Davids länge hysta planer på att uppföra ett tempel åt Herren, verkställde Salomo på ett vist sätt. Under sju års tid var Jerusalem fyllt med flitiga arbetare som var sysselsatta med att göra den utvalda platsen jämn, att upprätta vidsträckta stödmurar, att lägga bred grund - ”stora och dyrbara stenar”, och ”huggen sten”, - att forma det tunga virket från Libanons skogar och att uppföra den praktfulla helgedomen. 1 Kung. 5:17.
Samtidigt med förberedelsen av trä och sten, vilket många tusen inriktade sina krafter på, försiggick stadigt tillverkningen av templets inredning under ledning av Huram-Abi, ”en konstnärligt begåvad och kunnig man, ... skicklig i att arbeta i guld och silver, i koppar, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått, och karmosinrött garn och fint lingarn.” 2 Krön. 2:13,14.
Byggnaden på Moria berg restes ljudlöst med ”redan färdighuggen sten från stenbrottet. Alltså hördes varken hammare eller yxa eller andra järnverktyg vid huset när det byggdes.” Den vackra inredningen fullbordades i överensstämmelse med de mönster som David hade överlämnat åt sin son. Den innehöll ”alla de föremål som skulle finnas i Guds hus”. 1 Kung. 6:7; 2 Krön. 4:19. Bland dessa fanns också det gyllene altaret, bordet med skådebröden, ljusstaken och lamporna, de kärl och verktyg som hörde ihop med prästernas tjänstgöring i det heliga, alla ”av guld, - allt av yppersta guld.” 2 Krön. 4:21. (1917 års översättning).
Bronsinventarierna, - brännoffersaltaret, det stora havet, som bars upp av tolv oxar, tvättfaten av mindre storlek, tillsammans med många andra föremål, - ”På Jordanslätten, mellan Suckot och Sereda, lät kungen gjuta dem i lerformar.” 2 Krön. 4:17. Dessa inventarier anskaffades i överflöd, så att det inte skulle vara någon brist på dem.
Den palatsliknande byggnad som Salomo och hans medarbetare uppförde för Gud och för tillbedjan av honom hade en utomordentlig skönhet och oöverträffad prakt. Försedd med dyrbara stenar, omgiven av rymliga gårdar med storslagna uppfartsvägar, och beklädd med snidad ceder och polerat guld, var tempelbyggnaden, med dess broderade förhängen och rika inredning, en passande symbol för Guds levande församling på jorden, som genom tidsåldrarna har hållit på att bygga i överensstämmelse med de gudomliga mönstren, med material som har liknats vid ”guld, silver och dyrbara stenar”, ”huggna såsom för palats”. 1 Kor. 3:12; Psalm 144:12. I detta andliga tempel är Kristus hörnstenen. ”Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Ef. 2:20, 21.
Till sist stod templet, som var planerat av David, och byggt av Salomo, hans son, fullbordat. ”Allt vad Salomo hade föresatt sig att utföra i HERRENS hus ... lyckades väl.” 2 Krön. 7:11. Och för att palatset, som krönte berget Morias höjder nu, såsom David i så hög grad hade önskat, verkligen skulle bli en boning, ”inte för en människa, utan för HERREN Gud” (1 Krön. 29:1), återstod den högtidliga invigning då det formellt tillägnades Jehova och tillbedjan av Honom. Det ställe på vilket templet hade byggts hade länge betraktats som en helig plats.
Det var här som Abraham, de troendes fader, hade visat sin villighet att offra sin ende son i lydnad för Jehovas befallning. Här hade Gud med Abraham förnyat välsignelsens förbund, vilket omfattade det härliga messianska löftet till mänskligheten om befrielse genom offret av den Allrahögstes Son. Se 1 Mos. 22:9, 16-18. Det var här, som Gud hade svarat genom eld från himlen, när David offrade brännoffer och syndoffer för att hejda mordängelns hämnande svärd. Se 1 Krön. 21. Och nu var Jehovas tillbedjare än en gång här för att möta sin Gud och förnya sin trohetsed till Honom.
Den tidpunkt som valts för invigningen var den mest gynnsamma – den sjunde månaden, när folket från alla delar av kungariket hade för sed att samlas i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden. Denna högtid var i allra högsta grad en glädjefest. Eftersom skördearbetet var avslutat och det nya årets mödor ännu inte hade börjat, var människorna fria från bekymmer och kunde hänge sig åt stundens heliga, glädjande inflytande.
Vid den bestämda tiden samlades Israels folkskaror tillsammans med dyrbart klädda representanter från många främmande folk i templets förgårdar. Det var en scen med ovanlig prakt. Salomo hade tillsammans med Israels äldste och de mest inflytelserika männen i folket återvänt från en annan del av staden, varifrån de hade fört med sig förbundsarken. Från helgedomen på höjderna i Gibeon hade man flyttat över församlingens gamla uppenbarelsetält ”och alla heliga föremål som fanns i tältet” (2 Krön. 5:5). Dessa kära påminnelser om Israels barns tidigare erfarenheter under deras vandringar i öknen och deras erövring av Kanaan, fann nu ett permanent hem i den praktfulla byggnad som hade blivit uppförd för att inta det bärbara tältets plats.
Genom att till templet föra den heliga ark, som innehöll de två stentavlorna, hade Salomo följt sin fader Davids exempel. Det var dekalogens budord som skrivits av Guds finger. För vart sjätte steg offrade han. Under sång och musik och under stor högtidlighet ”bar prästerna in HERRENS förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste”. Vers 7. När de kom ut från det allra heligaste, intog dessa de platser som anvisats dem. Sångarna - leviter uppställda i vitt linne, med cymbaler och psaltare och harpor - stod vid den östra sidan av altaret, och tillsammans med dem etthundratjugo präster som blåste i trumpeter. Se vers 12.
”Och trumpetarna och sångarna stämde samtidigt och samstämmigt upp en sång för att prisa och tacka HERREN, och trumpeter, cymbaler och andra instrument började ljuda, och man prisade HERREN: ”Ty han är god, evigt varar hans nåd” - då fylldes huset, HERRENS hus, av ett moln.” Vers 13,14. (Bibel 2000)
Då Salomo insåg innebörden av detta moln, förklarade han: ”HERREN har sagt att han vill bo i dunklet. Jag har byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.” 2 Krön. 6:1, 2 ”HERREN är konung,
folken darrar.
Han tronar på keruberna,
jorden skälver.
HERREN är stor i Sion,
upphöjd över alla folk.
Därför prisar man ditt namn,
det stora och fruktansvärda.
Helig är han.”
...
”Upphöj HERREN, vår Gud,
och tillbed vid hans fotapall!
Helig är han.”
Psalm 99:1-5
Salomo ”hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre förgården.” På denna stod Salomo och med upplyfta händer välsignade han den väldiga mängd som stod framför honom. Israels hela församling stod upp. 2 Krön. 6:13.
”Välsignad vare HERREN, Israels Gud”, utropade Salomo, ”som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, när han sade: ... ´Jerusalem har jag utvalt, för att mitt namn skall vara där.´” Vers 4-6
Salomo knäböjde sedan på plattformen, och i hela folkets närvaro, bad han invigningsbönen. Med sina händer upplyfta mot himlen, talade kungen, medan församlingen låg böjd med sina ansikten vända mot marken: ”HERRE, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken i himlen eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden mot dina tjänare, när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta.” Vers 14.
”Men kan då Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. Hur mycket mindre då detta hus, som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig, och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Må du höra dem från den plats där du bor; från himlen. Och när du hör, må du förlåta...
Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, må du då höra det från himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt dem och deras fäder.
Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, må du då höra det i himlen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, och undervisa dem om den goda väg de skall vandra. Låt det då också regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.
Om det blir hungersnöd i landet, och det blir pest, om det blir sot och rost, om gräshoppor och gräsmaskar kommer, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, om då någon, vem det vara må, eller hela ditt folk Israel, ber och ropar till dig, när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de så räcker ut sina händer mot detta hus, må du då höra det från himlen där du bor, och förlåta och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta... Så skall de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har givit åt våra fäder.
Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta, för ditt stora namns och din starka hands och din uträckta arms skull, ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus, må du då höra det från himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.
Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem, och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, må du då från himlen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
Om de syndar mot dig - och det finns ingen människa finns som inte syndar - och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för dem bort till något land, långt borta eller nära, men de då kommer till besinning i det land där de är i fångenskap, och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort illa och varit ogudaktiga, om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ, i det land, dit man fört dem som fångar, och de ber, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn, må du då från himlen där du bor höra deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk, som har syndat mot dig.
Därför, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som beds på denna plats. Och nu: Stå upp, HERRE, Gud, och kom till din vilostad, du och din makts ark. Må dina präster, HERRE, Gud, vara klädda i frälsning, och må dina fromma glädja sig över ditt goda. HERRE Gud, visa inte tillbaka din smorde. Tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.” Vers 14-42.
När Salomo hade slutat sin bön, ”kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren. Prästerna
kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde HERRENS hus.” ”Då alla Israels barn såg ... HERRENS härlighet över huset, föll de ned på den stenlagda gården, med ansiktena mot marken, och tillbad HERREN och tackade HERREN, därför att han är god, och därför att hans nåd varar i evighet.”
Sedan förrättade kung och folk offer inför HERREN. ”Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket.” 2 Krön. 7:1-5. Under sju dagar firade folkmassan en glädjefylld högtid, ”en mycket stor församling” från varje del av kungadömet, allt ifrån det ställe där vägen går till ”Hamat ända till Egyptens bäck”. Den påföljande veckan tillbringades av den lyckliga folkmassan med att fira lövhyddohögtiden. Vid slutet av perioden för återinvigning och glädje återvände folket till sina hem, ”fyllda av glädje och fröjd över det goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.” Vers 8, 10
Kungen hade gjort allt som stod i hans makt för att uppmuntra folket att överlämna sig själva helt och fullt åt Gud och åt hans tjänst, och att upphöja hans namn. Och nu fick Israels härskare än en gång, som vid Gibeon under början av hans regering, bevis för gudomligt erkännande och välsignelse. Under en nattlig syn uppenbarade sig HERREN för honom med budskapet: ”Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. Om jag tillsluter himlen så att regn inte faller, om jag bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest bland mitt folk, men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land. Mina ögon skall nu vara öppna och mina öron lyssna vad som beds på denna plats. Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta skall alltid vara där.” Vers 12-16
Om Israel hade förblivit troget mot Gud, skulle denna byggnad ha blivit stående för alltid, ett evigt tecken på Guds speciella ynnest mot hans utvalda folk. ”De främlingar som har slutit sig till HERREN, och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten, så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli väl mottagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.” Jes. 56:6, 7
I samband med dessa försäkringar om erkännande, klargjorde Herren mycket tydligt pliktens väg för kungen. ”Om du”, förklarade han, ”vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, då skall jag låta din kungatron bestå för evigt, såsom jag lovade din fader David, när jag sade: ´Aldrig skall det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.´” 2 Krön. 7:17, 18
Om Salomo hade fortsatt att tjäna Herren i ödmjukhet, skulle hela hans regering ha utövat ett kraftfullt inflytande i god riktning över de omgivande folken, över folk, som hade blivit så gynnsamt påverkade av hans fader Davids regering och av de visa orden och den imponerande verksamheten under hans egen regerings tidigare år. Gud, som förutsåg de fruktansvärda frestelser, som åtföljer framgång och världslig ära, varnade Salomo för det onda med att avfalla och förutsade de fruktansvärda följderna av synd. Också det vackra templet som just hade blivit invigt skulle, förklarade han, bli ”ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk”, om israeliterna skulle försumma ”Herren, sina fäders Gud” och framhärda i avgudadyrkan. Vers 20, 22
Styrkt i hjärtat och i hög grad uppmuntrad av budskapet från himmelen att hans bön för Israels räkning hade blivit hörd, inträdde Salomo nu i sin regeringstids mest lysande period, när ”alla kungar på jorden” började söka upp honom ”för att höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta.” 2 Krön. 9:23. Många kom för att se hans regerings sätt att styra och för att lära sig hur de skulle hantera svåra problem.
När dessa människor besökte Salomo, undervisade han dem om Gud såsom Skaparen av allting, och de återvände till sina hem med en klarare uppfattning om Israels Gud och hans kärlek till mänskligheten. I naturens verk såg de nu ett uttryck för hans kärlek och en uppenbarelse av hans karaktär och många blev ledda att tillbe honom som sin Gud.
Salomos ödmjukhet vid den tidpunkt då han började bära statens bördor, visade sig i de gudstjänster, som hölls då templet hade fullbordats. Då knäböjde han under sin invigningsbön och intog den ställning som den ödmjuke bedjaren har. Han erkände inför Gud: ”Jag är bara en ung man.” (1 Kung. 3:7) Hans tydliga kärlek till Gud, hans djupa vördnad för det som är gudomligt, hans misstro till sin egen förmåga och det sätt på vilket han förhärligade den oändlige Skaparen av allting, - alla dessa karaktärsdrag, som kan tjäna som mönster för oss, blev synliga vid invigningen. Kristi efterföljare i dag borde vara på sin vakt mot tendensen att förlora vördnadens och den gudomliga fruktans ande. Skrifterna lär människor hur de borde närma sig sin Skapare - med ödmjukhet och respektfylld vördnad, genom tillit till en gudomlig medlare. Psalmisten har förklarat:
”Ty Herren är en stor Gud,
en stor Konung över alla gudar...
Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.”
Psalm 95:3-6
Både offentligt och i privat tillbedjan är det vårt privilegium att böja våra knän inför Gud när vi uppsänder våra böner till honom. Jesus, vårt exempel, ”föll på knä och bad.” Luk 22:41 Om hans lärjungar har det berättats att även de ”föll på knä och bad.” Apg. 9:40 Paulus förklarade: ”Därför böjer jag mina knän för Fadern”. Ef. 3:14 Esra knäböjde, då han bekände Israels synder för Gud. Se Esra 9:5 Daniel ”föll... ner på sina på knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud.” Dan. 6:10
Sann vördnad för Gud är inspirerad av en känsla av hans oändliga storhet och en insikt om hans närvaro. Denna förnimmelse av den Osynlige, borde varje hjärta bli djupt präglat av. Bönetimmen och böneplatsen är helgad, eftersom Gud finns där. Och när vördnad kommer i dagen i attityd och hållning, kommer den känsla som inspirerar den att fördjupas. ”Hans namn är heligt och inger fruktan”, förklarar psalmisten. Psalm 111:9. Änglar döljer sina ansikten, när de uttalar det namnet. Med vilken vördnad skulle då inte vi, som är fallna och syndiga, ta det på våra läppar!
Det vore bra för gammal och ung att besinna dessa Skriftens ord, som visar hur den plats som utmärks av Guds speciella närvaro borde betraktas. ”Ta av dig skorna”, befallde han Mose vid den brinnande busken, ”ty platsen där du står är helig mark.” 2 Mos. 3:5 Jakob utropade, då han sett synen med ängeln: ”HERREN är verkligen på denna plats, och jag visste det inte! Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.” 1 Mos. 28:16,17
I det som blev sagt under invigningsgudstjänsterna, hade Salomo försökt att från de närvarandes sinnen avlägsna vidskepligheter, som hade förmörkat hedningarnas sinnen i fråga om Skaparen. Himlens Gud är inte instängd i tempel, som är byggda med händer, som hedningarnas gudar. Ändå skulle han möta sitt folk genom sin Ande när de skulle samlas i huset som invigts för tillbedjan av honom.
Århundraden senare lärde Paulus ut samma sanning med orden: ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder, som om han behövde något, han som själv åt alla ger liv, anda och allt ... för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.” Apg. 17:24-28
”Saligt är det folk som har HERREN till Gud,
det folk han utvalt till sin arvedel.
Från himlen skådar HERREN ner,
han ser alla människors barn.
Från sin boning blickar han ner
på alla som bor på jorden, ...
HERREN har ställt sin tron i himlen,
hans konungavälde omfattar allt.
Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
Du är den Gud som gör under,
du har uppenbarat din makt bland folken.”
Psalm 33:12-14; 103:19; 77:14,15
Fastän Gud inte bor i tempel som är gjorda med händer, ärar han ändå sitt folks sammankomster med sin närvaro. Han har lovat att han skall möta dem med sin helige Ande när de kommer samman för att söka honom, för att bekänna sina synder, och för att be för varandra. Men de som samlas för att tillbe honom borde lägga bort allt som är ont. Med mindre än att de tillber honom i ande och sanning och i helig skönhet, kommer deras sammankomst inte att ha något värde. Om sådant förklarar Herren: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” Matt. 15:8, 9 De som tillber Gud måste tillbe honom ”i ande och sanning Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha.” Joh. 4:23
”HERREN är i sitt heliga tempel. Var stilla inför honom, hela jorden!” Hab. 2:20