[Evangelisten, till vilken dessa brev skrevs, höll stundom flera mötesserier inom ett område, varpå han flyttade till nästa, medan hustrun stannade kvar, för att följa upp intressen och hålla Bibelstudier. Situationen var långt ifrån idealisk. Så småningom föll han för äktenskapsbrottets frestelse och rent av förkastade Profetians Ande och råden från ledarna vid Generalkonferensen. Review and Herald tillkännagav, att hans pastorslicens hade dragits tillbaka. Några år före sin död ångrade han sig och återvände till Herren.]
Stark att beröra mängden, svag att styra jaget. Du kommer att upptäcka, innan detta når Dig, att Herren på nytt har kommunicerat med (166) Sitt folk, genom att ge mig ett vittnesbörd. I min syn visades jag, att Du inte uppehöll Dig i det klara ljuset och att Du riskerar, att åsamka Guds sak klander, genom att följa Ditt sinnes nycker. Det är Satans avsikt, att föröda Dig. Han försöker, att ständigt hålla Ditt sinne oroligt, han vill hetsa upp Dig till, att röra upp gyttja och lort, i stället för att bära rättfärdighetens fridsamma frukter....
Men, broder R, jag blev visad, att Du nu bör vara förtänksam eller förståndig gällande Ditt uppträdande och Dina ord. Fiender betraktar Dig. För att vara så mäktig i, att påverka en publik, har Du betydande svagheter. Eftersom Du nu har separerat från Din hustru, förekommer det misstänksamhet och avund, ja, lögner kommer att formuleras [även] om Du är oskyldig. Men om Du inte ser upp, kommer Du att söla ned Guds verk och det kommer att bli svårt att rätta till. Du kan tänka, såsom jag har sett att Du har gjort, att om Du inte skulle bo med Din hustru, ville Du bli befriad från henne. Du är rastlös, illa till mods och nervös. Satan försöker att fresta Dig till, att göra Dig själv till åtlöje. Nu är det dags, att Du visar Dig vara karl, att ge prov på Guds nåd genom Ditt tålamod, Din tapperhet och Ditt mod....
Farligt med förtrogna. Du behöver helga Dig åt Gud, och inte uppehålla Dig vid Dina bekymmer. Akta Dig för, att lockas till, att göra kvinnor till Dina förtrogna, eller tvärtom. Håll Dig undan från kvinnors sällskap så mycket som möjligt. Du svävar i fara. Kom ihåg, att vi lever under den yttersta tidens farliga dagar. Nästan allting är ruttet och fördärvat.
Se på Gud, be, ja, be som Du aldrig har gjort förut, för att Han skall hålla Dig stark genom tron. I Gud kan Du stå ofläckad, utan lort eller skönhetsfel. Håll Gud hårt i handen. Blicka upp till Honom i tro, för att Du skall bli (167) delaktig av den gudomliga naturen, sedan Du kommit undan det fördärv, som på grund av begäret finns i världen. {Jämför Andra Petrusbrevet 1:4.} Gud kommer att ge Dig segern, om Du lever ödmjukt i bön och förtröstar på Honom. - Brev 23, 1871.
Ingen aptit på Guds Ord. I den senast syn jag hade, framställdes Ditt fall för mig. Jag har väntat, för att se, om Du hade ett ömsint, känsligt eller förhärdat samvete. Följande lät jag skriva ut för länge sedan, men har tänkt att jag skulle vänta, till dess Du gjorde egna ansatser. Jag blev visad, att Du inte har levat upp till ljuset. Du har fjärmat Dig från ljuset. Herren har följt efter Dig med tillrättavisningar och råd, för att Du inte skall ödelägga den egna själen och utsätta Hans sak för skam. Jag blev visad, att Du snarare har gått bakåt än framåt och växt till i nåden och kunskapen om sanningen....
Du har lagt Dig till med flickor och kvinnor som föremål för tankarna, i stället för Guds Ord. Med mindre Du har kunnat tänka på flickor och kvinnor, har Du varit rastlös och missnöjd. Du har ej funnit något nöje i studiet av Guds Ord, medan tankarna har sysslat med ämnen, som bekrigar själen. Ditt lättsinniga leverne går inte att ursäkta.
En tvehågsen pastor. Av det, som har visats mig, är Du en överträdare av det sjunde budet. Hur skulle Du då kunna vara i samklang med Guds dyrbara Ord, vars sanningar örfilar Dig för varje steg Du tar? Om detta hade varit en fälla Du hade fallit i, skulle det hellre vara ursäktligt, men det gjorde Du inte. Du har blivit varnad. Du har erhållit åthutningar och råd. Du har uppenbarligen tagit emot åthutningarna, men inte tillräckligt helhjärtat, för att Ditt köttsliga sinne skulle dö. Du har inte kavlat upp skjortärmarna, för att utrota det onda. Snart nog har smärtan från Herrens rottingrapp avklingat, och Du har rusat vidare lika tokig som tidigare, likt en (168) dåre på väg till skampålen. Din kärlek till själveftergivenhet har blivit till en krigisk lust.
Du älskar flickors och kvinnors sällskap. Under en räcka möten har Du låtit sinnet planera och tänka ut, hur Du skall kunna umgås med unga flickor eller kvinnor, utan att röja Dina sanna känslor. Du snubblar in i frestelsen, när Du saknar kraft till, att stå emot frestelsen. Sinnet är ständigt orent, eftersom källan aldrig blir rengjord. Du finner ingen förtjusning i ihärdigt, ingående studium av Skrifterna....
Okysk till tanke och gärning. Gud har ställt upp vittnesbördens barriär som en mur omkring Dig, för att vaka över Dig, så att Du inte skall falla för fiendens skenfagra knep, men Du raserar dem till gagn för Dina lustar. Du sörjer över Dina synder likt dem, som fordom rev sönder kläderna, för att uttrycka sin sorg, utan att rannsaka själen. Du saknar rätt uppfattning om, vad synden är. Du har inte blivit varse den fördärvliga naturen hos odygdiga eller syndiga tankar och gärningar. Ditt sinne är strängt taget ständigt köttsligt. Om Du verkligen vore ledsen för Dina synder, om Du verkligen insåge det felaktiga Du gör, skulle Du utöva den ånger, som man inte behöver ångra.
Mer stjälp än hjälp till saken. Nu önskar jag, att delge Dig några fakta. Jag har blivit visad, att Ditt leverne och Dina ansträngningar i Guds sak i flera år har utgjort en allvarlig skada för den nuvarande sanningens dyrbara sak, snarare än en fördel. Hade Du inte deltagit i detta verk, utan varit helt åtskild därifrån, skulle Du ha besparat dem, som älskar Guds sak, mycken förtvivlan; likaså skulle Du ha besparat dem mycket hårt arbete, vilket de har måst uträtta, för att motverka Ditt menliga eller skadliga inflytande.
Om arbetet med, att få Dig i balans och (169) avhålla Dig ifrån, att skämma ut saken, hade utförts, för att omvända själar från falskhet till sanning - ja, hade medarbetarna sluppit, att bekymra sig över Dig - skulle den nuvarande sanningen stå bättre rustad i dag i California, liksom i Öststaterna.
Inflytandet från en felande pastor. Satan har gjort Dig till sin inflytandeagent. Din självrättfärdighet har vuxit på grund av det stora liv och rörelse och upphetsning Du har åstadkommit under diskussioner nu och då. Du har allvarligt skadats av, att få verka på detta sätt, trots att Du inte har haft det rätt ställt med Gud. Du har inte rannsakat och skärskådat själen inför Gud. Dina fruktansvärda snedsteg i det förgångna har Du tagit för lätt på. Allting har gjorts, för att rädda Dig från ytterlig skam och ruin. Du har visats tålamod, och då Du har demonstrerat Dig vara alltigenom opassande för det heliga verket, har Du - för att rädda Din själ - tillåtits att fortsätta Dina ansträngningar, samtidigt som hjärtan har suckat och värkt på grund av Din dåraktiga, syndiga kurs.
Hade Du överlämnats åt Dig själv för länge sedan, tills Du hade gett belägg för, att Gud förvisso var med Dig och att Du var en alltigenom förvandlad person, skulle Du nu kunna vara av viss hjälp i detta allvarsmättade arbete. Emellertid såg jag, att vi riskerade alltför mycket, genom att uppmuntra Dig till, att träda fram, för att verka för syndares omvändelse till Kristus, då Din väg har legat nedsmutsad inför Gud, och Din hjärtat varit helt och hållet fläckat av synd. Guds sanna tjänare bedöms enligt Ditt mönster. Du borde inte längre ärra Guds verk med Ditt fördärvade, köttsliga hjärta, och härigenom på sämsta sätt stå för den nuvarande sanningens sak.
Viss framgång inget bevis för Guds godkännande. För att Du skall kunna göra gott, måste Du leva ett nytt liv, som är i samklang med Gud. Din förvrängda natur har inte förvandlats. Du har inte frid med vare sig Gud eller Dig själv. Du (170) trälar åt den store själafienden, underordnad syndens gamla människa. Du är ingen fri man i Kristus. Innan Gud kan verka genom Dig, fordras det att Du förändras andligen. Du kan peka på framgång i Ditt verk. Visst når många, som krigar mot Gud, en del framgång. I fall somliga tar till sig sanningen, därför att Dina argument är så övertygande, är det inget bevis för Ditt godkännande hos Gud....
Ett liv känt för mental synd. Om det bara hade räckt med detta - men det gjorde det ej.
En tid har Du varit varse det onda hos Ditt handlande, men inte varit tillräckligt medveten om, hur Du hade blivit bedragen av Satan, förtrollad av honom; och dimman lämnade aldrig Dina ögon. Du ödmjukade Dig inför Gud, och Han godtog Ditt ödmjukande. Snart nog sänkte Du garden igen, och lät sinnet på nytt fyllas med fåfänga och orena fantasier. Du var aningen mera försiktig, men ack så förrädisk. Sinnet var upptaget med, att tänka ut planer, för att nå Dina mål....
Din svåra lidelse har varit Din ursäkt för ett syndigt leverne. Ditt liv har varit en skam - Du har inget att yvas över. Du har varit svårt nedstämd, om Du inte har kunnat leva i upphetsning och saknat en flicka eller kvinna att tjusas av och berätta om Dina äktenskapliga bekymmer för. Hela Du borde utstråla skammens rodnad för Ditt vägval. - Brev 52, 1876.
Daglig omvändelse för ett heligt verk. Gud har så grundligt visat mig Ditt fall, att jag inte vågar låta Dig fortsatt vara ovetande om Ditt sanna tillstånd. Jag är allvarligt rädd för, att Du kommer att gå miste om det eviga livet, att sedan Du har predikat för andra om Guds lags bindande krav, Du kommer att misslyckas med, att själv leva enligt Guds lags heliga grundsatser, och kommer att lida skeppsbrott i tron.
(171) Du är så upptagen av Dig själv, att med mindre Du helgar Dig åt Gud och äger en levande, daglig tro på Gud och tar emot Hans nåd och kraft, kommer Du att hindra sanningens framåtskridande. Jag vill inte se Guds sak skadas och lida på grund av Din inkompetens och Ditt blinda famlande. Du måste dagligen bli omvänd, annars blir Du diskvalificerad för det heliga värv, som Du håller på med. Jag känner bättre till Ditt säregna temperament och farorna, som väntar Dig, än andra gör och kan göra.
Vädjan till kvinnor om medlidande. Dina svårigheter med systrarna beror på, att Du har sökt deras medkänsla. Du berättar om Dina prövningar och vädjar om deras ömkan - Du målar ut Dig som allvarligt lidande. Sedan ger Du efter för känslorna och låtsas vara nära nog martyr eller blodsvittne. Du förmår dem till, att visa Dig omsorg och omtanke, vilket inte alls passar. Härigenom försätter Du Dig i lägen, där Du lätt blir frestad. Du borde ha lärt Dig av Dina tidigare prövningar, att undvika som pesten allt, som kan likna överdriven förtrolighet med systrarna, gifta så väl som ogifta. Släpp känslorna loss mot Gud. Lita på Honom för stöd, snarare än på människors medkänsla.
Härvidlag är Du väldigt vek, men Guds sak får inte lida skada av Din svaghet och obetänksamhet eller oförstånd. Sådant riskerar Du, och så trillar Du dit, varpå Guds sak åsamkas ett sår, som aldrig går att läka. - Brev 53, 1876.
Evangelistens inställning, sedan han hade förlorat pastorslicensen. Min bäste herre! Jag har varit oerhört bekymrad för Ditt fall, och samtidigt inte vetat, vad jag skulle säga Dig. Jag har varit högst ovillig, att säga något, som kunnat göra Dig besviken, ty jag vet, vilken förfärlig ledsnad modstulenhet orsakar själen. Jag trodde, att då Din pastorslicens inte förnyades, Du i stillhet skulle (172) slå Dig ned och finna Dig i avskedandet. Annars skulle Du ha insett, att den skulle ha förnyats, med tanke på vårt stora behov av medarbetare. Det var omöjligt för mig, att använda mitt inflytande till Din förmån.
I den senaste syn jag har fått, visades den stora vita tronen för mig, och hela världens Domare var beredd, att fälla Sitt utslag över den församlade skaran. Himmelens register öppnades, och flocken runt om tronen dömdes enligt sina gärningar.
Ditt namn befanns väga för lätt i vågskålen. Bredvid Ditt namn stod antecknat ”överträdare av Guds bud”.
Möjlighet, att gottgöra det flydda. I Sin stora barmhärtighet har Gud gett Dig möjligheter, att gottgöra Ditt förflutna. Då Du visat syndaånger, har Han ömkat Sig över Dig.... Du tilldelades ett bra verksamhetsfält, och hade Du uppfört Dig som en kristen bör, kunde Du ha visat den ånger, som man inte behöver ångra.
Under en tid var Du ödmjuk och tacksam, men Du hade så länge hängett Dig åt vrånghet och själveftergivenhet, att Du inte betraktade eller såg Ditt tidigare handlande med lika stor avsky, som Gud gjorde. Liksom Peter, hade Du ingående varnats för den fara Du svävade i och Dina karaktärsbrister; men Du var självsäker och blev förtruten eller vred och bar Dig åt som en bortskämd barnunge....
Gud förkastar en pastors arbete. Sedan Gud länge hade varit tålmodig mot Dig, trots Din förvrängdhet, under Din tid som bekännande herde över hjorden, gav Han Dig ytterligare nådatid som svar på Dina tårdrypande vädjanden. Herren röjde vägen för Dig. Vi kände stor sorg för Dig; och då vi såg utfallet härav, blev vi ändå mera förtvivlade.
(173) Det visades mig, att Ditt arbete som predikant ej längre skulle komma att godtas av Gud. Ditt sinne för moral stärktes ingalunda av Din senaste prövning och vedermöda. Du varken intog eller bibehöll inställningen som ångerfull, genom att ödmjuka Dig inför Gud, och kännas vid Hans stora barmhärtighet och Din syndfullhet. Gud har inget band eller koppling till Dig.
Din hållning borde ha kännetecknats av ånger och bön; och om Du hade behållit denna hållning eller inställning av bot och bättring, skulle Du nu inte vara det Du är, nämligen olämplig att anförtros med det allvarstyngda arbetet, att kämpa för själar. I stället är Du avundsam, tänker onda tankar, självisk och oartig. Du och Din fru är anstötliga för Gud. Det var Er förmån, att försätta Er i en ställning, där Gud kunde ha verkat genom Er, men det gjorde Ni aldrig. Ni saknade kärlek till studiet av Ordet. Ni saknade kärlek till bönen.
Davids motgångs stund. Personligen ödmjukade Du Dig inte, såsom David gjorde med tanke på sin synd. Sedan han hade begått sitt livs stora brott, bröt hela hans karaktär ihop. Brottet straffade honom hårt. Han var ständigt medveten om sin skuld. Han menade sig ha förverkat sina undersåtars kärlek och trohet. Han försvagades fysiskt och moraliskt. Han förlorade sin egen självaktning och sitt självförtroende. Han vågade knappt lita på sina gamla och tidigare betrodda rådgivare. Förödmjukad och svårt sörjande var den procession, där han med böjt huvud flydde tronen över bergen.
Dock var David aldrig mera värdig beundran, än under sin motgångs stund. Denna Guds ceder var i sanning aldrig mera storslagen, än då han brottades med stormen och ovädret. Han var livlig till temperamentet, och kunde här ha drabbats av den svåraste förbittring. Han upprördes av förebråelser för inbillade felgrepp. Han säger oss, att hjärtat hade krossats av vanära.
(174) Och det skulle inte ha varit förvånande, om han hade retats till vanvett och gett fritt utlopp åt sina irriterade känslor, åt utbrott av skållhett ursinne, och uttryck för hämndlystnad. Men det förekom inget av allt detta, som man kunde ha väntat sig av en man med detta slags karaktär. Med krossad ande och tårfyllda känslor, men utan minsta klagan, vände han ryggen åt platserna för sin härlighet och för sitt brott, varefter han flydde för livet. Simei trädde fram, då David gick förbi, avlossande en flod av förbannelser, invektiv, sten och mull. Då sade en av Davids trogna väpnare: ”Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.’” I sin sorg och förödmjukelse svarade David: ”Må han förbanna. Ty om HERREN har befallt honom att förbanna David.... ’Se, min son som har utgått från mitt eget blod söker döda mig”(Andra Samuelsboken 16:9-11).
Davids vägran, att söka hämnd. I David ser vi ett Guds helgon. Hans finstämda och djupgående känslor hade inte avtrubbats. Han var smärtsamt medveten om sin egen överträdelse.... Den trofaste Natan hade uttalat Guds dom. Svärdet skulle alltid hänga över hans [Davids] hushåll; det han hade sått, skulle han förvisso också skörda. Han hade ofta fruktat för det, som komma skulle. Han hade länge undrat över, att det väl värda straffet hade skjutits upp så länge. Den Gud han hade sårat, genom att som Israels ledare bringa en så allvarlig synd över dem, visade Sig nu vara en Gud, som håller Sitt ord, och att Han genom förfärliga åtgärder i rättfärdighet skulle visa Sin avsky för synden. David insåg fullt ut: ”ni skall veta att er synd skall drabba er.” {Fjärde Moseboken 32:23.}
Men David uppvisade det renade guldet hos sitt sinnelag under motgång och lidande vid Guds vedergällande rättvisa, genom att vägra att låta sig hämnas på Simei, och genom att vägra att tillgripa konstgrepp eller blodsutgjutelse, för att försvara sin heder och sitt kungarike....
(175) Han erinrade sig, hur ofta Gud hade verkat för honom, och tänkte: ”Om Han godtar min ånger, kan det ändå hända, att Han visar mig Sin favör och vänder min sorg i fröjd. Han kan komma att ta bort mitt säcktyg och skänka mig godhetens klädnad. Om Han, å andra sidan, inte längre är förtjust i mig, om Han har glömt mig, skall jag inte muttra, om Han låter mig gå i landsflykt eller avlida. Jag förtjänar Hans straffdomar och tänker foga mig däri. Jag skall uthärda Herrens indignation, för jag har syndat mot Honom, ända till dess Han står upp som min Försvarare och friar mig i domen.” Oh, vilken underbar förvandling hos David! Från sin tron och sitt rike flydde han till ett ofruktsamt, uttorkat land utan vatten.
Vilken skillnad mot David! Jag delger Dig denna lärdom, för att Du skall bli varse skillnaden mellan Ditt handlande under Guds åthutning och ogillande och Davids handlande. Du har aldrig varit sen till, att skylla Dina missräkningar på Dina fiender. I stället för att medge, att ingen kan bli tillräckligt upprörd, när en bekännande herde åt hjorden fördärvar de intet ont anandes sinnen, ger Du sken av, att vara en martyr, som lider orättvist - en förföljd person, som förtjänar folkets medkänsla. Du saknar rätt insikt om synden. Din bevekelsegrund och anda underkänns av Gud....
Bekännelse, men ingen verklig syndaånger. Sedan Du hade flyttat till Texas och genom att bekänna vissa saker hade visat ånger för Dina synder, uppträdde Du ändå inte, som en botfärdig person skall göra. Du kände Dig sårad och kränkt över, att Du blivit angripen och Ditt namn dragits i smutsen. Du tyckte synd om Dig själv, och hängav Dig sedan åt fullständigt avfall. En botgörare föregår icke med sådant exempel och inflytande.
Under tiden kände vi oss ledsna för Dig och (176) Din fru. Ni har båda erhållit stort ljus och omfattande fördelar, ändå ställde Ni Er till fiendens förfogande i skenet av ljus och tillfällen samt förmåner. Icke desto mindre sörjde vi verkligen för Dig och henne. Vi föreställde oss, att vi var i Din belägenhet och undrade, hur vi skulle ha reagerat. Att en gång ha verkat för saken och sedan skjutas åt sidan, utan att kunna delta, verkade vara för hemskt. Vi trodde, att Du hade ångrat Dig. Vi bad av all kraft för Dig, och i en dröm framställdes Ditt fall för mig.
Ett ytterligare tillfälle, ehuru oförtjänt. Jag drömde, att fastän det var fullständigt oförtjänt, tänkte Gud ge Dig en ny möjlighet. Genast vidtog vi de åtgärder vi kunde, för att få Dig förflyttad till Colorado. Vi visste, att vi därmed gick emot protesterna från ledande bröder, som kände till Dina omständigheter. Vi tog på oss ansvaret. Det sade vi också till Dig. Då jag fick den här synen för två år sedan, blev jag delvis upplyst om farorna Du svävade i. Det här skrev jag ingående om till Dig, och förklarade, hur Du borde agera.
I samband härmed vädjade jag ingående till Dig, att inte fela denna gång, ty nu var det gyllene tillfället här, nu var manegen krattad. Det skulle vara katastrofalt för Dig, att misslyckas. Jag skrev brev till Dig, jag förklarade noga för Dig, vad Du måste göra och de hårda ansträngningar Du måste vidta. Läs Vittnesbörd Nummer 28. [Se Vittnesbörd för Församlingen, Band 4, sidorna 306-383.]
En obeaktad varning. Förra året gjorde Ditt handlande i Colorado mig förtvivlad. Det berodde inte på någon personlig skiljaktighet, utan jag insåg, att Du inte följde Guds anvisningar. Det kändes så hopplöst. Jag förmanade Dig, men Du lyssnade inte. Då, liksom nu, förstod jag, att Du åter höll på att misslyckas. Jag visade klart och tydligt den frukt Du skulle komma att bära, om Du insåge Ditt tillstånd och nyttjade denna sista prövning....
(177) Fåfänga och avund underminerar karaktären. I Colorado fick Du ett utmärkt verksamhetsfält, ett förtjusande hem; ja, mycket bättre förutsättningar, än vad en del av bröderna har. Du var väl bekant med sanningen, som Du framställde för folket, och en del tog den till sig. Till en början var Du ödmjuk.... Du fortsatte arbetet, men så inbillade Du Dig, att Du verkligen var ett fynd åt saken, och motsatte Dig kraftfullt allt, som gav sken av otillräcklig uppskattning av Dina satsningar. Inom kort började Du, att klaga och ge ord åt Ditt missnöje....
Då vi försökte, att rätta till saker och ting, ville Du inte ödmjuka Dig, såsom David gjorde. Jämför Dina känslor och Din förnimmelse av synd med hans ånger och ödmjukelse. Ditt inflytande gynnade fienden. Rena villervallan omgav Dig. Du började, att räkna upp Dina stora ansträngningar, att räkna upp dem, som hade anammat sanningen efter Din ankomst till Colorado, då Du endast kunde räkna in några egna sädeskärvar tack vare skrifter och andras inflytande förutom Ditt. Du hävdar för mycket....
Det kommer att finnas sådana, som kommer att be Dig om, att arbeta ibland dem, och Ditt ohelgade hjärta kan få Dig att smickra Dig själv med tanken, att detta talar till Din fördel, och att Du är särskilt värdefull. Men tror Du för ett ögonblick, att i fall de kunde läsa Ditt hjärta, eller upplystes om Ditt tidigare, elaka handlande, de skulle ivrigt efterfråga Dina tjänster? Deras välvillighet beror på, att de är omedvetna om Din kurs och Guds folks stora tålamod med Dig. De vet ej, hur allvarligt Ditt ärende har varit, hur många förmaningens vittnesbörd Du har getts, varav samtliga har klingat för Dina döva öron. Skulle de få fakta sig serverade, skulle de ingalunda bjuda in Dig som predikant....
(178) Davids väl lärda läxor. Syndaångerns frukter skådas i exemplet David. Han lärde sig undergivenhetens läxa under prövning, tålamod i samband med bakslag, liksom ödmjuk, barnslig förtröstan på Gud. I Ditt modstulna, förmörkade tillstånd borde Du och Din fru ha inlett Era banor likt unga omvända, utan tanke på den egna viljans genomdrivande, utan att misstänka eller fördöma andras bevekelsegrunder, ja, Ni skulle ha tagit adjö av långa, irriterande, klagande år i det flydda. Många, som inte ser med Guds blick, utan betraktar tingen ur människans synvinkel, kan resonera så här: David skulle ha haft all anledning till gnäll, och ha tyckt, att hans tidigare, uppriktiga syndaånger borde ha skyddat honom mot straffet, som drabbade honom.
David kunde ha tänkt på det här viset själv. Han kunde ha sagt: Under lång tid har jag varit lydig, och det borde gottgöra min olydnad. Det är svårt för mig på äldre dagar, att svepas med av denna isande vind. Allmänt sett, har jag i hela livet troget och ärofullt tjänat Gud, i egenskap av kung över Israel, Hans psalmdiktare. Nu känner det på, att hänga upp harpan i pilträdet och utan en sång på läpparna vandra bort i landsflykt. ”’Se, min son som har utgått från mitt eget blod söker döda mig.”
Ursäkter för synden utan värde hos Gud. Men David klagade inte. Rättvisan hänvisade till de brutna stentavlorna med den överträdda lagen och drog svärdet mot den skyldige. Alla bortförklaringar och ursäkter saknar värde hos Gud. Den ledande tanken i Davids själ löd: Vem skall vittna om förmildrande omständigheter för syndaren, när Gud vittnar mot honom? Guds domslut - skyldig - har förkunnats, och människan kan inte överklaga. [David kände till Bibelversen]: ”Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.” {Galaterbrevet 3:10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.} David gav ej ifrån sig något klagomål. Den mest vältaliga psalm, som han någon gång sjöng, hördes, då han (179) steg upp för Oljeberget, gråtande och barfota, samtidigt ödmjuk i anden, osjälvisk och givmild, undergiven och underordnad.
Den kunglige flyktingen gav inte igen med ont för ont, eller skällsord för skällsord. Han närde inga hämndlystna känslor i hjärtat, utan mitt uppe i sitt eget elände var han vänlig, ädel och medlidsam. Hur skilde han sig inte från Dig....
Lagen om sådd och skörd. Du har getts varje tillfälle, varje förmån, varje fördel, men Du har inte tagit vara på dem. Om Du och Din fru, sedan Ni hade kommit till Colorado, hade sökt Gud likt nyomvända, studerat Era Biblar, vandrat ödmjukt med Gud, bett utan uppehåll och varit vaksamma, hade Ni därmed visat Er uppskattning av det eviga livets välsignelse.
Men varken Du eller hon skulle uppskatta Himmelen. Fastän just Du, på grund av Dina synder, har strängeligen förmanats av Gud och i åratal varnats för Hans straff, som förvisso kommer att drabba överträdarna, har Du likväl sårat Frälsaren. Han har haft Dig som föremål för Sin outtröttliga kärlek och ömsinta, ängsliga omsorg. Han och hela Himmelen har skämts för Dig och betraktat Ditt uppträdande med vämjelse.
När bonden sår majs, skördar han majs. Om han sår vete, skördar han vete. Om han sår giftfrön, får han sådana vid skörden. Likadant förhåller det sig med Dig. Du måste bära Ditt ansvar. Om Du sår åt köttet, kommer Du att av köttet skörda fördärv. Om Du sår utsvävande vällust, kommer Din skörd att vara sådan. De sådda fröna ger likadan avkastning....
Tänkbart utfall av en andra prövning. Gud gav Dig en ny prövotid. Oh, om Du hade satt värde på den, och sänt upp allvarligt menade, hjärtinnerliga böner kopplade till sann syndaånger och (180) levande tro, för att gripa tag i det dyrbara löftet! Hade Du av villigt hjärta utövat självförnekelse, stått emot frestelse, skulle kriget mot jaget ha varit enklare. Varje ny seger för principfastheten jämnar vägen för flera, som utmynnar i den moraliska segerns frukt. Segern beror på, att sådden ger rättfärdighet och därmed lyfter såningsmannen till en högre nivå tack vare varje uppnådd triumf i rättfärdighet. Varje dygdig handling stärker de andliga musklerna för ytterligare dygd, och varje odygdshandling gör överträdaren allt mer hjälplös. Vanans makt är stor, och varje upprepning underlättar nästa....
Ett stilla liv efter förlusten av pastorslicensen. Om Du förmår, att frälsa Din egen själ genom ett ödmjukt, syndångrande liv, är detta det mest storslagna verk Du kan uträtta. Gud är barmhärtig, men Du bör inte försöka, att lära andra. Du har förlorat förmågan och kraften från Gud till undervisning. Gud godtar ej Ditt arbete.
Det är alarmerande, hur snabbt vällustens utsvävande synd vinner terräng ibland oss.
Under skrivandet av dessa till Dig riktade, personliga vittnesbörd påmindes jag kraftfullt på natten om Ditt ärende; och jag kan inte undvika, att skriva till Dig. Min själ dignar dag som natt för Guds Israel....
Guds kraft förlorad. Jag hade hoppats, att då Din pastorslicens inte förlängdes, Du skulle ha haft vett nog till, att motta beskedet stillsamt. Du borde ha förstått, att mina ord - som svar på direkta frågor - avgjorde saken om Din licens.
Men när jag läser Dina rapporter i tidningen, blir jag så ledsen. Sådana rapporter hör inte hemma på vår tidnings sidor. Hur betraktar föremålen för Din förstörelselusta rapporterna? Vad anser de i _____ om dem? Det (181) är för, att tidningens ansvariga numera har omtöcknade förnimmelseförmågor, att en enda av Dina rapporter har beretts plats i dess spalter. Sanningens och renhetens standar har sänkts. Din oberoende och självförhärligande anda, som Du har gett prov på sedan rådsmötet i Battle Creek, är allt annat, än den anda, som Du skulle visa, i fall Du såge Ditt rätta jag och ägde en sund uppfattning om synden. - Brev 6, 1880.