Och de elva lärjungarna gingo till Galileen, till det berg, der Jesus hade stämt möte med dem. Och när de fingo se honom, tillbådo de honom; men somliga tvivlade.” (Matt. 28: 16, 17.) Det var även andra, förutom de elva, som församlades vid berget, efter han hade uppenbarat sig för dem. Några av Jesus efterföljare voro blott till en del överbevisade om, att han var den samme som blev korsfäst; men ingen av de elva hyste något tvivel härom. De hade hört honom förklara de profetiska vittnesbörden angående sig själv. Han hade spisat med dem och visat dem sin sårade sida och sin genomstungna händer och fötter, och de hade vidrört honom, så att det fans intet rum för otro och tvivel i deras sinnen.
Frälsaren hade förutbestämt detta möte i Galiléen. Änglarna, som kommo från himmelen, hade omtalt det för flera av lärjungarna, och Jesus själv hade givit de särskild underrättelse därom, då han sade: ”Men sedan jag har uppstått skall jag gå för eder till Galiléen.” (Matt. 26: 32) Jesus hade utvalt detta ställe vid sidan av berget, emedan der var rum för en stor skara. Detta möte var av ganska stor vigt för församlingen, som snart skulle överlämnas åt sig själv, och som skulle utföra Frälsarens verk utan hans personliga närvaro. Jesus hade för avsikt att här uppenbara sig för alla de börder, som komme att samlas, för att därigenom bortdriva all deras tvivel och otro.
De som trodde på Jesus, fingo höra om detta möte, som han hade utlyst, medan de ännu dröjde i Jerusalem för att bevisa de fastedagar, som följde strax efter påsken. Många ensliga själar, som sörjde över sin Mästares död, fingo även höra därom, och de församlade sig till det ställe, der mötet skulle hållas, från alla håll, tagande långa omvägar för att icke uppväcka misstankar hos de ondskefulle judarna. De församlade sig med djupt intresse. De som hade varit så lyckligt att få se den uppståndne Frälsarens, upprepade änglarnas budskap och även Frälsarens ord för de tvivlande själarna. De visade från skrifterna, likasom Jesus hade gjort för dem, huru de olika enskildheterna i profetiorna, som angingo Kristi första ankomst, hade blivit uppfyllda i Jesu liv, död och uppståndelse.
Sålunda ingåvo de lärjungar, som stodo Jesus närmast, nytt mod hos sina bröder, uppmuntrade dem och styrkte deras tro. Många av de församlade blevo mycket förvånade när de hörde dessa berättelser; nya tankar uppstego i deras sinnen angående den korsfäste. Var det sant, som de just hade hört, då var Jesus mer än en profet. Ingen utom Messias kunde segra över döden och avkasta gravens länkar. Fariséernas falska undervisning hade så förvirrat deras begrepp om Messias, och om hans sändning, att de måste glömma vad de hade lärt, för att kunna fatta den sanning, att Kristus genom förnedring, lidande och död slutligen skulle komma i besittning av sin tron.
Med ängslan och fruktan, blandad med hopp, väntade de att se, om Jesus i verkligheten skulle komma enligt förutbestämmelse. Tomas berättade inför en lyssnade skara om sin förr otro, huru han hade nekat att tro, med mindre han finge se sin Herres sårade händer fötter och sida samt finge sticka sitt finger uti hålen efter spikarna. Han omtalade för dem, huru hans tvivel evigt försvunno, när han såg sin Frälsare, som ännu bar märkerna efter den grymma korsfästelsen, och huru han ej önskade flera bevis.
Under det folket väntade på, att Jesus skulle komma, stod han plötsligen mitt ibland dem. Ingen kunde omtala, varifrån han kom. Lärjungarna igenkände honom strax och skyndade de sig fram för att bevisa honom hyllning. Många av dem, som voro närvarande, hade aldrig förr sett honom; men då de nu skådade hans gudomliga ansikte och hans fargade händer och fötter, som blivit genomborrade av spikarna, som fäste honom vid korset, visste de, att det var Frälsaren och gåvo honom alltså även deras hyllning.
Men det fanns ännu några, som tvivlade; de kunde ej fatta den glädjande sanningen. ”Och Jesus gick fram och talade till dem och sade: mig är given all makt i himmelen och på jorden.” (Matt. 28: 18.) Detta påstående övergick alla deras förväntan. De tände väl hans makt under den tid, han var ibland dem – hans makt över alla slags sjukdomar, samt över satan och hans änglar; men de kunde icke strax fatta den stora verkligheten, att all makt i himmelen och på jorden var överantvardad åt honom, som hade vart på dessa gator, suttit ved deras bord och undervisat ibland dem.
Jesus sökte att vända deras tankar bort från honom själv till hans ställning såsom den, vilken hade ärvt alla ting, så att han var likasom Guds själv; att han genom lidanden och strid hade kommit i besittning av sitt stora arv, både himmelens och jordens riken. Han önskade, att de strax skulle fårstå, huru stor hans myndighet var; och så som den, vilken var upphöjd över alla makter och furstadömen, gav han sina utvalde lärjungar denna stora fullmakt:
”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den Heliga Andes namn lärande dem att hålla allt det jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.” (vers. 19, 20)
Ett stort arbetsfält blev sålunda öppnad för hans förvånade åhörare, som blivit uppfostrade till att tro, att de borde strängt inskränka sig till sitt eget folk. En ny och mera fullständig utläggning av profetiorna framstod för dem. De försökte att fatta det värk, som nu blivit dem anförtrod. Världen ansåg Jesus för en bedragare. Det var endast några få hundra personer, som ställde sig under hans fana; och deras tro hade blivit storligen ryggad, då han dog på korset, så att de hade ej varit i stånd att bestämd veta, vad de skulle göra. Nu hade Kristus uppenbarad sig för dem i sin uppståndelses skepnad och hade givit dem ett sådant viktigt uppdrag, att de med sina inskränkta åsikter knappast kunde fatta det. Det var svårt för dem att förstå att den tro, som hade förenat dem med Jesus, skulle bliva en religion icke allenast för judarna, utan även för alla folkslag.
Vantro, traditioner, skrymteri och avgudadyrkan voro rådande över allt i världen. Judarna påstodo, att de allena ägde den sanna kunskapen om Gud, och de voro så inskränkta, både med avseende på samfundslivet och deras religionsliv, att alla andra folk foraktade dem. Den höga skiljemuren, som de hade upprest, hade till följd, att judarna bodde likasom i en liten värld för sig själva, och de kallade alla andra människor för hindar och hedningar. Men Jesus gav sina lärjungar fullmakt till att förkunna deras religion för alla hedningar, tungomål och folk – förkunna, att Frälsaren var korsfäst och uppstånden, och att alla människor, både rike och fattige, lärde och olärde äga full frihet att anamma frälsning; att förkunna, att Kristus kom till världen för att bevisa de ångerfulle nåd och att tillbjuda dem delaktighet i en kärlek, som var hög som himmelen och så omfattande som världen, och som skulle förbliva i all evighet. Detta var det ädlaste uppdrag som någonsin blivit anförtrodt åt människorna.
De skulle lära folket att hålla allting, som Jesus hade befallt, och de skulle döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Jesus var i begrepp att lämna sina lärjungar; men han försäkrade dem, att oaktad han ämnade uppfara till sin Fader, skulle likväl hans Ande och inflytande vara med dem och deras efterföljare ända intill världens ände. Kristus kunde icke hava lämnat sina efterföljare ett mera dyrbart arv än den försäkran att han skulle vara med dem under livets mörker och alla dess prövningar. När satan står färdig att förstöra Guds församling och åstadkomma förvirring bland hans folk, böra de komma i håg, att det finnes en, som har lovat att vara hos dem – en som sade: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.”
Det har alltid varit Kristi sanne efterföljares lott att möta förföljelse och bespottelse. Världen hatade Mästaren, och den har alltid hatat hans tjänare; men de helige Ande, Hugsvalaen, som Kristus sände sina lärjungar, uppmuntrar och styrker dem, så att de kunna utföra hans värk med trohet, medan han själv är borta från dem. Hugsvalaren, sanningens Ande, skulle förbliva hos dem evinnerligen, och Kristus försäkrade dem om, att den förening, som existerade mellan honom och Fadern, nu också skulle innefatta dem.
Lärjungarnas förstånd, som förut hade blivit förmörkad genom en felaktig uttolkning av profetiorna, blev nu fullkomligt upplyst; ty Jesus själv uppläste de skriftställen, som hänsystade på honom. Han visade dem, vad hans rike i värkligheten hade varit, och de begynte nu att inse, att det icke var Kristi uppgift att upprätta ett timligt rike, utan att det gudomliga nåderiket skulle uppenbaras i hans folks hjärtan; och att hans härlighets rike till slut skulle upprättas, men icke på något annat sätt, än att han först gick igenom förnedring, lidande och död.
Djävulen innehade ännu dödens väld; men Jesus hade borttagit dess bitterhet och udd, i det han inlät sig i kamp mot fienden och döden och vann seger över honom. Härefter skulle fienden och döden och vann seger över honom. Härefter skulle döden icke innehålla någon förskräckelse för den kristne; ty Kristus själv hade känt dess udd och hade uppstått från graven för att sitta vid faderns sida i himmelen såsom den, vilken hade all makt i himmelen och på jorden. Striden emellan Kristus och satan avgjordes, då Herren uppstod från de döde; ty då skakade han fiendens fängelse till dess grundvalar och fråntog honom hans byte, i det lät några av de avsomnade uppstå, vilket blev ett nytt tecken på den seger, som den andre Adam hade vinnit. Denna uppståndelse var en förebild till och en försäkran om, att de rättfärdige avsomnade till slut skola uppstå vid Kristi andra ankomst.
Jerusalem hade varit skådeplatsen för Kristi underbara förnedring för människosläktets skull. Der hade han lidit, der blev han också förkastad och dömd. Judeen, i vilket Jerusalem var huvudstaden, var hans födelseort. Der hade han vandrat som människa bland människor, och endast så hade förstått, huru nära himmelen hade blivit bragt till jorden, då Jesus bodde bland dem. Det var därför mycket passande, att lärjungarna skulle begynna sin verksamhet i Jerusalem. Just nu, då de sista få veckornas händelser hade uppväckt en sådan rörelse, gavs der det allra bästa tillfälle till att förkunna budskapet i denna stad.
Då Jesus var i begrepp med att avsluta sin undervisning till lärjungarna, och skilsmessans timme nalkades, riktade han deras tankar mera avgjort på den gärning, Guds Ande skulle uträtta för dem, i det den gjorde dem skickliga för deras arbete. Han upplyste deras sinnen i detta förtroliga samtal, så att de kunde förstå de upphöjde sanningar, som de skulle uppenbara för världen: Men de skulle icke begynna sitt arbete, förr än de emottogo den Helige Andes dop; ty genom detta skulle de erhålla större säkerhet på, att de voro förenade med himmelen. De lovades, att den upplysning, som de då erhållo, skulle binga dem nytt mod och ny glädje, och den skulle sätta dem i stånd till att förstå Kristi kärleks bredd och längd, djup och höjd.
Sedan den Helige Ande hade blivit utgjuten över dem, och de sålunda gjorts skickliga för sitt värk, skulle lärjungarna förkunna syndernas förlåtelse och frälsning genom omvändelse och tro på den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster, samt framhålla Kristi rikes stora grundprinciper. De skulle begynna med denna verksamhet i Jerusalem och därefter verka i Judeen och Samarien och omsider till jorden yttersta gränser. Härav kan var och en, som förkunnar sanningens budskap för världen, också lära något. Guds ande måste först intränga i deras hjärtan, och deras arbeta bör begynna i hemmet. Deras familjer böra så nytta av deras inflytande, och deras egna hem böra utvisa, att Guds Andes förvandlande kraft har inverkat på familjen, så att den är lydig och väl uppdragen. Därefter bör verkningskretsen utvidgas; alla våra grannar böra få ett intryck av det intresse, vi känna för deras frälsning, och sanningens ljus, bör troget framhållas för dem; ty det är lika nödvändigt att frälsa dem som att frälsa andra människor, som bo längre bort. Från granskapat och de omkringliggande städerna och byarna bör Guds tjänares verkningskrets, till dess sanningens budskap förkunnas intill jordens yttersta gränser.
Detta var den arbetsordnig, som Kristus insisterade för sina lärjungar. Men evangelii arbetare nu för tiden vända ofta upp och ned på denne förordning. De försumma den krets, som ligger närmast; de känna icke behov av, att Guds Ande först arbetar och verkar upplivande på deras egna hjärtan och helgar och förädlar deras liv. De minsta plikter, som ligga just framför dem, försummas, för att de skola kunna verka på ett större och avlägsnare arbetsfält, varest de ofta verka förgäves. Hade det uvalt detta mera tillgängligt värkningsfält, kunde de hava arbetat med framgång, underkastat sig mindre prövningar och vunnit inflytande och ett nytt mod, efter som vägen öppnade och utvidgade sig fram för dem.
I betraktande av, att folket i Jerusalem icke hade uppskattat Kristi verksamhet där, och att de hade förföljt och slutligen låtit korsfästa honom, kunde apostlarna hava bedt Herren om att få tillåtelse till att söka sig ett mera lovande arbetsfällt, var de kunde finna själar, som voro mera beredvilliga till att höra och anamma budskapet; Men de anförde ingen sådan bön: Jesus var den, som själv ledde verket. Den samma åker, vari den störste av alla lärare hade utsätt sanningens säd, skulle grundigt upparbetas av apostlarna, till dess säden uppspirade och gav en rik skörd. Lärungarna skulle i sin verksamhet bliva utsatta för judarnas hat, motstånd och ondska. Men deras lärare hade genomgått samma erfarenhet före dem, därför skulle de icke undandraga sig den.
Då Jesu förnedring och död närmade sig, och han i anledning härav tröstade sina lärjungar, sade han till dem kort före sin korsfästelse: ”Frid efterlämnar jag åt eder, min frid giver jag eder.” (Joh. 14: 27) Sedan han nu hade stritt och segrat över döden och emottagit sin belöning, gav han dem som ett mera eftertryckligt sätt den frid, som övergår allt förstånd. Han gjorde dem skickliga till att utföra det värk, som han hade börjat. Likasom hans Fader hade utsänt honom, likaså utsände han lärjungarna. Han blåste på dem och sade: ”Tagen den Helige Ande.” (Joh. 20: 22)
Lärungarna utsändes icke att vittna om Kristus, för rön de hade emottagit den Heliga Andes gåva, ty den var nödvändig för att göra dem skickliga till att utföra sitt stora värv. All kristendomsbekännelse är död, tills Kristus besjälar den troende med sit tandliga liv vilket sker genom den Helige Ande, En evangelist är icke duglig till att förkunna sanningen för andra, för än han emottagit denna himmelska gåva.
De människor, som innehava ansvarsfulla ställningar och förkunna Guds sanningar i Jesu snamn utan den andliga kraft, som Guds livgivande Ande meddelar, utföra icke ett grundligt värk, och de kunna icke vara säkra på, att deras arbeta skall få framgång. Många glömma, att religinens och pliktens väg icke består i dystra känslor, utan i allvarlig verksamhet. Det är icke den upphöjda längtan efter att göra något stort, som Gud har behag uti, utan Guds er på den anda av kärlek och tillgivenhet, varigenom tjänsten utföres, antigen den är stor eller liten. Herren sänder oss ibland motstånd och motsägelser för att driva oss att söka hjälp och beskydd hos honom. När skyarna samla sig över oss, höra vi hans röst: ”Frid efterlämnar jag åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder såsom världen giver.” (Joh. 14: 27)
Då Kristus blåste på sina lärjungar och gav dem den Helige Ande och meddelade dem sin frid, var det liksom en försmak av det ymniga regn, som skulle utgjutas på pingstdagen. Jesus enpreglade denna sanning i sina lärjungars sinnen att allt efter som de fortsatte det värk, som blivit dem anförtrodt, skulle de mera fullkomligt förstå, varuti detta värk bestod och det sätt, var på Kristi rike skulle upprättas på jorden. De skulle vara vittnen för Frälsaren; de skulle vittna, vad de hade sett och hört om hans uppståndelse; de skulle upprepa de nådiga ord, som utgingo från hans läppar. De voro kända med hans heliga väsende; han var liksom en ängel, vilken stod i solens ljus, men likväl icke kastade någon skugga bakom sig. Det var apostlarnas verksamhet att framställa Jesu obefläckade karakter inför människorna, så att de kunde rätta sina liv därefter. Lärjungarna hade haft ett så nära umgänge med detta Mönster på helighet, att deras karakter i en viss grad hade blivit lik hans, och de voro just passande till att vittna om hans lära och liv för världen.
Ju mera den kristne prädikanten umgås med Frälsaren, i det han betraktar hans liv och väsende, desto mera noggrant vill han kunna efterlikna honom, och desto mera duglig bliver han till att förkunna hans sannig. Vi böra bliva förtroliga med vart drag i vårt stora mönsters liv och böra söka honom i levande tro och innerlig bön. Sålunda bliver människans bristfälliga karakter förvandlad till hans härliga väsendes avbild. Sålunda bliver den, som skall förkunna sanningen, skickliggjord till att föra själar till Kristus.
Då Jesus gav lärjungarna deras första fullmakt, sade han: ”Och jag skall giva dig himmelrikets nyklar, och allt vad du [här hänsyftar han på troende människor, som skulle representera hans församling] binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt vad du löser på jorden det skall vara löst i himmelen.” (Matt. 16: 19) Då han förnyade denna fullmakt till dem, vilka hade erhållit hans Heliga Ande, sade han: ”Hvilka Ni förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och vilka Ni behållen dem, dem äro de behållna.” (Joh. 20: 23) Dessa ord upplyste lärungarna om, huru heligt deras arbeta var, och vilka stora följder ett skulle få. Besjälade av Guds Ande skulle de gå ut och predika, att Frälsaren genom sitt blod hade förvärfvat syndernas förlåtelse åt människorna, och de erhöllo den försäkran, att hela himmelen intresserade sig för deras arbete, samt att ett, som de utförde på jorden i Jesu Anda och kraft, skulle stadfästas i himmelen.
Jesus gav icke genom denna försäkran apostlarna eller deras efterföljare makt till att på hans vägnar förlåta synder. Den romersk-katolska kyrkan föreskriver sina medlemmar, att de skola bekänna sina livs hemligheter för prästen och att de av honom, vilken handlar på Kristi vägnar, skola få syndernas förlåtelse. Frälsaren lärde, att hans namn är det enda namn under himmelen, bland människorna givit, varigenom människorna skola bliva frälsta. Jesus gav likväl sin församling på jorden makt till att utöva församlingstukt och att lösa vederbörande från församlingen straff i överensstämmelse med Guds ords föreskrifter. Men denna makt skulle blott utövas av en män med ett gott rykte – män, som församlingens stora Överhuvud själv hade helgat, och som i sina liv visade, att de alvarligt sökte att följa Guds Andes vägledning.
Ingen människa skulle utöva en godtycklig makt över en annan människas samvete. Kristus gav ingen presterlig rättighet till att förlåta synder eller att sälja avlat, så att människorna kunde synda utan att pådraga sig Guds misshag, ej heller gav han sina tjänare frihet till att emottaga en gåva för att hemlighålla synden, så att de vederbörande kunde undgå sitt förtjäna straff. Jesus uppdrog åt sina lärjungar att förkunna syndarnas förlåtelse i hans namn bland alla folkslag; men de fingo icke själva makt att avlägsna en enda syndafläck från Adams barn. Ej heller skulle de verkställa straffet på de ogudaktige. De skulle förkunna de förtörnade Gudens vrede för syndaren; men den makt, som den romerska kyrkan har tillvällat sig, så att den överförer denna vrede på överträdaren, har icke någon grund i Kristi undervisning. Han skulle själv utföra den bestämda domen över de obotfärdige. Den som drager folk till sig själv också påstår, att han har makt till att förlåta synder, ådrager sig Guds vrede, ty han vänder själar bort från Jesus, som allena kan förlåta en svag och felande människa synder.
Jesus visade sina lärjungar, att om de bleve delaktiga av hans sinnelag och förenades med honom, så att de bleve barmhärtiga såsom han var, så skulle de få andligt förstånd och kraft till att göra underverk. All deras styrka och visshet måste komma från honom. När Guds helige män hade församlingssaker att avgöra, som angingo medlemmar, vilka envist vidblevo i synden, skulle de följa de föreskrifter, Kristus hade givit dem. Vart steg i det framgångssätt, som dessa föreskrifter anvisa, hava apostlarna, ingivna av den Heliga Ande, nedskrivit för oss, och det är det enda rätta framgångssätt, som församlingen bör följa.
När församlingen har en sak att avgöra angående någon, som överträder Guds lag, skall Kristus komma ibland dem såsom den allvise ordföraren, om de i tro bedja honom derom. Människorna stå i fara för att låta fördom och andra personers berättelser och meningar behärska sig. Deras egen naturliga omdömesförmåga kan lätt hava ett övervägande inflytande på deras dom i saken. När därför viktiga, personliga saker skola avgöras i församlingen, må man icke handla uteslutande efter en enda persons omdöme, hur förståndig och erfaren han än er.
Jesus har sagt: ”Varest två eller tre äro församlade i mitt namn, der är jag mitt ibland dem.” (Matt. 18: 20) Huru försiktigt bör icke var och en tala och handla, när Kristus skall hava överinseende i församlingens råd. Man bör bedja för den vilseförde och bruka alla möjliga medel, så att han åter kan komma i en god ställnig inför Gud och församlingen. Men om den uppsätter sig emot det, så må man utan dröjsmål taga saken under behandling, och det beslut bröderna, under bön och i tro till Herren och efter det förstånd han giver dem, göra stadfästes i himmelen.
Församlingen bör antaga överträdarens ånger och bön med tacksamma hjärtan. Den har blott rättighet till att förlåta synder i den betydelsen, att den försäkrar den botfärdige syndaren om, att Frälsaren i nåd vill förlåta hans synder, och att den för honom ut från otroens och ogudaktighetens mörker till trons och rättfärdighetens ljus. Den kan lägga hans darrande hand i Jesu kärleksfulla hand. En sådan förlåtelse stadfästes i himmelen. Det som apostlarna skrevo angående att binda eller lösa i församlingssaker, skall vara gällande ända till världens ände. Och Kristi löfte om, att han vill vara närvarande, när han beder därom, borde trösta och uppmuntra medlemmarna i hans församling i dag likaså mycket, som det tröstade och uppmuntrade apostlarna, till vilka Kristus direkt, talade. De som förakta församlingens myndighet, förakta också Kristi myndighet.
Änskönt Jerusalem icke ville anamma den bästa gåva som himmelen hade att skänka, skulle likväl apostlarna begynna sin verksamhet i denna stad. Nåden skulle först erbjudas dem, som hade mördat Guds Son. Der funnos också många, som i hemlighet hade trott på Jesus, och många, som prästerna och de äldste hade bedragit, men som likväl voro färdig till att anamma honom, om man kunde bevisa, att han verkligen var Kristus. Apostlarna skulle vittna om Jesus och hans uppståndelse; ty de voro ögonvittnen därtill. De skulle utlägga inför folket profetior, som talade om honom, och visa, huru fullkomligt de hade blivit uppfyllda. De skulle framföra de mest övertygande bevis för de sanningar, som de lärde och de skulle förkunna det glade budskapet om frälsning genom Jesus Kristus inför världen.
Om hans evangelium nu förkunnades, skulle det göra ett djupt intryck på folket; ty det var just den tid, då de händelser, som hade försiggått i Jerusalem, sysselsatte folkets tankar, och en var intresserad i Jesu liv och sändning. Lärjungarna skulle vid begynnelsen av sin verksamhet erhålla en märkvärdig kraft. Deras vittnesbörd om Kristus skulle stadfästas genom tecken och under, och apostlarna och de personer, som anammade deras budskap, skulle göra underverk. Jesus sade: ”I mitt namn skola de utdriva onde andar, de skola tala med nya tungor; ormar skola de bära [såsom Paulus gjorde], och om de dricka något som är dödande, skall det icke skada dem; på skjuke skola de lägga händerna, och de skola bliva helbregda.” (Mark. 16: 17, 18)
På den tiden var det mycket vanligt att bruka förgift. Samvetslöse personer drogo icke i betänkande att genom detta medel undanrödja dem, som stodo i vägen för deras äregirighet. Jesus visste, att hans apostlar skulle vara utsatta för detta, om de icke på ett särskilt sätt beskyddades däremot. Han visste, att många skulle vara så förblindade, att de trodde, att de gjorde Gud en tjänst, om de på ett eller annat sätt kunde taga dessa vittnens liv. Han beskyddade dem därför mot detta förrädiska onda. Sålunda försäkrade Herren sina tjänare om, att de icke skulle arbeta i sin egen styrka, utan i den helige Andes kraft. Änskönt lärjungarna fingo fullmakt till att förkunna evangelium för alla folkslag, förstodo de icke, huru omfattande och märkvärdigt det värk, som låg framför dem, var – ett värk, som deras efterföljare skulle upptaga, och som skulle fortsättas helt intill dagarnas ände.