Världens Förlösare sökte att göra sin undervisning så tydlig, att alla, som hörde honom, kunde förstå den. Det var inte hans önskan att helt undervisa inom väggar eller tempel. Det är nog sant, att han ofta gjorde det för att få tillfälle att tala till sådana personer, som inte ville infinna sig bland hans åhörare, när han var i den fria luften, men Jesus föredrog att tala ute på marken, i lunderna och på sjöstranden hellre än i tempel. Han uppsökte också dessa platser för att hålla bön och andaktsfulla betraktelser.
Jesus hade särskilda orsaker, varför han valde naturens helgedom till att undervisa folket i. Framför honom låg utbrett landskapet, rikt på scenerier och föremål, som de rika så väl som de fattige var väl bekanta med. Dessa använde han till liknelser, som gjorde hans undervisning mera tydlig och inpräntade den djupare i hans åhörares hjärtan. Fåglarna, som sjöng på de lövrika grenarna, dalens mångfärgade blommor, den rena liljan, som vilade på sjöns yta, de höga träden, de fruktbara fälten, den böljande säden, den ofruktbara jorden, de ofruktsamma träden, de mäktiga höjderna, de porlande bäckarna, den nedgående solen, som färgade och förgyllde himlen – alla tjänade till att meddela undervisning, genom att han använde dem som sinnebilder, med vilka han förklarade de gudomliga och dyrbara sanningarna. Han band samman Skaparens synliga verk med livets ord, som han förkunnade, och ledde sålunda sinnet genom naturens betraktande upp till naturens Gud.
Judarnas ondska var så stor till följd av Jesu underverk, i det han botade mannen med den förtvinade handen på sabbatsdagen, att han drog bort med sina lärjungar till ett mera fördelaktigt verksamhetsfält. De gick till Galileiska Sjön, och en stor folkskara följde honom; ty ryktet om detta nya underverk, som utfördes på sabbaten, spriddes överallt i hela denna trakt. Under det Jesus lärde, blev många sjuka och sådana personer, som var besatta av onda andar, förda till honom, och han botade dem. Hans kärleksfulla hjärta var fullt av medlidsamhet för de arma människorna. Många av dem sökte bara att komma så nära, att de kunde röra vid honom, och trodde, att när detta skedde, skulle de bli botade, och de blev inte heller bedragna i sina förväntningar, ty genom, att de i tron berörde honom, gick en helande kraft ut från den Store Läkaren, och deras elände och mörker förvandlades till glada tacksägelser. Han drev också ut många djävlar, som erkände, då de lämnade de besatta, att han var Kristus och sade: ”Du är Guds Son!” Folket i Galileen blev väldigt upprört och strömmade till Frälsaren. Till slut blev skaran så stor, att han knappt hade rum till att stå, och han steg därför ombord på ett litet fartyg, som låg vid stranden, och därifrån talade han till folket, som stod på sjöbrädden. Så arbetade han oavlåtligt, genom att han undervisade folket och botade de sjuka. Men när dagen var långt förliden, drog han sig undan och dolde sig i ensamhet bland bergen för att samtala med sin Fader i det fördolda. Jesus tillbragte hela natten i bön, medan hans lärjungar sov vid bergets fot. Då det dagades, kom han ned och väckte dem. Lärjungarna skulle nu överta ett ansvarsfullt och heligt ämbete. Endast Kristi ämbete var finare än deras. De skulle invigas till evangelii verk. De skulle förbindas med Kristus för att vara med honom, delta i hans glädje och prövningar, anamma hans undervisning och bli trofasta vitten till hans underbara gärningar, så att de sedan skulle bli i stånd till att meddela världen den undervisning, de därigenom erhöll. Alltså skulle de förberedas, så att Jesus en gång skulle kunna sända ut dem ensamma för att undervisa och verka, liksom han undervisade och verkade. Jesus önskade, att hans lärjungar skulle få erfarenhet i att verka för evangelium, medan han ännu var på jorden och kunde trösta och vägleda dem, så att de skulle vara i stånd till att med framgång fortsätta denna verksamhet efter hans död och att upprätta den kristna församlingen.
Medan Jesus förberedde sina lärjungar till deras invigning och undervisade dem om de plikter, som hörde till det stora verk, vilket låg framför dem, trängde Judas sig in ibland dem. Denne man utgav sig för att vara Jesus starkt tillgiven och föreslog att få bli hans lärjunge. ”’Jag vill följa dig vart du än går.’” (Lukasevangeliet 9:57) Jesus tog inte emot honom särskilt varmt; men han stötte honom ej heller ifrån sig, utan tilltalade honom med dessa sorgliga och rörande ord: ”’Rävarna har lyor och himmelens fåglar har bon, men Människosonen har inget att luta huvudet mot.’” Judas var egennyttig och hans egentliga avsikt med att komma i förbindelse med Kristus var att erhålla jordiska fördelar genom honom; men Kristi antydning om sin egen fattigdom, i det han framhöll sin ställning i motsats till rävarnas och fåglarnas, hade till avsikt att kväva allt hopp, som Judsas hyste, om att erhålla jordisk vinst genom att bli Kristi efterföljare. Judas var en man av erkänd företagsamhet och stora förmågor, och han hade inte så ringa inflytelse. Av dessa orsaker önskade lärjungarna, att han skulle gå med dem. De anbefalde honom synnerligen varmt åt Jesus som en person, vilken kunde hjälpa honom betydligt i hans verksamhet. De blev därför förvånade över, att Jesus mottog honom så kallt; men Frälsaren kände Judas’ hjärta och visste redan den gången, hur han skulle delta i att förråda och ta livet av honom. Likväl önskade Jesus, att han skulle följa honom, så att han kunde upplysas om hans gudomliga utskickande, erhålla andlig styrka till att övervinna det dåliga i sin karaktär och erfara en grundig omvändelse, så att han en gång kunde bli frälst. Genom Kristi hjälp var detta möjligt för honom.
Om Jesus hade stött tillbaka Judas, som lärjungarna höllo i sådan aktning, skulle de i sitt innersta ha tvivlat på, om Mästaren handlade förståndigt däri. Jesus undvek detta, när han tog emot honom, och han satte tillika den egenkäre och girige Judas i den mest gynsamma ställning för att utveckla goda egenskaper, så att han en gång till slut kunde få en plats i himmelriket. Men oaktat alla dessa dyrbara tillfällen, valde Judas ett tillvägagångssätt, som höljde honom med evig vanära.
Jesus församlade lärjungarna omkring sig, knäböjde ibland dem och lade sina händer på deras huvuden, under det han bad till Gud och invigde dem till deras heliga verksamhet. På detta sätt blev Herrens lärjungar ordinerade till evangelii förkunnare. Då detta var utfört, vände Jesus tillbaka med sina ledsagare till sjöstranden, där en mängd folk redan hade samlat sig för att höra honom. Många av dem hade kommit för att söka bot för olika sjukdomar. Jesus återställde de sjuka till hälsan och tröstade de sörjande. Då skaran ökades, så att det inte fanns rum för honom på den smala stranden, steg Jesus upp på berget till en jämn plats, där folket kunde stå. Här kallade han lärjungarna till sig, för att de stora sanningar, som han förkunnade, inte skulle undgå att bli djupt inpräglade i deras sinnen, och för att intet skulle bortvända deras uppmärksamhet från hans ord.
Änskönt lärjungarna var nära invid Jesus, och hans ord tycktes i synnerhet vara vända till dem, var det likväl tillika hans avsikt, att dessa ord skulle tränga in i hjärtat och samvetet hos den blandade skara, som var församlad. Vid varje stor församling av detta slag väntade folket alltid, att Jesus skulle på ett eller annat märkvärdigt sätt uppenbara det nya rikets makt, som han hade omtalat. De troende judarna väntade, att han skulle befria dem från träldomsoket och återupprätta den gamla härligheten bland dem. Men deras hopp om jordisk härlighet skulle bli gäckas. Han begynte sitt föredrag med att framställa de grundprinciper, som skulle styra hans gudomliga nåds rike så, som de ingår i de olika salighetsförklaringarna.
”’Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” (Matteusevangeliet 5:3) De fattiga i anden är de, som inte gör anspråk på någon personlig förtjänst eller ståtar med någon dygd hos sig själva. De känner sin fullkomliga hjälplöshet och är djupt överbevisade om sin synd. De hyser ingen tro på tomma, utvärtes ceremonier, utan håller sig till Jesus, som har all rättfärdighet. En kristen kan endast uppnå framgång genom ödmjukhet. Förgäves strävar det stolta hjärtat efter att finna frälsning genom goda gärningar; ty fastän ingen kan frälsas utan goda gärningar, är dessa likväl inte tillräckliga till att vinna evigt liv. Sedan människorna gjort allt, vad de kan göra, måste de likväl erhålla all sin rättfärdighet av Kristus.
I Jesus har Gud skänkt människorna himmelens bästa gåva för att återlösa dem, och likasom gåvan är fullkomlig och evig, likaså är också Guds frälsande nåd obegränsad och tillräcklig för alla. Genom dessa ord angrep Kristus fariséernas egenrättfärdighet; ty de tyckte, att de redan var rika i andlig kunskap och inte hade något behov av att lära mera. Sådana människor kunde inte få någon del i Kristi rike.
”Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.” Då Jesus uttalar en välsignelse över dem, som är bedrövade, är det inte hans avsikt att lära, att det är någon dygd att alltid leva under ett moln, eller att självisk sorg och klagan har någon förtjänst i sig själva eller kan avlägsna den minsta synd. Den sorg, som Jesus talar om, är en sorg över synden, en bedrövelse efter Guds sinne, som frambringar omvändelse till evigt liv. Många bedrövas, när deras synder uppenbaras, emedan följderna av deras onda handlingar har bragt dem i obehagliga omständigheter. Så var det med Esau; han sörjde över, att han hade föraktat och sålt sin förstfödslorätt. Men det var de oväntade följderna av denna synd, som uppväckte hans sorg. På samma sätt ångrade Farao sitt hårdnackade motstånd mot Gud, då han bad om, att plågorna skulle tas bort från honom; men hans hjärta var oförändrat, och han var redo till att återupprepa sin synd, så snart han frestades därtill. Sådan sorg är inte omvändelse.
Den som verkligen överbevisas om synd, känner, att hela hans liv har varit fullt av otacksamhet. Han känner, att han har berövat sin bäste vän den tid och styrka, som blev så dyrt köpt för honom. Hans hela själ fylls med outsäglig sorg över, att han har åsidosatt och bedrövat den barmhärtige Frälsaren. En sådan sorg är dyrbar; ty den frambringar rättfärdighetens saliga frukter. Den otrogne vill visserligen från sin ståndpunkt kalla denna sorg en svaghet; men den är en styrka, som binder den ångerfulla själen till den evige Guden med band, som inte går att slita sönder. Den visar, att Guds änglar bringar tillbaka till själen de dygder, som gick förlorade genom synd och överträdelse. Att bekänna och beklaga sina villfarelser vittnar om en ypperlig karaktär, som är i stånd till att uppdaga och rätta dem. Den ångerfulla själens tårar är bara de skyar och regndroppar, som föregår härlighetens solsken, den sorg, som bebådar en glädje, som skall bli en levande källa i själen. Människorna sår i Guds stora åker med besvär och tårar, men också under tålmodig förväntan, och de blir välsignade, ty himmelen upplåts eller öppnas, och regnet faller och frambringar en rik skörd. När sedan skördens Herre kommer, går de hem med glädje och har sina kärvar med sig.
”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.” De besvärligheter, som den kristne möter, kan i hög grad mildras, om man besitter den saktmodiga karaktär, som döljer sig i Kristus. Jesus inbjuder alla trötta och betungade själar att komma till honom, som är saktmodig och ödmjuk av hjärtat, för att de må finna vila. Om den kristne besitter Mästarens ödmjukhet, höjer han sig över det förakt, det motstånd och de besvärligheter, som han dagligen är utsatt för, och de upphör att föra mörker över hans sinne. Den saktmodighet, som Jesus välsignade, verkar i familjelivet; den gör hemmet lyckligt; den uppväcker ingen träta; den ger inga vresiga svar; utan den lugnar det upprörda sinnet och utövar ett kärleksfullt inflytande, som känns av alla, vilka kommer i beröring därmed. Den stillar det upphetsade sinnet, som vill hämnas, och återspeglar Kristi karaktär.
Det är långt bättre för kristna att lida under falska beskyllningar än att bringa olycka över sig själva genom att hämnas på sina fiender. Hat och hämnd uppväcks av Satan, och skaffar inte den, som hyser dem, annat än samvetsförebråelse. Den makt, som ger den kristne seger, är ett ödmjukt hjärta, och lönen är ett härligt arv.
”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.” Liksom kroppen känner ett behov av leksamlig eller fysisk föda för att bygga upp organen, och bevara kroppskrafterna, likaså bör själen längta efter den andliga födan, som ökar den andliga styrkan och tillfredsställer hjärtats längtan. Liksom kroppen ständigt erhåller föda för att uppehålla livet och bevara sin styrka, likaså måsta själen ständigt ha himmelsk föda, som ger anlig kraft. Liksom den trötte resanden begärligt söker efter en källa i öknen och, då han finner den, släcker sin brännande törst med dess kyliga, bubblande vatten, likaså bör den kristne törsta efter livets rena vatten, som väller ut från Kristus. Där kan själen tillfredsställas, där kan den strid, som världen orsakar, stillas och anden evigt förfriskas. Men flertalet av dem, som lyssnade till Jesus, hungrade endast efter jordiska fördelar och ära. I synnerhet hindrade fariséernas egenrättfärdighet dem från att längta efter någon bättre erfarenhet än den, de redan erhållit; ty i sina egna ögon hade de nått den högsta punkt i fullkomlighet och rättfärdighet. Emellertid fanns det många, som med tacksamhet lyssnade till Jesu undervisning och från den tiden ordnade sina liv i överensstämmelse med hans lära.
”Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.” Dessa ord fördömde judarnas inbilskhet och grymma ofördragsamhet. Både prästerna och folket var i allmänhet övermodiga och stolta; de trätte med alla, som motsatte sig dem: De tadlade skarpt varje sak, som kastade en skugga över deras handlingar, och sökte att hämnas. Jesus sade till fariséerna: ”Ni ger tionde av mynta, ruta och alle slags grönsaker men bryr er inte om rätten och kärleken till Gud.” (Lukasevangeliet 11:42) Frälsaren önskade att lära sina efterföljare barmhärtighet, att de inte skulle vara i avsaknad av den ömma kärlek, som beklagar och hjälper de lidande och felande samt undviker att förstora andras fel.
”Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.” Judarna var så fulla av fordringar med hänsyn till ceremoniell renhet, att deras regler var ofantligt tryckande. Deras tankar var så uppfyllda av regler och föreskrifter och fruktan för utvärtes orenhet, att de förlorade all känsla för nödvändigheten av hjärtats renhet och ädla handlingar. De varseblev inte de fläckar, som egenkärlek, orättfärdighet och ondska sätter på själen.
Jesus förklarade, att de renhjärtade skall se Gud. De kunde se honom, i det de såg hans Son, som han hade sänt till världen för att frälsa människorna. När deras själar renades och luttrades och fylldes med rena tankar, skulle de bättre kunna se Skaparen i hans händers mäktiga verk och i den skönhet och storhet, som uppenbarades i världsalltet. De skulle leva, som om de levde i den Allsmäktiges synliga närvaro under den tid, som Gud lät dem leva här i världen. De skulle också se Gud i det samtida, odödliga tillståndet liksom Adam, då han umgicks med Gud i Eden och samtalade med honom. De renhjärtade ser nu Gud i en spegel, i ett mörkt tal; men då skall de se ansikte mot ansikte.
”Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.” Vår himmelske Fader är fridens Gud. Då han skapade människan, satte han henne på en fridfull och säker plats. Allting bidrog till enighet och lycka i Guds lustgård. De som blir delaktiga av den gudomliga naturen, älskar frid och förnöjsamhet; de skall uppodla de dygder, som frambringar dessa frukter. De skall söka att stilla vrede, att tillbakahålla hämnd och ofördragsamhet och alla de onda lidelser, som frambringar strid och gräl. Ju mera människorna förenar sig med världen och följer dess vägar, desto mindre har de av fridens sanna egenskaper i sina hjärtan, och desto mera är de smittade av världslig frid och bitterhet, missunnsamhet och onda tankar emot varandra, vika bara behöver vissa omständigheter för att utveckla mycket ont. De människor, vilkas vrede lätt tänds och som bevakar andras ord och handlingar för att omtala dem i hemlighet där de kan väcka fiendskap, står i fullständig kontrast till de fridsamma, som kallas för Guds barn.
En sann kristen vill i sitt umgänge med andra människor undvika att tala sådana ord, som kan orsaka onödig vrede och strid. I himmelen råder fullkomlig frid, och de, som är innerligt förbundna med Kristus, skall leva i harmoni med himmelen. Jesus förklarade: ”I världen kommer Ni att få lida, men i Mig kommer Ni att ha frid.” {Jämför Johannesevangeliet 16:33} De som lever i samfund eller gemenskap med Frälsaren, skall inte vara oroliga och missnöjda. De skall bli delaktiga i Kristi natur och skall i sina liv sträva efter att följa hans exempel.
Mängden förvånades över denna lära, den var så olik de skriftlärdes och fariséernas lära och exempel. Folket hade insupit den åsikten från dem, att lycka bestod i att besitta denna världs saker, och att det, man mest borde eftersträva, var berömmelse och mänsklig ära. Det var så behagligt för dem att kallas för rabbi och bli berömda som visa och strängt religiösa människor, vilkas dygder offentligt omtalades. Detta ansåg man vara den högsta lycka. Men Jesus förklarade för den församlade mängden, att jordisk vinning och ära var all den lön, sådana personer någonsin skulle erhålla. Jesus talade med bestämdhet, och en överbevisande kraft åtföljde hans ord. Folket var tyst, och en känsla av fruktan kom över dem. De såg tvivlade på varandra. Vilken av dem kunde frälsas, om denne mans lära var sann? Många blev djupt överbevisade om, att Guds Ande talade genom denne märkvärdige lärare, och att de gundsatser, han anförde, var gudomliga.
Denna undervisning var i synnerhet ämnad att gagna lärjungarna, vilkas liv skulle styras av de grundprinciper, den innehöll. Deras verk var att meddela den gudomliga kunskap, de erhöll från Jesus, till världen. Det blev deras uppdrag att utbreda evangeliet vitt och brett bland folk i alla länder, och det var av stor vikt, att allt, vad Jesus lärde, skulle vara klart för deras själar och inpräglas djupt i deras minne samt inflätas i deras liv. Varje sanning skulle gömmas i deras hjärtan för att användas i framtiden.
Sedan Jesus hade förklarat för folket, vad sann lycka var, och hur den kunde erhållas, framlade han mera tydligt lärjungarnas plikter som lärare, vilka Gud utvalt till att leda andra på rättfärdighetens och livets eviga stigar. Han visste, att de ofta skulle bli nedslagna och modlösa, att de skulle möta väldigt bittert motstånd, att de skulle bli förföljda och deras vittnesbörd förkastade. Hans allseende öga skådade in i deras predikoverksamhet under de kommande åren, och han såg, vilken sorg och misshandel de skulle komma att lida, under det att de sökte att framlägga frälsningsbudskapet för människorna. Han visste fullt väl, att desse fattiga fiskare, som så uppmärksamt lyssnade till hans ord, skulle komma att lida förakt, tortyr, fängelse och död, då de utförde sin mission, och han fortfor:
”Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ondt mot er för min skull. Glädj er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matteusevangeliet 5:10-12) Jesus visar dem här, att på samma gång, som de led mycket för hans skull, hade de likväl orsak att glädja sig, och de kunde även vara förvissade om, att deras lidanden skulle vara till nytta för dem och skulle bidra till att dra deras hjärtan bort från världen och vända dem mot himmelen. Han lärde dem, att deras förluster och missräkningar skulle bringa dem en sann vinst, och att de beredvilligt borde uthärda allting, varigenom deras tro och tålamod skulle prövas, hellre än att frukta och undvika det. Dessa lidanden var medel, varigenom Gud skulle rena dem och bereda dem för deras verksamhet, och de skulle öka den härliga lön, som var förvarad i himmelen för dem. Han bjöd dem, att de inte skulle förlora modet eller bli nedslagna eller klaga över sitt tunga öde, när de förföljdes av människor, utan komma ihåg, att Guds män i forntiden likaledes fick lida för sin lydnads skull. De borde lungt och troget utföra varje plikt utan att fästa något avseende vid människornas gunst eller vrede och sålunda fylla sin plats i världen och i alla ting söka att behaga Gud.
De saker, som tycks en kristen mest besvärliga, för ofta med sig de största välsignelser. Förakt och baktal har alltid kommit dem till del, som varit trogna i uppfyllandet av sina plikter. En rättfärdig karaktär skall bevara sin renhet och dygd, även om den blir nedsvärtad med baktal och lögn. En kristens karaktär bör vara oförändrad, antingen man trampar honom i smutsen eller upphöjer honom till himmelen, och det lugna medvetandet om, att man är oskyldig, medför sin egen belöning. Förföljelse prövar den grundval, varpå människans karaktär verkligen vilar. En gång, antingen sent eller tidigt, skall det uppenbaras för världen, om de onda ryktena var sanna, eller om de var giftiga pilar, som ondska och hämnd hade utslungat. Det enda sätt, varpå man kan avgöra sådana frågor, är att tjäna Gud stadigt och uppriktigt. Jesus önskar, att hans folk noga skall akta sig för, att ge sanningens fiender någon orsak till att tala illa om deras heliga tro. Inga dåliga handlingar borde sätta en skamfläck på dess renhet. När alla argument slår fel, spyr baktalarna ofta sin galla över Guds förföljda tjänare. Men deras lögnaktiga tungor bringar omsider förbannelse över dem själva. Till sist för Gud rätten till seger; han ärar de oskyldiga och döljer dem i sina boningar, långt från all lögn och baktal.
Guds tjänare har alltid varit utsatta för baktal. Men sanningens stora verk går likväl framåt under förföljelse, fängelse, slag och död. Förföljelsernas former förändras med tiden; men den anda, som leder dem, är densamma som den, vilken i forntiden påverkade människorna till att stena och slå ihjäl Herrens utvalda tjänare.
Ingen människa har blivit värre baktalad än Guds Son. Vid alla tillfällen hånades han bittert. De hatade honom utan orsak. Fariséerna till och med hyrde personer, som gick från stad till stad och utbredde falska rykten, som de själva hade hopsatt för att förstöra Jesu inflytande. Men han stod likväl lugn inför dem och förklarade, att förhånande var en sak, som de kristna kan vänta sig, och han lärde sina efterföljare, hur de skulle möta ondskans pilar, och bad dem att inte förskräckas över förföljelse, utan att ”glädja och fröjda” sig; ty på samma sätt förföljde de profeterna, som levde före dem. Jesus fortfor att undervisa sina lärjungar om det ansvar, som vilade på dem i deras förhållande mot världen. Han sade:
”Ni ärjordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.” (Matteusevangeliet 5:13) Folket kunde se, hur det vita saltet, som mist sin smak och var obrukbart och därför blivit bortkastat, glänste på vägen. Jesus begagnade saltet för att avbilda det inflytande, som en kristens liv och lära skulle ha på världen: Om inte några få rättfärdiga hade funnits på jorden, skulle Guds vrede för länge sedan ha utrotat de ogudaktiga. Guds folks böner och goda gärningar bevarar världen; de är en livets lukt till livet. Men om de bara är namnkristna, om de inte har någon dygdig karaktär eller lever ett liv i Gud, är de liksom saltet, vilket har förlorat sin salta egenskap; de hara ett dårligt inflytande i världen och är värre än de otrogna.
Jesus använde sådana saker, som hans åhörare kunde se med ögonen, till att belysa de sanningar, som han undervisade dem om. Folket hade kommit tidigt på morgonen för att höra honom. Solen lyste härligt och steg högre och högre på den blå himlen, så att den jagade bort varje skugga, som ännu dröjde kvar i dalarna och bergens klyftor. Den härlighet, som prydde himlen i öster, hade inte ännu försvunnit. Solljuset strömmade över grannskapet med sin glans, sjöns lugna yta återkastade de gyllene strålarna och avspeglade morgonrodnadens lätta skyar. Daggdropparna glänste på blommor och knoppar och på trädens blad. Naturen smålog under den nya dagens välsignelser, och fåglarna sjöng bland trädens grenar. Frälsaren såg på skaran, som stod omkring honom, och därefter på solen och sade till sina lärungar: ”Ni är världens ljus.” Denna bild var högst träffande. Liksom solen lyste upp landskapet med sina vänliga strålar och skingrade nattens skyar, likaså skulle lärjungarna utbreda sanningens ljus och skingra det moraliska mörker, som vilade över världen. Städerna och byarna, som låg runt omkring på höjderna, visade sig tydligt i morgonens klara ljus och framställde ett skönt skådespel. Jesus pekade på dem och sade: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matteusevangeliet 5:14-16) Med dessa ord lär Jesus sina lärjungar, att om de önskar att leda andra på rättfärdighetens stig, måste deras eget exempel vara rätt, och deras handlingar återspegla sanningens ljus.
Moraliskt fördärv tilltar och mörker höljer jorden, men Kristi lärjungar framställs som skinande ljus mitt i nattens mörker. De strålar, som utgår från dem, uppenbarar de faror, som syndaren är utsatt för, och de visar frälsningens och rättfärdighetens sanna stig. Om de, som föreger sig vara Kristi sanna efterföljare och ha sanningens ljus, inte framställer sanningen för andra på ett rätt sätt, ser de, som är i mörker och villfarelse, ingen skönhet i sanningen. Om en, som under en mörk natt bär en lykta för att lysa upp vägen för en annan, som följer efteråt, blir likgiltig och håller lyktan så, att han själv kommer emellan ljuset och den, som skulle vägledas, blir mörkret genom detta mera tjockt, i det att ljuset sken på vägen en stund, men sedan åter försvann. På samma sätt är det med många, som söker att framsätta Guds sanningar för andra. De döljer det dyrbara ljuset med sin egen bristfälliga karaktär, som visar sig vara väldigt vanskapt, och förmörkar vägen för många, så att de stöts bort från sanningen. De, som bekänner sig vara Kristi efterföljare, bör ha en god karaktär, och deras gärningar bör vara så exemplariska, att de kan vara medel till att föra världen närmare till den religion, som bär sådana rättfärdighetens frukter. Detta kommer att leda dem till att undersöka och anta sanningen; ty de ser, att den lyser så uppriktigt och heligt i livet hos dem, som framställer den, att de är världens ljus.
Fariséerna isolerade sig från världen och gjorde det därigenom omöjligt för dem att utöva ett gott inflytande över de världsliga människorna. Men Jesus kallar sina lärjungar för världens ljus. Deras lära och exempel skulle skingra villfarelsens skyar, och alla nationer och folk skulle påverkas av deras inflytande. Bibelns religion är inte ämnad att ligga innesluten i en bok eller i ett församlingshus. Den skall inte bara en gång emellanåt tas fram för att vara oss till nytta och därpå försiktigt läggas bort igen; utan den skall helga vår dagliga levnad och visa sig i alla våra affärsangelägenheter och i allt umgänge med andra. En sådan religion står i skarp kontrast till fariséernas, som endast bestod i tomma iakttagelser av regler och ceremonier och inte hade något förädlande inflytande på deras liv.
Jesus blev ytterst noga bevakad av spioner, som var redo att uppfånga varje obetänkt ord, vilket man hoppades skulle falla från hans läppar. Frälsaren visste fullt väl, vilken fördomsfullhet som existerade i många av hans åhörares sinnen: Han sade inget, som kunde försvaga judarnas tro på den religion och de anordningar, som Moses lärde. Samma röst, som förkunnade sede- och ceremoniallagen, vilka utgjorde grundvalen för hela det judiska religionssystemet, förkunnade också de sanningar, som hördes på berget. Det var på grund av sin stora vördnad för lagen och profeterna, som Jesus sökte att bryta ned muren av vidskepelse och småaktighet, som omgav judarna. Han önskade inte endast, att de skulle åtlyda lagen, utan även, att de skulle följa de grundsatser, som lagen och profeterna lärde.
Jesus tadlade strängt judarnas falska uttolkningar av lagen; men han varnade tillika sina lärjungar på det strängaste mot att åsidosätta de sanningar, som hebréerna hade erhållit. Jesus kom inte för att förstöra deras förtroende för den undervisning, som han själv hade givit dem genom Moses i öknen. Men samtidigt som han lärde dem att hysa stor akning för lagen, önskade han att leda dem framåt till att anamma högre sanningar och större kunskap, så att de kunde vandra i ett klarare ljus.
Då Jesus förklarade, vad som var lärjungarnas plikter i hänseende till rättfärdighetsgärningar, såg fariséerna, att denna lära fördömde deras tillvägagående, och för att väcka fördomar ibland folket mot den Store Läraren, viskade de till varandra, att Jesu undervisning var i strid med Mose lag, och att han inte talade något om lagen. På detta sätt sökte de att uppväcka förbittring mot Kristus ibland folket. Men Jesus märkte deras avsikter och talade med klar och tydlig röst till den församlade mängden följande ord, vilka bragte hans fiender till tystnad:
”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen {sannerligen} säger jag eder: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” (Matteusevangeliet 5:17, 18) Här tillbakavisar Jesus fariséernas anklagelse. Han sändes till världen för att inskärpa och upprätta den heliga lagen, som de beskylde honom för att överträda. Om Guds lag kunde ha förändrats eller avskaffats, hade Jesus inte behövt komma till denna fallna värld och lida för människornas överträdelser. Jesus kom för att visa, i vilket förhållande Guds lag stod till människan och för att visa betydelsen av lagens bud genom sitt exempel och sin lydnad. Han säger vidare: ”Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” (Matteusevangeliet 5:19) På detta sätt vittnar Frälsaren om den moraliska lagens oföränderlighet. De människor, som överträder Guds bud och lär andra att göra detsamma genom sin lära och sitt exempel, fördöms av Kristus. De är barn av den Onde, som först gjorde uppror emot Guds lag. Sedan Jesus tydligt hade vittnat om sin vördnad för Faderns lag, fördömer han med följande ord fariséernas handlingssätt; ty de håller sig strängt till lagens utvärtes eller yttre regler, medan deras hjärta och liv var fördärvat:
”Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, skall ni inte komma in i himmelriket.” (Matteusevangeliet 5:20) Den rättfärdighet, som här framställdes, var lika med överensstämmelse i hjärta och liv med Guds uppenbarade vilja. Jesus lärde, att Guds lag skulle styra hjärtats tankar och beslut. Sann gudsfruktan förädlar människans tankar och handlingar; då stämmer religionens utvärtes former överens med den kristnes invärtes renhet; då blir de ceremonier, som utövas i gudstjänsten, inte tomma seder och bruk såsom hos de skymtaktiga fariséerna.
Många religionslärare på vår tid överträder Guds bud själva och lär andra att göra det också. I stället för Guds heliga bud lär de fräckt ut människors traditioner och bruk och fäster inte något avseende vid Kristi tydliga vittnesbörd, att den, som handlar så, skall kallas för den minste i himmelriket. Jesus vittnade och bekräftade inför den församlade folkmängden, som hade kommit att höra honom, inför fariséerna, som sökte att anklaga honom för förakt mot lagen, och inför människorna under alla tider, att Jehovas bud är oföränderliga och eviga.
Någon omtalade, att mord och röveri hade blivit begågna i den vilda trakten nära invid Kapernaum, och många av dem, som var församlade för att höra Jesus, uttalade sin vrede och förfäran däröver. Den gudomlige läraren begagnade denna omständighet till att anföra en viktig sanning. Han säger:
”Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.” (Matteusevangeliet 5:21, 22) Här visar Jesus, att mord först yttrar sig i hjärtat. Den ondska och hämndkänsla, som gläder sig i våldsamhetsutbrott, betraktas som mord. Jesus går ändå längre och säger: ”Den som (utan orsak, eng. Bib.) är vred på sin broder är skyldig inför domstolen”. Det finns en vrede, som inte är brottslig; ett visst slags harm är rätt under vissa omständigheter till och med bland Kristi efterföljare. När de ser, att Gud vanäras, hans namn bespottas och hans dyrbara sanning kommer i vanrykte genom dem, som bekänner sig till att ära den, när de ser, att de oskyldiga blir förtryckta och förföljda, kan en rättfärdig harm fylla deras själ. En sådan vrede, som uppkommer av nitälskan för Guds lag, är inte synd. Bland dem, som lyssnade till dessa ord, fanns några, vilka lovprisade sin egen rättfärdighet, emedan de inte hade begått någon yttre förbrytelse, samtidigt som de i sina hjärtan hyste känslor, som var av samma beskaffenhet som de, vilka förmådde mördarna att utföra sina förskräckliga handlingar. Och likväl utger dessa människor sig för att vara fromma, och de rättar sig efter religionens utvärtes fordringar. Jesus vänder sig till sådana, när han säger:
”Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och offra din gåva.” (Matteusevangeliet 5:23, 24) Han visar därmed, att all synd utgår från hjärtat, och att de, som hyser hämndlystnad och hat i hjärtat, redan har beträtt mördarens stig, och deras gärningar är inte behagliga inför Gud. Det enda rätta hjälpmedlet är att utrota all bitterhet och fiendskap ur hjärtat. Men Frälsaren går än längre och förklarar, att om en annan har något emot oss, bör vi försöka att lugna hans upprördhet och om möjligt avlägsna dessa känslor, innan vårt offrande kan bli godtaget i Guds åsyn. Denna lära är ganska användbar på församlingen i vår tid. Många är nitiska i sin gudstjänst, medan det är strid mellan dem och deras bröder. Det står i deras makt att avlägsna de saker, som skiljer dem åt, och Gud fordrar, att de skall avlägsna dem, innan han tänker anta deras tjänst. Kristus har så klart framsatt det tillvägagångssätt, hans barn bör följa härvidlag, att det inte borde finnas det minsta tvivel i deras sinnen om, vad som är deras plikt.
Medan Jesus lärde folket, var det några, som togo en lusttur på sjön, och det blev klart för alla de närvarande, att de sysslolöse personer, som var i båtarna, var lättsinniga människor med lång karaktär. Folket väntade, att Jesus skulle strängt fördöma sådana människor, men de förvånades, då han förklarade: ”Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna till att begära henne, han har redan gjort hor med henne i sitt hjärta.” (Matteusevangeliet 5:27, 28) De som hade ansett sådana människor, vilka överlämnade sig åt köttsliga lustar, som syndare framför alla andra människor, blev förvånade, då de hörde, att Jesus försäkrade, att de, som hyste okyska tankar, är lika skyldiga, som de, vilka uppenbart överträder det sjunde budet (”du skall inte göra hor”, Svenska Reformations-Bibeln). Jesus fördömde det bruk, som var rådande på den tiden, att en man kunde skilja sig ifrån sin hustru för en obetydlig förseelse. Detta bruk orsakade stort elände och mycken förbrytelse. Jesus angriper här den största orsaken till det lösa tillståndet i äktenskapsförhållandet, genom att han fördömer de oheliga passioner, för vilka äktenskapet ses som ett hinder i vägen för att tillfredsställa personers lustar. Kristus fordrar, att äktenskapet skall ordnas så, att ingen laglig skillnad emellan man och hustru kan äga rum utom för hors skull.
Många, som hade tänkt, att Guds bud endast förbjöd uppenbara förbrytelser, men inte sträckte sig vidare, märkte nu, att Guds lag borde åtlydas i anden så väl som efter bokstaven. På detta sätt behandlar Jesus det ena efter det andra av buden och förklarar, hur långt deras fordringar sträcker sig, medan han påpekar judarnas stora feltag: att göra den utvärtes gudsdyrkan till huvudsaken. Jesus undervisar dem också angående att avlägga ed och säger: ”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.” (Matteusevangeliet 5:37) Det tredje budet fördömer dem, som svär gudlöst; men budets anda sträcker sig än längre. Det förbjuder att använda Guds namn lättsinnigt och på ett vanvördigt sätt i allmänna samtal.
Till och med många av dem, som kallar sig för Kristi efterföljare, har den ovanan att bruka Guds namn på ett lättfärdigt sätt, ja, inte ens i sina böner och förmaningar brukar den högste Gudens namn med passande vördnad.
En avdelning romerska soldater hade lägrat sig nere vid sjöstranden, och Jesus avbröts nu i sitt tal genom höga trumpetstötar, vilka gav signal till soldaterna, att de skulle samlas på slätten nedanför. De ordnade sig på sitt vanliga sätt och hälsade med vördnad den romerska fanan, som svajade högt över dem. Judarna ser på detta med bittra känslor, ty det påminner dem om deras förnedring som nation. Strax efteråt sänder man ut budbärare från hären med befallningar till olika avlägsna poster. De stiger uppför den höga sjöstranden och kommer nära intill den lyssnande folkmässan, som omger vår Frälsare, och de tvingar några av de judiska bönderna att bära sina bördor uppför den branta sluttningen. Bönderna motsätter sig denna våldshandling och tilltalar sina förföljare hårt, men blir till slut tvungna att åtlyda soldaterna och utföra det enkla arbetet, som fordras av dem. Detta tecken på romarnas överhöghet väcker vrede hos folket, och det vänder sig begärligt mot den Store Läraren för att höra, vad han har att säga om detta grymma förtryck. Jesus ser med bedrövelse på det, som på ett sådant skymfligt sätt försiggår; ty han tänker på, hur judarnas synder har bragt dem i träldom. Han iakttar även det hat och den hämndkänsla, som visar sig i judarnas ansikten, och hur innerligt de längtar efter att få makt att övervinna sina förtryckare. Därpå säger han med bedrövelse:
”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också! Om någon tvingar dig att gå en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.” (Matteusevangeliet 5:38-42)
Jesu exempel lyfter klart upp den undervisning, som han här gav. Hån och förföljelse förmådde honom aldrig till att hämnas på sina fiender. Men detta var hårda ord för de hämndgiriga judarna att lyssna till, och de knorrade emot honom bland sig själva. Jesus ger dem ett än starkare vittnesbörd:
”Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner, välsigna dem, som förbannar er, gör väl mot dem, som hatar er, och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gören ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?” (Matteusevangeliet 5:43-47, delvis ur King James Version)
Man kan aldrig avlägsna sina fienders ondska genom att visa sig hatisk mot dem; men kärlek och vänlighet uppväcker kärlek och vänlighet tillbaka. Ehuru Gud alltid belönar dygden och straffar synden, undandrar han likväl inte sin välsignelse från de ogudaktiga. Om än de dagligen vanärar hans namn, låter han likväl sin sol skina och regnet falla på de rättfärdiga och orättfärdiga och välsignar bägge med jordisk lycka. Om den helige Guden är så långmodig och barmhärtig mot upproriska och avgudadyrkande människor, hur nödvändigt är det då inte, att felande människor bör visa samma sinnelag mot sina medmänniskor. I stället för att förbanna dem, som gör dem skada, är det deras plikt att söka att vinna deras hjärtan och att leda dem bort från deras onda väg, i det att de behandlar dem med vänlighet, liksom Kristus behandlade dem, som förföljde honom. Jesus lärde sina efterföljare, att de skulle visa kristlig hövlighet mot alla, som kom under deras inflytande, att de inte skulle glömma att utföra barmhärtighetsgärningar, och att när man bad dem om hjälp, skulle de vara mera villiga till att göra gott, än världens barn. Guds barn skulle ha samma anda, som han har, vilken härskar i himmelen. Deras grundsatser och handlingar skulle inte vara av samma beskaffenhet som världens småsinnade, själviska handlingssätt. Himmelens lag fordrar fullkomlighet. Liksom Gud är fulkomlig i sin upphöjda ställning, likaså bör även Guds barn vara fullkomnliga i den ringa ställning, som de intar. Endast på detta sätt kan de göras redo att träda in i himmelriket och ha umgänge med Guds heliga änglar. Kristus tilltalar sina efterföljare med dessa ord, och de innehåller den fullkomligaste regeln för en kristlig karaktär: ”Var därför fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.” (Matteusevangeliet 5:48)