Lärjungarna hade inte ännu fullkomligt förenat sig med Jesus såsom hans medarbetare. De hade bevittnat många av hans underverk, och deras sinnen hade blivit upplysta av de sanningar, som han förkunnat för dem; men de hade inte ännu helt och hållet lämnat sin sysselsättning som fiskare. De bedrövades mycket över Johannes’ olyckliga öde, och motstridande tankar besvärade dem. Om Johannes’ mission slutade på ett sådant vanärande sätt, hur skulle det då gå med deras Mästare, när de skriftlärde och fariséerna var så förbittrade på honom? Under det de var nedtryckta av dessa tvivel och denna fruktan, var det en lindring för dem att återgå till sin förra hantering och därigenom för en kort tid finna en avledning för sina bekymmer.
Jesus sände ofta bort sina lärjungar, så att de kunde besöka sina hem och finna vila; men han avslog milt men bestämt alla deras böner om, att han själv skulle söka vila. Om natten fick han tillfällen till att bedja, vilka han inte kunde finna om dagen: medan världen, som han hade kommit för att förlösa, vilade sig och sov, sökte han en tillflyktsort i bergens härliga ensamhet och bad till sin Fader för människan. Han tillbringade ofta hela natten i bön och heliga betraktelser och gick om morgonen tillbaka till sin enträgna verksamhet.
En morgon var fiskarna ute i sina båtar på Galileiska Sjön. De var trötta; ty de hade arbetat hela natten utan att få någonting. Men då det dagades, upptäckte Simon Jesus, som vandrade på sjöstranden. Han kallade lärjungarnas uppmärksamhet till deras älskade lärare, och de rodde alla mot landet. Det tycktes vara alldeles omöjligt för Frälsaren att få vara ensam: Folket hade redan samlat sig i en stor skara omkring honom, där han gick på sjöstranden. De sjuka och lidande fördes till honom för att erhålla hjälp. Till sist kom det så mycket folk omkring honom, att de knappt hade rum till att stå. Fiskarna närmade sig just vid denna tid stranden. Jesus bad Petrus om att få stiga i hans båt, och då han hade gått ned i den, bad han lärjungarna om att ro litet ut från land. Då han sålunda var skild från folket ett litet stycke, kunde han bättre ses och höras, och han talade till det från båten på sjön som Guds rikes hemligheter. Hans ord var allvarliga och enkla och trängde in i folkets hjärtan med övertygande kraft.
Då Jesus slutat sitt tal, vände han sig till Petrus och bad honom att ro ut på djupet och kasta ut nätet till fångst. Men Petrus var kraftigt modlös. Han var inte bara bedrövad och plågad med otro till följd av Johannes Döparens öde; utan han var tillika modlös över sina dårliga utsikter i timligt hänseende. Han hade haft otur med sitt fiskande, ty hela natten hade de arbetat fåfängt. Han svarade därför på Jesu befallning i modlös ton: ”’Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.’” (Lukasevangeliet 5:5)
Han kallade på sin bror, att han skulle komma och hjälpa honom, och de kastade nätet ut på djupet, enligt Jesu uppmaning. Då de åter ämnade att ta upp det, kunde de inte göra detta på grund av den stora hop fiskar, det innehöll, och de måste kalla på Jakob och Johannes att komma dem till hjälp, innan de kunde dra in nätet och tömma det. Då de hade gjort detta, var båten i fara för att sjunka.
Petrus hade sett, att Jesus gjorde stora underverk; men ingen av dem hade gjort ett så stort intryck på honom som denna märkvärdiga fiskfångst, sedan de hade arbetat hela natten förgäves. Den otro och modlöshet, som hade plågat lärjungarna hela den långa, tråkiga natten, vek nu bort för vördnad och förundran: Petrus hade en djup känsla av sin Mästares gudomlig kraft. Han skämdes över sin syndiga otro. Han visste, att han stod inför Guds Son, och han kände sig ovärdig att vara i ett sådant sällskap. Han kastade sig ned inför Jesu fötter och ropade: ”’Gå bort ifrån mig, Herre, ty jag är en syndig människa.’” (Lukasevangeliet 5:9) Men på samma gång, som han talade så, hängde han fast vid Jesu fötter och var inte villig, att Frälsaren skulle ta honom på hans ord, även om han hade ämnat att göra det.
Men Jesus förstod de motstridiga känslor, som rörde upp den häftige lärjungens sinne, och sade till honom: ”’Frukta inte. Härefter skall du fånga människor.’” (Lukasevangeliet 5:10) Sedermera yttrade han liknande ord till de andra lärjungarna, då de alla stod på stranden: medan de var upptagna med att laga sina nät, som hade brutits sönder på grund av den stora fiskfångsten, sade Jesus till dem: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.” Så lämnade de genast sina nät i båtarna och följde Frälsaren: de ödmjuka fiskarna erkände Jesu gudomliga myndighet, och från den stunden upphörde de med sin vanliga sysselsättning och övergåvo sin jordiska egendom för att lyda sin Herres bud.
Dessa fyra lärjungar var mera innerligt förbundna med Jesus, medan han var på jorden, än någon av de andra. Kristus, världens ljus, kunde lätt bereda dessa olärda fiskare från Galiléen för det höga ämbete, som han hade utvalt dem till. De ord, som talades till dessa ringa människor, hade en djup betydelse. De skulle utöva ett inflytande i världen under alla tider. Det tycktes vara en ringa sak, att Jesus kallade dessa fattiga, modlösa fiskare till sig, på det att de skulle följa honom, men det var en händelse, som hade stora följder, en händelse, som skulle skaka världen. Guds livgivande Ande upplyste dessa olärda fiskare och satte dem i stånd till att utbreda Kristi lära vitt och brett, och andra skulle fortsätta deras verksamhet efter dem, tills den nådde till alla land och alla tider, och många själar vanns för Gud. Alltså blev de fattiga fiskarna från Galiléen i sanning ”människofiskare.”
Jesus hade inte något emot lärdom. Den grundligaste bildning är behaglig för honom, när den blir helgad genom gudsfruktan och kärlek. Stundom anför man som invändning mot lärdom, att Jesus utvalde okunniga fiskare till sina lärjungar. Men dessa personer var under hans förädlande inflytande i tre år, och Frälsaren var den fullkomligaste lärare, som världen någonsin har sett. Livets furste valde inte de lärda lagkunniga, skriftlärde och fariséerna till sina lärjungar; ty de ville inte följa honom. Utan han utvalde ödmjuka människor, som innehade en ringa ställning i livet. De rika och lärda bland judarna var upphöjda i sina egna tankar på grund av sin världsliga visshet och egenrättfärdighet. De förtröstade sig på själva och kände inte något behov av en Förlösare. Deras karaktär var redan fullt utvecklad och satt, och de ville inte anta Kristi lära. Men de ödmjuka fiskemännen gladde sig över att komma i förening med Frälsaren och bli hans medarbetare.
Då Jesus gick på vägen till Jerusalem, såg han Matteus sittande vid tullen insamlande skatten. Han var jude, men då han blev publikan eller tulluppbördsman, föraktade hans bröder honom. Judarna var ständigt förbittrade över det romerska oket. Att en hednisk nation, som de föraktade, krävde skatt av dem, erinrade dem beständigt om, att deras makt och ära som oavhängigt folk hade försvunnit. Deras förbittring kände därför inga gränser, när en av deras egna till den grad glömde sitt folks ära, att han tog emot anställning som tulluppbördsman.
De som på detta vis hjälpte till med att understödja romarnas herravälde, betraktades som avfälliga. Judarna ansåg det vara en skam att umgås med en publikan. De betraktade detta ämbete liktydigt med förtryck och utsugning. Men Jesus lät sig inte påverkas av judarnas fördomar. Han skådade in i hjärtat. Hans gudomliga öga så, att Matteus var en person, som kunde bli nyttig för den församling han skulle upprätta. Denne man hade lyssnat till Jesu undervisning och kände sig dragen till honom. Hans hjärta var uppfyllt av vördnad för Frälsaren; men han hade aldrig tänkt på, att den store läraren skulle nedlåta sig till att lägga märke till honom, långt mindre utvälja honom till sin lärjunge. Därför blev han högst förvånad, då Jesus tilltalade honom med dessa ord: ”Följ mig!”
Utan att knota eller tvivla eller fästa något avseende vid den penningförlust, som detta skulle få till följd, stod Matteus upp och följde sin Mästare och förenade sitt intresse med Jesus och hans få lärjungar. Denne föraktade publikan kände, att Jesus hade ärat honom mera, än han förtjänade. Han bytte villigt sin inbringande sysselsättning mot fattigdom och besvärligheter. Det var tillräckligt för honom, att han kunde få vara med Jesus, kunna få lära vishet och dygd från hans läppar, se hans märkvärdiga gärningar och bli hans medarbetare samt delta i hans ansträngande verksamhet.
Matteus var rik, men han var villig att uppoffra allting för sin Mästare. Han hade många vänner och bekanta, som han gärna villa föra till Jesus, och han önskade att skaffa dem ett tillfälle att se honom. Han var säker på, att de skulle få ett gott intryck av hans rena lära, som han framhöll utan något prål eller prunk.
Han gjorde därför ett stort gästabud i sitt eget hus och sammankallade sina vänner och släktingar, av vilka flera var publikaner. Jesus inbjöds till gäst; ty festen ordnades till hans ära. Han tog emot den hövliga inbjudningen och prydde festen med sin närvaro tillika med sina lärjungar. De missunnsamma skriftlärde och fariséerna, som iakttog allt, vad Jesus gjorde, uraktlät inte att använda detta tillfälle till att söka att fördöma Kristi verksamhet.
De var strängt förbittrade över, att någon, som kallade sig för jude, ville sällskapa med publikanerna. Änskönt de inte erkände honom som Messias och inte ville anamma hans lära, kunde de dock inte undgå att se, att han hade stort inflytande över folket. De blev därför harmsna över, att han genom sitt exempel skulle åsidosätta deras fördomar och traditioner. Då Jesus kallade Matteus och bjöd honom att följa sig, blev de väldigt förbittrade över, att han på detta sätt skulle ära en av dessa föraktade publikaner. De trätte med lärjungarna om denna sak och anklagade dem, emedan de åt med publikaner och syndare.
”När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många publikaner och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Fariséerna fick se det och frågade hans lärjungar: ’Varför äter er mästare med publikaner och syndare?’” (Matteusevangeliet 9:10, 11) De framlade detta spörsmål med bittert förakt. Jesus väntade inte, tills lärjungarna svarade på denna hånande anklagelse; utan han svarade själv: ”’Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till sinnesändring.’” (Matteusevangeliet 9:12, 13. Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Två sista orden ur King James Version) Han försvarade sitt tillvägagångssätt, genom att han liknar det med läkarens verk, som inte är för de starka utan för dem, som är sjuka. Den, som kom för att frälsa fallna själar, måste gå ut bland dem, som hade störst behov av syndaförlåtelse och nåd, av hans medlidande och kärlek.
Dessa arma publikaner och syndare kände, att de behövde genomgå en sinnesändring och få förlåtelse för sina synder. Jesus sändes hit för att hjälpa sådana. Fastän dessa personer åsidosatte religionens bruk och fordringar, var de likväl mera lämpade för att bli uppriktiga kristna än fariséerna och de skriftlärde, som föraktade Jesus. Många av dem var uppriktiga och ädla människor, och deras samvetsgrannhet tillät dem inte att förkasta en lära, vars samfärdighet deras förnuft överbevisade dem om.
Jesus hade kommit för att läka sin egen nations syndasår; men de ville inte ta emot hans hjälp. De trampade hans lära under sina fötter och föraktade hans mäktiga gärningar. Han vände sig därför till dem, som ville höra hans ord. Matteus och hans vänner åtlydde Frälsarens kallelse och följde honom. Den föraktade publikanen blev en av de ivrigaste evangelisterna. Hans oegennyttiga hjärta kände sig draget till själar, som behövde ljus. Han stötte inte bort syndare genom att upphöja sin egen fromhet och sätta den i motsatsställning till deras synd; utan han vann dem genom ett kärleksfullt deltagande, i det han framhöll Kristi dyrbara evangelium för dem. Han hade stor framgång i sin verksamhet. Många av dem, som deltog i detta gästabud och lyssnade till Jesu gudomliga undervisning, blev redskap till att upplysa folket.
De skarpa ord, som Jesus fällde till fariséerna vid detta tillfälle, gjorde dem tysta; men de gav inte upp sina fördomar eller mjukade upp sina hjärtan. De gick bort och klagade för Johannes’ lärjungar över det sätt, som Jesus och hans lärjungar följde i sin verksamhet. I synnerhet utlät de sig angående det farliga inflytande, som han hade över folket, genom att han åsidosatte deras gamla traditioner och predikade om barmhärighet och kärlek till hela välden. De sökte att väcka missnöje hos Johannes’ lärjungar genom att framhålla deras stränga fromhet och fasta i motsats till Jesu exempel, vilken höll gästabud med publikaner och syndare.
Johannes’ lärjungar kände sig harmsna och klagade inför Jesu lärjungar över deras Mästares uppförande, som stod i sådan motsats till Johannes’ lära. Om Johannes var utsänd av Gud och lärde i överensstämmelse med hans Ande, hur kunde då Jesus exempel vara rätt? Jesu lärjungar kunde inte besvara dessa frågor, utan de tog dem till sin Mästare. ”De sade till honom: ’Johannes lärjungar och fariséernas fastar ofta och ber böner, men dina lärjungar äter och dricker.’ Jesus sade till dem: ’Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta, så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och på den tiden skall de fasta.’” (Lukasevangeliet 5:33-35)
Jesus hade kommit till världen för att upplysa människorna med ett himmelsk ljus. Han kom som människosläktets Förlösare för att begränsa Satans makt och försätta de fångna i frihet. Vid hans födelse förkunnade den himmelska härskaran det fröjdefulla budskapet om stor glädje för de ringa herdarna på Betlehems ängder: ”’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.’” (Lukasevangeliet 2:14)
Gud hade skänkt världen himmelens förnämsta gåva. Han bragte glädje till de fattiga, han bragte också glädje till de rika; ty han lär dem, hur de skall kunna använda sina jordiska skatter, så att de kan erhålla himmelens eviga rikedom. Han bragte glädje till de okunniga; ty han kom för att ge dem visshet om salighet. Han bragte också glädje till de lärde; ty han skulle öppna deras förstånd för större hemlighet, än de tidigare hade fattat!
Frälsaren sade: ”Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör. Amen säger jag er: Många profeter och rättfärdiga längtade efter att få se det ni ser, men inte fick se det, och få höra det ni hör, men inte fick höra det.” (Matteusevangeliet 13:16, 17.) Kristus upplyste människorna om sanningar, som hade varit dolda från världens begynnelse.
Varje mänskligt företag blir en obetydlighet, då det jämförs med Guds utsändande av sin Son till världen. Vilken glädje det var för lärjungarna att vandra och tala med himmelens Majestät! Saliga var de, som ibland sig hade Fridsfursten, vilken dagligen bragte dem nya nådesbevis och nya välsignelser! Varföre skulle de sörja och fasta? Att fasta var mer passande för dem, som förkastade Frälsaren, tillslöt sina ögon och öron för hans gudomliga lära och vände sig bort från den frid och glädje, som den eviga sanningen och kärleken bragte dem. Guds gåva anförtroddes dem en kort tid; men de föraktade den och valde hellre träldom och mörker än den frihet och det ljus, som Jesus skänkte dem.
Jesus hade förklarat sig vara människornas Förlösare i synagogan i Nasaret. Han sade: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att hela de i hjärtat förkrossade, för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” (Lukasevangeliet 4:18, 19, delvis ur King James Version)
Hur kunde bröllopsfolket fasta, medan brudgummen var hos dem? Men när han gick tillbaka till himmelen, och lärjungarna blev ensamma mitt ibland världens mörker och otro, då skulle det bli passande för församlingen att fasta och sörja, till dess deras frånvarande herre skulle komma igen för andra gången.
De avundsjuka fariséerna framställde alla Jesu handlingar i ett falskt ljus. De gärningar, som borde ha mjukat upp deras hjärtan och vunnit deras beundran, anförde de som bevis på, att han var i avsaknad av fromhet. Dessa egenrättfärdiga människor blev ofta tillrättavisade av Jesus för sin ogudaktighet, och han uppenbarade deras onda avsikter och fördärvade karaktär. Därför tordes de inte komma till honom med sina klagomål, utan de klagade inför sådana, hos vilka de snarare kunde uppväcka fördom och otro. Om Jesu lärjungar hade lyssnat till dessa anklagelser, skulle de ha avstått från att följa sin Mästare. Men de satte ingen tro till de falska beskyllningarna om synd och deltagande i dåliga sällskap, som anfördes emot honom av människor, vilka själva var fulla av ondska och hat.
Vår Frälsare åt med syndare, han talade livets ord till dem, och många tog emot honom som sin Förlossare. Kristi gästabud var heligt; men fariséerna, som fastade så ofta, skall få sin del med hycklare och otrogna, när Kristus kommer i sin härlighet, och de människor, som de föraktade, skall gå in i hans rike.