många, som ville komma in, ej fick rum. Många hade, som vanligt, kommit blott av nyfikenhet; men där var även många, som uppriktigt sökte efter upplysning om Guds rikes evangelium.
Alla, som hörde honom blev slagna med häpnad; ty han lärde dem som en, vilken hade myndighet, och ej som de skriftlärde. Hans ord åtföljdes av Guds Andes kraft och träffade människornas hjärtan med gudomlig makt. De äldstes och skriftlärdes undervisning var torr och stel som en läxa, vilken lärs utantill. De förklarade lagen i överensstämmelse med sina stadgar; men Guds kraft upplivade ej deras vittnesbörd. Ingen helig eld brann i deras egna hjärtan, ej heller gjordes några intryck på deras åhörares hjärtan.
Jesus befattade sig ej med de olika läropunkter, som judarna tvivlade om; hans ord var så enkla, att ett barn kunde förstå dem; men trots det innehöll de så många ädla och upphöjda sanningar, som kunde förtjusa de mest lärda och upplysta. Han talade om ett nytt rike, som han hade kommit för att upprätta bland dem i motsats till denna världs riken, samt om sin makt att förstöra Satans herradöme och frigöra de fångar, som var bundna av honom.
I synagogan fanns en man, som var besatt av en ond ande. Denne avbröt Jesus i hans tal med ett genomträngande skrik, som fyllde åhörarna med stor förskräckelse. Han ropade med hög röst och sade: ”’Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.’” (Markusevangeliet 1:24)
Även djävlarna trodde och bävade; men Guds Israel hade slutit till sina ögon och öron för de gudomliga vittnesbörden. De kände inte sin besökelses tid. Satans avsikt med att leda denna eländiga människa till synagogan var att dra folkets uppmärksamhet från Jesus till den lidande mannen och på detta sätt förhindra sanningen från att få plats i folkets hjärtan. Men den stackars mannens förmörkade förstånd insåg, att Jesu lära var från himmelen. Den gudomliga kraften väckte förfäran hos den onde anden, som behärskade hans själ, och en strid uppstod mellan den onde anden och det lilla förnuft, som mannen ännu hade kvar.
När den olycklige mannen förstod, att den Store Läkaren ville hela honom, uppstod det en längtan i hans hjärta efter att bli befriad från Satans makt. Den onde anden stod emot denna känsla och sökte att behärska den arme mannen, som kämpade mot anden. Den besatte försökte att be Jesus om hjälp; men då han öppnade sina läppar för att tala, lade den onde anden ord i hans mun, så att han med fruktan och ångest utropade: ”’Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret?” Den stackars mannens förmörkade förstånd fattade till en del, att han stod inför En, som kunde befria honom från den träldom, som länge hade hållit honom i slaveri. Men då han försökte att nalkas Frälsaren, hölls han tillbaka av en annan; och den onde andens ord blev uttalade av honom.
Denne man hade genom sina synder fört sig själv in på fiendens område, och Satan hade fått herraväldet över alla hans sinnesförmågor. Då hans mörka förstånd uppfångade en svag ljusglimt av Frälsarens närvaro, uppstod det en förfärlig strid mellan hans längtan efter frihet och Djävulens makt, och han vred sig och ropade på ett omänskligt sätt. Den onde anden använde all sin helvetiska kraft för att behålla herreväldet över sitt offer. Om han nu gåve vika, skulle Jesus vinna en avgjord seger. Den, som personligen besegrat mörkrets furste i frestelsens öken, stod nu åter ansikte mot ansikte med sin fiende.
Det tycktes, som om den olycklige mannen måste sätta livet till i sin förfärliga kamp mot den onde anden, som hade fördärvat hans mandom. Det fans blott En, som var mäktig att tillintetgöra dess förfärliga tyranni. Jesus talade med myndighet och satte den bundne i frihet. Den onde anden försökte för sista gången att dräpa sitt offer, innan den blev tvungen att lämna det. Därpå framträdde mannen, som varit besatt, inför det förvånade folket, glad över, att han återfått sitt förstånd och blivit befriad från Satans herravälde. Jesus hade åter mött mörkrets furste i synagogan på sabbatsdagen samt besegrat honom. Även Djävulen hade vittnat om Frälsarens gudomliga kraft, då han utropade: ”’Vad har vi att göra med dig, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.’”
Den man, som så plötsligt återfått sitt förstånd, prisade och lovade Herren för sin frälsning. Det öga, som nyss hade lyst av vansinne, strålade nu av förstånd och fällde glädjens och tacksamhetens tårar. Folket förstummades av förvåning. Så snart de hämtat sig från sin bestörtning, begynte de att tala sinsemellan om detta stora underverk, sägande: ”’Vad är detta? En ny lära med sådan makt. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.’” (Markusevangeliet 1:27)
Det var inte alls Guds vilja, att denne man skulle hemsökas på ett så förskräckligt sätt eller att han helt skulle komma under Satans herravälde. Den hemliga orsaken till den olycka, som hade uteslutit honom från hans vänners umgängeskrets och gjort honom till en börda för sig själv, låg uti hans eget leverne. Syndens nöjen hade bedårat honom, utsvävningens stig hade förekommit honom ljus och behaglig. Han hade sökt att göra sitt liv till en stor förlustelse. Han anade inte, att han därigenom skulle göra sig vämjelig och fruktansvärd för världen och bli en skam för sin egen familj. Han tänkte, att han kunde tillbringa sin tid i oskyldig dårskap. Men när han en gång trätt in på syndens stig, rusade han hastigt nedåt i överträdelse av hälsans och sedlighetens lagar. Omåttlighet och lättsinne fängslade mannen, själens ädlare egenskaper blev fördärvade, och Satan fick fotfäste hos honom, till dess han erhöll fullkomlig makt över honom.
Han ångrade sig för sent, och hur gärna han än ville ha gett både rikedom och glädje för att återvinna sin förlorade mandom, förblev han likväl hjälplös i den Ondes händer. Satan hade förfört den unge mannen med många förtjusande föreställningar. Han hade dolt ogudaktigheten under ett skönt blomstertäcke, så att hans offer obemärkt skulle sluta den till sitt bröst. Men sedan han uppnått sin avsikt och den eländige mannen var i hans makt, blev fienden obarmhärtig och anföll honom med förskräcklig vrede. Så går det alltid med dem, som övervinns av det onda. De lockande nöjena vid början på deras bana slutar med mörker och förtvivlan, i fördärv och elände.
Men den, som besegrade ärkefienden i öknen, ryckte denne eländige fånge ur Satans klor. Jesus visste, ehuru anden antagit en annan skepnad, att den var densamme, som frestade honom i öknen. Satan sökte genom olika påfund att uppnå sin avsikt. Samme ande, som såg och kände igen Frälsaren samt ropade till honom: ”’Vad har vi att göra med dig?” behärskade även de ogudaktiga judarna, som förkastade Kristus och föraktade hans lära. Men hos dem antog den en lärd och from min och sökte att bedra dem beträffande de verkliga bevekelsegrunder, som föranledde dem att förkasta Frälsaren.
Jesus lämnade därpå synagogan, medan folket ännu var slagna med häpnad och förvåning. Strax efter detta underverk följde ett annat, som inte var mindre förvånande. Jesus gick till Petri hus för att vila sig en stund; men det förekom ingen vila för Människosonen. Här fick han underrättelse om, att Petri hustrus moder var sjuk i feber. Hans medlidsamma hjärta önskade strax att hjälpa den sjuka kvinnan. Han fattade hennes hand och reste henne upp, och febern lämnade henne strax. Hon stod upp från sängen, fylld med glädje och tacksamhet, samt passade beredvilligt upp på Mästaren och hans lärjungar.
Ryktet om dessa underverk utbredde sig över hela staden. Men dessa barmhärtighetsverk stegrade blott fariséernas förbittring. De gav noga akt på allt, som Jesus företog sig och sökte att finna en orsak att anklaga honom. Deras inflytelse avhöll många från att be Jesus om hjälp mot sin svaghet på sabbaten. De fruktade för att bli brännmärkta som lagöverträdare. Men så snart solen hade sjunkit ned i väster, församlade sig de sjuka omkring honom från alla håll. De som hade nog styrka, kom själva; men största antalet blev burna av sina vänner till den Store Läkaren.
De var i ett synnerligen hjälplöst tillstånd, och några av dem var nära döden. En del var angripna av feber, andra var värkbrutna, blinda, döva eller halta eller led av vattensot, och i det fjärran hördes de spetälskas ömkliga rop: ”Oren, oren!” då de uträckte sina förvissnade händer mot Läkaren. Jesus inledde sitt helande verk med de sjuka, som först blev förda till honom. Han botade dem antingen genom ett ord från sina läppar eller genom att vidröra dem med sin hand. Med glädje och tacksamhet återvände dessa till sina hem. De hade fått en upplyst själ och en hälsosam kropp och nu fröjdade de sig i sina hem, som de nyss lämnat som hjälplösa invalider.
De, som med försiktighet hade burit dem från deras sjukläger till Jesus, återvände med dem, fällande glädjetårar och högljutt prisande Frälsaren: Små barn, som led av sjukdomar, blev ej glömda; Jesus återlämnade dem till deras lyckliga mödrar fulla av liv och hälsa. Dessa kraftiga bevis på Jesu gudomliga makt åstadkom en stor rörelse i hela trakten. Kapernaum hade aldrig förr varit vittne till sådana händelser. Luften genljöd av glädjerop från dem, som fröjdade sig över sin frälsning.
Den kärleksfulle Frälsarens hjärta fröjdade sig över den glädje han åstadkom bland så många lidande människor genom sina underverk. Han hade botat alla, som hade kommit till honom för att erhålla hjälp. Hans innerliga kärlek till människorna blev djupt rörd, då han bevittnade deras lidanden som kom till honom, och han gladde sig över den makt han hade att återskänka dem deras hälsa och lycka.