Enligt bekännelse, var Herodes en proselyt till den judiska tron, och synbarligen högst nitisk, för att bevara lagens ceremonier. Judéens regering låg i hans händer, under kejsar Claudius i Rom; han styrde också över Galiléen. Herodes eftertraktade judarnas gunst, varigenom han hoppades, att säkra sitt ämbete och sin ära. Han övergick således till, att genomföra judarnas önskan om, att förfölja Kristi församling. Han inledde sitt verk med, att ödelägga de troendes hus och egendom, vidare att sätta de ledande i fängelse. Han grep Jakob och fängslade honom, samt sände en bödel, för att döda honom med svärd, liksom den andre Herodes hade låtit halshugga profeten Johannes. Så blev han fräckare, och märkte judarnas gillande av hans handlingar, och fängslade även Petrus. Dessa gruvligheter vidtogs under helig Påsktid.
Jakob var en av de gynnade lärjungar, som hade kommit i nära (335) kontakt med Kristus. Jakob, Johannes och Petrus var de första vittnena efter Hans död. De såg Frälsarens förklaring, och skådade Honom i Hans härlighet. De tillbringade Hans lidandes natt i örtagården med Honom. Jakob och Johannes var Sebedeus’ söner, dem som Jesus hade sport: "’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?’" Markusevangeliet 10:38. Då Jakob plötsligt blev kastad i fängelse, och utan vidare ceremonier inställd till avrättning, förstod han nu bättre än någonsin förr Herrens ord.
Det rådde stor sorg och bestörtning över Jakobs död. Då också Petrus hamnade i fängelse, satte hela församlingen igång med, att fasta och be. Då judarna firade åminnelsedagen över befrielsen ur Egypten, och utgav sig för att ivra för lagen, förföljde de samtidigt de på Kristus troende, slog ihjäl dessa och överträdde varje princip hos lagen. Vid dessa stora religiösa samlingar eggade de upp varandra mot de kristna, tills de var förenade i bittert hat mot dem.
Folket biföll Herodes’ beslut, att låta döda Jakob, ehuru vissa av dem beklagade sig över, att det skett i det fördolda. De var av den uppfattningen, att en offentlig avrättning skulle ha haft en avskräckande inverkan på alla troende och sympatisörer. Herodes höll därför Petrus i häkte, för att glädja judarna med hans död i all offentlighet. Men man yrkade på inför myndigheterna, att det inte skulle vara tillrådligt, att leda fram den erfarne aposteln till (336) avrättning inför hela det folk, som var samlat i Jerusalem under Påsken. Man fruktade, att hans aktningsvärda utseende skulle väcka deras medömkan och respekt; de var också bekymrade över, att han kunde komma med något av de kraftfulla vädjanden, som ofta fått folk till, att undersöka Jesu Kristi liv och karaktär, och som de, med all sin list, alls inte kunde motsäga. I ett sådant läge befarade judarna, att hans lössläppande skulle krävas från kungens sida.
Petrus’ brinnande iver, att försvara sig själv och Kristi sak, hade gjort att judarna mist många av sina bröder till kristendomen, och de var ordentligt rädda för, att han skulle få tillfälle till, att upphäva sin stämma i alla folkslags och nationers närvaro, som hade kommit till staden, för att tillbe. Därför sattes aposteln under sexton soldaters bevakning, som turades med varandra om, att passa på honom dag och natt. Men förgäves lyfte människor sin svaga arm mot Herren. Genom att bruka Sin kraft, förhindrade Han utgjutelsen av det dyrbara blod, som judarna hade föresatt sig att spilla, om inte den gudomliga makten hade trätt emellan.
Medan Petrus’ avrättning sköts upp, beroende på olika förevändningar, till efter Påsken, fick Kristi menighet tid till djup hjärterannsakan och allvarlig bön. Starka böner, tårar och fasta förenades. De bad utan avbrott för Petrus; de menade, att han var oumbärlig för det kristna arbetet; och de kände att de hade kommit till en punkt, där Kristi församling skulle utrotas, utan Guds särskilda ingripande.
(337) Under tiden uppsökte tillbedjare från alla folkslag det tempel, som var tillägnat Guds tjänst, och som, utåt sett, var detsamma, som då Guds härlighet ärade det, med undantag för ytterligare utsmyckning. Men Gud var inte längre i det sköna palats, som glittrade av guld och dyrbara ädelstenar, och innebar ett anslående skådespel av skönhet för alla, som såg det.
Till sist blev dagen för Petrus’ avrättning fastställd; men de troendes böner steg stadigt upp till himmelen. Och samtidigt som alla deras krafter och sympati omvandlades i brinnande vädjanden, vakade Guds änglar över den fängslade aposteln. Människans yttersta nödläge är Guds möjlighet. Petrus satt mellan två soldater, och hade länkar kring handlederna. Vardera länken var fästad vid varsin handled på hans väktare. Han kunde därför inte röra sig, utan att de märkte det. Fängelseportarna var nogsamt stängda, och en stor vaktstyrka stod framför dem. Varje möjlighet till befrielse eller flykt, genom mänskliga medel, var därmed avskuren.
Aposteln var inte skrämd av sin belägenhet. Sedan sitt återinsättande, efter att ha förnekat Kristus, hade han oförfärat trotsat faror, och bevarat ett ädelt mod och frimodighet, för att förkunna en korsfäst, uppstånden och till himmelen uppstigen Frälsare. Han kom nu ihåg Jesu ord till honom: "Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var ung, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina händer, och en annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." Johannesevangeliet 21:18, Reformations-Bibeln. Han trodde, att (338) tiden var inne för honom att ge sitt liv för Kristi skull.
Natten före tidpunkten för hans avrättning sov Petrus som vanligt, bunden med kedjor mellan de två soldaterna. Eftersom Herodes mindes Petrus’ och Johannes’ flykt från fängelset, där de satt på grund av sin tro, vidtog han dubbla åtgärder den här gången. För att se till, att de vakthavande soldaterna var uppmärksamma, fick de ansvara för fångens säkerhet. Han blev bunden som föreskrivet i en cell av massiva stenblock, och dörrarna var låsta och spärrade. Sexton man hade beordrats, att vaka över denna enda cell, och att avlösa varandra vid regelmässiga mellanrum. Fyra vaktade åt gången. Men låsen och spärrarna, samt den romerska vakten, som verkningsfullt avskar fången från varje möjlighet till mänsklig hjälp, skulle bara garantera Guds fullkomliga seger i och med Petrus’ befrielse ur fängelset. Herodes lyfte upp sin hand mot den Allsmäktige, och han blev fullständigt förödmjukad och övervunnen vid sitt attentatsförsök på Guds tjänares liv.
Den sista natten före avrättningen kom en mäktig ängel, utsänd från himmelen, ned för att befria honom. De mäktiga portarna, som stängde Guds helige inne, öppnades utan hjälp av mänskliga händer; den Allra Högstes ängel trädde in, och de stängdes ljudlöst efter honom. Han gick in i den cell, som var uthuggen ur den solida klippan, och där låg Petrus, fridfullt sovande i sin oskuld och fullkomliga tillit till Gud, samtidigt som han var länkad till en kraftig vakt på ömse sidor. Ljuset, som omgav ängeln, lyste upp fängelset, men väckte inte den sovande aposteln. Han fick den sunda vila, som (339) skänker kraft och förnyar, och som kommer sig av ett gott samvete.
Petrus vaknade först upp av ängelns stöt med handen, och orden från hans röst: "’Skynda dig upp!’" Kapitel 12:7. Han såg cellen, som aldrig varit välsignad av solens ljus, upplyst genom ett himmelskt sken, och en ängel med stor härlighet stå framför sig. Han lydde automatiskt ängelns röst; och då han lyfte händerna, fann han länkarna bortbrutna från handlederna. Ängelns röst hördes åter: "’Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna.’" Vers 8.
Petrus lydde igen automatiskt, höll blicken oavlåtligt riktad på sin himmelske gäst, och trodde att det var en dröm, eller en syn. De beväpnade soldaterna var passiva, som om de varit mejslade i marmor, och så bjöd ängeln följande: "’Ta på dig manteln och följ mig.’" Samma källa. Därmed rörde det himmelska väsendet sig mot dörren till, och den eljest så pratglade Petrus följde efter, stum av förundran. De passerade de orörliga vakterna, och nådde fram till den tungt låsta och reglade porten, som öppnade sig själv, och genast därpå stängdes igen. Under tiden stod vakterna inom och utom porten orörliga på post.
Så kom de fram till den andra porten, som också den var bevakad på in- och utsidan; den öppnade sig som den första gjorde, utan att knirka i gångjärnen, eller skramla i järnlåsen; de gick ut, varpå porten stängdes lika ljudlöst. De passerade den tredje porten på samma sätt, och till sist var de ute på öppen gata. Inte ett ord yttrades, inga fotsteg hördes; ängeln rörde sig glidande framåt, omgiven av ett intensivt strålande ljus, (340) och Petrus följde sin befriare, förvirrad och säker på, att han befann sig i en dröm. Gata efter gata beträddes på detta vis, så var ängelns uppdrag fullbordat, varpå han plötsligt försvann.
I det, att det himmelska ljuset försvann, kände Petrus det som om han befann sig i djupt mörker; dock tycktes mörkret gradvist upphöra, då han blev van vid det, och så upptäckte han sig själv stå ensam på en tyst gata, och förnam den kalla nattluften mot pannan. Han såg nu, att han inte varit utsatt för en dröm eller en syn. Han hade befriats, var i en känd del av staden; han kände igen platsen som den, vilken han väntat sig att han skulle passera för sista gången på morgonen, på väg till scenen för sin förväntade död. Han försökte, att dra sig till minnes händelserna under de senaste få månaderna. Han kom ihåg, att han somnat bunden mellan två soldater, med sina sandaler och ytterkläder avlägsnade. Han undersökte sin person, och fann att han var fullt påklädd och omgjordad.
Hans handleder, som svällt upp av att bära de grymma järnen, var nu fria ifrån handfängslen, och han insåg att hans frihet inte var inbillning, utan välsignad verklighet. På morgonen skulle han ledas ut, för att dö, men se, en ängel hade befriat honom ur fängelset och från döden. "När Petrus blev sig själv igen sade han: ’Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig.’" Vers 11.
Aposteln banade sig väg direkt till det hus, där hans trossyskon var samlade i bön; han fann dem sysselsatta med enträgen (341) bön för honom i detta ögonblick. "Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. De sade till henne: ’Du är tokig!’ Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: ’Det är hans ängel.’ Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: ’Berätta detta för Jakob och de andra bröderna.’ Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats." Verserna 13-17.
Glädje och pris fyllde de fastande och bedjande troende över, att Gud hade hört och besvarat deras böner, och befriat Petrus ur Herodes’ hand. På morgonen församlade folk sig, för att bevittna apostelns avrättning. Herodes sände officerare, för att föra Petrus från fängelset med en ren uppvisning av vapen och vakter, för att omöjliggöra hans flykt, för att skrämma alla sympatisörer, och för att visa sin egen makt.
Under tiden hade skräck och besvikelse gripit de romerska vakterna i fängelset, då de upptäckt, att fången var borta. Det hade uttryckligt sagts till dem, att de ansvarade med sina liv för den person, som de bevakade, och att de på grund av det skulle vara särskilt uppmärksamma. Men himmelens Gud hade gäckat den onde Herodes’ avsikt. Där fanns vakten vid fängelseporten, låsen och bommarna på porten var intakta, vakt på plats innanför, kedjorna (342) satt fast vid de två soldaternas handleder; men fången var försvunnen.
Då underrättelser om dessa ting framfördes till Herodes, blev han rasande, och anklagade fångvaktarna för opålitlighet. De blev alltså dödade, för att, som det sades, ha sovit på sin post. Samtidigt visste Herodes, att ingen mänsklig makt hade räddat Petrus. Men han hade föresatt sig, att icke medge att en gudomlig makt hade omintetgjort hans vidriga planer. Så mycket ville han inte ödmjuka sig själv, utan satte sig fräckt upp emot Gud.
Inte så länge efter Petrus’ befrielse ur fängelset reste Herodes från Judéen till Cesarea, och stannade kvar där. Där ordnade han en stor fest, som skulle väcka folkets beundran och bifall. Nöjesälskare från alla håll och kanter hade samlats, och det förekom mycket festande och vindrickande. Herodes bjöd folket på den mest storslagna uppvisning. Han var iförd en kappa, som gnistrade av silver och guld, som uppfångade solens strålar i sina glittrande veck, och bländade åskådarna. Med stor pompa och ceremoni stod han framför skaran, och höll ett uttrycksfullt tal.
Majestätet i hans utseende, och kraften i hans välvalda språkbruk, härskade över församlingen med ett mäktigt inflytande. De var redan omtöcknade av fest och vin; de blev förblindade av hans glittrande dekorationer, och förtrollade av hans stora uppträdande och vältaliga ord; och i vild hänryckning visade de honom smicker, utnämnde honom till gud, tillkännagav att dödliga människor inte kunde få ett sådant (343) utseende, eller behärska ett så välformulerat språk. De uttalade ytterligare, att de alltid hade respekterat honom som härskare, men att de från och med nu skulle tillbe honom som en gud.
Dessa personer hade avvisat, att erkänna Kristus, vars grova och ofta dammiga kläder bars ovanpå ett hjärta av gudomlig kärlek, en själ rik på inte utsmyckning, en saktmodig och mild anda. Deras ögon var förblindade av synd, därför vägrade de att se, under det ödmjuka yttre, livets och härlighetens Herre, fastän Hans barmhärtighet och gudomliga kraft uppenbarades för dem i gärningar, som ingen människa kan utföra. Men de var redo, att buga sig och tillbe den högfärdige kungen som en gud, vars praktfulla kläder av silver och guld bars ovanpå ett fördärvat och vidrigt hjärta. De gjorde ingen ansträngning, för att genomskåda hans fåfängliga uppvisning, och läsa hans karaktärs fördärv och svek, samt hans dagliga levernes ondska.
Herodes visste, att han inte gjort sig förtjänt av detta rosande och hyllande; ändå tillrättavisade han inte folket för avguderi, utan godtog denna som något passande. Glöden från en stolt självtillfredsställelse lyste i hans ansikte, då han hörde ropen stiga upp: Det är en guds röst, inte en människas! Samma röster, som nu förhärligade en nedrig syndare, hade några år tidigare upphävt det vanvettiga ropet: Bort med Jesus! Korsfäst Honom, korsfäst Honom! Herodes tog emot smickret och hyllningen med stor förnöjelse, och hans hjärta bultade av triumf; men plötsligt drabbade honom en förfärlig dom. Hans anlete blev blekt som döden, och förvreds av smärta; stora svettdroppar kom ur hans porer. Han stod ett ögonblick som lamslagen av smärta och rädsla, sedan vände han sitt vita och askgråa ansikte mot sina av skräck slagna (344) vänner, varpå han ropade med ihålig och förtvivlad stämma: Han, som Ni har upphöjt till en gud, har slagits av döden!
Han blev buren under de svåraste kval från det ogudaktiga gillet, med skratt och pompa, som han nu vämjdes över i sin själ. Under ett ögonblick tog han stolt emot den väldiga skarans ros och tillbedjan – nu kände han, att han befann sig i en mäktigare Härskares händer, än sig själv. Samvetskval grep honom, han kom ihåg sin gruvliga befallning, att döda den oskyldige Jakob; han kom ihåg sin obarmhärtiga förföljelse av Kristi efterföljare, och sin plan, för att störta aposteln Petrus i döden, som Gud hade befriat ur hans grepp; i sin förödmjukelse och besvikelses raseri kom han nu ihåg, att han hade öst ur sig sin oresonliga vrede över fångvaktarna, och avrättat dem utan nåd. Han kände att Gud, som hade räddat aposteln undan döden, nu behandlade honom som en onådig förföljare. Han fann ingen lindring från sina kroppsliga eller själsliga lidanden, och han förväntade sig heller ingen. Herodes kände till Guds lag, som säger: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig" (Andra Moseboken 20:3), och han visste, att då han tog emot folkets tillbedjan, hade han rågat sitt syndamått, och ådragit sig Guds rättmätiga vrede.
Samme ängel, som hade lämnat himmelens kungliga salar, för att befria Petrus från hans förföljares makt, hade varit vredens och domens budbärare till Herodes. Ängeln stötte till Petrus i sidan, för att väcka honom ur hans slummer; men det var en annorlunda stöt han gav den onde kungen, vilken ådrog honom en dödlig sjukdom. Gud öste ut Sitt (345) förakt för Herodes’ stolthet, och hans person, som han hade visat upp i strålande kläder inför folkets beundrande blickar, förtärdes av maskar, och började att ruttna, medan han fortfarande levde. Herodes dog under svåra sinnes- och kroppsplågor, genom Guds vedergällande dom.
Detta tillkännagivande av gudomligt dömande övade ett mäktigt inflytande på folket. Medan Kristi apostel på mirakulöst vis hade befriats från fängelse och död, hade hans förföljare fällts till marken av Guds förbannelse. Nyheterna spreds till alla länder, och bidrog till, att många kom till tro på Kristus.