Oklok hantering av ett svårt fall. [Utdrag ur ett brev skrivet från Europa till äldstebroder George I. Butler rörande flera pastorer i Förenta Staterna, som hade överträtt det sjunde budet.] Käre broder! Ditt senaste brev har kommit, men jag kan inte ytterligare svara på frågorna ställda om T och broder V, än jag redan har gjort. Jag är av samma uppfattning, som då jag skrev till John V. Rådet jag gav honom, menar jag var sunt, och om mina ärade bröder hade agerat enligt detta råd, nämligen att han borde resa till England, för att verka, tror jag, att de skulle ha glatt Herren med sitt handlande. Nu tror jag, att läget har försvårats för honom. Han har anförtrotts ett ansvar, som hotar att blåsa upp honom. Och det kan vara så, att han är i sämre skick, att resa åstad för arbete i fjärran land, än han var för flera månader sedan.
(239) Jag har inte ändrat mig härvidlag. Jag tycker, att hans ärende har hanterats oklokt, om vi också beaktar hans egen själ. Han föreslog, att han skulle få bevisa sin duglighet, på eget bevåg, utan kostnad för konferensen, och detta tillfälle borde ha getts honom.
Ellen Whites uppmuntrande dröm. Vad beträffar broder H, anser jag, att Ni har brustit i Ert bemötande av honom. Jag menar, att han borde ges möjlighet till en god livsinriktning. Om mannen är villig och gärna skulle komma till Europa på eget ansvar, kanske det vore klokast så. Han kommer aldrig att bli återställd under nuvarande omständigheter. Faktum är, att jag fick en dröm för många månader sedan, vilken visade honom återställd och med Guds välsignelse vilande över sig, men han hade inte nått därhän tack vare Din och äldstebroder Haskells bistånd, utan skulle ha stannat kvar i mörkret, och hans ljus skulle ha slocknat, om Er hållning till honom hade fått avgöra saken.
Drömmen föranledde brevet, där W. C. White frågade honom om hans planer för Europa, dit Er konferens ett år tidigare hade beslutat, att han borde resa, varpå Ni begick ett misstag, genom att sända honom till Oakland, i stället för till Europa. Han borde genast ha kommit hit.
Ett beslut angående rådgivning. Vi tänker inte vara påstridiga beträffande honom, utan skall göra det yttersta i vår kraft, för att rädda hans själ från döden, och därmed dölja en mängd med synder. Det händer, att jag är väldigt brydd, och om jag då har dragit vissa slutsatser, samtidigt som jag blir visad ett fall med allvarlig synd, brukar jag hålla tyst inför mina predikande bröder, om de inte noga känner till saken själva. Snarare verkar jag då ihärdigt för den felande, och uppmuntrar honom till, att förlita sig till Guds nåd och klamra sig fast vid en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänster, och blicka hän till Guds Lamm i syndaånger och förkrosselse samt leva i Hans starkhet. ”Kom, låt oss (240) gå till rätta med varandra, ... Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull” [Jesaja 1:18].
För att denna sköna harmoni skall åstadkommas, måste delarna, som för med sig Guds rättvisa och nåd samt kärlek, låtas smälta samman. Det förekommer alldeles för mycket pratande, för många hätska ord och känslor, som Herren inte har något att göra med, och dessa starka känslor påverkar våra ärade bröder.
Förbarmande och medkänsla, men även raka rör. Jag blir tvungen, att oförbehållsamt ta itu med och åthuta för synd. Sedan drivs jag av Kristi Ande till, att verka i tro, i öm medkänsla och förbarmande med de felande. Jag lämnar dem inte ensamma; jag lämnar dem inte vind för våg, att utsättas för Satans frestelser. Jag spelar inte rollen av själarnas vedersakare eller fiende, vilket framställts för oss genom Josua och Ängeln. Själar kostade min Förlossares blod.
När män, som själva utsätts för frestelse, ja, felande dödliga, känner sig fria, att uttala domen över en annan, som ligger förödmjukad i dammet, och dessa åtar sig, att med ledning av sina eller brödernas känslor, avgöra graden av förkrosselse från den felande, för att vederbörande skall förlåtas, [åtar de sig] det, som Gud inte fordrar av dem. Jag har känt till sådana, som har fallit i svår synd, men vars bot och bättring vi har vinnlagt oss om. Gud har därefter godtagit deras ånger. Då dessa har vädjat till mig om, att jag skall släppa taget om dem och inte känna en börda för dem, har jag sagt: ”Jag tänker inte ge upp hoppet om Dig; Du måste samla kraft, för att bli segervinnare.” Dessa män tjänstgör nu åt Herren...
Ingen ursäkt för synd, men vinnande av syndare. Jag är så brydd över detta, för jag får det (241) icke att stämma överens med den inslagna vägen. Jag är rädd för, att godkänna synd, likaså fruktar jag för, att släppa taget om syndaren och strunta i, att anstränga mig för, att återställa honom. Jag tror, att om mera av Kristi Ande funnes i våra hjärtan, skulle vi äga Hans uppmjukande kärlek, och då skulle vi verksamt återställa de felande och inte lämna dem åt Satans herravälde.
Äkta, hjärtevarm tro av nöden. Vi behöver äkta, hjärtevärmande religion, så att vi inte bara skall bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning, utan vi skall ta de felande i vår tros famn och bära dem till Kristi kors. Vi måste föra dem i beröring med den syndförlåtande Frälsaren.
Inga ord kan beskriva min smärta över, att uppleva så ringa fallenhet för och skicklighet i, att rädda själar, som har snärjts av Satan. Jag upplever en sådan kall fariséism, där man håller sig på armlängds avstånd från den, som har lurats i fällan av själarnas fiende, och det kommer mig att tänka: Hur skulle det gå, om Jesus behandlade oss på detta sätt? Skall den här andan tillåtas att utbreda sig ibland oss? Om så är fallet, må mina bröder ursäkta mig; då kan jag inte arbeta tillsammans med dem. Jag ställer inte upp på denna verksamhet.
Hjärtan av kött, inte hjärtan av järn. Jag vill uppmärksamma herden, som letar efter det vilsegångna fåret och den förlorade sonen. Jag önskar, att de liknelserna skall påverka mitt hjärta och sinne. Jag tänker på Jesus, vilken kärlek och ömsinthet Han visade felande, fallna människor, och så tänker jag på det stränga fördömande, som en uttalar över sin broder, som har felat under frestelse, varvid hjärtat värker. Jag blir varse järnet i våra hjärtan, och anser, att vi bör be om hjärtan av kött...
Jag önskar, att vi ägde mera av Kristi Ande och mycket mindre av jaget samt av mänskliga åsikter. I fall vi gör fel, låt oss då göra fel i form av barmhärtighet, än i form av fördömelse och hårt bemötande. - Brev 16, 1887.