Detta kapitel är baserat på Nehemja 6.
SANBALLAT och hans förbundna vågade inte föra öppet krig mot judarna, men med tilltagande illvilja fortsatte de sina hemliga försök att göra dem modlösa, förvirra och skada dem. Arbetet med muren runt Jerusalem närmade sig snabbt sin fullbordan. När den väl var färdigbyggd och dess portar var uppsatta, kunde Israels fiender inte längre hoppas på att med våld ta sig in i staden. Därför var de desto mer ivriga att utan vidare fördröjning hindra arbetet. Till sist tänkte de ut en plan genom vilken de hoppades dra bort Nehemja från hans post och medan de hade honom i sitt våld, döda eller fängsla honom.
Under förevändning att de ville åstadkomma förlikning med motståndarnas partier, försökte de få till stånd en konferens med Nehemja. De inbjöd honom att möta dem i en by på Onoslätten. Upplyst av den Helige Ande om deras egentliga avsikt, vägrade han emellertid. ”Jag skickade bud till dem”, skriver han, ”och lät säga: ´Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er.´” Frestarna var emellertid envisa. Fyra gånger sände de ett budskap med liknande innehåll, och varje gång fick de samma svar.
Eftersom de fann att detta sätt att agera inte var framgångsrikt, tillgrep de ett mer vågat knep. Sanballat skickade en budbärare till Nehemja med ett öppet brev i vilket det stod: ”Det går ett rykte bland hednafolken, och Gasmu säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Man säger också att du skall bli deras kung. Du lär också ha insatt profeter som skall utropa och förkunna i Jerusalem att du är kung i Juda. Eftersom detta kommer att omtalas för kungen, bör du komma så att vi får rådgöra med varandra.”
Om de nämnda ryktena verkligen hade cirkulerat, hade det funnits anledning till oro, ty de skulle snabbt ha framförts till kungen, hos vilken minsta misstanke skulle kunna framkalla de strängaste åtgärder. Nehemja var emellertid övertygad om att brevet var fullständigt falskt, skrivet i syfte att väcka hans fruktan och fånga honom i en snara. Denna slutsats stärktes av det faktum att brevet hade skickats öppet, uppenbarligen för att folket skulle kunna läsa dess innehåll och oroas och känna fruktan.
Han skickade omedelbart följande svar: ”Ingenting av det du säger har skett, utan det är dina egna påhitt.” Satans listiga anslag var inte okända för Nehemja. Han visste att dessa försök gjordes för att göra byggarna kraftlösa och modlösa och på så sätt motverka deras ansträngningar.
Satan hade besegrats gång på gång. Nu lade han, med ännu listigare illvilja och skicklighet, en ännu mer raffinerad och ännu farligare snara för Guds tjänare. Sanballat och hans medarbetare hyrde män som, uppgav sig vara vänner till Nehemja, för att ge honom onda råd som de påstod var Herrens ord. Den främste som övertalades till detta orättfärdiga uppdrag var Semaja. Han var en man som förut hade gott rykte hos Nehemja. Denne man stängde in sig själv i ett rum nära helgedomen, som om han vore rädd att hans eget liv var i fara. Templet skyddades vid denna tid av murar och portar, men stadens portar hade ännu inte satts upp. Semaja uppgav att han hyste stor oro för Nehemjas säkerhet och gav honom rådet att söka skydd i templet. ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet”, föreslog han. ”och stänga igen templets dörrar, ty de kommer att döda dig, de kommer att döda dig i natt.”
Om Nehemja hade följt detta förrädiska råd, skulle han därmed ha offrat sin tillit till Gud. I folkets ögon skulle han ha framstått som feg och föraktlig. Med hänsyn till det betydelsefulla arbete som han hade åtagit sig och den tillit han uppgav sig ha till Guds makt skulle det ha varit fullständigt inkonsekvent att gömma sig som om han var i fara. Oron skulle ha spritt sig bland folket. Var och en skulle ha sökt sin egen säkerhet och staden skulle ha lämnats oskyddad för att bli ett offer för sina fiender. Denna enda ovisa åtgärd från Nehemjas sida skulle inneburit att han faktiskt hade avstått från allt det som han hade uppnått.
Nehemja behövde inte lång stund på sig för att genomskåda sin rådgivares sanna karaktär och avsikt. ”Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom”, säger han, ” utan att han hade uttalat denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. Han var lejd för att jag skulle bli skrämd och göra som han sade och därmed synda. Så ville de ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig.”
Det skändliga råd som Semaja hade gett, var det mer än en man med högt anseende som instämde i. Det var män, som i hemlighet var i förbund med Nehemjas fiender, samtidigt som de utgav sig för att vara hans vänner. Det tjänade emellertid inte något till att de lade ut sin snara. Nehemjas oförskräckta svar blev: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå bli vid liv? Nej, jag går inte dit.”
Trots fienders intriger, öppet eller i hemlighet, fortskred byggnadsarbetet stadigt. Inom mindre än två månader från den tidpunkt då Nehemja anlände till Jerusalem, omgavs staden av sitt försvarsverk och byggnadsarbetarna kunde promenera på murarna och se ned på sina besegrade och förvånade motståndare. ”När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det”, skriver Nehemja, ”kände de sig helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår Guds verk.”
Ändå var inte ens detta bevis på HERRENS kontrollerande hand tillräckligt för att hålla tillbaka missnöje, uppror och bedrägeri bland israeliterna. ”Vid denna tid sände också de förnäma männen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. Ty många i Juda var genom ed förbundna med honom eftersom han var svärson till Sekanja.” Här kan vi se de onda följderna av blandäktenskap med avgudadyrkare. En familj i Juda hade blivit besläktad med Guds fiender och den relationen hade visat sig vara en snara. Många andra hade gjort likadant. Dessa, liksom den blandade folkmängd som tillsammans med Israel kom upp från Egypten, var en källa till ständiga bekymmer. De var inte helhjärtade i hans tjänst. När Guds arbete krävde ett offer, var de beredda att bryta sin högtidliga ed om samarbete och stöd.
Några som hade varit bland de främsta att göra upp onda planer mot judarna, uppgav nu att de ville stå på god fot med dem. De förnäma i Juda som hade invecklat sig i avgudadyrkande äktenskap, och som hade haft förrädisk korrespondens med Tobia och gått ed på att tjäna honom, framställde honom nu som en skicklig och framsynt man. Ett förbund med honom skulle enligt dem i hög grad vara till nytta för judarna. Samtidigt avslöjade de för honom Nehemjas planer och förehavanden. På så sätt utsattes Guds folks verk för deras fienders angrepp. Det uppstod tillfällen då Nehemjas ord och handlingar kunde missförstås och då hans arbete kunde hindras.
När de fattiga och förtryckta hade vädjat till Nehemja om att deras missförhållanden skulle ställas till rätta, hade han modigt ställt upp till deras försvar. Han hade förmått de skyldiga att undanröja det klander som riktades mot dem. Den myndighet han hade utövat till förmån för sina förtryckta landsmän, använde han sig inte av för sin egen räkning. Hans ansträngningar hade av somliga bemötts med otacksamhet och bedrägeri, men han använde inte sin makt för att bestraffa förrädarna. Lugnt och osjälviskt fortsatte han framåt i sin tjänst för folket, utan att försvagas i sina ansträngningar eller tillåta sitt intresse att avta.
Satans angrepp har alltid riktats mot dem, som har sökt att främja Guds verk och sak. Även om hans planer ofta gäckas, har han lika ofta med ny kraft förnyat sina attacker och då använt medel som hittills inte prövats. Det som man emellertid har anledning att frukta mest är hans sätt att hemligt arbeta genom dem, som försäkrar att de är vänner till Guds verk. Öppet motstånd kan vara våldsamt. Långt farligare för Guds är emellertid den hemliga fiendskapen från dem, som i själ och hjärta är Satans tjänare, samtidigt som de bekänner sig tjäna Gud. Dessa har makt att placera varje framsteg i händerna på dem, som vill använda sin kunskap till att hindra Guds verk och skada hans tjänare.
Varje list som mörkrets furste kan föreslå, kommer att användas till att förmå Guds tjänare att alliera sig med Satans representanter. Upprepade enträgna uppmaningar kommer att kalla bort dem från deras plikt. De borde emellertid svara som Nehemja: ”Jag håller på med ett stort arbete, och kan inte komma.” Guds arbetare kan tryggt fortsätta med sitt arbete, och låta sina ansträngningar vederlägga de osanningar, som illvilja kan tänka ut till deras skada. Liksom arbetarna på Jerusalems murar måste de vägra att låta sig avledas från sitt arbete genom hotelser, hån eller osanning. Inte för ett ögonblick får de lov att slappna i sin vaksamhet eller försiktighet, ty fiender är dem ständigt på spåren. De måste alltid rikta sina böner till Gud och sätta ut ”vakt mot dem dag och natt.” Neh. 4:9
Allt eftersom den sista tiden närmar sig, kommer Satans frestelser att utöva större makt över Guds arbetare. Han kommer att bruka mänskliga redskap till att göra narr av och håna dem som ”bygger muren.” Om byggnadsarbetarna skulle komma ner för att möta sina motståndares attacker, skulle detta emellertid fördröja arbetet. De borde bemöda sig om att omintetgöra sina motståndares angrepp, men de borde inte tillåta någonting att dra bort dem från deras arbete. Sanning är starkare än villfarelse och det som är rätt skall segra över det som är orätt.
De borde inte heller tillåta sina fiender att vinna deras vänskap och sympati och på det sättet locka dem bort från det som är deras plikt. Den, som utsätter Guds sak för vanära genom någon oförsiktig handling eller försvagar hans arbetares insatser, sätter en fläck på sin egen karaktär som inte så lätt kan avlägsnas. Därmed placerar han en rad hinder i vägen för sin framtida användbarhet.
”De som överger lagen prisar de ogudaktiga.” Ordspr. 28:4 När de som samverkar med världen, och ändå gör anspråk på stor renhet, talar för en samverkan med dem som alltid har varit motståndare till sanningens sak, borde vi frukta och sky dem lika beslutsamt som Nehemja gjorde. Sådana råd dikteras av fienden till allt gott. Människor som vänder kappan efter vinden talar så och de skulle motarbetas lika beslutsamt i dag som då. Oavsett vilket inflytande som hotar att rubba Guds folks tro på hans makt att leda, skulle det orubbligt motarbetas.
I Nehemjas fasta hängivenhet för Guds verk och hans lika fasta tillit till Gud, låg orsaken till att hans fiender misslyckades med att få honom i sitt våld. Den själ som är oföretagsam blir ett lätt offer för frestelse. I det liv som har ett ädelt mål, ett syfte som allt annat underordnas, får det onda däremot inte så lätt fäste. Den människas tro, som stadigt gör framsteg, försvagas inte. Över, bredvid och bakom allt, känner hon igen den gränslösa kärleken, Gud, som utvecklar allting till att fullfölja hans goda avsikt. Guds trogna tjänare arbetar med en beslutsamhet som aldrig skall svika, eftersom de hela tiden är beroende av hjälp från nådens tron.
Gud har sörjt för gudomlig hjälp för alla de nödsituationer, som våra mänskliga resurser ej räcker till för. Han ger sin helige Ande till att hjälpa oss i varje svårighet, för att stärka vårt hopp och vår tillförsikt, för att upplysa våra sinnen och rena våra hjärtan. Han ger oss tillfällen och öppnar kanaler, så att vi kan vara verksamma. Om hans folk ger akt på tecknen på hans försyn, och är berett att samarbeta med honom, kommer det att se mäktiga resultat.