Då Salomos tempel bygdes, blev stenarna fullständigt gjorde i ordning vid stenbrotten, så att arbetarna endast satte dem i deras ställning, när de fördes till byggnadsplatsen. De var förut uthuggna i fyrkant och polerade. ”Och konungen befallde, att de skulle bryta stora och dyrbara stenar, på det att husets grund skulle läggas av huggen sten. Och Salomos byggmästare och Hirams byggmästare och männen från Gebal höggo och tillredde trävirke och sten till husets byggande.” (1. Kon. 5: 17,18) ”Och då huset bygdes, vart det bygd av sten, som hade blivit färdighuggen vid stenbrotten, så att ingen hammare eller yxa eller något järnredskap hördes vid huset, då det bygdes.” (1 kon. 6: 7)
Intet verktyg brukades på stenarna, sedan de hade förts till byggnadsplatsen. En sten, som hade blivit oregelbundet tillhuggen, fördes från stenbrottet för att brukas till templets grundval; men byggmästarna kunde inte finna någon plats för den och förkastade den. Der låg den obegagnad, och arbetarna gick förbi den eller föllo över den, och den var dem till ett stort obehag. Den låg der länge som en obrukbar sten; men då tiden kom, att byggmästarna skulle lägga hörnstenen, sökte de länge förgäves efter en sten, som var nog stark och stor och av den rätta formen, att den kunde fylla denna plats och bära den stora vigt, som skulle komma att vila på den. Utvalde de en dårlig sten för denna viktiga plats, så skulle hela byggnaden stå i fara. De måste finna en sten, som var i stånd till att motstå solens inflytande så väl som frost och regn. Flera stenar hade blivit utvalda vid olika tider; men när man prövade dem genom att låta ofantliga tyngder vila på dem, gick de i stycken. Andra kunde inte utstå de plötsliga väderleksförändringarna, och de blev därför förkastade såsom odugliga.
Men der låg stenen, som byggmästarna så länge hade förkastat. Den hade utstått luftens inflytelse så väl som solens brännande strålar utan att visa den minsta öppning eller remna. Regnet hade fallit på den, men den blev oförändrad. Byggmästarens uppmärksamhet fästades till slut på denna stora sten, och de undersökte den noga. Den hade redan bestått allehanda prov utom ett. Om den kunde utstå trycket av den tyngd, som de ämnade att pålägga den, så beslöto de tt använda den till hörnsten. Provet gjordes, och det tillfredsställde alla. Stenen antogos och fördes till det ställe, som var bestämd för den, och man fann, att den passade noga. Esaias såg i ett syn, att denna sten var ett symbol på världens Frälsare. ”Herren Zeabot, honom skolen Ni hålla helig, och han vare eder fruktan, och han var eder stärk! Då bliver han en helig tillflyktsort; men han är och en stötesten och en förargelseklippa för de två Israels hus, en snara och ett nätt för Jerusalems inbyggare. Och många av dem skola stöta sig emot den och falla och sönder krossas och snärjas och fångas.” (Esa. 8: 13: 15) Profeten ser i denna syn framåt till Kristi första ankomst, och Herren visar honom, hur Kristus skulle utstå de prövningar, som föreställdes genom behandlingen av den förnämsta hörnstenen i Salomons tempel. ”Därför säger Herren, Herren; Si, jag har i Zion lagt en grundsten, en prövosten, en kostlig hörnsten, som är väl grundad. Den som tror, hans skall inte förskräckas.” (Esa. 28: 13.)
Gud i sin oändliga vishet utvalde grundstenen och lade den själv. Han kallar den en prövosten. Hela världen kan lägga sin sorg och börda på den, och den kan bära dem alla. De kunna bygga på den stenen med fullkomlig säkerhet. Kristus är en provosten, som aldrig bedrager dem, vilka förtrösta på honom. Han har utstått varje prövning, som lagts på honom. Han gav inte efter i frestelsens öken, då han utstod djävulens anfall på grund av Adams och hans efterkommandes synder. Han mer än segrade över mörkrets makter. Han bar de bördor, som lades på honom av dem, som föllo på denna klippa, och som därigenom blev sönderkrossade. I Kristus hava deras syndfulla hjärtan funnit lindring. De som antaga honom såsom sin grundval, kunna vila på honom i fulkomlig säkerhet.
Denna sten föreställer Kristus. Judar och hedningar måste bygga på denna grunden, och deras förbindelse med Kristus, den kosteliga stenen, gör dem till levande stenar. I den följande liknelsen visar Petrus tydligen, för vilka Kristus är en grundsten och för vilka han är en stötesten: ”Om Ni annars hava smakat, att Herren är gud! Gån till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men är Gud utvald och kostlig, och låten eder, även Ni, såsom levande stenar, uppbyggas till ett andligt hus, till ett heligt prästerskap, till att offra andeliga offer, vilka är Gud vällbehagliga genom Jesus Kristus! Därför heter det ock i skriften: Si, jag lägger i Zion en utvald, kostlig hörnsten, och den som tror på honom, skall inte komma på skam. För eder, som tron, är han kostlig, men för dem , som inte tro, är den sten, vilken byggningsmännen förkastat, vorden till en hörnsten, och en stötesten och en förargelseklippa för dem, som, inte hörsammande ordet, stöta sig på honom; och därtill är de ock bestämda.” (1. Pet. 2: 3-8)
I det Jesus uppenbarade för judarna det, som skulle komma över dem, emedan de förkastade Guds Son och gjorde honom till en stötesten, talade han också till alla dem, som är obotfärdiga och inte antaga honom såsom sin Förlossare. Samma öde, som drabbade de otrogne judarna, skall även träffa dem. Det enda sätt, varpå vi kunna frälsas, är genom att bygga på den rätta grundvalen. På vår tid finnas millioner människor, som bygga sitt hopp och sina utsikter på grundvalar, vilka inte blivit prövade. De skola snart vackla och falla och störta tillsammans tillika med de dåliga byggnader, som hava blivit uppförda på dem: Jesus hade utan motstånd emottagit skymf och hån av syndare, likasom den sten, som förkastades, trampades uppå och föraktades av arbetarna, vilka stötte emot den. Men den tid skulle komma, då de fingo se honom upphöjd, likasom den föraktade och förkastade stenen blev gjord till en hörnsten. Då skulle de, som hade förkastat Kristus, bliva straffade för sin ogudaktighet. Judarnas städer och tempel skulle ödeläggas. Stenen skulle falla på dem, och därigenom skulle all deras härlighet sönderkrossas och kringspridas såsom dammet, vilket vinden bortblåser.
Jesus har framställt för oss den enda sanna grunden, på vilken vi säkert kunna bygga. Den är tillräckligt bred för alla och tillräckligt stark att bära hela världens vigt och bördor. Allt falla på denna sten och att sönderkrossas är att skilja oss från vår egenrättfärdighet och att gå till Kristus såsom ödmjuka barn, i det vi ångra våra överträdelser och tro på hans förlåtande kärlek. Alla, som bygga på denna grund, nämligen på Kristus, bliva levande stenar genom sin förbindelse med honom, som är själva hörnstenen. Många människor tilluggas, poleras och förskönas genom sina egna bemödanden; men de kunna aldrig bliva levande stenar, emedan de inte är förbundna med Kristus. När slagregnet faller, och stormen rasar, och floderna komma, skola de omstörtas, emedan de inte är grundade på den eviga klippan, på själva hörnstenen, Jesus Kristus.
Stenarna tillhöggos inte för de olika platser, de skulle intaga, med det samma, som de lades i tempelmuren. Hela tillredningen skedde förut, innan de fördes till byggnadsstället. Sammalunda måste också människans karaktär danas och poleras i prövningens tid. När Kristus kommer tillbaka till denna jord, kommer han inte för att rena och förädla människans karaktär och att bereda den för himmelen; då skall hans verk bliva att förändra deras förgängliga kroppar och göra dem lika med Kristi förhärligade lekamen. Endast en symmetrisk och fullkomlig karaktär kan på den dagen berättiga människorna till att erhålla odödlighetens sköna krona.
Jorden är stenbrottet och verkstaden, där människorna utdanas och beredas för himmelen. Likasom stenarna i Salomos tempel fördes tillsammans i väggen och passade fullkomligt till varandra utan att beröras av någon yxa eller hammare eller något annat verktyg, likaså skola de uppståndne helige och de, som leva, när Kristus kommer, bortryckas med varandra till att möta Herren i luften. En var är beredd för den stora förändringen och bliver bortförd till sin rätta plats i Guds kärleks tempel.
Men när Kristus hemsöker de ogudaktige, skall hans straffdomar falla inte bara på judarna, utan på alla, som föraktat Guds nåds himmelska välsignelser. Den sten, som inte gjorde något motstånd, utan ödmjukt bar all den förakt, som hopades på den, skall då med liv och kraft lyfta sig över dem, som föraktade och förkastade den. De skola då i denna sten, som var deras stötesten, se ett hämnande berg, som faller på dem och krossar dem.
I hopp om att fånga Jesus i orden sände översteprästerna och rådsherrarna till honom hans mest arglistiga fiender, vilka föregåvo, att de var intresserade i hans lära och att de önskade så gott av hans gudomlig vishet. De antogo, att Jesus skulle låta sig bedragas av deras fromma föregivanden, och att han skulle glömma att vara på vakt och låta sig förledas till att säga något, som de kunde draga nytta av för att fördöma honom. De skämdes och förbittrades över, att de hade varit tvungna till att höra på Jesu genomträngande ord, som uppenbarade deras sanna tillstånd och fördömde deras ondska. Men de var alldeles oförmögna att vederlägga hans ord.
De överenskommo hemligen med herodianerna, att dess senare skulle åtföja dem och höra på Jesus och sedan uppträda som vittnen emot honom, då han anklagades, så att de kunde taga hans liv. Fariséerna hade alltid förargat och förbittrat sig över, att de var underkastade romarna och måste betala skatter och avgifter till dem. De påstodo, att detta var stridande emot Guds lag. De lade nu en snara, varigenom de hoppades att säkert insnärja Jesus, så att han antigen kom att stöta sig med de judiska lagarna eller förgå sig mot romarnas auktoritet. Dessa spioner kommo till honom på ett mycket höfligt sätt och föregåvo, att de satte stort värde på hans lärdomar. Efter att de hade smickrat honom för hans rättsramma uppförande, i det han inte gav akt på människors yndest eller misshag, sporde de honom med en förställd uppriktighet, som om de önskade att erhålla upplysning: ”Är det lovligt att giva kejsaren skatt eller inte?” (Matt. 22: 17)
Men deras arglistiga avsikt var uppenbar för Frälsaren, och i det han vände sig emot dem, svarade han: ”Varföre fresten Ni mig, Ni skrymtare? Låten mig se skattepenningen.” (vers. 18, 19) De blev förbryllade över det sätt, varpå Jesus mötte deras anfall och vilket visade, att han på intet vis hade låtit sig bedragas av deras sminter. De förde genast till honom ett mynt, som bar den romerske kejsarens bild och överskrift. ”Och han sade till dem: Vilkets bild och överskrift är detta? De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Given då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer.” (Matt. 22: 20, 21)
De listige fariséerna kände sig förvirrade och övervunna. Det träffande sätt, varpå deras spörsmål hade blivit avgjord, gav dem inte tillfälle till att säga något mera. Alla deras planer hade blivit omstörtade. De hade väntat, att Jesus skulle besvara deras spörsmål utan något kringgående på ett eller annat sätt. Om han hade sagt: Det är inte lovligt att giva kejsaren skatt, så fanns några närvarande, vilkas fystemål det var att genast berätta detta för de romerska myndigheterna, så att Jesus strax kunde fängslas såsom en upprorsstiftare bland judarna. De hoppades, att han skulle göra detta, så att de sålunda kunde fördöma honom. Men om han hade sagt, att det är lovligt att giva kejsaren skatt, så hade de ämnat att kalla judarnes uppmärksamhet till detta och anklaga honom, emedan han satte sig emot Guds lag.
Jesus läste deras bevekelsegrunder, och i det han höll det romerska myntet, varpå kejsarens namn och bild var inpräglade, förklarade han, att de levde under romarnas beskydd, och att de därför borde understödja denna makt, sålunda som den fordrade, så vida detta inte kom i strid med deras plikter emot Gud, och uppfylla, vad han fordrade, medan de som fredliga medborgare visade lydnad för landets lagar. Hans motståndare, som var oberedda på ett sådant svar av Jesus, förundrade sig, lämnade honom och gick bort. Änskönt prästernas och rådsherrarnas förbittring var gränslös, och de längtade efter att gripa Jesus och dräpa honom med sina egna händer för att hämna sig på honom för den skam, han hade fört över dem, så tordes de likväl inte angripa honom i folkets närvaro. Med stor skicklighet bevarade de ett fromt yttre,, medan de lade planer för att taga hans liv.
Frälsaren visste, vad det var bäst att svara vid varje tillfälle. Han föredrog varken romarna eller judarna. Hans svar till de spetsfundige judarna: ”Given Gud det Gud tillhörer,” var en sträng tillrättavisning för dem: Om de hade efterkommit Guds fordringar och uppfyllt sina plikter mot honom med trohet, så skulle de inte hava varit ett svagt folk, som under en främmande makt herravälde. Ingen romersk fana skulle hava svajat över Jerusalem; ingen romersk vakt skulle hava stått vid dess portar, ingen romersk landshövding härskat inom dess murar. Det judiska folket måste bära straffet för sitt avfall från Gud.
Mem knappast hade judarna blivit tystade, förr än sadduceerna kommo med sina listiga frågor och sökte att fånga Frälsaren. Sadduceerna var en sekt bland judarna, vilkens tro betydligt skilde sig från fariséerna. Det enda band, som förenade dem, var att de båda sökte att motstå Frälsaren och hans lära och önskade att döda honom. Fariséerna satte sin tradition i jämnbredd med Guds lag och föredrog den ofta framför lagen. Jesus hade förklarat, att de gjorde Guds bud om intet genom sina traditioner. Utvärtes ceremonier, olika tvagningar, fasta, långa böner, prålande almose-utdelning och sträng avsöndring från hedningarna var de förnämsta dragen i deras religion. I vidskepelse och ytlighet liknade de den romersk-katolska kyrkan på vår tid. Men det fans några ibland dem, som fruktade Gud, och som anammade Kristi lära.
Sadduceerna hade ingen aktning för fariséernas traditioner. De bekände sig till att tro den största delen av skrifterna och betraktade dem såsom en regel för sina handlingar; men de förnekade tillvaron av änglar samt kroppens uppståndelse, vilket fariséerna trodde. Sadduceerna förkastade läran om ett liv efter döden med dess belöning och straff.
De trodde på Gud såsom det enda väsen, vilket var ypperligare än människor; mende påstodo, att sedan Gud skapat människan, överlämnade han till henne att styra för sig själv. De påstodo, att en försyn, som regerade och uppehöll världsalltet och som förut kände alla händelser, skulle beröva människan hennes fria vilja och nedsätta henne i en slavs ställning. De skilde därför Skaparen från det skapade och fasthöll, att människan var oberoende av allt högre inflytande, och att hon rådde över sitt eget öde. De förnekade, att Guds Ande verkade genom mänsklig försök eller genom naturliga medel, och påstodo, att människan genom passande bruk av sina egna naturliga gåvor kunde förädlas och upplysas, och att livet kunde bliva renad genom stränga botövningar.
Det fans inte mycken enighet bland dem. Ett folk, som nekade att erkänna Guds Andes inflytande över människornas handlingar, kunde inte hava rätt mycken aktning för varandras meningar och känslor. De levde för sig själva. Deras naturlige medkänsla blev mycket inskränkt. Deras hjärtan rördes inte av andras sorg och nöd; ty enligt deras tro var det möjligt för alla att erhålla livets bekvämligheter och välsignelser.
Likasom de övrige judarna skröto sadduceerna mycket av sin härkomst som Abrahams barn efter köttet och av den stränghet, varmed de iakttogo lagens utvärtes fordringar. Men deras åsikter var självmotsägande och falska. De förkastade alldeles läran om de dödes uppståndelse och påstodo, att om de samma beståndsdelar, som utgjorde den dödliga kroppen, också skulle utgöra den tillkommande, odödliga kroppen, så måste den odödliga kroppen hava kött och blod samt i den eviga världen åter begynna det köttsliga liv, som avbröts på jorden, med alla dess lidanden och ofullkomligheter, som skulle bliva fortsatta i det tillkommande livet.
Sadduceerna på Kristi tid älskade mycket att dispytera och framkastade häftigt sina invändningar mot de dödes uppståndelse. Denna strid förvirrade fariséerna i deras tro angående de dödes framtida tillstånd. Döden förekom dem såsom en mörk och oförklarlig hemlighet, och de kommo att betrakta den som den förförligaste olycka, vilken kunde hände en människa.
Men liv och oförgänglighet frambars i ljuset genom Jesu Kristus. De, som antogo honom såsom världens Förlossare, sågo mera klart än förut det kommande livet och de dödes uppståndelse. Kristus gick i döden och uppstod ur graven; han visade sig åter för människorna i sin egen kropp och uppfor själv till Fadern, Därigenom stadfästade han för evigt uppståndelsen och de rättfärdiges tillkommande, odödliga liv för alla dem, som tro på Kristus.
Sadduceerna besvärade fariséerne mycket, emdan dessa senare inte kunde nedlägga de förres inkast. Diskussionerna emellan de både partierna ändades vanligtvis i en häftig dispyt och åtskilde dem mera än förut. Men många av sadduceerna, som bara levde för detta livet, var rika och hade stort inflytande. De kunde därför beklädde översteprästens ämbete på det uttryckliga vilkoret, att de inte skulle framhålla sina otrogna åsikter. Enär fariséerna var talrikare, måst sadduceerna rätta sig efter deras lära utvärtes, när de beklädde något prästerligt ämbete; men det faktum, att de kunde väljas till att sådant ämbete, gav ett stort inflytande till deras falska åsikter. Hade fariséerna levat ett heligt liv, så kunde de hava varit i stånd till att upplysa sadduceerna. Men såsom de levde hade de ingen inflytelse över dem.
Sadduceerna förkastade alldeles Jesu lära, efter som han var besjälad av en ande, som de nekade att erkänna, emedan den uppenbarade sig sålunda. De föreställde sig Gud såsom de högst väsendet, vilket var upphöjd över människorna och skilt från dem, så att de inte kunde närma sig till honom. Sedan han hade skapat människan, lämnade han åt henne själv att styra sitt eget liv, och att ordna händelsernas gång i världen. Kristi lära var helt och hållet stridande emot sadduceernas tro. Hans ord och gärningar vittnade om en gudomlig makt, som utför märkvärdiga gärningar, om ett tillkommande evigt liv, högt upphöjd över det timliga livet, om Gud som en Fader för människors barn, som den, vilken vakar över deras sanna välförd och beskyddar dem. Han lärde, att Gud belönade de rättfärdige och straffade överträdarna. Han var inte en skyldig ande, utan världsalltets levande regent. Denne nådige Fader verkar beständigt för människans bästa och lägger märke till allt, som angår henne. Till och med hennes huvudhår är räknade; och inte en spark faller till jorden, utan att den himmelske Fadern märker det, och människan är mera värd än många sparvar. Jesus förehöll dem deras okunnighet angående skrifterna, i det de tillskrevo mänsklig makt, det allenast kunde utföras genom Guds Andes kraft. Han förklarade, att förvirringen i deras tro och mörkret i deras sinne var huvudsakligen en följd av, att de inte kände skrifterna, och att andliga ting måste förstås andligen.
Allting, som utgör välsignelser i livet, har givits människan av hennes himmelske Fader. Han gav det klara solskenet för att värma jorden. Han sände regnet, som förmådde växterna att blomstra. Guds änglar betjänade alltid människors barn och bibehöll förbindelsen emellan himmeln och jorden, så att de förenade den dödliga människan med den odödlige Guden. Men Jesus lärde uttryckligen, att på samma gång, som han hade omsorg för människans jordiska välförd, så hade han ännu mycket större omsorg för deras eviga väl.
Sadduceerna hade ordnat sina frågor sålunda, att de var säkra på, att det skulle binga Jesus vanära att besvara dem, eller tör hända det kunde bliva ett medel till att fördöma honom. Vore han enig med dem angående de dödes uppståndelse, så skulle han bliva alldeles avskuren från fariséernas samfund; men om han skilde sig från dem, så ämnade de att framställa hans tro inför folket i en löjlig dager och vända deras inflytande emot honom genom att framhålla de synbara orimligheter, som läran om kroppens uppståndelse innehåller. De var vana vid att dispytera, och deras inkast fruktades mycket av dem, som trodde på en verklig uppståndelse av den samme kropp, vilken hade förmultnat i graven.
Sadduceerna påstodo, att om de döde uppväcktes med kroppar, som bestodo av samma beståndsdelar, som de förut hade bestått av, och påverkades av samma böjelser, så skulle de förbindelser, som hade existerat under jordlivet, bliva såsom förut. Man och hustru skulle bliva förenade, äktenskapet skulle fortsättas, och alla livets förrättningar skulle försiggå på samma sätt som före döden. Den samma tro tycktes vara för motbjudande för dem, och i sina försök att skapa sig högra begrepp samlade de i ett tjockt mörker.
Men till svar på deras fråga om denna sak drog Jesus undan flöjan från det tillkommande livet och sade till dem: ”I uppståndelsen varken gifta de sig eller bortgiftas, utan de är såsom Guds änglar i himmelen.” (Matt. 22: 30) Han visade sadduceerna oförtrövad, att deras tro var orätt. Han bevisade, att deras förutsättningar var falska, och att deras tro var byggd på en falsk grund. ”Ni faren vilse,” säger han, ”emedan Ni inte förstån skrifterna ej heller Guds kraft.” Han beskyllde inte dem för skrymteri, såsom han hade beskyllt fariséerna, utan för villfarelse i tron.
Sadduceerna hade smickrat sig med, att de framför alla andra människor hade strängt hållit sig till skrifterna. Men Jesus förklarade, att de var okunniga om den rätta tolkningen av de samma. Kunskap måste införas i hjärtat genom att betrakta Guds nådes upplysande kraft. Sadduceerna sökte Guds hemligheter från samma ståndpunkt och på samma sätt, som de uppfattade mänskliga saker i stället för att öppna sina hjärtan för att emottaga de heliga sanningar, genom vilka deras förstånd kunde bliva upplyst. Tusenden bliva fritänkare, emedan de inte med sitt förstånd kunna begripa Guds dolda hemligheter. De kunna inte förklara den märkvärdiga uppenbarelsen av hans gudomliga makt, såsom den visar sig i Guds försyn, och de förkasta därför bevisen för en sådan kraft och tillskriva alla ting till en eller annan naturlig orsak, vilken de ännu mindre kunna förstå. Människorna borde erkänna Gud såsom världsalltets Skapare, som den, vilken befaller över allting och utförer sin behagliga vilja; de borde tänka högt om Guds karaktär och om hans hemliga verkningskällor.
Kristus ville lära sadduceerna, att om det inte vore någon uppståndelse efter döden, så skulle de skrifter, som de utgåvo sig för att tro, inte vara till någon nytta. Han sade: ”Men angående de dödes uppståndelse, haven Ni inte läst, vad eder är sagd av Gud, som sade: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Gud är inte de dödes utan de levandes Gud.” (Matt. 22: 31, 32) De rättfärdige döde från Abel intill den sista troende, som dör, skola höra Guds Sons röst och komma upp ur sina gravar och leva igen. Gud skall vara deras Gud, och de skola vara hans folk. Det skall bliva ett innerligt kärleksfullt förhållande mellan Gud och hans uppståndne helige. Detta är i harmoni med den Gudomliga planen.
De värdighet och kraft, varmed Jesus upplyste sina åhörares förstånd, i det han förkunnade Skriftens sanningar angående de dödes uppståndelse och Guds kraft, som verkar i livets daglige affärer, förvånade den församlade mängden och tystade på sadduceerna. De kunde inte svara med ett ord. ”Men när fariséerna hörde, att han hade stoppat munnen till på sadduceerna, församlade de sig.” (Matt. 22: 34) De tyckte, att det kunde inte gå an att låta Jesus behålla stridsfältet på ett sådan segerrikt sätt. Sadduceerna vunno ingenting i denna strid med Jesus, utan blev själva förvirrade, och deras okunnighet uppenbarades genom hans visa svar. Jesus hade inte talat ett enda ord, som de med fördel kunde använda till att fördöma honom. Hans motståndare hade inte vunnit annat än förakt.
Men fariséerna uppgåvo ännu inte hoppet om att få Jesus till att säga något, som de kunde använda emot honom. De övertalade en visse lärd lagklok till att fråga Jesus om, vilket av de tio buden var det största.
Fariséerna hade upphöjt de fyra första buden, som utpeka människornas plikter emot sin Skapare, och de påstodo, att de var mycket viktigare än de andra sex, som omtala människornas plikter emot sina medmänniskor. Såsom en följd härav försummade de en sann gudsfruktan och åsidosatt livets vanliga plikter. De hade beskyllt Jesus för, att han upphöjde de sista sex buden över de fyra första, emedan han visade folket dess andliga brister och lärde, att det var nödvändigt att frambringa goda gärningar, barmhärtighets- och välgörenhetshandlingar, och att trädet kännes av dess frukter.
Men lärde lagkloke närmade sig Jesus med en rättfram fråga: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Jesus svar är enkelt och betydelsefullt: ”Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt dit förstånd. Detta är det yppersta och främsta budet. Det andra är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dess två buden hänger hela lagen och profeterna.” (Vers. 36-40.)
Han visar här tydligen för den lagkloke de två stora grundprinciperna i lagen – kärleken till Gud och kärleken till människan. På dessa två grundprinciper i Guds moraliska lag hänga hela lagen och profeterna. De fyra första buden utvisa människans plikter emot sin Skapare, och det yppersta och främsta budet är: Du skall älska Herren din Gud av allt dit hjärta. Denna kärlek är inte en lidelse, ej heller en ofruktbar tro på Guds tillvara och kraft, eller ett kallt erkännande av hans oändliga kärlek; utan den är en levande verksam grundsats, som visar sig i ett villigt efterkommande av alla Guds fordringar.
Jesus lärde sina åhörare, att inte ett av Guds bud kunde överträdas utan att bryta den ena eller både de stora grundprinciper, varpå hela lagen och profeterna vila – kärlek till Gud och kärlek till människor. Vart bud är så förenad med det andra i sin betydelse och förpliktelse, att den, som överträder ett bud, bryter hela lagen; ty de är alla förenade till en fullkomlig lag. Det är omöjligt för människan att älska Gud av allt sitt hjärta och likväl hava andra gudar för Herren. Denna högsta kärlek till Gud består inte uti att bara erkänna hans allmakt och att komma inför honom med en viss regelbunden gudsdyrkan, medan hjärtat finner behag uti att tjäna avgudar. Egenkärlek, kärlek till världen och en otillbörlig kärlek till någon skapad varelse är avgudadyrkan inför Gud och drager hjärtat bort från honom. Gud fordrar hjärtats bästa och heligaste böjelser, och han vill inte motaga något mindre. Han måste innehava den förnämsta platsen i människans hjärta och sinne.
Om de första buden uppriktigt åtlydas, så skall man också med trohet åtlyda de andra sex, som beskriva människans plikter mot hennes medmänniskor. När Gud intager den plats på hjärtats tron, som tillhör honom, så skola de plikter, som innehållas i de sista sex buden, utföras sålunda, som han har anvisat. Kärlek till Gud innefattar kärlek till dem, som är skapade i hans egen avbild. ”Om någon säger: jag älskar Gud, och hatar sin broder, är han en lögnare. Ty den, som inte älskar sin broder, han som har sett, hur kan h an älska Gud som han inte har sett?” (1 Joh. 4: 20) Sålunda lärde Jesus, att de sista sex buden är lika med de första. De två bud, som han anförde, är två stora grundprinciper, som utspringa från en rot. Man kan inte hålla det första och överträda det andra, ej heller kan man hålla det andra, när man överträder det första.
Den lagkloke var väl känd med lagen, och han förvånades över Jesus svar; ty han hade inte väntat att finna honom i besittning av en så djup och grundig kunskap i skrifterna, som hans svar utvisade. Den lärde lagkunnige fick ett djupt intryck av den unge galileerns visshet, och han erkände uppriktigt inför de församlade prästerna och rådsherrarna, att Jesus hade förklarat lagen rätt. Den lagkloke hade fått djupare och mera omfattande begrepp om de grundprinciper, som Guds heliga bud vilade på, en han någonsin förut hade haft, och han besvarade Jesu ord med oförställd uppriktighet: ”Mästare, du sade i sanning rätt, att han är en och att ingen annan är utom honom, och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin själ och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är mer än alla brännoffren och de andra offren.” (Mark. 12: 32, 33) Här var en farise, som hade något begrepp om, varuti sann religion bestå, att den inte utgöres av utvärtes ceremonier och fåsäng prakt, utan i ödmjuk lydnad och kärlek till Gud och oegennyttig kärlek till nästan. Den beredvillighet, varmed den lagkloke erkände, att Jesu framställning var rätt, och det tydliga och bestämda svar, som han gav i folkets åhörande, uppenbarade en helt olika and mot den, som prästerna och rådsherrarna hade visat.
Frälsarens vishet överbevisade den lagkloke. Han visste, att judarnas religion bestod mera i utvärtes handlingar än i invertes fromhet. Han hade något begrepp om, hur liten betydelse de ceremoniella offren hade och det ständiga utgjutandet av blod för att försona synden, när avsikten med offringarna var främmande för själen: Det syntes för honom som om den sanna godhetens och kärlekens principer var av större värde inför Gud än alla dessa bruk. Jesus kände medlidande med den ärlige lagkloke, som hade mod att utsätta sig för prästernas misshag och rådsherrarnas hotelser och att uttala sitt hjärtas uppriktiga överbevisning. ”Och Jesus, som såg, att han hade svarat förståndigt, sade till honom: ”Du är inte långt ifrån Guds rike. Och ingen dristade fråga honom något mer.” (Mark. 12: 34)
Det, som den lagkloke hade behov av, var gudomlig upplysning, som kunde leda honom till att känna nödvändigheten av att ångra synden och tro på Frälsaren; att ingen kan frälsas genom lagen, utan genom ånger och tro på Kristus, som är en trogen förespråkare hos Fadern för syndare. Den lagkloke var inte långt från Guds rike därigenom, att han erkände, att rättfärdighetsgärningar var mera antagliga inför Gud än alla brännoffer och andra offer. Men det återstod för honom ännu att erkänna, att Jesus var Guds Son. Hela judarnas gudstjänst var inte av någon betydelse alls, få vida den inte stod i förbindelse med en levande tro på Kristus Jesus, som var den verklighet, varav den tjänsten var en skugga. Jesus hade upprepade gångar visat, att han Faders lag innehöll någonting, som var av större betydelse än blot utvärtes bud. Den moraliska lagen innehåller evangeliets grundprinciper.
Fariséerna hade församlat sig tätt omkring Jesus, då han besvarade den lagklokes spörsmål. Han vände sig nu till dem och frågade dem: ”Vad synes eder om Kristus? Vilkens son är han?” Jesus prövade tydligen fariséernas tro i anseende till sin gudom, antigen de bara betraktade honom såsom en människa eller såsom Guds Son. En mängd röster svarade på en gång: ”Davids.” Detta var namnet, som profeten hade givit Messias. Då Jesus uppenbarade sin gudomlighet genom sin mäktiga underverk, då de sjuke botades, och de döde erhöll liv, förundrade folket sig och sporde fins emellan” ”Är inte denne Davids son?” Den kananeiska kvinnan, den blinde Bartimeus och många andra hade högt ropat till honom om hjälp: ”Davids son, förbarma dig över mig!” För endast några timmar sedan, då han red in i Jerusalem, hade han blivit emottagen med den glade hälsningen: ”Hosianna Davids son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn!” Och de små barnen i templet hade den samma dagen upprepat det glada ropet.
Till genmäle på folkets svar, att Kristus var Davids son, sade Jesus: ”Hur kan då David i Anden [genom ingivelse av Guds Ande] kalla honom herre, sägande: herren sade till min Herre. Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter? Om nu Davids kallar honom herre, hur kan han så vara hans son? Och ingen kunde svara honom ett ord. Och från den dagen dristade sig ej heller någon att fråga honom något mer.” (Matt. 22: 43-46.)