Jesus stillar stormen

Jesus hade undervisat folket och helat de sjuka under hela dagen, och han önskade därför ivrigt att få bli ensam för att erhålla tillräcklig vila för sig själv och sina lärjungar. Han sade för den skull till dem, att de skulle föra honom över till andra sidan av sjön. Men innan han steg i båten, blev han tilltalad av en skriftlärd, som hade lyssnat till hans ord, när han framställde sanningens skatter som något mera dyrbart än dolda skatter på jorden. Den skriftlärde tänkte i sitt förmörkade sinne, att Jesus önskade att skaffa sina efterföljare jordiska skatter. Han tilltalade honom därför ivrigt, liksom Judas hade gjort: ”Mästare, jag vill följa dig, varhelst du går.” Frälsaren läste de ovärdiga tankar, som han hyste i sitt hjärta, svarade honom på samma vis, som han hade svarat Judas: ”’Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att luta huvudet mot.’” (Matteusevangeliet 8:20) Den judiske läraren tänkte bara på sin egen fördel, då han föreslog att han skulle följa Jesus. Han hoppades, att Frälsaren snart skulle upprätta sitt rike på jorden, samt att den rikedom som ära, som hans lärjungar då skulle erhålla, var de rikedomar, som han hade omtalat. Hans sinne var förblindat av girighet och kärlek till världen, ty eljest kunde han ej på det här viset ha feltolkat Frälsarens ord.

Många skulle ha förenat sig med Kristus, om han inte hade varit så fattig samt hade samlat så många ringa och fattiga människor omkring sig. Om han hade skänkt sina lärjungar ära och rikedomar, skulle de stolta fariséerna, översteprästerna och de skriftlärde gärna ha givit honom ära. Det finns även i våra dagar många, som skulle anamma sanningen, om den ej vore förenad med så mycken självuppoffring. Om de kunde ta världen med sig till Kristus, skulle de gärna anamma honom; men att följa honom i hans förnedring utan någon utsikt till jordisk belöning, det är mer än deras svaga tro kan uthärda. De drar sig tillbaka med nedslaget mod, liksom den skriftlärde gjorde, då Jesus tillrättavisade honom.

Sedan Jesus hade sänt bort folket, steg han med sina lärjungar i en båt för att bege sig till den motsatta stranden, som var en ödemark, likande den som de nu lämnade. De hoppades där finna vila och ro från dagens möda och arbete; ty den var så avlägsen från bebodda platser. Men när de lade ut, följde flera med folk fullpackade båtar med dem; ty många önskade bli bättre bekanta med hans lära.

Frälsaren var trött efter dagens hårda arbete och ansträngning; och då han nu för en stund var fri från folkmängden, lade han sig på en huvudkudde i fiskarbåten och föll i sömn. Plötsligt skedde en förändring i det lugna och behagliga vädret. Mörka skyar täckte himlen, och en häftig storm uppkom, vilket ofta inträffade på Galileiska Sjön. Solen hade sjunkit ned i väster, och nattens mörker vilade över vattnet. De vilda vågorna slog mot båten och hotade att uppsluka den i varje ögonblick. Båten slungades hit och dit av stormen, än uppkastad på en hög bölja, än nedstörtad emellan de vreda vågorna. Slutligen upptäcktes det, att båten sprungit läck och hastigt fylldes med vatten. Stor bestörtning och oreda inträffade bland folket i båten under det tjocka mörkret och vågornas dånande. Fiskarna var modiga och starka samt hade lång erfarenhet av att styra sin båt; men så skickliga de än var och vana vid den oroliga sjön, visste de nu ej vad att göra i denna förskräckliga storm, och deras hjärtan fylldes med förtvivlan, då de märkte, att deras båt började att sjunka.

De hade varit så ivrigt sysselsatta med att frälsa eller rädda sig själva och med att hålla båten från att sjunka, att de hade glömt, att Jesus var ombord; men nu, då deras mod svek dem och de trodde, att det ej fanns någon räddning för dem, erinrade de sig, att det var Jesus, som hade befallt dem att fara över sjön. I sin fruktan och ångest vände de sig till honom, ihågkommande, hur han hade frälst dem från många faror. De ropade: ”’Mästare! Mästare!” (Lukasevangeliet 8:24) Men stormens buller överröstade dem, och de fick inget svar. Vågorna slog över dem och hotade dem med undergång.

De greps av förtvivlan. De ropade åter på Mästaren, men inget svar hördes utom stormens tjutande. Har Mästaren lämnat dem? Har han gått bort på de skummande vågorna och överlämnat dem åt deras öde? De söker ivrigt efter honom; ty de kan ingenting mer göra för sin frälsning. Stormen har tilltagit och rasar så förfärligt, att alla deras bemödanden att styra båten är fruktlösa, och Jesus är deras enda hopp. Plötsligt lyses mörkret upp av en ljusstråle, som uppenbarar för dem Jesus försänkt i djup sömn, ostörd av stormens och vågornas buller.

De springer till honom och böjer sig över hans sovande skepnad, sägande med förebråelse: ”’Mästare, bryr du inte om att vi går under?’” (Markusevangeliet 4:38) Det bekymrade dem i deras hjärtan, att han kunde vila så lugnt, under det att faror och död hotade dem, och de arbetade så hårt mot stormens raseri. Deras förtvivlade rop väckte Jesus från hans stärkande sömn. Under det att lärjungarna skyndar sig tillbaka till sina åror för att än en gång göra ett räddningsförsök, står Jesus upp från sitt viloställe. Där står han i den ringa fiskarbåten i sitt upphöjda majestät mitt under den rasande stormen. Vågorna spolar över båtens brädd. De skarpa blixttstrålarna lyser upp hans lugna, frimodiga åsyn. Han lyfter sin hand, som så ofta utfört barmhärtighetsverk och talar till den upprörda sjön: ”’Tig! Var tyst!’” Stormen upphör, de oroliga vågorna lugnar sig, skyarna skingras, och stjärnorna skiner åter fram så milt; båten vaggar så ljuftligt på den lugna vattenytan. Därpå vänder Jesus sig till lärjungarna och tillrättavisar dem, sägande: ”’Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?’” (Markusevangeliet 4:40)

En plötslig tystnad kom över lärjungarna; inte ett enda ord yttrades. Även den häftige Petrus försökte inte att uttrycka den djupa ärevördnad, som fyllde hans hjärta. De andra båtarna, som hade följt Jesus, hade varit i samma fara som lärjungarna. Fruktan och förtvivlan hade slutligen gripit folket, som var i dem. Men Jesu ord frambringade lugn, där en stund förut rått ett förskräckligt uppror bland naturens element. All fruktan var försvunnen; ty all fara var förbi. Stormen hade drivit båtarna nära varandra och alla som var i dem, såg Jesu underverk. Under den djupa tystnad, som följde efter stormen, viskade de till varandra: ”’Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?” (Vers 41) De, som var vittnen till denna gripande scen, glömde den aldrig, och Guds barn kommer alltid att med vördnad betrakta detta underverk, som så härligt uppenbarade Jesu majestät.

När de förskräckta lärjungarna så ohövligt väckte Frälsaren, hyste han ingen fruktan för sitt eget välbefinnande; men det bedrövade honom, att de inte hade förtröstan till honom i farans stund. Han tillrättavisade dem för deras fruktan, som uppenbarade deras otro. De skulle ha väckt honom vid farans utbrott, så skulle han ha tagit bort deras bekymmer. Men under sina bemödanden att frälsa sig själva förglömde de, att Jesus var i båten. Och hur många finns det inte, som under livets faror, prövningar och bekymmer kämpar ensamma mot motgångens storm och glömmer, att det finns En, som kan hjälpa dem! De förlitar sig på sin egen styrka och skicklighet, till dess de, villrådiga och modlösa, erinrar sig Jesus och kallar ödmjukt på honom för frälsning. Och änskönt han med bedrövelse nödgas tillrättavisa dem för deras otro och självtillit, uraktlåter han dock aldrig att höra deras uppriktiga rop, och han hjälper dem alltid i nödens stund.

Den trötte resanden, som vaggar på de rasande böljornas djup, borde dra sig till minnes, att Jesus var en gång på sjön i en liknande fara; att hans röst stillade den förskräckliga stormen; att de rasande elementen åtlydde hans befallningar, och att hans trogna efterföljare blev frälsta. När vågorna slår över vårt sjunkande skepp och ljungelden eller blixter lyser upp de skummande böljorna, som hotar oss med ögonblicklig undergång, då böra vi i vår fara erinra oss, att Jesus är ombord. Han hör våra smärtsamma rop, och han vill aldrig överge dem, som förtröstar på honom.

Det föreligger ingen fara, så länge Frälsaren är i vårt hjärta, vi må vara på land eller på hav, sovande eller vakande. Trons rop blir alltid hört. Vi blir måhända tillrättavisade, emedan vi inte från början sökte Frälsaren i prövningens stund; men inte desto mindre kommer han att höra vår bön, när vi tröttnat på att söka att frälsa oss själva. Levande tro på Frälsaren skall lugna livets hav och frälsa oss från fara på det sätt, han finner vara bäst.