”Men dig skall jag inte tillintetgöra, utan jag skall bestraffa dig med rättvisa. Ty alldeles ostraffad kan jag inte lämna dig.” Jer. 30:11
Juda rike, som på Hiskias tid var välmående, genomlevde under Manasses gudlösa regering på nytt en nedgångsperiod. Hedendom fick då nytt liv, och många i folket förleddes till avgudadyrkan. ”Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade utrotat för Israels barn.” 2 Krön. 33:9 Tidigare generationers underbara ljus följdes av vidskepelse och villfarelse. Svåra missförhållanden uppstod och blomstrade, tyranni, förtryck och hat mot allt gott. Rätten blev förvrängd, våld fick överhanden.
Dessa tider med svåra missförhållanden saknade emellertid inte vittnen för Gud och det som var rätt. Juda rike hade under Hiskias regering tryggt genomlevt många prövande erfarenheter. Detta hade i mångas hjärtan utvecklat en karaktärsfasthet, som nu fungerade som ett bålverk mot den gudlöshet, som höll på att ta överhand. Deras vittnesbörd om sanning och rättfärdighet väckte vrede hos Manasse och hans medhjälpare vid makten. Dessa försökte ivrigt skaffa sig en varaktig ställning i att göra ont genom att tysta varje ogillande stämma. ”Dessutom utgjöt Manasse så mycket oskyldigt blod att det uppfyllde Jerusalem från den ena änden till den andra”, 2 Kung. 21:16
En av de första som föll var Jesaja, som i mer än ett halvt århundrade hade stått som Jehovas utvalde budbärare framför Juda. ”Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade. Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor. Hebr. 11:36-38
Några av dem som led förföljelse under Manasses regering hade fått i uppdrag att bära fram särskilda budskap med tillrättavisning och dom. Juda kung, förklarade profeten, ”har begått dessa avskyvärda synder. Han har gjort mer ont än amoreerna före honom.” På grund av hans gudlöshet, närmade sig hans rike en kris. Snart skulle landets invånare föras bort i fångenskap till Babylon, för att där bli ”ett rov och ett byte för alla sina fiender.” 2 Kung. 21:11, 14 Men HERREN ville inte fullständigt överge dem som i ett främmande land skulle erkänna honom som sin härskare. De kunde lida stor vedermöda, men han skulle ge dem befrielse på den tid och det sätt som han bestämt. De, som helt och fullt ville sätta sin tillit till honom, skulle finna en säker tillflykt.
Profeterna fortsatte troget att varna och förmana. Utan fruktan talade de till Manasse och hans folk. Budskapen togs emellertid emot med förakt. Det avfälliga Juda ville inte fästa något avseende vid dem. Som en försmak av vad som skulle komma över folket om de fortsatte att vara obotfärdiga, lät HERREN deras kung bli tillfångatagen av en trupp assyriska soldater, som ”slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel”, deras tillfälliga huvudstad. Genom denna olycka kom kungen till sina sinnen. ”När han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Och när han på detta sätt bad till honom, bönhörde HERREN honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud.” 2 Krön. 33:11-13 Men även om denna ånger var beaktansvärd, kom den för sent för att rädda riket från åratal med fördärvligt inflytande av utövad avgudadyrkan. Många hade snubblat och fallit för att aldrig mer resa sig.
Till dem vilkas livserfarenhet hade formats så djupt av Manasses ödesdigra avfall att den inte kunde förändras hörde hans egen son, som tillträdde tronen vid tjugotvå års ålder. Om kung Amon står det skrivet: ”Amon vandrade i allt på samma väg som sin far och han tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans far hade tjänat. Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade inte på HERRENS väg.” (2 Kung. 21:21, 22) Han ”ödmjukade sig inte inför HERREN, så som hans fader Manasse hade gjort, utan han hopade skuld på skuld.” Den gudlöse kungen tilläts inte regera länge.
Mitt i hans trotsiga ogudaktighet, bara två år efter hans trontillträde, blev han dödad i sitt palats av sina egna tjänare. Därefter ”gjorde folket i landet hans son Josia till kung efter honom.” 2 Krön. 33:23, 25
Med Josias trontillträde, - han skulle regera i trettioett år, - började de, som hade bevarat sin tros renhet, att hoppas att rikets nedgång hade hejdats. Den nye kungen, som bara var åtta år gammal, fruktade nämligen Gud. Från första början gjorde han ”det som var rätt i HERRENS ögon och vandrade i allt på sin fader Davids väg och vek inte av vare sig till höger eller till vänster.” 2 Kung. 22:2 Han var född av en gudlös kung och omgiven av frestelser att gå i sin fars fotspår. Det var få av hans rådgivare som uppmuntrade honom att hålla sig till den rätta vägen. Trots detta var Josia trogen mot Israels Gud. Varnad av tidigare generationers felsteg, valde han att handla rätt i stället för att sänka sig till den låga nivå av synd och förnedring, som hans far och hans farfar hade sjunkit ner till. Han ”vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.” Eftersom han skulle inneha en betrodd ställning, beslutade han sig för att lyda de instruktioner, som hade blivit givna för att tjäna som riktlinjer för Israels härskare. Hans lydnad gjorde det möjligt för Gud att använda honom som ett kärl för hedersamt bruk.
Vid den tid då Josia började regera liksom många år tidigare, frågade sig de uppriktiga i Juda, om Guds löften till det gamla Israel någonsin kunde uppfyllas. Ur mänsklig synpunkt sett tycktes Guds syfte med det utvalda folket vara nästan omöjligt förverkliga. Tidigare århundradens avfall hade ökat i styrka under de år som gått. Tio av stammarna hade skingrats bland hedningarna. Bara Juda och Benjamins stammar återstod. Även dessa verkade befinna sig på moralens och den nationella ruinens brant. Profeterna hade börjat förutsäga den fullständiga förstörelsen av den vackra stad, där templet som byggts av Salomo stod, och där alla deras världsliga förhoppningar om nationell storhet hade sin medelpunkt. Kunde det vara så att Gud höll på att överge den avsikt han själv sagt sig ha, nämligen att befria dem som satte sin tillit till honom? Kunde de som förblev trogna mot Gud hoppas på bättre dagar, trots de långvariga förföljelserna av dem, som var rättskaffens och trots de gudlösas skenbara framgång?
Dessa ängsliga frågor gjorde sig profeten Habackuk till tolk för. Då han på sin tid såg de trognas situation, gav han uttryck åt det betryck han upplevde i sitt hjärta med följande fråga: ”HERRE, hur länge skall jag ropa på hjälp, utan att du hör, ropa högt till dig över våld, utan att du räddar? Varför låter du mig se ondska, och hur kan du själv se på sådant elände? Fördärv och våld är inför mig, split och kiv uppstår. Därför blir lagen utan kraft, och rätten kommer aldrig fram. Den ogudaktige omringar den rättfärdige och rätten blir förvrängd.” Hab. 1:2-4
Gud svarade på sina trofasta barns rop. Genom det språkrör han utvalt, uppenbarade han sitt beslut att straffa det folk, som hade vänt sig bort från honom för att tjäna hedniska gudar. Medan några av dem ännu levde, som också vid den här tiden ställde frågor angående framtiden, skulle han på ett underbart sätt styra de härskande folkens angelägenheter och föra babylonierna till makten. Dessa kaldeer, ”fruktansvärda och hemska”, skulle plötsligt falla in i Juda land som ett av Gud förordnat gissel. Vers 7 Juda furstar och de ansenligaste i folket skulle föras bort i fångenskap till Babylon. Städer och byar i Juda och de uppodlade åkrarna skulle läggas öde. Ingenting skulle skonas.
Övertygad om att Guds avsikt på något sätt skulle uppfyllas för hans folk också i denna fruktansvärda straffdom, böjde sig Habackuk i lydnad för Jehovas uppenbarade vilja. ”Har inte du, HERRE, alltid varit till, du min Gud, min Helige?” utropade han. Eftersom hans tro räckte längre än till denna avskräckande syn om den omedelbara framtiden och han höll sig fast vid de rika löften, som uppenbarade Guds kärlek till hans tillitsfulla barn, tillade profeten: ”Vi skall inte dö!” Vers 12 Med denna trosförklaring överlämnade han sin, liksom varje troende israelits sak, i händerna på en medkännande Gud.
Detta var inte Habackuks enda erfarenhet av att hans starka tro prövades. Vid ett tillfälle, då han mediterade över framtiden, sade han: ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana för att se vad han skall tala till mig, vilket svar jag skall få på min klagan. HERREN svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli. Se, uppblåst och oärlig, är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.” Hab. 2: 1-4
Den tro, som styrkte Habackuk och alla de heliga och de rättfärdiga under dessa djupt olyckliga dagar, var samma tro som uppehåller Guds folk i dag. Under de mörkaste timmar, under de mest avskräckande omständigheter, kan den troende kristne bevara sin själ hos honom, som är källan till allt ljus och all kraft. Dag för dag kan hans hopp och mod förnyas genom tro på Gud. ”Den rättfärdige skall leva genom sin tro.” I Guds tjänst behöver det inte finnas någon modfälldhet, inte någon tvekan, inte någon fruktan. HERREN skall göra mer än att uppfylla de högsta förväntningarna hos dem, som sätter sin tillit till honom. Han skall ge dem den vishet, som deras skiftande behov kräver.
Aposteln Paulus frambär ett liknande vittnesbörd om den överflödande omsorg, som visas varje frestad människa. Han fick av Gud följande försäkran: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Med tacksamhet och tillit svarade Guds prövade tjänare: ”Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” 2 Kor. 12:9, 10
Vi måste troget hålla fast vid och vårda den tro som profeter och apostlar har vittnat om - den tro som håller fast vid Guds löften och väntar på befrielse vid den tid och på det sätt, som han har bestämt. Profetians säkra ord kommer att möta sin definitiva uppfyllelse vid vår HERRE och Frälsare Jesus Kristus ärorika ankomst, såsom konungarnas Konung och herrarnas HERRE. Väntetiden kan tyckas lång, själen kan bli betryckt av avskräckande omständigheter, många som vi har litat på kan falla på vägen. Låt oss emellertid som profeten, som bemödade sig att uppmuntra Juda i en tid med ett enastående avfall, med förtröstan förklara: ”Men HERREN är i sitt heliga tempel. Var stilla inför honom, hela jorden! Hab. 2:20 Låt oss för alltid hålla i minnet det uppmuntrande budskapet: ”Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli… Den rättfärdige skall leva genom sin tro.” Vers 3, 4
”HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar.
HERRE, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid.
I din vrede må du tänka på att förbarma dig.
Gud kommer från Teman,
den Helige från berget Paran. Sela.
Hans härlighet övertäcker himlen,
av hans lov är jorden full.
Hans glädje är som ljuset,
strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold.
Framför honom går pest,
och brinnande feber följer i hans spår.
Han träder fram och jorden skakar,
för hans blick bävar hednafolken.
Urgamla berg splittras,
eviga höjder sjunker ner.
Hans vägar är eviga.”
”Du drar ut för att frälsa ditt folk,
för att frälsa din smorde.”
”Fikonträdet blomstrar inte mer,
och vinstocken ger ingen skörd.
Olivträdets frukt slår fel,
och fälten ger ingen föda.
Fåren rycks bort ur fållorna,
och ingen boskap finns i stallen.
Men jag vill jubla i HERREN
och glädja mig i min frälsnings Gud.
HERREN, HERREN är min starkhet.”
Hab. 3:2-6, 13, 17-19
Habackuk var inte den ende, genom vilken ett budskap om ett ljust hopp och en framtida triumf gavs, likaväl som för närvarande, pågående straffdom. Under Josias regering kom HERRENS ord till Sefanja, för att tydligt i detalj redovisa resultaten av fortsatt avfall och påkalla den sanna församlingens uppmärksamhet på den underbara synen bakom. Hans profetior om Juda överhängande straffdom tillämpas med samma styrka på de straffdomar, som måste falla på den obotfärdiga världen vid tiden för Kristus andra ankomst:
”HERRENS stora dag är nära,
ja, nära, och den kommer med hast.
Hör, det är HERRENS dag!
Då ropar hjältarna i ångest.
En vredens dag är den dagen,
en dag av ångest och nöd,
En dag av ödeläggelse och förödelse,
en dag av mörker och dimma,
en dag av moln och dis,
en dag då ljud av horn och härskri höjs
mot de befästa städerna
och de höga murtornen. ”
Sef. 1: 14-16
”Då skall jag ge människorna en sådan ångest, att de går omkring som blinda, därför att de har syndat mot Herren. Deras blod skall spridas som stoft och deras kroppar som orenlighet. Varken deras silver eller guld skall kunna rädda dem på HERRENS vredes dag. Av hans nitälskans eld skall hela jorden förtäras. Ty fullständigt och med hast skall han göra slut på alla dem som bor på jorden.” Versarna 17, 18
Församla er, ja, kom samman,
du folk utan blygsel,
innan ännu beslutet genomförs
- som agnar far den dagen fram -
innan HERRENS vredesglöd kommer över er.
Ja, innan HERRENS vredesglöd kommer över er.
Sök HERREN alla ni ödmjuka i landet,
ni som gör vad han befaller.
Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet,
kanske blir ni beskyddade
på HERRENS vredes stora dag.
Sef. 2:1-3
”Se, jag skall på den tiden ta itu med alla som plågat dig. Jag skall frälsa de haltande och samla de fördrivna. Jag skall låta dem bli till lovsång och berömmelse på hela jorden, där de var så hånade. På den tiden skall jag föra er hem, ja, då skall jag föra er samman. Ty jag skall låta er bli till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk, när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger HERREN.” Sef. 3:19, 20
”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel!
Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta,
du dotter Jerusalem!
HERREN har tagit bort straffdomarna från dig,
han har röjt din fiende ur vägen.
HERREN, Israels Konung, bor i dig.
Du skall inte längre frukta något ont.
På den dagen skall det sägas till Jerusalem,
´Frukta inte Sion, låt inte dina händer falla´!
HERREN, din Gud, bor i dig,
en hjälte som frälsar.
Han gläder sig över dig med lust,
han tiger stilla i sin kärlek,
han fröjdas över dig med jubel.”
Vers 14-17