[William E. föddes i Melborn, Quebec {Canada} år 1856. Efter att ha gått på Battle Creek College, arbetade han som predikant eller kolportör i Michigan, Illinois, Indiana, Tennessee och Alabama.
Hans första äktenskap slutade i skilsmässa, varefter han fick ett barn med en andra kvinna, utan att gifta sig med henne. Så, den 5. augusti, 1892, äktade han en tredje kvinna, som fortfarande var hans partner, då han dog 1934.
År 1901 insisterade William E:s far och bror på, att han skulle skilja sig från sin hustru och återvända till en förutvarande partner. Hans första fru hade gift om sig, men den andra kvinnan – modern till den oäkta dottern – var angelägen om, att bli hans hustru.
Edson White skrev till sin mor den 30. oktober, 1901, och frågade, om det var nödvändigt för broder E, att lämna sin dåvarande fru, för att få allt rätt ställt med Gud. Ellen Whites svar följer nedan.]
Jag har precis läst Ditt brev om Will E. Jag betraktar saken i samma ljus, som Du gör, och jag anser det vara grymt och (225) elakt av Will E:s far att göra, som han har gjort, men jag har dragit mig för, att besvara hans brev. I fall Du kunde tala för mig, skulle jag säga honom, att ingenting blir bättre av, att lämna den nuvarande frun. Det hela skulle inte bli bättre av, att ansluta sig till kvinna nummer två i sammanhanget...
Jag har ej skrivit till Will E, men jag vet, att om hans far skulle ångra sig inför Gud och göra sina första gärningar, samt upphöra med, att betrakta sig som i stånd till, att bistå sin son, skulle han ställa sig själv frågan: ”Står mitt namn skrivet där, på sidan vit och klar?” Han gjorde rätt i, att först ödmjuka sig inför Gud, och överlåta Will E åt Herren.
Måtte fadern och brodern sörja för sina egna själar. De är båda två i behov av Guds omvändande kraft. Må Herren hjälpa de här stackars själarna med, att få bort varje fläck och orenhet från de egna karaktärerna, och ångra sina snedsteg, samt överlämna Will E åt Herren.
Den här mannens svåra belägenhet gör mig så ledsen; det räcker inte med, att han tar sig i kragen, ty vanskligheterna är staplade på hög. Jag skulle säga, att Herren förstår situationen, och att om Will E helhjärtat söker Honom, kommer han att finna Honom. Om han gör sitt bästa, kommer Gud att förlåta och ta emot honom.
Oh, hur värdefullt att veta, att vi har En, som verkligen vet och förstår, och som hjälper de mest hjälplösa. Dock riktas Guds åthutning till fadern och brodern, som bara skulle driva till förstörelse och undergång en, som inte står värre fördömd av Gud, än de själva gör, och ändå använder de talets gåva, för att göra Will E beklämd, missmodig och driva honom till förtvivlan.
Will E kan sätta sitt hopp till Gud och göra sitt bästa, för att tjäna Honom i största ödmjukhet, samt lägga sin hjälplösa själ på (226) den store Syndbäraren. Jag har inte skrivit ett ord till vare sig fadern eller sonen. Jag skulle gärna göra något, för att underlätta för Will E, att ställa saker och ting tillrätta, men det låter sig ej göras på grund av sakernas nuvarande tillstånd, utan att någon blir förfelad.
Förhållandet mellan Will E och hans första fru är glasklart för mig... och jag vet, hur det hela skulle sluta, ty Will E står inte ut med, att bli en träl, med jaget slukat av en hustru, som gör sig själv till hans domare gällande samvete, plikt och allting annat. – Brev 175, 1901.