Eftersom tiden nalkades, då Jesus skulle lida och dö, var han oftare ensam med sina lärjungar. Sedan han hade undervisat folket hela dagen, gick han med lärjungarna till en avlägsen plats och bad och samtalade med dem. Han var trött; men han hade ingen tid till att vila, ty hans verk på jorden skulle snart fullbordas, och han hade mycket att uträtta, innan den sista timmen kom.
Snart måste han lämna sina lärjungar ensamma i en kall och känslolös värld. Han visste, hur de skulle förföljas med bittert hat och stark otro, och han önskade att uppmuntra och styrka dem för deras prövningar. Han gick ofta bort i enskildhet och bad innerligt för dem till Fadern, att deras tro under den stränga prövningen, som förestod dem, inte skulle lämna dem, och att hans lidande och död inte skulle alldeles överväldiga dem med förtvivlan. Även då Frälsarens egen dödskamp närmade sig, tänkte han i sin kärlek på, hur han skulle kunna beskydda sina vänner mot kommande faror. Det var efter en sådan bönestund i enrum, som Jesus sporde sina lärjungar, då han kom tillbaka till dem: ”’Vem säger folket att Människosonen är?’ De svarade: ’Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna.’” (Matteusevangeliet 16:13, 14) Därefter sporde han dem ändå noggrannare: ”’Och ni, vem säger ni att jag är?’” Petrus, som alltid var färdig att tala, svarade för sig själv och sina bröder: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.’ Jesus sade till honom: ’Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.” (Matteusevangeliet 16:16, 17)
Änskönt många hade lidit skeppsbrott i tron, och prästernas och föreståndarnas makt var stark emot dem, förklarade likväl den oförskräckte lärjungen frimodigt sin tro. Jesus såg i denna bekännelse den levande tro, som skulle liva upp hans efterföljares hjärtan genom kommande tider. Det är Guds Andes märkvärdiga inverkan på människans hjärta, som skänker den fattigaste själ den kunskap, som övergår all jordisk vishet och gör henne bekant med Guds dyrbara sanning. Ja, sannerligen, ”Salig är du Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig.”
Jesus fortsätter: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” Ordet Petrus betyder en sten. Men Kristus menade inte, att Petrus var den klippa, varpå han skulle bygga sin församling. Den häftige och självsäkre lärjungen var som en rullande sten. Kristi ord ”denna klippa” hänsyftade på honom själv såsom den kristna församlingens grundval. I Jesaja 28:16 hänsyftas det på detsamma: ”Därför säger Herren HERREN så: Se, jag har lagt en grundsten i Sion, en beprövad sten, en dyrbar hörnsten, en fast grundval. Den som tror på den behöver inte fly.” Det är samma sten, som omtalas i Lukasevamgeliet 20:17, 18: ”Men han såg på dem och frågade: ’Vad menas då med detta ord i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder.’” Den omtalas också i Markusevangeliet 12:10, 11: ”Har ni inte läst det här stället i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort detta, och underbar är den i våra ögon.’”
Dessa Skriftställen bevisar klart, att Kristus är den klippa, varpå församlingen är byggd, och att Jesus, då han talar till Petrus, äsyftar sig själv som den klippa, vilken är församlingens grundval. ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matteusevangeliet 16:19) Den romerska kyrkan använder dessa ord felaktigt. Den påstår, att de är särkilt talade till Petrus. Därför framställer de honom i konstverk med en nyckelknippa hos sig, vilken är en sinnebild av den myndighet, som överlämnas till sändebud och andra höga ämbetsmän. Kristi ord: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar”, var inte ställda till Petrus ensam, utan till lärjungarna, och de omfattar dem, som tillhör Kristi församling under alla tider. Petrus erhöll inte något företräde eller någon annan makt framför de andra lärjungarna. Om Jesus hade givit någon särskild myndighet till en av dem, skulle vi inte så ofta läsa om, att de tvistade sinsemellan, om vem av dem skulle vara den störste; då skulle de genast ha böjt sig för Mästarens önskan och ärat den, som han hade utvalt till deras överhuvud.
Men den Romersk-katolska Kyrkan påstår, att Kristus valde Petrus till den kristna församlingens överhuvud, och att hans efterföljare har gudomlig myndighet till att härska över den kristna världen. På ett annat ställe erkänner Jesus, att denna makt, som man säger gavs till Petrus allena, tillhör hela forsamlingen; ty Jesus talar till hela församlingen, när han säger: ”Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matteusevangeliet 18:18)
Jesus undervisade sina lärjungar om sin kommande förnedring och den skändliga död, som hans förföljare skulle åsamka honom. Den häftige Petrus kunde inte ett ögonblick uthärda denna tanke, och han tog Jesus ”åt sidan och började motsäga honom: ’Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig.’ Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ’Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.” (Matteusevangeliet 16:22, 23) Sålunda betraffade Jesus allvarligt Petri otro, då han föreslog att Jesus skulle dra sig undan profetiornas uppfyllelse och förhindra Guds Sons offer.
Jesus övergick därpå till att förklara för lärjungarna, att de också måste lida för hans namns skull, bära korset, i det de efterföljde honom, och utstå en liknande förnedring, förakt och skam som sin Mästare; ty annars kunde de inte få del i hans härlighet. De måste lida, liksom han hade lidit, och de skulle vara korsfästa för världen, liksom han var korsfäst, i det att de vände sig bort från dess prakt och glädje. Jesus hade ofta tillförne talat till sina lärjungar om sin kommande förnedring, och han hade med uppsåt sökt att utsläcka allt deras hopp om jordisk storhet. Men de hade så länge varit vana vid att betrakta Messias som en person, vilken skulle regera som en mäktig konung, att det hade varit omöjligt för dem att helt och hållet ge upp sina stora förväntningar.
Men Jesu ord vid detta tillfälle kunde inte missförstås. Han skulle leva som en ringa, hemlös främling och dö som en förbrytare. Sorg nedtryckte deras hjärtan; ty de älskade sin Mästare. Men tvivel plågade dem; ty det syntes obegripligt för dem, att Guds Son skulle bli utsatt för en sådan grym förnedring. De kunde inte förstå, varför han av egen fri vilja skulle gå upp till Jerusalem för att bli behandlad så, som han omtalade för dem, att det skulle ske. De var djupt bedrövade över, att han skulle överlämna sig själv åt en sådan förskräcklig död och lämna dem i ett större mörker, än de var i, innan han uppenbarade sig för dem. De tänkte på, att de med makt skulle föra honom till en plats, där han var utom all fara. Men de tordes inte försöka det; ty han hade ofta bemött alla sådana planer såsom förslag från Satan. Mitt i sin sorg kunde de inte avhålla sig från att då och då trösta sig själva med, att en eller annan oväntad omständighet skulle avvända det förskräckliga öde, som väntade deras Herre. Sålunda sörjde och tvivlade, hoppades och fruktade de i sex långa, mörka dagar.
Jesus kände till sina lärjungars bedrövelse och rådlöshet, och han beslöt att ge dem ett bevis på, att han var Messias, så att deras tro inte alldeles skulle svika dem i den stänga prövning, som de snart skulle underkastas. Då solen nalkades sin nedgång, kallade han sina tre mest tillgivna lärjungar till sig och förde dem ut ur den bullrande staden, över slätten upp på sidan av ett brant berg. Jesus var trött genom sin resa och verksamhet. Han hade undervisat folket och botat de sjuka hela dagen. Men han uppsökte denna upphöjda plats, emedan han här kunde få vara i ensamhet och undgå de skaror, som ständigt sökte honom, och få tid till andaktsfulla betraktelser och bön. Han var svårt trött och utmattad; men han steg likväl uppför den branta sluttningen.
Hans lärjungar var också trötta, och fastän de var vanda vid, att han gick bort till ensliga ställen för att be, kunde de likväl inte annat än undras över, att Jesus försökte att bestiga det ojämna berget efter en sådan mödosam och besvärlig dag. Ändå frågade de inte, vad hans avsikt var, utan följde honom tålmodigt. När de stiger uppför berget, håller solen på att gå ned, och skuggorna breder ut sig över dalen, medan ljuset ännu dröjer på bergets topp och med sina sista, härliga strålar förgyller den ojämna stigen, som de följer. Men snart försvinner det gyllne ljuset från så väl höjderna som dalarna, solen sjunker ned bakom den västra horisonten, och de ensamma vandrarna sveps in i nattens mörker. Det omgivande mörkret tycks harmoniera med deras sorgbundna liv, omkring vilket skyarna samlar sig allt mer och mer.
Då Jesus hade funnit den plats, han sökte, närmade han sig till sin Fader i innerlig bön. Timme efter timme bad han enträget och med tårar om styrka till att bära sina lidanden och om, att hans lärjungar skulle få nåd till att utstå de förfärliga prövningar, som väntade dem i framtiden. Daggen föll ymnigt på hans nedböjda skepnad; men han aktade inte därpå. Nattens skuggor samlades tätt omkring honom; men han lade inte märke till mörkret. Så försvann timmarna långsamt. I början förenade lärjungarna sina innerliga böner med hans; men allt efter som tiden förled, överväldigades de av trötthet och föll i sömn mitt under sina ansträngningar att hålla sig intresserade av det, som ägde rum. Jesus hade talat vid dem om sina kommande lidanden; och han hade tagit dem med sig, så att de kunde vaka och be med honom, medan han sökte sin Fader i bön. Han bad, att hans lärjungar skulle få styrka till att utstå den kommande prövningen vid hans förnedring och död; han bad i synnerhet om, att de skulle bli vittnen till en sådan uppenbarelse av hans gudom, att all otro och allt tvivel, som ännu kunde finnas kvar hos dem, för evigt skulle avlägsnas från deras hjärtan, en uppenbarelse, som kunde trösta dem under hans stora själskamp, i det de var fullt överbevisade om, att han var Guds Son, och att hans skymfliga död var en del av återlösningens gudomliga plan.
Guds hör sin Sons bön, och änglarna gör sig beredda att tjäna honom. Men Gud utväljer Moses och Elia till att besöka Kristus och samtala med honom angående hans kommande lidande i Jerusalem. Medan Jesus böjer sig ödmjukt på den fuktiga, stenrika jorden, öppnas himmelen plötsligt. Guds stads gyllne portar vidöppnas, och en helig klarhet stiger ned på berget och omger Kristi knäböjande form. Han reser sig upp från sin nedböjda ställning och står i gudomligt majestät: Själssmärtan har försvunnit från hans ansikte, som nu lyser med ett milt ljus, och hans kläder är inte längre grova och nedsölade, utan vita och skinande som middagssolen.
De sovande lärjungarna väcks av den härlighet, som lyser upp hela berget. De betraktar med fruktan och förvåning sin Mästares strålande ansikte och skinande kläder. Till en början bländas deras ögon av den överjordiska klarheten; men efter som de blir i stånd till att uthärda det märkvärdiga ljuset, märker de, att Jesus inte är ensam. Två härliga gestalter står hos honom och samtalar med honom. Det är Moses, som talade med Gud ansikte mot ansikte under Sinais ljungeldar och tordön, och Elia, den Guds profet, som inte smakade döden, utan fördes till himmelen i en eldsvagn. Dessa två, vilka Gud ansåg lämpligt att gynna framför alla andra, som hava levat på jorden, var utsända av Fadern, för att bringa himmelens härlighet till hans Son och att trösta honom, i det de talade med honom om hans verks fulländande och i synnerhet om lidandet, som han skulle utstå i Jerusalem.
Fadern valde Moses och Elia för sina sändebud till Kristus, för att förhärliga honom med himmelens ljus och samtala med honom om hans kommande själsstrid, emedan de hade levat på jorden som människor. De var förtrogna med mänsklig sorg och mänskligt lidande och kunde hysa medlidsamhet med Jesus i hans prövningar och jordiska liv. Elia hade i sin ställning som profet i Israel representerat Kristus, och hans verk hade i en viss grad liknat Frälsarens. Moses, Israels ledare, hade stått i Kristi ställe, hade samtalat med honom och följt hans föreskrifter. Bland hela den härskara, som omgav Guds tron, var dessa två därför bäst lämpade till att tjäna Guds Son.
Då Moses, förbittrad över Israels barns otro, slog på klippan i vrede och skaffade dem vatten, som de begärde, tillägnade han sig själv äran; ty hans sinne var så uppfyllt av Israels barns otacksamhet och egensinne, att han glömde att ära Gud och förhärliga hans namn. Men då Moses gav efter för sitt hjärtas naturliga benägenhet och tillägnade sig den ära, som tillkom Gud, föll han under Satans makt och fick inte tillåtelse att komma in i det förlovade landet. Om Moses hade varit trogen i allting, skulle Herren ha fört honom in i Kanaans land och därefter ha tagit upp honom till himmelen, utan att låta honom dö.
Därför måste Moses dö, men Guds Son kom ned från himmelen och uppväckte honom, innan hans kropp såg förruttnelse. Änskönt Satan stred med Mikael om Mose kropp och påstod, att den med rätta tillhörde honom, förmådde han likväl intet mot Guds Son, och Mose återuppväckta och förhärligade kropp fördes till himmelens boningar, och han var nu en av de två, som Fadern hade förärat med att tjäna hans Son.
Enär lärjungarna sålunda lät sig överväldigas av sömnen, förlorade de anledningen till att höra samtalet emellan de himmelska sändebuden och den förhärligade Förlösaren. Men då de plötsligt vaknar upp från sin sömn och ser den upphöjda synen framför sig, uppfylls de med helig glädje och vördnad. I det de ser på sin käre Mästares strålande form, är de nödsakade till att skygga sina ögon med händerna, emedan de annars inte är i stånd till att uthärda den obeskrivliga härlighet, som omgiver honom, och som utsänder ljusstrålar liksom solen. En kort stund ser lärjungarna sin Herre upphöjd och härliggjord inför sina ögon och ärad av de strålande väsen, vilka de känner igen som Guds benådade tjänare.
De tror, att Elia nu har kommit enligt profetiornas förutsägelser, och att Kristi rike nu skall upprättas på jorden. I sin förvånings första glädje börjar Petrus att lägga planer för att göra det behagligt för Kristus och de gamla heliga. Så snart som han är i stånd till att tala, säger han till Kristus: ”’Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Moses och en åt Elia.’” (Matteusevangeliet 17:4.) I ögonblickets glädje smickrar Petrus sig med, att de två sändebuden från himmelen har kommit för att bevara Jesus för det öde, som förestod honom i Jerusalem. Han känner sig outsägligt glad vid tanken på, att dessa härliga ledsagare, vilka är iförda ljus och kraft, har kommit för att beskydda Guds Son och upprätta hans konungsliga auktoritet på jorden. Han glömmer i detta ögonblick den undervisning, som Jesus så ofta hade meddelat dem om frälsningsplanen, vilken endast kunde fullkommas genom hans eget lidande och sin död.
Medan lärjungarna var överväldigade av hänryckning och förvåning, ”se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: ’Detta är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!’” (Matteusevangeliet 17:5) Då lärjungarna såg denna förfärliga, härliga sky, som lyste klarare än molnet, vilket gick framför Israels barn i öknen, och då de hörde Guds röst skalla från skyn med en majestätisk klang, som kom berget att darra, som om dess grundvall skakades, kunde de inte uthärda den upphöjda härligheten; den förblindade deras sinnen, och de föll på sina ansikten till jorden.
Sålunda låg de på sina ansikten och tordes inte se upp, förrän Jesus närmade sig och reste upp dem från jorden, i det han avlägsnade deras fruktan med sin välbekanta, uppmuntrade stämma, sägande: ”’Stig upp och var inte förskräckta!’” Då de vågade att lyfta blicken, såg de, att den himmelska härligheten hade försvunnit. Mose och Elias ljusa gestalter är inte där mera. Guds Son är inte längre klädd i en gudomlig härlighet så klar, att inte något mänskligt öga kan tåla den – de är allena med Jesus på berget.
De hade tillbringat hela natten på berget, och då solen steg upp och drev bort nattens skuggor med sina upplivande strålar, steg Jesus och hans lärjungar ned från berget. De önskade att förbli på den heliga platsen, som hade berörts av himmelens härlighet, och där Guds Son hade förvandlats inför sina lärjungars ögon; men det fanns ett verk, som skulle uträttas för folket, ty det sökte redan när och fjärran efter Jesus.
En stor folkskara hade församlat sig vid bergets fot, anförd av de lärjungar, som hade blivit kvar, och som kände de älskningsplatser, vilka Jesus uppsökte, då han önskade anställa betraktelser och hålla bön. Då de närmade sig skaran, som väntade, bad Jesus sina lärjungar, att de inte skulle uppenbara, vad de hade sett, sägande: ”’Tala inte om för någon vad ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.’” (Matteusevangeliet 17:9) Jesus visste, att varken folket eller lärjungarna, som hade fört folket till denna plats, var beredda till att uppskatta eller förstå den märkvärdiga händelsen, som hade försiggått vid förklaringen på berget. Efter hans uppståndelse skulle de, som varit vitten därtill, omtala, vad de hade sett för att bekräfta den stora sanningen, att han verkligen var Guds Son.
De tre utvalda lärjungarna har nu ett otvivelaktigt bevis på, att Jesus är den utlovade Messias. En röst från den majestätiska härligheten har vittnat om hans gudomlighet. De har nu blivit styrkta till att uthärda sin Herres förnedring och korsfästelse. En röst från himmelen hade förklarat om den tålmodige Läraren, den saktmodige och ödmjuke Jesus, som i omkring tre år hade vandrat från plats till plats, en sorgens man utan hem, som inte hade någon viloplats, ingen säng, som han kunde sträcka ut sin trötta kropp på om natten, att han var Guds Son, och Moses och Elia, förhärligade människor från den himmelska staden, hade bevisat honom ära. De gynnade lärjungarna kunde inte längre tvivla; de hade sett med sina ögon och hört med sina öron ting, som övergår allt mänskligt förstånd.
Jesus vände nu tillbaka till sin verksamhet bland folket. Då skaran såg Frälsaren komma, sprang den emot honom och hälsade honom med mycken vördnad. Men han märkte strax, att de var i stor förlägenhet; detta var till följd av en omständighet, som just hade ägt rum ibland dem. En man hade nämligen fört sin son till lärjungarna, på det att de skulle driva ut en stum ande, som plågade honom övermåttan; men lärjungarna kunde inte driva ut den. De skriftlärde hade därför begagnat tillfället för att utså tvivel angående deras makt till att göra underverk. Dessa människor förklarade nu jublande, att här hade de funnit en djävul, som varken lärjungarna eller deras Mästare kunde övervinna.
Då Jesus kom till dem, sporde han, vad som var å färde, och den bedrövade fadern svarade: ”Mästare, jag har fört till dig min son som har en stum ande. Och var den än får tag i honom slår den ner honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.’” (Markusevangeliet 9:17, 18) Jesus lyssnade uppmärksamt till denna berättelse och mötte därpå sina lärjungars fåfänga försök, folkets tvivel och de skriftlärdes skryt med dessa ord: ”’Du släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er? För honom till mig!’” (Vers 19) Fadern lydde Jesu uppmaning; men knappt hade han fört sin son i hans gudomliga närhet, förrän den onde anden slet i honom med våldsamhet, och han föll till jorden, vältrade och tuggade fradga. Jesus tillät Satan att på detta sätt uppenbara sin makt över sitt offer, så att folket bättre kunde förstå, hur stort det underverk var, som han ämnade att utföra, och att de kunde erhålla ett djupare intryck av hans gudomliga kraft. Jesus frågade sedan fadern, hur länge hans son hade varit plågad av den onde anden på detta sätt. Fadern svarade:
”’Sedan han var barn. Ofta kastar anden honom än i elden och än i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!’” (Markusevangeliet 9:21, 22) Fadern hade blivit väldigt nedslagen, emedan lärjungarna inte kunde göra något i detta beklagliga fall, och hans sons lidanden smärtade honom djupt. Jesu spörsmål påminde honom om de lidanden, hans son hade utstått i så många år, och han blev högst modlös. Han fruktade för, att de skriftlärde kanhända hade talat sanning, och att Jesus inte kunde övervinna en sådan mäktig djävul. Jesus blev varse hans modfällda tillstånd och sökte att uppmuntra honom till att tro. Han tilltalade honom sålunda: ”Ja, om du kan tro. Allt är möjligt för den som tror.” (Vers 23, King James Version) Hoppet tändes strax i faderns hjärta, och han utropade: ”’Jag tror. Hjälp min otro!’” (Vers 24) Den bekymrade fadern förstod, att han var i behov av snar hjälp, och att ingen kunde skaffa honom denna förutom den barmhärtige Frälsaren, och han litade i allt på honom. Hans tro var inte förgäves; ty Jesus bönhörde honom i hela mängdens åsyn, som strömmade till för att se, vad som föregick, näpste ”den orene anden och sade till honom: Du stumme och döve ande, jag bjuder dig: Far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom.” (Vers 25, King James Version) Då lämnade djävulen honom ögonblickligen, och barnet låg som en död: Den onde andens verkning på honom hade varit så våldsam, att den tog bort all hans naturliga styrka, och då han lämnade honom, var han kraftlös och utan medvetande. Folket, som med förskräckelse hade sett den plötsliga förändring, som skedde med gossen, viskade emellan sig, ”att han var död.” Men Jesus böjde sig med öm medlidsamhet över honom, "tog honom vid handen och reste upp honom, och han steg upp." (Vers 27)
Stor var faderns glädje över sin son, och stor var sonens glädje över, att han blivit befriad från den grymme djävul, som så länge hade plågat honom. Både fadern och sonen prisade och upphöjde sin Frälsares namn, medan folket såg på med obegränsad förvåning, och de modlösa och övervunna fariséerna gick förbittrade sin väg.
Jesus hade gett sina lärjungar makt till att bota de sjuka och att utföra underverk; men de skämdes mycket över sin oduglighet denna gång i så många vittnens åsyn. Jesus svarade, att det var på grund av deras otro och den likgiltighet, som de visade för det härliga verk, vilket blivit dem anförtrott. De hade inte berett sig för sitt härliga ämbete genom fasta och bön. Det var omöjligt för dem att övervinna Satan, utan att de erhöll kraft ifrån Gud. De skulle gå till honom i ödmjuk självuppoffring och be om styrka till att övervinna själafienden. Intet förutom fullkomlig tillit till Gud och uppoffring i deras verksamhet kunde ge dem seger. Jesus uppmuntrade sina missräknade efterföljare med dessa ord: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er.’” (Matteusevangeliet 17:20)
På kort tid hade de förtroliga lärjungarna sett ytterligheter av både härlighet och sorg. De hade sett Jesus på berget, förvandlad och iförd Guds härlighet, där han talat med de himmelska sändebuden; de hade hört Faderns röst från den skinande härligheten förkunna, att han är Guds Son. De ser nu en förfärlig syn, ett månadsrasande barn med förvridet ansikte, som skär tänderna under smärtsamma kampryckningar, vilka ingen människa kunde befria det från. Och den mäktige Förlossaren, som för några få timmar sedan stod förhärligad inför sina förundrade lärjungar, böjer sig för att lyfta Satans offer upp från jorden, där han vältrar sig, och ger honom åter till hans fader, för evigt befriad från den onde andens makt.
Före sin förvandling hade Jesus sagt till lärjungarna, att hos honom fanns några, som inte skulle smaka döden, förrän de hade fått se Guds rike komma med kraft. I förklaringen på berget blev detta uppfyllt; ty där såg de Kristi rike i miniatyr. Kristus var iklädd himmelsk härlighet, och Faderns röst förkunnade, att han var Guds Son. Moses var närvarande och representerade dem, som skall uppväckas från de döda vid Kristi andra ankomst. Och Elia, som blev levande upptagen till himmelen, representerar dem, som skall leva på jorden vid Kristi återkomst, och som skall förvandlas från dödlighet till odödlighet och tas upp utan att smaka döden.