Johannes’ liv och uppdrag

Då Johannes föddes, befann sig judarna i ett beklagansvärt tillstånd. För att förhindra uppror, hade romarna tillåtit dem att behålla en bestämd regeringsform. Men judarna såg, att deras makt och frihet var inskränkta, och att de i verkligheten satt fast under romarnas ok. Romarna tog sig rätt till, att välja och avsätta prästerna efter behag. Härigenom fördärvades prästerskapet. Prästerna sågs inte ut av Gud, och de var otrogna i sitt ämbete. Omoraliska män kom att åtnjuta deras gunst, som ägde makten, genom pengar och inflytande, och förvärvade sig således prästämbetet. Hela landet led under deras förtryck, och följden därav blev strid och uppror.

De fromma eller gudfruktiga judarna längtade efter, trodde på och bad uppriktigt om Messias’ ankomst. Gud kunde inte uppenbara Sin härlighet och makt för Israel genom ett fördärvat prästerskap. Den bestämda tiden hade kommit, då Gud skulle välsigna Sitt folk. Judarnas tro blev förmörkad som följd av deras avvikelse från Herren. Många av ledarna införde sina egna traditioner och inskärpte dem ibland folket som Herrens bud. De fromma judarna trodde, och litade på Gud, att Han inte skulle lämna Sitt folk i detta tillstånd, och låta dem bli till spott ibland hedningarna. (42) Han hade tidigare rest upp frälsare åt dem, då de hade kallat på Honom i nöd. De var överbevisade genom profetiorna om, att tiden var inne, som Gud hade bestämt för Messias’ ankomst, och att de skulle få en klarare uppenbarelse av Guds vilja vid Hans anländande, samt att deras tro och lära skulle befrias från de traditioner och onödiga sedvänjor, som hade fördunklat deras insikt. De fromma, gamla judarna väntade dag och natt på Messias’ ankomst och bad om, att de måtte få se Honom före sin död. De längtade efter, att folkets ovetande och partianda skulle avlägsnas.

Sakarias och Elisabet ”var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.” Lukasevangeliet 1:6. De var komna till hög ålder. Sakarias tjänade i det heliga prästämbetet. ”En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud, fick han vid den sedvanliga lottningen uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan rökelseoffret bars fram. Då visade sig för honom en Herrens ängel, som stod till höger om rökelsealtaret.” Verserna 8-11.

Och då Sakarias såg Guds ängel, blev han överraskad och förfärad. Denne samvetsgranne och gudfruktige själ undrade över, om han själv hade förnärmat Gud, och om den himmelske budbäraren hade kommit för att tillrättavisa, eller i ett domsärende, för att fördöma. Den himmelske budbäraren gladde honom med dessa ord:

”’Frukta inte, Sakarias. Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Du skall få (43) fröjda dig och jubla, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Han skall själv gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.’” Verserna 13-17.

Med ovanstående ord ålade ängeln Gabriel Sakarias, att vänja Johannes vid strängt måttfulla vanor. Detta var för att säkra honom fysisk, mental och moralisk hälsa, så att han skulle bli utrustad till det viktiga uppdraget, att bereda ett folk åt Herren. För att kunna uträtta detta stora arbete, måste Herren påverka honom. Guds Ande skulle vara med Johannes, om han lydde ängelns krav.

Ett stort arbete låg framför Johannes, och för att få en frisk kropp, samt mentala och moraliska krafter, till att utföra detta arbete, måste han härska över aptiten och lidelsen. Johannes skulle stå fram som reformator, och genom sitt liv i avhållsamhet, och enkla kläder, kunde han tadla folket för dess måttlösa levnadsvanor och syndiga överdåd. Eftergifter för aptiten med överdrivet ätande, och bruk av vin, skulle försvaga kroppens styrka, och skada förståndet, så att förbrytelser och allvarliga synder inte tedde sig så allvarliga. Ängeln Gabriel gav Johannes’ föräldrar bestämda anvisningar om måttfullhet. En av de upphöjda änglarna från himmelens tron gav en lärdom om hälsoreform. Johannes skulle reformera Israels barn, och vända dem till Herren. (44) Han ägde löftet, att Gud skulle komma att verka med honom. Han skulle ”vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.’”

Johannes var en bild på Guds folk i de sista dagarna, som Gud har betrott med viktiga och högtidliga sanningar. Världen var allmänt hängiven frosseri och efterlåtenhet inför djuriska lidanden. Hälsoreformens ljus meddelades åt Guds folk på denna tid, och de behövde se nödvändigheten av, att hålla aptiten och lidelserna i sinnets högre krafters tyglar. Det var också nödvändigt, att de måtte vinna mental styrka och klarhet, för att kunna se sanningens röda tråd, och vända ryggen åt förhäxande villfarelser och behagliga fabler, som översvämmade världen. Genom sina gärningar skulle de frambringa Bibelns rena lära för folk. Sedan dess har hälsoreformen vunnit insteg i det förberedande arbetet inför Kristi andra ankomst.

Sakarias blev lika mäkta förvånad över ängelns ord, som av hans åsyn. Han hade en så beskedlig uppfattning om sig själv, att han menade att det inte var möjligt att bli så ärad av Herren. Han sporde: Hur skall jag kunna vara säker på det? Jag är själv gammal och min hustru är till åren. För ett ögonblick glömde Sakaris bort Guds obegränsade kraft, och att intet är omöjligt för Honom. Han drog sig ej till minnes Abrahams och Saras belägenhet, och uppfyllelsen av Guds löfte till dem.

Sakarias fick ängelns budskap bekräftat: ”Och se, du skall bli stum och inte kunna tala förrän den dag detta sker, därför att du inte trodde (44) mina ord, som skall gå i uppfyllelse när tiden är inne.’” Vers 20. Han insåg raskt sanningshalten hos det gudomliga uppdraget. Ängeln hade knappt gått, förrän han blev stum.

Sakarias’ särskilda ämbete var, att be för folket, för tillgivelse av offentliga och nationella synder, samt att be allvarligt om den länge förväntade Frälsarens ankomst, som de trodde måste förlösa Sitt folk. Då Sakarias försökte att be, förmådde han inte längre att yttra ett ord. Folket väntade länge på, att Sakarias skulle visa sig, och meddela, huruvida Gud hade gett dem ett tydligt tecken på Hans bifall. De började att bli oroliga för, att Gud hade visat Sitt misshag, eftersom han varit borta så länge. Då Sakarias kom ut ur templet, sken hans ansikte upp med det ljus, som den himmelske ängeln hade återspeglat på honom. Men han kunde inte längre tala till folket. Han tecknade till dem om, att en ängel hade visat sig för honom i templet, och att han hade berövats talförmågan på grund av sin otro, tills ängelns förutsägelse skulle uppfyllas.

Kort tid efter Johannes’ födsel ”öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade. . . . . Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i (46) öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Verserna 64-66, 80.

Profeten Johannes skilde sig själv från sina vänner och släktingar, och byggde sig ett hem i ödemarken. Han nekade sig livets brukliga bekvämligheter. Hans mat var enkel. Hans kläder var gjorda av kamelhår och han hade ett läderbälte om livet, som bar upp kläderna. Hans föräldrar hade, ända från hans födelse, helgat honom åt Gud på det högtidligaste sätt.

Johannes’ liv var inte passivt, fastän det utspelade sig i ödemarken. Hans åtskillnad från samhället gjorde honom inte tungsint och sur, han var heller inte bitter över sitt liv i ensamhet med svårigheter och avsaknad. Han önskade själv, att vara avskuren från livets överdåd och från det fördärvade samhället. Stolthet, missunnsamhet, hat och svåra lidelser tycktes kontrollera människornas hjärtan. Men Johannes var avskuren från dessa onda inflytanden, och med igenkännandets blick och storartad urskiljningsförmåga genomskådade han människors sinnelag. Han levde i ödemarkens stilla avkrok, och av och till besökte han omvärlden; men han drog sig undan igen, innan den moraliska atmosfären hade verkat förorenande på honom. Han fruktade, att intrycken på hans syn och hörsel skulle förvanska hans sinne, så att han skulle mista förnimmelsen av syndens brottslighet. Ett omfattande arbete väntade på honom, och det var nödvändigt att han skulle forma en karaktär, som var oböjlig för omgivande inflytanden. Det var nödvändigt, att hans fysiska, mentala och moraliska betingelser skulle vara av hög och ädel standard, så att de kvalificerade honom för ett nödvändigt arbete, som krävde fasthet och renhet. Därigenom skulle han kunna visa sig ibland de människor han ville upplysa, och vara ett redskap till att leda in deras tankar på nya spår, och väcka dem till insikt om nödvändigheten av, att forma en riktig karaktär. Johannes ville föra folk upp till standarden för gudomlig fullkomlighet. Han studerade sinnets särdrag, så att han (47) visste, hur han skulle anpassa sin undervisning till folk.

Johannes kände sig inte stark nog till att stå emot pressen från den frestelse han skulle möta i samhället. Han fruktade, att hans karaktär skulle bli formad efter judarnas förhärskande sedvänjor, och han valde ödemarken som sin skola. Där skulle hans sinne formas och tuktas genom Guds stora bok naturen. I ödemarken kunde Johannes snabbare förneka sig själv och bringa sin aptit under kontroll, samt klä sig i överensstämmelse med naturlig enkelhet. Och det var inget i ödemarken, som skulle avleda hans tankar från begrundande och bön. Satan nådde fram till Johannes, även efter det att denne hade stängt till alla ingångsportar han kunnat, för att hålla honom ute. Dock var hans levnadsvanor så rena och naturliga, att han blev varse fienden, och ägde andlig styrka och karaktärsfasthet till att stå emot honom.

Naturens bok låg uppslagen för Johannes, och den Helige Ande vilade över honom, samt tände en glödande iver i hans hjärta, för att utföra det stora arbetet med, att kalla ett folk till syndaånger, och till ett högre och heligare liv. Johannes gjorde sig själv ägnad, genom den egna hängivenheten i avskildhet under försakelser och prövningar, till att kontrollera alla sina fysiska och mentala krafter, så att han kunde stå ibland folk lika oberörd av omständigheter i omgivningen som ödemarkens klippor och berg, vilka hade omgett honom i trettio år.

Då Johannes inledde sin verksamhet, var tillståndet i samhället vacklande. Disharmoni och uppror var förhärskande, då Johannes’ stämma höjdes likt ljudet från en basun, som (48) ljöd i ödemarken, och kom alla åhörarnas hjärtan att rista till med sin nya och främmande makt. Utan rädsla fördömde Johannes folkets synder och sade: ”’Omvänd er, ty himmelriket är nära.’” Matteusevangeliet 3:2. Stora skaror besvarade profetens utrop, och flockades i ödemarken. Med de enkla kläderna och utseendet hos denne profet såg de likheter med de gamla siarnas beskrivning, och det förhärskade en åsikt om, att han var en profet, som uppstått från de döda.

Det var Johannes’ avsikt, att skrämma och väcka upp folk, samt få dem att skälva på grund av deras stora svaghet. På ett enkelt och tydligt vis pekade han ut människors förbrytelser. Kraft åtföljde hans ord, och trots folkets motvilja mot, att höra anklagelserna om ett ohelgat leverne, kunde de inte stå emot hans ord. Han smickrade ingen; han åstundade heller inte smicker från någon. Folk kom som om de samtyckte till det till honom, för att ångra sig. Samtidigt bekände de sina synder, och blev döpta av honom i Jordan.

Kungar och härskare kom till ödemarken, för att höra profeten, och blev intresserade samt djupt överbevisade, då han utan fruktan pekade ut deras bestämda fel. Hans karaktärsomdöme och andliga klarsyn läste deras avsikter och hjärtan, som kom till honom, och han sade djärvt till dem, både rika och fattiga, stormän och simpla personer, att utan verklig syndaånger och grundlig omvändelse skulle de, även om de hävdade sig vara rättfärdiga, inte få del av Guds gunst och en plats i Messias’ rike, vars ankomst han förkunnade.

I Elias ande och med hans kraft anklagade Johannes judarna för fördärv, och höjde (49) sin röst, i det att han tillrättavisade dem för deras förhärskande synder. Hans predikningar var tydliga, skarpa och överbevisande. Många bragtes till omvändelse från sina synder, och som bevis på sin ånger, döptes de av honom i Jordan. Detta var ett förberedelseverk inför Kristi tjänande. Många blev överbevisade på grund av de enkla sanningar, som yttrades av denne trofaste profet, men genom att förkasta ljuset, blev de omhöljda av djupare mörker, så att de var helt förberedda på, att vända sig bort ifrån de bevis, som följde i Jesu fotspår om, att Han var den sanne Messias.

Då Johannes blickade framåt till Kristi tjänaregärning och underverk, vädjade han till folket ”och sade: ’Omvänd er, ty himmelriket är nära.’” Han nådde framgång med sitt tjänande. Personer av all rang, höga och låga, rika och fattiga, underkastade sig profetens krav som nödvändiga för dem, att få del i det rike han kommit, för att tillkännage. Många av de skriftlärde och fariséerna kom till honom, bekände sina synder, och lät sig döpas av honom i Jordan. De bekännelser fariséerna gjorde, förbluffade profeten; ty de hade upphöjt sig själva som bättre, än andra människor, och hade hållit fast vid en förnäm åsikt om den egna fromheten och värdigheten. Då de sökte, att få förlåtelse för sina synder, och avslöjade hemligheterna i sina liv, som skyddats för andras insyn, blev profeten häpen. ”Men när han såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom, sade han till dem: ’Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa (50) stenar kan uppväcka barn åt Abraham.” Verserna 7-9.

Hela det judiska folket tycktes bli påverkat av Johannes’ verksamhet. Guds hot på grund av deras synder, som underströks av profeten, oroade dem en tid. Johannes visste, att de gick omkring med tanken, att eftersom de hörde till Abrahams släkt, var de förvisso tryggt grundade i Guds gillande, samtidigt som deras handlande var avskyvärt för Honom. Deras uppförande var i många avseenden rent av värre, än de hednafolks, som de kände sig så överlägsna. Profeten framställde för dem Guds förmåga, att resa upp sådana, som kunde ta deras plats, och vara värdiga Abrahams barn. Han sade dem rakt på sak, att Gud inte var avhängig av dem, för att förverkliga Sina avsikter; ty Han var i stånd till, att skapa vägar och medel dem förutan till att utföra Sitt stora verk, som skulle uträttas i renhet och rättfärdighet. Johannes tillade: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” Vers 10. Han inpräntade hos dem, att trädets värde känns igen på de frukter, som det ger. Fastän ett träd kan bära ett förnämt namn, kommer trädet, om det inte bär frukt, eller är ovärdigt sitt namn, inte att bevara trädet från utplåning. ”Inte plockar man väl fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar?” Lukasevangeliet 6:44.

Guds profet blev övertygad av den Helige Ande om, att många av de fariséer och sadducéer, som bad om dop, inte var sant överbevisade om sina synder. De hade själviska bevekelsegrunder. De tänkte, att om kunde de bli profetens vänner, (51) skulle de ha större möjligheter till, att personligt föredras av den kommande Fursten. I sin blindhet trodde de, att Han skulle upprätta ett timligt rike, och skänka Sina undersåtar ära och rikedomar.

Johannes tillrättavisade dem för deras själviska stolthet och habegär. Han varnade dem för deras vantro, och fördömde deras hyckleri. Han sade åt dem, att de inte hade uppfyllt sina paktsåtaganden, som skulle garantera dem de löften Gud hade utfäst åt ett trofast och lydigt folk. Deras stolta prålande över, att vara Abrahams barn, gjorde dem inte till verkliga sådana. Deras uppvisande av stolthet, arrogans, avundsjuka, själviskhet och gruvlighet gav ett karaktärsuttryck mera av släktingar till huggormen, än att de skulle vara barn åt den lydige och rättfärdige Abraham. Deras onda gärningar hade gjort dem olämpliga till, att åberopa de löften Gud hade avgett till Abrahams barn. Johannes försäkrade dem om, att Gud skulle komma att resa upp barn till Abraham från de stenar, som Han kunde uppfylla Sitt löfte åt, framför att vara beroende av Abrahams naturliga barn, som hade försummat det ljus Gud hade gett dem. I tillägg hade de blivit förhärdade av självisk äregirighet och ond vantro. Han sade åt dem, att om de verkligen var Abrahams barn, skulle de göra sin fader Abrahams gärningar. De skulle då besitta Abrahams tro, kärlek och lydnad. Men de bar ej denna frukt. De kunde inte rätteligen göra anspråk på Abraham som sin fader, eller på de löften Gud utfäst till Abrahams säd eller efterkommande. ”Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden.” Matteusevangeliet 3:10. Då de bekände sig till, att vara Guds laglydiga folk, förnekade deras gärningar deras tro, och utan sann ånger för sina synder (52) hade de ingen del i Kristi rike. Guds rättfärdighet, välgärningar, barmhärtighet och kärlek utmärker Hans laglydiga folks liv. Med mindre dessa frukter syntes i deras dagliga liv, var all deras bekännelse av lika ringa värde som agnarna, vilka skulle förtäras i elden.

Judarna hade bedragit sig själva, genom att feltolka Herrens ord genom profeterna om evigt gunst till Sitt folk Israel.

”Så säger HERREN, han som har satt solen till att lysa om dagen och månen och stjärnorna till att lysa om natten, i ordnad gång, han som rör upp havet så att dess böljor brusar, HERREN Sebaot är hans namn. Om denna ordning inte längre består inför mig, säger HERREN, först då skall Israels släkte upphöra att vara ett folk inför mig för alltid. Så säger HERREN: Om himlen där ovan kan mätas och jordens grundvalar där nere kan utforskas, först då skall jag förkasta hela Israels släkte för allt vad de har gjort, säger HERREN.” Jeremia 31:35-37.

Dessa ord tillämpade judarna på sig själva. Och eftersom Gud hade visat dem sådan stor ynnest och barmhärtighet, inbillade de sig, att de, trots sina synder och sin orättfärdighet, ständigt skulle förbli Hans egendomsfolk, och att de skulle erhålla särskilda välsignelser. De missbrukade Jeremias ord, och gjorde sin frälsning avhängig av, att de var Abrahams barn. Om de verkligen varit Abrahams barns namn värdiga, skulle de ha följt sin fader Abrahams rättfärdiga exempel, och skulle ha gjort Abrahams gärningar.

Detta har varit Guds folks fara genom alla tider; och detta är i synnerhet faran för (53) dem, som lever nära ändens tid. Aposteln har för oss anfört hebréernas vantro, blindhet, uppror och upprepade synder som varning. Paulus skriver tydligt, att det som hände dem ”tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” Första Korintierbrevet 10:11. Om Gud i dessa sista, farofyllda dagar, i Sin nåd, för att uppmuntra personer i ansvariga ställningar, ger dem ett vittnesbörd om ynnest, blir de ofta upphöjda, och förlorar sin skröplighet och svaghet ur sikte, samt litar på sitt eget omdöme, varvid de inbillar sig, att Gud inte kan uträtta Sitt stora verk utan deras speciella hjälp; och Herren låter dem, till en tid, synbarligen frodas, för att avslöja deras egen svaghet och naturliga hjärtans dårskap. Men Herren kommer att vid Sin egen tidpunkt kullkasta dessa bedragna personers stolthet och dårskap, och visa dem deras sanna tillstånd. Om de godtar att bli gjorda ödmjuka, och under bekännelse och uppriktig ånger vänder sig till Herren, utvecklar helighet i gudsfruktan, kommer Han att förnya Sin kärlek till dem. Men om de sluter ögonen för sina egna synder, liksom judarna gjorde, kommer Herren att överlämna dem till deras sinnens blindhet, och hjärtans hårdhet. Då kommer de att sakna all andlig synförmåga.

Gud kan inte göra mycket för människan, eftersom hon feltolkar Hans välsignelser, och drar slutsatsen, att hon gynnas tack vare sin egen godhet.

Det är inte tryggt, att tala berömmande om dödliga människor; för de kan inte hantera det. Satan bedriver ett särskilt verk med att smickra stackars själar, och han behöver ingen hjälp från Herrens tjänare i denna sak. Hur få medger ej mänskonaturens svaghet (54) och Satans spetsfundighet! Många i dessa sista dagar förbereder sig själva för plågor och sorg, eller för fullständig skilsmässa från Guds gunst, på grund av sin stolthet och självrättfärdighet. Självupphöjelsen kommer att bli deras fall.

Profeten Johannes inpräntade hos folk, att det var nödvändigt att deras bekännelse följdes av goda gärningar. Deras ord och handlingar skulle utgöra deras frukt, och bestämma trädets karaktär. I fall deras gärningar var onda, skulle Guds sanning vara ett vittne emot dem. Gud tänkte inte på minsta vis ursäkta synd hos ett folk, som hade blivit upplysta, ehuru Han under deras tid i trofasthet och renhet älskade dem, och gav dem bestämda löften. Dessa löften och välsignelser var alltid betingade av lydnad från deras sida.

Gud tillkännagav, genom Mose mun, välsignelser över den lydige, och förbannelser över den olydige. ”Ni skall inte göra er några avgudar”, löd Guds befallning. ”Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni ha vördnad. Jag är HERREN. Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud och följer dem, skall jag ge er regn i rätt tid, så att jorden ger sin gröda och träden på marken bär sin frukt.” Tredje Moseboken 26:1-4. Många och stora välsignelser räknas upp, som Gud tänkte ge; och utöver alla andra välsignelser hade Han lovat: ”jag skall resa upp min boning mitt ibland er, och jag skall inte avvisa er. Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Verserna 11, 12. ”Men om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud, om ni föraktar mina stadgar och avvisar mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter (55) mitt förbund, då skall också jag handla på samma sätt mot er. Jag skall straffa er med förskräckelse, med tärande sjukdom och feber, så att era ögon försmäktar och er själ tynar bort. Och ni skall så er säd förgäves, ty era fiender skall äta den. Jag skall vända mitt ansikte mot er, och ni skall bli slagna av era fiender. De som hatar er skall råda över er, och ni skall fly, även om ingen förföljer er.” Verserna 14-17.

Judarna erfor uppfyllelsen av Guds hotande förbannelse, eftersom de hade lämnat Honom, och på grund av sin syndighet; likväl lade de inte dessa ting på hjärtat, och rannsakade inte sina själar inför Gud. Ett folk, som hatade dem, härskade över dem. De åberopade Guds utlovade välsignelser över dem, om de var lydiga och trofasta. Men vid den tidpunkten led de under Guds förbannelse på grund av olydnad. Johannes förklarade för dem, att om de inte bar frukt, skulle de huggas ned och kastas i elden.

Han gick in på detaljer om den frukt, som var nödvändig för att bli invånare i Kristi rike; nämligen kärlekens, barmhärtighetens och välviljans gärningar. De måste äga dygdens karaktärsdrag. Dessa frukter skulle vara utfallet av uppriktig ånger och tro. Om de själva välsignades rikligt, och de såge andra lida, skulle de dela med sig till dem. De måste vara Guds medarbetare. ”Den som har två livklädnader skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har mat skall göra på samma sätt.’” Lukasevangeliet 3:11. Det kom också tullindrivare, för att döpas, och de sporde honom: ”’Mästare, vad skall vi göra?’ Han svarade dem: ’Kräv inte mer än vad som är fastställt.’ Även soldater frågade honom: ’Och vi, vad skall vi göra?’ Han svarade (56) dem: ’Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön!’” Verserna 12-14.

Johannes gav sina lärjungar lektioner i praktisk gudsfruktan. Han visade dem, att sann gudsfruktan, ärlighet och flit måste gå att se i deras dagliga leverne, och att de måste följa osjälviskhetens principer, annars skulle de inte vara bättre, än vanliga syndare.

Med mindre andra skulle bli bättre personer tack vare deras inflytande, skulle de vara som fruktlösa träd. Deras välstånd skulle inte bara användas till själviska syften. De skulle lindra de nödlidandes brist, och göra frivilliga offer till Gud, för att främja Hans saks intressen. De skulle inte missbruka sina förmånsrätter, för att förtrycka andra, utan borde skydda den försvarslöse, avhjälpa orätterna begångna mot den förfördelade, och därmed föregå med gott exempel på välgärning, medkänsla och dygd mot dem, som stod lägre på samhällsstegen och var beroende. Om de inte lade om sitt uppförande, utan fortsatte att vara oregerliga, själviska och principlösa, skulle de med rätta representera trädet, som inte bar god frukt. Denna lärdom är till för alla kristna. Inför världen bör Kristi efterföljare uppvisa en förändring i sina liv till det bättre, och visa genom sina goda gärningar Guds Andes förvandlande inflytande i sina hjärtan. Men det är många, som inte bär frukt till Guds ära; de ger inte prov på en omvälvande förändring i sina liv. Fastän de avlägger en högstämd bekännelse, har de inte känt nödvändigheten av, att få en personlig erfarenhet på det individuella planet, genom att engagera sig i kristna plikter med kärlek i hjärtat, som förstärks genom deras nya och heliga förpliktelser, nej, de känner inte sitt ansvar för, att utföra Mästarens arbete med villighet och flit.

(57) Folk tänkte, att Johannes måste vara den utlovade Messias. Hans liv var så osjälviskt, kännetecknat av ödmjukhet och försakelse. Hans lära, förmaningar och tillrättavisningar var ivriga, uppriktiga och modiga. I sitt uppdrag vände han sig inte till höger eller vänster, för att inhösta omgivningens bifall. Han eftersträvade inte världslig ära eller världslig värdighet, utan var ödmjuk i hjärta och liv, och tog inte till sig den ära, som inte tillhörde honom. Han försäkrade sina efterföljare, att han icke var Kristus.

Som profet framstod Johannes som Guds representant, för att visa förbindelsen mellan lagen och profeterna och den kristna tidsåldern. Hans arbete och tjänst pekade åter till lagen och profeterna, medan han samtidigt för folket pekade fram mot Kristus som världens Frälsare. Han hävde upp sin röst och ropade till de församlade: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” Johannesevangeliet 1:29.

Stora skaror följde denne specielle profet från plats till plats, och många offrade allt, för att lyda hans undervisning. Kungar, liksom jordens adelsmän, drogs till denne Guds profet, och lyssnade med glädje till honom. Då Johannes blev varse, att folkets uppmärksamhet var riktad mot honom, och tänkte att han var den Kommande, grep han varje tillfälle till, att rikta människornas uppmärksamhet på Honom, som var mäktigare, än han själv.