Kort tid efter det, att den Helige Ande hade utgjutits, och omedelbart efter en tid med innerlig bön, begav sig Petrus och Johannes till templet, för att be. Där såg de en stackars förlamad krympling, fyrtio år gammal, som inte hade upplevt något annat liv, än ett i smärta och svaghet. Den olycklige mannen hade länge önskat, att komma till Jesus och bli helbrägdagjord; men han var nästan hjälplös, och befann sig långt borta från den Store Läkarens verksamhetsfält. Med allvarlig bön förmådde han några vänliga människor till, att bära honom till tempelporten. Men då han kom dit, uppdagade han, att Helbrägdagöraren, som hans hopp kretsade omkring, hade blivit offer för en fruktansvärd död.
Hans besvikelse väckte deras medkänsla, som visste, hur länge han ivrigt hade hoppats och (276) väntat sig att bli gjord frisk av Jesus, och dagligen förde de honom till templet, så att förbipasserande skulle förmås till, att ge honom ett litet bidrag, för att avhjälpa hans timliga behov. Då Petrus och Johannes gick förbi, bad han om en gåva från dem. Lärjungarna såg på honom med medlidande. "De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss.’ "’Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!’"
Den stackars mannens ansiktsuttryck blev dystert, då Petrus tillkännagav sitt eget armod, men lyste upp av hopp och tro vid lärjungens fortsatta ord. "Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom." Kapitel 3:4-10.
Judarna häpnade över, att lärjungarna kunde utföra liknande mirakel, som dem Jesus gjorde. De trodde, att Han var död, och de väntade sig, att alla dessa förunderliga yttringar skulle upphöra i och med Honom. Likväl fanns nu här denne man, som hade varit en hjälplös krympling i fyrtio år. Han jublade över det fulla bruket av sina ben, han var fri från smärta, och lycklig över att tro på Jesus.
Apostlarna märkte folkets förvåning, och frågade dem, varför de var häpna över det mirakel de bevittnat, (277) och betraktade dem med bävan, som om det var med sin egen kraft, som de hade utfört detta. Petrus försäkrade dem, att man hade gjort det genom Jesus av Nasarets förtjänster, Honom, som de hade förkastat och korsfäst, men som Gud hade uppväckt ur döden på den tredje dagen. "Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser. Nu vet jag, mina bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida." Verserna 16-18.
Jesu sätt, att utföra mirakel på, skilde sig starkt från apostlarnas. Hans språk var det, som tillhörde en, som hade kraft i Sig Själv. "Bli ren." "Tig, var stilla." Han varken tvekade inför, att ta emot äran Honom given vid dessa tillfällen, eller sökte att avleda folkets tankar från Honom Själv, som om Hans underverk inte skulle ha utförts genom Hans egen kraft, till Hans egen ära. Men apostlarna utförde endast underverk i Jesu namn, och vägrade att ta emot den minsta ära själva. De hävdade sig enbart att vara redskap åt den Jesus, som judarna hade korsfäst, och som Gud hade väckt upp och upphöjt till platsen vid Sin högra sida. Han skulle ha all ära och pris.
Efter miraklets utförande, flockades folket i templet, och Petrus talade till dem i en del därav, medan Johannes talade i en annan avdelning. Apostlarna hade talat uttryckligt om judarnas stora förbrytelse, att förkasta och förpassa (278) Lives Furste till döden. Petrus, däremot, var villig att mildra den upprörande gruvligheten hos deras skuld så mycket som möjligt, genom att anta, att de gjorde det i okunskap. Han tillkännagav för dem, att den Helige Ande manade dem till, att ångra sina synder och bli omvända; att det inte fanns något hopp för dem, med undantag för nåden från den Kristus, som de hade korsfäst; genom tron på Honom allena kunde deras synder utplånas genom Hans blod.
Förkunnelsen av Kristi uppståndelse, och faktumet att genom Sin död och uppståndelse skulle Han till sist resa upp alla döda ur deras gravar, gjorde sadducéerna djupt upprörda. De kände, att deras älsklingslära svävade i fara, och att deras rykte stod på spel. Vissa av templets ämbetsmän och ledare var sadducéer. Ledarna grep med hjälp av ett antal sadducéer de två apostlarna, och satte dem i fängelse, då det var för sent att behandla deras rättsfall den kvällen.
Dessa motståndare till Kristi och apostlarnas lära kunde inte göra annat, än tro, ehuru de vägrade att erkänna, att Jesus hade stått upp från de döda och förblivit på jorden i fyrtio dagar därefter; beviset för det var för entydigt, för att de skulle betvivla det. Icke desto mindre var deras hjärtan inte förvandlade, ej heller slog dem deras samveten med anledning av den förfärliga handling de hade begått, genom att slunga Honom i döden. Då kraften från himmelen kom över apostlarna på ett så anmärkningsvärt sätt, avhöll fruktan dem från våld, men deras bitterhet och avundsjuka var oförändrade. Fyra tusen hade redan omfattat den nya lära, som apostlarna undervisade om, och både fariséerna och sadducéerna fattade beslutet ibland sig själva, att om dessa (279) lärare finge lov till, att fortsätta oförhindrade, skulle deras inflytande ändå allvarligare äventyras, än då Jesus var på jorden. Om en eller två förkunnelser från lärjungarna kunde åstadkomma så fantastiska utfall, skulle världen snabbt tro på Kristus, i fall de hade frihet härtill, och då skulle prästernas och makthavarnas inflytande gå förlorat.
Nästa dag samlades Hannas och Kajfas, jämte templets övriga myndighetspersoner, för att dryfta fångarnas rättsfall, som förelagts dem. I just detta rum, inför just dessa män, hade Petrus skamligt förnekat sin Herre. Allt detta erinrade sig lärjungen tydligt, då han nu trädde fram för sin egen rättegång. Han hade nu all orsak till, att gottgöra sin tidigare elaka feghet.
Den närvarande gruppen drog sig till minnes det Petrus hade gjort under sin Mästares rättegång, och de inbillade sig, att det skulle gå att hota honom med fängelse och död. Men den Petrus, som förnekade Kristus vid tidpunkten för Hans största nöd, var den impulsive, självsäkre lärjungen. Denne skilde sig påtagligt från den Petrus, som nu stod inför Stora Rådets rannsakning. Han hade blivit alldeles annorlunda; han litade inte på sig själv, och stoltserade inte längre. Han var fylld av den Helige Ande, och tack vare Hans kraft stod Petrus fast som en klippa, modig, fastän beskedlig, för att upphöja Kristus. Han var redo, att sudda ut fläcken från sitt avfall, genom att ära det namn han tidigare hade förnekat.
Dittills hade prästerna undvikit att tala om Jesu korsfästelse och uppståndelse; men för att kunna förverkliga sina avsikter, måste de fråga de anklagade, med vilken kraft de hade uträttat det anmärkningsvärda helandet av den (280) kraftlöse mannen. Fylld av den Helige Ande, talade Petrus respektfullt till prästerna och äldstebröderna, och tillkännagav: "så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’" Kapitel 4:10-12. Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.
Kristi insegel eller sigill vilade över Petrus’ ord, och dennes ansikte lystes upp av den Helige Ande. Vid Petrus’ sida stod, som ett överbevisande vittne, den så mirakulöst helade mannen. För bara några få timmar sedan syntes det, att mannen var en hjälplös krympling. Nu hade han återfått kroppslig hälsa, och blivit upplyst av Jesus av Nasaret, vilket Petrus betonade i sitt vittnesmål. Prästerna, rådsherrarna och folket blev tysta. Rådsherrarna var maktlösa, att tillbakavisa hans uttalande. De blev nödgade till att höra det, som de helst sluppit att höra: Faktumet om Jesu Kristi uppståndelse, och Hans makt i himmelen till, att utföra underverk genom Sina apostlar på jorden som redskap.
Det största miraklet, att uppväcka Lasarus från de döda, hade gjort prästerna fast beslutna om, att utrota Jesus och Hans förunderliga gärningar ur världen, som raskt skaffade undan deras eget inflytande över folk. Men här var det ett överbevisande belägg för, att Jesu död inte hade hejdat de mirakel, som utfördes i Hans namn, eller förkunnandet av den lära, (281) som var Hans. Nyheterna om underverket, och apostlarnas förkunnelse, hade redan fyllt hela Jerusalem med begeistring.
Petrus’ försvar, där han frimodigt redogjorde för, varifrån hans kraft kom, gjorde dem bestörta. Han hänvisade till den sten, som blev åsidosatt av byggnadsarbetarna – det vill säga kyrkans myndigheter, som borde ha erkänt värdet hos Honom, som de förkastade – men som inte desto mindre blev huvudhörnstenen. I dessa ord hänvisade han direkt till Kristus, som utgjorde kyrkans grundvalssten.
Folk kunde inte förstå lärjungarnas frimodighet. De trodde, att eftersom de var oskolade fiskare, skulle de vältas över ända av de svårigheter, som mötet med prästerna, de skriftlärde och äldstebröderna skulle innebära för dem. Men man insåg, att de hade varit hos Jesus. Apostlarna talade som Han hade talat, med en överbevisande kraft, som hade gjort deras fiender stumma. För att skyla över sin rådvillhet, beordrade prästerna och rådsherrarna, att apostlarna skulle ledas undan, så att de kunde överlägga sinsemellan.
De var alla eniga om det gagnlösa i, att förneka att mannen helats genom den kraft apostlarna hade fått i den korsfäste Jesu namn. De ville gladeligen ha dragit en slöja över miraklet med hjälp av falska beskyllningar; men det hade utförts i fullt dagsljus, och framför en folkhop, samt hade redan kommit till tusentals personers kännedom. De menade, att verket strax måste stoppas, annars skulle Jesus vinna många troende, och de själva bli vanärade, samt befinnas skyldiga till mordet på Guds Son.
Men trots deras önskan om, att (282) utplåna lärjungarna, tordes de inte göra något värre, än att hota dem med det hårdaste straff, i fall de fortsatte med, att lära och verka i Jesu namn. Därpå förklarade Petrus och Johannes frimodigt, att Gud gett dem deras uppdrag, och de kunde inte annat, än tala om de ting de hade sett och hört. Prästerna skulle gärna ha straffat dessa ädla män för deras osvikliga trohet mot sitt heliga kall, men de fruktade för folket, ty "alla prisade Gud för det som hade hänt." Vers 21. Under upprepade hot och förmaningar släpptes således apostlarna fria.
Då Petrus och Johannes satt i fängelse, hade de andra lärjungarna, medvetna om judarnas ondska, bett för dem oupphörligt, i skräck för, att den hemskhet, som övades mot Kristus, skulle komma även deras bröder till del. Så snart, som apostlarna släpptes fria, sökte de sig hän till sina bekymrade bröder, och berättade för dem utgången av förhöret. De troendes glädje blev stor, och de gav sig hän åt bön, att det måtte ges dem större kraft i deras förkunnargärning, som de insåg skulle erfara samma motstånd, som Kristus råkade ut för på jorden. Lärjungarna närde ingen önskan om, att förhärliga sig själva, utan sökte att upphöja Jesus, och rädda själar genom Hans frälsande budskap.
Då deras förenade böner steg i tro upp till himmelen, kom svaret. Platsen de var samlade på skakades om, de blev fyllda av den Helige Ande. De gick ut till sitt arbete, talade om Guds Ord med överbevisande kraft, och dagligen fogades nya medlemmar till församlingen. Stora skaror (283) hade samlats i Jerusalem, för att helighålla högtiden. Korsfästelsens och uppståndelsens upprörande scener hade förmått många fler, än vanligt, att infinna sig. Då apostlarna undervisade om sanningen, kom det en plötslig och överbevisande kraft över dem, och tusentals blev omvända varje dag.
De flesta av dessa första troende blev snabbt avskurna från familj och vänner genom judarnas svårt blinda tro. Många av de omvända jagades bort av sina affärspartner, eller förvisades från sina hem, därför att de hade följt sina samvetens överbevisning, och gjort sig till talesmän för Kristi sak. Det var nödvändigt, att förse dessa många personer, som var samlade i Jerusalem, med bostad och underhåll. I detta vanskliga läge offrade de med pengar och egendomar glatt för deras skull. Deras medel lades fram inför fötterna på apostlarna, som fördelade till envar efter behov; och det var ingen ibland dem, som led nöd.
Ett exempel på ädel välgärning nämns särskilt i Skriften: "Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas – det betyder Tröstens son – ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter." Verserna 36, 37. Detta var verkan av, att utgjuta Guds Ande och anda över de troende. Det gjorde dem till ett hjärta och en själ. De hade ett gemensamt intresse – framgång för den mission de instruerats i. Deras kärlek till trossyskonen, och den sak, som de hade gjort sig till talespersoner för, var långt större, än deras kärlek till pengar och egendomar. De handlade utifrån sin tro, och med sina gärningar vittnade de om, att de räknade (284) människosjälar av långt större värde, än något jordiskt arv.
När världens själviska kärlek kommer in i hjärtat, dör det andliga. Det bästa motgiftet mot kärlek till världen är utgjutelse av Guds Ande. När Kristi kärlek tar hjärtat helt i besittning, skall vi sträva efter att följa Hans exempel, som blev fattig för vår skull, så vi genom Hans kraft blir gjorda rika. När det blir tydligt, att sanningens Ande försvagar kärleken till världen hos Kristi lärjungar, och gör dem självuppoffrande och utövare av det goda, för medmänniskornas frälsning, kommer sanningens försvarare att öva ett kraftfullt inflytande på åhörarna.
I motsats till det givna exemplet, har den inspirerade pennan nedtecknat ett annat, som efterlämnade en mörk fläck på den första församlingen. "En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter." Kapitel 5:1, 2. Detta par hade märkt, att de, som hade delat med sig av sina egendomars värde, för att täcka sina fattigare trossyskons behov, värdesattes väldigt högt ibland de troende. Efter att ha rådgjort sinsemellan, beslutade de sig för, att sälja hela sin egendom, och sätta in utbytet i en fond. I verkligheten höll de dock undan en större del åt sig själva. De tänkte, att de därmed skulle klara av sina levnadsomkostnader, som de i själva verket överdrev, genom det allmänna beloppet, och så skulle de vinna trossyskonens höga anseende.
Men en helig Gud hatar hyckleri och falskhet. Apostlarna erhöll en förnimmelse av sakens (285) sanna natur, och då Ananias själv kom med sin gåva, sade han, att den utgjorde hela utbytet av försäljningen av egendomen. Då sade Petrus till honom: "’Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud.’ När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det." Verserna 3-5.
Petrus frågade: "Var inte egendomen din så länge du hade den kvar?" Därmed visade han, att det i samband med försäljningen inte hade förekommit något olämpligt inflytande mot Ananias och Safira, som tvingat dem till att offra sin egendom för en god saks skull. De hade handlat i enlighet med sitt eget val. Men genom att förege sig, att ha handlat i samklang med den Helige Ande, och sedan söka att bedra apostlarna, ljög de för den Allsmäktige.
"Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. Petrus frågade henne: ’Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?’ Hon svarade: ’Ja, för så mycket.’ Petrus sade till henne: ’Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de skall också bära bort dig.’ Och plötsligt föll hon ner död vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta." Verserna 7-11.
Denna tydliga manifestation av Guds vrede (286) mot hycklarna var ett hinder, som den Oändliga Visdomen visste behövdes. Menigheten skulle ha hamnat i onåd, i fall det, under den snabba tillväxten av bekännande kristna, hade förekommit personer, som sade sig tjäna Gud, men tillbad mammon. Det är i våra dagar gott om typer som Ananias och Safira, vars penningkärlek Satan söker att vända i hyckleri. Med olika planer och ursäkter håller de undan de medel från Guds skattkammare, som har anförtrotts dem till Guds saks främjande. Skulle Ananias’ och Safiras straff hemsöka denna klass, skulle det i våra församlingar förekomma många lik fordrande begravning.
Denna anslående dom över två hagalna hycklare, vars synd påvisades av Guds Ande för apostlarna, medförde ett respektfullt allvar ibland alla nyomvända. Från den tidpunkten visade de stor försiktighet, och rannsakade sig själva grundligt, varigenom de prövade sina bevekelsegrunder. I en större religiös rörelse finns det alltid en klass, som dras med av känsloruset, men som snart nog avslöjar sin själviskhet och fåfänga. Dessa personer kan aldrig vara en heder för den sak de säger sig försvara.
Apostlarnas skarpsinne i, att se dolda synder, gav deras bröder större tilltro till dem, och det budskap de förkunnade. Apostlarna fortsatte sitt nådaverk med, att hela de lidande och ropa ut en korsfäst och upprest Frälsare, med stor kraft. Åtskilliga blev fortlöpande sällade till församlingen genom dopet, men ingen vågade att ansluta sig till dem, som inte var förenad med de troende i Kristus i sinne och hjärta. Stora skaror flockades till Jerusalem, och tog (287) med sig sina sjuka, och dem, som var besatta av onda andar. Många lidande lades på gatorna, då Petrus och Johannes gick förbi, så att deras skuggor kunde falla på och bota dem. Kraften från den uppståndne Frälsaren hade verkligen fallit på apostlarna, och de utverkade tecken och mirakel, som dagligen ökade de troendes antal.
Dessa ting gav prästerna och rådsherrarna våldsamma huvudbryn, i synnerhet gällde detta sadducéerna. De såg, att om apostlarna tilläts att förkunna en uppstånden Frälsare, och göra underverk i Hans namn, skulle deras lära om ingen uppståndelse ur döden förkastas av alla, och deras sekt skulle raskt försvinna. Fariséerna såg, att inriktningen på deras förkunnelse skulle underminera de judiska ceremonierna, och att offersystemet skulle förlora sin verkan. Deras tidigare ansträngningar, för att undertrycka dessa förkunnare, hade varit förgäves; men de kände sig nu mera fast beslutna, att krossa denna upphetsning.
Apostlarna blev därför gripna och satta i fängelse, varpå Stora Rådet sammankallades, för att pröva deras ärende. Ett stort antal lärde män, förutom rådet, kallades samman, och de överlade sinsemellan om, vad som borde göras åt dessa fridstörare. "Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: ’Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv.’ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade." Verserna 19-21.
Då apostlarna visade sig ibland de troende, och berättade om, hur ängeln hade lett dem raka vägen mellan soldaterna stående på post i fängelset, och bett dem att återuppta det arbete, (288) som hade avbrutits av prästerna och rådsherrarna, blev bröderna fyllda med glädje och förvåning.
Prästerna och rådsherrarna beslutade, att utmåla dem som upprorsmakare, och anklaga dem för att ha dödat Ananias och Safira, samt för att genom sammansvärjning beröva prästerna deras myndighet och äventyra deras liv. De litade på, att folkhopen skulle bli upprörd och ta saken i egna händer, och behandla dem så, som de hade behandlat Jesus. De var på det klara med, att många som inte godtog Kristi lära, var trötta på de judiska myndigheternas egenmäktiga styre, och ivrade efter en avgjord förändring. Om dessa personer intresserade sig för och omfattade apostlarnas tro samt erkände Jesus som Messias, fruktade de för, att hela folkets vrede skulle vändas emot prästerna, som skulle göras ansvariga för mordet på Kristus. De beslutade, att vidta stränga, förebyggande åtgärder, för att hindra detta. Till sist sände de bud efter de förmodade fångarna, som måtte ställas inför dem. Stor var deras förvåning, då det meddelades dem, att portarna var säkert reglade, och vakten stod framför dem, men att fångarna ingenstans stod att finna.
Snart kom denna underrättelse: "’Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket.’" Vers 25. Trots att apostlarna mirakulöst befriats ur fängelset, gick de inte fria från förhör och straff. Kristus hade sagt till dem: "Var på er vakt! Man skall utlämna er åt domstolar". Markusevangeliet 13:9. Gud hade gett dem ett tecken på Sin omsorg, och en försäkran om Sin (289) närhet, genom att sända en ängel till dem; nu var det deras tur, att lida för den Kristi sak, som de förkunnade. Folk var så påverkade av det de hade sett och hört, att prästerna och rådsherrarna insåg, att det skulle vara omöjligt att hetsa dem mot apostlarna.
"Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem och sade: ’Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.’" Apostlagärningarna 5:26-28. De var inte lika villiga, att bära skammen av mordet på Jesus, som då de hävde upp stämman med den urartade folkhopen: "’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’" Matteusevangeliet 27:25.
Jämte de andra apostlarna använde Petrus sig av det försvarsargument, som följts vid hans tidigare rättegångar: "Då svarade Petrus och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer än människor." Apostlagärningarna 5:29. Det var ängeln Gud hade sänt, som befriade dem ur fängelset, och som befallde dem att undervisa i templet. Då de följde hans anvisningar, åtlydde de det gudomliga budet, vilket de måste fortsätta att göra, oavsett vad det kostade dem själva. Petrus fortsatte: "Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.’" Verserna 30-32.
(290) Inspirationens Ande var över apostlarna, och de anklagade blev till åklagare, som anklagade prästerna och rådsherrarna, vilka utgjorde rådet, för att vara Kristi mördare. Judarna blev så upphetsade över detta, att de beslutade, utan ytterligare rannsakning, och utan bemyndigande från de romerska befälhavarna, att ta lagen i egna händer, och döma fångarna till döden. Då de redan hade skulden till Kristi blod på sig, var de nu ack så ivriga efter, att också väta händerna i apostlarnas blod. Men där var en lärd, högt uppsatt man, vars klara förstånd insåg, att detta våldsamma steg skulle få fatala följder. Gud reste upp en man i deras eget råd till att dämpa prästernas och rådsmännens raseri.
Gamaliel, den ledande farisén och lagläraren, en man med stor ryktbarhet, var en väldigt försiktig person, som talade till förmån för fångarna, och anmodade att de skulle föras ut. Så talade han högst eftersinnande och lugnande: "’Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något, och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud.’" Verserna 35-39.
(291) Prästerna kunde inte undgå, att se det förnuftiga i hans synpunkter; de måste bli eniga med honom, och släppte högst motvilligt fångarna loss, efter att ha slagit dem med stavar, och förmanat dem om och om igen, att inte förkunna i Jesu namn, eljest skulle de få plikta med livet för sin frimodighet. "Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias." Verserna 41, 42. Alltså hamnade apostlarnas förföljare i bryderi, då de insåg sin bristfälliga förmåga till, att omstörta dessa vittnen för Kristus, som hade tro och mod till, att vända sin skam till ära, och sin smärta till glädje för sin Mästares sak, som hade uthärdat förödmjukelse och pina för dem. Således fortsatte dessa modiga lärjungar, att undervisa offentligt, och i det fördolda i privata hem, på de boendes anmodan, eftersom dessa inte öppet tordes bekänna sin tro, av fruktan för judarna.