Sedan Baals profeter hade dödats, öppnades vägen för att genomföra en mäktig andlig förnyelse bland de tio stammarna i det norra riket. Elia hade förebrått folket för dess avfall. Han hade kallat dem att ödmjuka sina hjärtan och omvända sig till HERREN. Himlens domar hade verkställts. Folket hade bekänt sina synder. De hade erkänt sina fäders Gud som den levande Guden. Nu skulle himlens förbannelse upphävas, och livets timliga välsignelser förnyas. Landet skulle vederkvickas med regn. ”Bege dig upp, ät och drick”, sade Elia till Ahab, ”för jag hör bruset av regn.” Sedan gick profeten upp på bergets topp för att be.
Det var inte på grund av något yttre tecken på att regnskurar skulle falla, som Elia så trosvisst kunde be Ahab förbereda sig för regn. Profeten såg inga moln på himlen. Han hörde inte någon åska. Han uttalade helt enkelt det ord som HERRENS Ande hade förmått honom att uttala som svar på sin egen starka tro. Under hela dagen hade han orubbligt följt Guds vilja och hade uppenbarat sin fullständiga tillit till profetiorna i Guds ord. Och nu, när han hade gjort allt som stod i hans makt att göra, visste han att himlen rikligt skulle ge de välsignelser som förutsagts. Samme Gud som hade sänt torkan hade utlovat ett överflöd av regn som lön för ett rätt handlande. Nu väntade Elia på att det regn skulle komma, som han fått löfte om. I en ödmjuk attityd, ”med ansiktet mellan knäna”, utgöt han sig i bön till Gud för ett ångerfullt Israel.
Om och om igen sände Elia sin tjänare till en punkt varifrån man kunde se ut över Medelhavet, för att få veta om det fanns något synligt tecken på att Gud hade hört hans bön. Varje gång återvände tjänaren med svaret: ”Jag ser ingenting.” Profeten blev inte otålig eller förlorade sin tro, utan fortsatte sin allvarliga förbön. Sex gånger återvände tjänaren med svaret, att det inte fanns något tecken på regn från den mässingsfärgade himlen. Oförskräckt sände Elia iväg honom än en gång. Denna gång återvände tjänaren med orden: ”Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet.”
Detta var tillräckligt. Elia väntade inte på att himlen skulle bli svart av moln. I detta lilla moln såg han i tro en mängd vatten. Han handlade i överensstämmelse med sin tro, och sände snabbt sin tjänare till Ahab med budskapet: ”Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.”
Det var därför att Elia var en man med stark tro, som Gud kunde använda honom i denna svåra kris i Israels historia. När han bad, räckte hans tro till för att gripa om himlens löften, och han höll ut i bönen tills hans bön blev besvarad. Han väntade inte på det fullständiga beviset på att Gud hade hört honom, utan var villig att satsa allt på det minsta tecken på gudomlig ynnest. Men vad han var i stånd att göra under Guds ledning, kan var och en göra inom sitt verksamhetsområde i Guds tjänst, ty om profeten från Gileads berg står det skrivet: ”Elia, som också fick lida, bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte över landet på tre år och sex månader. Och när han sedan bad igen, gav himlen regn och jorden bar sin gröda.” Jak. 5:17
En sådan tro behövs i världen i dag - en tro som håller fast vid löftena i Guds ord och som vägrar att ge upp förrän himlen lyssnar. En sådan tro skapar en nära förbindelse mellan oss och himlen, och ger oss styrka att handskas med mörkrets makter. Skriften säger om denna tro hos Guds barn: ”Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid, och drev främmande härar på flykten.” Hebr. 11:33-34 Det är genom tron vi i dag måste nå upp till det som är Guds syfte med oss. ”Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror.” Mark. 9:23
Tro är en väsentlig beståndsdel i segrande bön. ”Den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” ”Om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om.” Hebr. 11:6, 1 Joh. 5:14, 15 Med Jakobs ståndaktiga tro, med Elias obevekliga uthållighet, får vi lägga fram våra böner inför Fadern, och göra anspråk på allt som han har lovat. Till ära för Guds tron borgar han för uppfyllelsen av sitt ord.
Nattens skuggor tätnade omkring berget Karmel när Ahab förberedde sig för nedfärd. ”I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel.” När Ahab färdades mot den kungliga staden genom mörkret blev han så förblindad av regnet att han inte kunde se vägen framför sig. Elia, som i egenskap av Guds profet hade förödmjukat Ahab inför hans undersåtar och dödat hans avgudapräster, erkände honom fortfarande som Israels kung. Som en vördnadshandling och stärkt av Guds makt, sprang han nu framför den kungliga vagnen och vägledde kungen till stadsporten.
I denna vänliga handling, som Guds profet utförde mot en gudlös kung, finns en undervisning för alla som gör anspråk på att vara Guds tjänare, men som anser sig vara förmer än andra. Det finns sådana som tycker att det är under deras värdighet, att utföra plikter som för dem framstår som låga. De tvekar till och med att utföra nödvändig tjänst, eftersom de är rädda att de skall anses utföra en tjänares arbete. Dessa har mycket att lära sig av Elias exempel. På hans ord hade himlens skatter under tre år hållits borta från jorden. Han hade på ett märkligt sätt blivit ärad av Gud, när eld, som svar på hans bön på Karmel, hade farit ner som en blixt från himlen och förtärt offret. Hans hand hade verkställt Guds dom, då han dödade de avgudadyrkande profeterna. Hans bön om regn hade beviljats. Och ändå var han, efter de märkliga triumfer som Gud hade velat ära hans offentliga medverkan med, villig att utföra en tjänares tjänst.
Vid Jisreels stadsport skildes Elia och Ahab åt. Profeten, som valde att stanna utanför murarna, svepte in sig själv i sin mantel och lade sig på bara marken för att sova. Kungen, som passerade in genom porten, fick snart skydd i sitt palats och berättade för sin hustru om dagens underbara händelser och om den förunderliga uppenbarelsen av gudomlig makt, som hade bevisat för Israel att Jehova är den sanne Guden och Elia hans utvalde budbärare. När Ahab berättade för drottningen, att de avgudadyrkande profeterna hade dödats, blev Isebel ursinnig, förhärdad och obotfärdig som hon var. Hon vägrade att känna igen Guds styrande, kloka försyn i händelserna på Karmel, och alltjämt trotsig förklarade hon fräckt att Elia skulle dö.
Den natten väckte en budbärare den uttröttade profeten och framförde till honom Isebels ord: ”Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna.”
Man kunde tycka att Elia aldrig skulle kunna ge efter för modfälldhet eller låta sig skrämmas efter att ha visat ett så oförskräckt mod och ha triumferat så fullständigt över kung och präster och folk. Men han som hade välsignats med så många bevis på Guds kärleksfulla omsorg stod inte över mänsklighetens svagheter och under denna mörka stund lämnade hans tro och hans mod honom. Förvirrad for han upp ur sin slummer. Regnet öste ner från himlen och det var mörkt på alla håll. Glömsk av att Gud tre år tidigare hade styrt hans väg till en tillflyktsplats bort från den hatade Isebel och Ahabs efterforskningar, flydde profeten nu för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba. ”Där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen.”
Elia borde inte ha flytt undan den tjänst som var hans plikt. Han borde ha mött Isebels hot genom att be den Ende om beskydd, som hade gett honom i uppdrag att försvara Jehovas ära. Han skulle ha talat om för budbäraren att den Gud, som han förtröstade på, skulle beskydda honom mot drottningens hat. Bara några få timmar hade förflutit sedan han hade bevittnat en underbar uppenbarelse av gudomlig makt, och denna borde ha försäkrat honom om att han inte heller nu skulle bli övergiven. Om han hade stannat kvar där han var, om han hade gjort Gud till sin tillflykt och styrka, om han orubbligt hade stått upp för sanningen, skulle han ha blivit beskyddad från det onda. HERREN skulle ha gett honom en annan märklig seger genom att sända sina domar över Isebel. Det intryck som detta då hade gjort på kung och folk skulle ha banat vägen för en stor reformation.
Elia hade förväntat sig mycket av det under som inträffade på Karmel. Han hade hoppats att Isebel efter denna uppvisning av Guds makt inte längre skulle ha något inflytande över Ahabs sinne, utan att en snabb reform skulle genomföras i hela Israel. Hela dagen uppe på Karmel hade han arbetat utan mat. När han visade Ahabs vagn vägen till Jisreels stadsport, var han fortfarande vid gott mod, trots den fysiska ansträngning som han arbetat under.
Men en reaktion av det slag som ofta följer på en stark tro och en ärorik framgång utsatte Elia för press. Han fruktade att den reformation, som börjat på Karmel inte skulle bli varaktig. Därför blev han deprimerad. Han hade liksom blivit upphöjd till berget Pisgas topp och nu var han nere i dalen. Medan han var under inflytande av den Allsmäktiges kraft, hade han klarat det svåraste tänkbara trosprov. Under denna tid av modlöshet, med Isebels hot ljudande i sina öron, och då Satan fortfarande tycktes ha framgång genom denna gudlösa kvinnas planer, förlorade han däremot sitt fäste i Gud. Han hade blivit gränslöst högt upphöjd och hans fall blev fruktansvärt stort. Eftersom Elia glömde Gud, flydde han utan uppehåll, tills han befann sig i en hemsk öken, ensam. Fullständigt utmattad, satte han sig ner för att vila under en ginstbuske. Medan han satt där, önskade han sig döden. ”Nu är det nog, HERRE”, sade han. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.” Som flykting långt borta från de platser där människor bodde, med modet krossat av bitter besvikelse, ville han aldrig mer se en människa. Till sist föll han i sömn, fullständigt utmattad.
I varje människas erfarenhet kommer det tider med intensiv besvikelse och fullständig modlöshet. Det finns dagar, då sorg och bedrövelse är ens lott, och det är svårt att tro att Gud fortfarande är sitt jordiska barns gode välgörare, dagar då bekymmer plågar själen tills döden förefaller att vara att föredra framför livet. Det är då som många förlorar sitt fäste i Gud. Människor blir då lätt slavar under tvivel, trälar under otron. Om vi under sådana tider kunde urskilja meningen med Guds kloka omsorg med andlig insikt, då skulle vi se änglar som försöker att rädda oss från oss själva och som strävar efter att placera våra fötter på en ännu fastare grund än de eviga kullarna. Ny tro och nytt liv skulle då växa fram.
Den trofaste Job förklarade under den tid han var hemsökt av kroppsligt och själsligt lidande och mörker:
”Må den dag då jag föddes bli utplånad.”
”O, att min sorg kunde vägas,
och min olycka läggas i samma vågskål!”
”O, att min begäran blev hörd
och att min Gud uppfyllde min längtan,
att Gud ville krossa mig,
räcka ut sin hand och skära av mitt liv!
Då skulle ännu finnas tröst för mig.”
”Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.”
”Hellre vill jag bli kvävd,
hellre dö än vara knotor.
Jag är led vid detta.
Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara,
ty mina dagar är en vindfläkt.”
Job 3:3, 6:2, 8-10; 7:11, 15, 16
Men trots att Job var trött på livet fick han inte tillåtelse att dö. Framtidens möjligheter visades för honom, och han fick ett hoppingivande budskap:
”Du står trygg och har inget att frukta.
Ty du skall glömma ditt elände,
minnas det likt bortrunnet vatten.
Ditt liv skall stråla klarare än middagsljuset,
och mörkret skall vara som morgonljuset.
Du skall vara trygg,
ty det finns hopp.
Du skall se dig omkring
och trygg gå till vila.
Du skall lägga dig
utan att någon förskräcker dig,
och många skall söka vinna din gunst.
Men de ogudaktigas ögon skall tyna bort,
för dem skall ingen tillflykt finnas,
deras hopp skall vara att få ge upp andan.
Job 11:15-20
Från modlöshetens och förtvivlans djup reste sig Job till den fasta tillitens höjder genom Guds barmhärtighet och frälsande kraft. Triumferande förklarade han:
”Se, han må döda mig, jag väntar inget annat ...
Detta skulle också bli min frälsning.”
”Men jag vet att min återlösare lever,
och som den siste skall han träda fram över stoftet.
När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud:
Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom,
inte med någon annans.”
Job 13:15, 16; 19:25-27
”HERREN svarade Job ur stormvinden”, (Job 38:1) och uppenbarade sin makts kraft för sin tjänare. När Job fick se en glimt av sin Skapare, avskydde han sig själv och ångrade sig i stoft och aska. Sedan kunde HERREN rikligt välsigna honom och göra hans sista år till de bästa i hans liv.
Hopp och mod är nödvändiga för en fullkomlig tjänst åt Gud. Dessa är trons frukter. Misströstan är syndig och oförnuftig. Gud förmår och är villig att ännu kraftigare styrka sina tjänare med det de behöver för prövningar och vedermödor. De planer, som fienderna till hans arbete har, kan se ut att vara väl uttänkta och fast grundade, men Gud kan kullkasta de starkaste av dessa. Detta gör han i sin egen tid och på sitt eget sätt, när han ser att hans tjänares tro har prövats tillräckligt.
För den modfällde finns det ett säkert botemedel - tro, bön och arbete. Tro och verksamhet kommer att ge säkerhet och tillfredsställelse som kommer att öka dag för dag. Känner du dig frestad att ge utrymme för ängsliga, onda aningar eller yttersta förtvivlan? Under de mörkaste dagarna, när det ser som mest avskräckande ut, skall du inte vara rädd. Tro på Gud. Han vet vad du behöver. Han har all makt. Hans gränslösa kärlek och medkänsla förtröttas aldrig. Var aldrig rädd att han kommer att misslyckas med att uppfylla sina löften. Han är evig sanning. Han kommer aldrig att förändra det förbund han har slutit med dem som älskar honom. Han kommer att ge sina trogna tjänare det mått av effektivitet som svarar mot deras behov. Aposteln Paulus har vittnat: ”Han svarade mig: ´Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet ...´. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:9, 10
Övergav Gud Elia i hans prövning? Nej! Han älskade inte sin tjänare mindre, när Elia kände sig övergiven av Gud och människor, än då eld som en blixt kom ner från himlen och lyste upp toppen på berget, som svar på hans bön. När nu Elia sov, väcktes han av en mjuk beröring och en behaglig röst. Han rusade upp i skräck, som för att fly, rädd att fienden hade upptäckt honom. Men det medömkande ansikte som böjde sig ner över honom var inte en fiendes ansikte, utan en väns. Gud hade sänt en ängel från himlen med föda åt sin tjänare. ”Stig upp och ät!” sade ängeln. ”Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten.”
När Elia hade tagit del av den förfriskning som gjorts i ordning för honom, sov han på nytt. Ännu en gång kom ängeln. Då han rörde vid den utmattade mannen, sade han med en medkännande ömhet: ”Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig.” ”Då steg han upp och åt och drack”, och styrkt av maten kunde han färdas ”i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb”. Där fann han en tillflykt i en grotta.