Då Koresh gav sitt förmånliga erbjudande, var det nära femtiotusen landsförvisade judar, som drog nytta av den skrivelse som tillät dem att återvända. I jämförelse med de hundra tusentals som levde skingrade i provinsen Medien-Persien, var dessa emellertid bara en liten rest. Den stora majoriteten av israeliter hade valt att stanna kvar i det land där de befann sig i landsflykt, hellre än att ge sig ut på en påfrestande återresa och bygga upp sina ödelagda städer och hem.
Tjugo år eller mer hade förflutit, när en andra kungörelse lika förmånlig som den första, utgick från Darejaves Hystaspes, den monark som regerade då. Så sörjde Gud i sin barmhärtighet för att judarna i det medio-persiska kungariket fick ännu ett tillfälle att återvända till sina fäders land. HERREN förutsåg de oroliga tider som skulle följa under Xerxes regering, den kung Ahasveros som nämns i Esters bok. Han åstadkom inte bara en sinnesändring i makthavarnas hjärtan, utan inspirerade också Sakarja att enträget uppmana de landsflyktiga att återvända.
”Upp, upp! Fly från landet i norr”, var det budskap som gavs åt Israels skingrade stammar, som hade bosatt sig i många länder långt borta från deras tidigare hem. ”´Som himlens fyra vindar har jag skingrat er´, säger HERREN. Upp Sion! Rädda dig, du som bor hos Babels dotter. Ty så säger HERREN Sebaot, han som för sin härlighets skull har sänt mig till hednafolken som har plundrat er. ´Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten. Se, jag lyfter min hand mot dem, och de skall bli ett byte för sina slavar´. Ni skall då förstå att HERREN Sebaot har sänt mig.” Sak. 2:6-9
Det var fortfarande HERRENS avsikt, liksom det hade varit från början, att hans folk skulle bli en lovprisning på jorden, till hans namns ära. Under de långa åren under deras exil hade han gett dem många tillfällen att återvända till sin trohet mot honom. Somliga hade valt att lyssna och att lära. Andra hade funnit frälsning mitt i nöden. Många av dessa skulle räknas till den rest som skulle återvända hem. De liknades i Skriften vid ”den höga cederns topp”, som skulle planteras ”på ett högt och brant berg. På Israels höga berg skall jag plantera den.” Hes. 17: 22, 23
Det var de ”vilkas sinne Gud hade påverkat” (Esra 1:5), som hade återvänt då Koresh utfärdade sin kungörelse. Gud upphörde emellertid inte att påverka dem, som frivilligt stannade kvar i det land dit de förts som fångar. Kungen gjorde det möjligt för dem att återvända genom sin medverkan på många sätt. Det stora antalet av dem som underlät att svara på kungörelsen från Koresh, förblev emellertid opåverkade av senare inflytanden. Till och med då Sakarja varnande uppmanade dem att fly från Babylon utan att dröja längre, fäste de inget avseende vid inbjudan.
Under tiden förändrades förhållandena i det medie-persiska riket snabbt.Darejaves Hystaspes, under vilkens regering judarna hade bevisats påfallande stor ynnest, efterföljdes av Xerxes den store. Det var under hans regering som de av judarna, som inte hade fäst något avseende vid uppmaningen att fly, gick en fruktansvärd kris till mötes. Efter att ha vägrat att dra nytta av den flyktväg som Gud hade planerat, ställdes de nu ansikte mot ansikte med döden.
Genom agagiten Haman, en skrupelfri man med högt ämbete i Medien-Persien, var Satan verksam för att motarbeta Guds avsikter. Haman hyste en stark illvilja mot Mordokaj, en jude. Mordokaj hade inte gjort Haman något ont, utan hade helt enkelt vägrat att böja knä för honom i vördnadsfull tillbedjan. Eftersom Haman ansåg det ”vara alldeles för litet för honom att döda bara Mordokaj”, gjorde han upp planer på att ”utrota alla judar i Ahasveros hela rike, eftersom de var Mordokajs landsmän.” Ester 3:6
Vilseledd av Hamans falska påståenden, förmåddes Xerxes att låta en skrivelse utgå, som vidtog åtgärder för att utrota hela det judiska folk ”som bor kringspritt och skingrat bland de andra folken i ditt rikes alla provinser”. Vers 8 En särskild dag hade fastställts, på vilken judarna skulle utrotas och deras egendom skulle beslagtas. Föga insåg kungen de vittgående följderna, som denna skrivelse skulle ha fått, om den genomförts i sin helhet. Satan själv, planens dolde anstiftare, försökte utplåna dem från jorden, som bevarade kunskapen om den sanne Guden.
”I varje provins dit kungens befallning och förordning kom, blev det stor sorg bland judarna, och de fastade, grät och klagade. De flesta satte sig i säck och aska.” Ester 4:3 Medernas och persernas skrivelse kunde inte återkallas. Uppenbarligen fanns det inte något hopp. Alla israeliter var dömda till undergång.
Fiendens planer omintetgjordes emellertid av en makt, som härskar bland människors barn. Genom Guds kloka förutseende hade Ester, en judinna, som fruktade den Allrahögste, gjorts till drottning av det medio-persiska kungariket. Mordokaj var nära släkt med henne. I sin ytterst svåra nöd beslöt de att vädja till Xerxes för sitt folk. Ester skulle drista sig att komma inför honom som en medlare. ”Vem vet”, sade Mordokaj”, om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?” Vers 14
Den kris som Ester stod inför krävde snabbt, beslutsamt handlande, men både hon och Mordokaj insåg, att om inte Gud skulle gripa in med makt för deras sak, skulle deras egna ansträngningar vara utan nytta. Därför tog sig Ester tid att tala med Gud, källan till hennes styrka. Ester gav Mordokaj följande anvisning: ”Gå och samla alla judar som finns i Susan och håll fasta för mig. Ni skall inte äta eller dricka något under tre dygn, varken dag eller natt. Jag och mina tjänarinnor skall också fasta på samma sätt. Därefter skall jag gå in till kungen, även om det är emot lagen. Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad.”
Vers 16 Händelserna, som sedan följer slag i slag, är välkända: Ester träder fram inför kungen, som visar henne särskild välvilja. Kungen och drottningen anordnar fester med Haman som ende gäst. Kungens nattsömn störs. Mordokaj hedras offentligt och Haman förödmjukas och faller, sedan hans onda intriger har blivit avslöjade. Gud verkade på ett underbart sätt för ett ångerfullt folk. En motskrivelse, utfärdad av kungen, som tillät dem att kämpa för sina liv, fördes snabbt ut till varje del av kungariket av ridande kurirer, som ”red de kungliga travarna i stor hast”. ”I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning kom, blev det glädje och jubel bland judarna och de höll fest och firade högtid. Många av folken i landet gav sig ut för att vara judar, ty fruktan för judarna hade kommit över dem.” Ester 8: 14, 17
På den dag som bestämts för deras utrotning, samlades judarna ”i sina städer i alla kung Ahasveros provinser för att angripa dem som sökte deras olycka. Ingen kunde stå emot dem, ty fruktan för dem hade kommit över alla folk.” Änglar som utmärkte sig genom sin styrka hade sänts ut av Gud för att skydda hans folk medan det ”samlades för att försvara sig.” Ester 9:2, 16
Mordokaj erhöll den ärorika ställning som tidigare innehafts av Haman. Han ”var kung Ahasveros närmaste man. Han var mycket ansedd bland judarna och älskad av alla sina bröder.” (Ester 10:3) Han försökte att främja Israels välgång. På så sätt gav Gud än en gång sitt utvalda folk en förmånlig ställning vid det medio-persiska hovet och gjorde det därmed möjligt att genomföra sin avsikt att återupprätta dem i deras eget land. Det var emellertid inte förrän åtskilliga år senare, som ett nämnvärt antal återvände till Jerusalem, under Esra. Detta skedde i Artaxerxes I:s sjunde regeringsår. Han var Xerxes den stores efterträdare.
De prövningar, som Guds folk utsattes för under Esters dagar var inte utmärkande endast för hennes tid. Författaren till Uppenbarelseboken förklarade, då han överblickade århundradena ned till historiens slut: ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” Upp. 12:17 Några av dem, som i dag lever på jorden, kommer att se dessa ord gå i uppfyllelse. Samme ande som under förflutna århundraden ledde människor till att förfölja den sanna församlingen, kommer i framtiden att leda till, att man gör på liknande sätt mot dem, som bevarar sin trohet mot Gud. Redan nu vidtas förberedelser för denna sista stora konflikt.
Den kungörelse, som till sist kommer att gå ut mot kvarlevan av Guds folk, kommer att vara mycket lik den som sändes ut mot judarna av Ahasveros. Den sanna församlingens fiender ser i dag i den lilla grupp, som håller sabbatsbudet, en Mordokaj i porten. Guds folks aktning för hans lag är en ständig tillrättavisning av dem, som skakat av sig fruktan för HERREN och som trampar på hans sabbat.
Satan skall uppväcka vrede mot den lilla grupp, som vägrar acceptera allmänt godtagna seder och traditioner. Män med ställning och anseende skall förena sig med de laglösa och de avskyvärda för att rådgöra mot Guds folk. Rikedom, begåvning och bildning skall samverka för att omfatta dem med förakt. Politiska ledare, ministrar och kyrkomedlemmar skall sammansvärja sig för att förfölja dem. Med talade och skrivna ord, genom skryt, hotelser och förlöjligande skall de försöka få dem att överge sin tro. Genom falska framställningar och hatiska vädjanden skall människor hetsa upp folkets känslor. Eftersom de inte har ett ”Så säger Skrifterna” att sätta emot den bibliska sabbatens försvarare, skall de istället tillgripa förtryckande lagar. För att försäkra sig om popularitet och stöd, skall lagstiftare underkasta sig kravet på söndagslagar. De som fruktar Gud kan emellertid inte godta en inrättning, som överträder ett bud i dekalogen. På detta slagfält kommer den sista stora striden att utkämpas mellan sanning och villfarelse. Vi lämnas inte i tvivel om utgången. I vår tid, liksom på Esters och Mordokajs tid, kommer HERREN att försvara sin sanning och sitt folk.