Den ångerfulles hjärtesorg. När någon har handlat fel och inser sitt felsteg bör vi vara försiktiga så att vi inte förstör hans självaktning. Gör honom inte missmodig genom att visa likgiltighet eller misstänksamhet. Säg inte till dig själv: ”Innan jag visar honom förtroende skall jag vänta och se om han står fast.” Ofta kan en sådan misstänksamhet vara just det som gör att den frestade faller.
Vi bör försöka förstå andras svaghet. Vi vet mycket lite om vilka inte prövningar de människor går igenom som varit bundna med mörkrets bojor och som saknar beslutsamhet och moralisk styrka. Den som lider av samvetskval har det svårast. Han är som en bedövad, som vacklande sjunker ner i stoftet. Han ser ingenting klart längre. Hans sinne är fördunklat och han vet inte vad han skall göra. Många stackare, som ingen sätter värde på, är missförstådda och fulla av förtvivlan och (260) ångest. De är som vilsna, förlorade får. De kan inte finna Gud, men ändå har de en stark längtan efter att få förlåtelse och frid.
Mäktiga inflytanden till förmån för det onda. Säg för all del inget som gör smärtan djupare! När du möter någon som är trött på sitt syndiga liv, men inte vet var han skall få befrielse, berätta då för honom om den medlidande Frälsaren. Ta honom i handen, dra upp honom, tala ord som ger honom mod och hopp. Hjälp honom att fatta tag i Frälsarens hand... Vi behöver sätta oss in i de frestades situation. Kom ihåg att de har blivit påverkade av arvsanlag, dåliga kamrater, dåliga omgivningar och felaktiga vanor. Är det då underligt att många blivit moraliskt fördärvade under sådana inflytanden? Är det då underligt att de är tröga att ta vara på den hjälp vi försöker ge dem för att dra upp dem? – Hälsa för Hela Människan, sidorna 137-138.
Ömsint medkänsla. Förunderliga kärlek, att Gud, den oändlige Guden, har gett oss förmånen, att tilltala Honom med det älskvärda namnet ”Fader”! Ingen jordisk förälder kunde vädja enträgnare åt ett felande barn, än vår Skapare vädjar till överträdaren. Ingen människa har så angeläget gett den obotfärdige så ömsinta inbjudningar.
Med vilken öm medkänsla skulle då inte vi verka för dem, som felar och syndar, som går under runt omkring oss. Vi måste arbeta i Kristi anda, och visa Hans medlidsamma ömsinthet. När vi, i levande tro, åberopar Guds löften, när vi lever av varje ord, som utgår ur Guds mun, ställer vi oss på Kristi sida, och då mottar vi Hans Ande och nåd, som förstärker våra ansträngningar, att göra själar medvetna om Guds vilja. – Manuskript 35, 1886.
Medkänsla för den skyldige. Hur lite känner vi inte med Kristus när det gäller det som borde vara det starkaste (261) bandet mellan oss och honom – medlidande med fördärvade, skuldbelastade, lidande människor som är döda i överträdelser och synder! Det är brist på medmänsklighet som är vår största synd. Många som menar sig framhålla Guds rättvisa, misslyckas helt med att visa hans ömhet och hans stora kärlek. Ofta är de människor som de bemöter med hårdhet och stränghet pressade av frestelser. Satan kämpar med dessa människor, och hårda, ovänliga ord gör dem missmodiga, så att de blir ett byte för frestaren.
Det behövs finkänslighet när man har att göra med människosinnen. Bara han som läser människors hjärtan vet hur man skall leda människor till omvändelse. Bara hans visdom kan ge oss framgång när det gäller att nå de förlorade. Du kan stå där stram och tycka: ”Jag är heligare än du.” Det hjälper inte hur rätt du då resonerar eller hur sanna dina ord är, de kommer aldrig att röra vid hjärtan. Men Kristi kärlek, när den kommer till uttryck i ord och handlingar, kommer att öppna dörrar till människors hjärtan, när upprepande av lagar och argument inte kan uträtta någonting.
Vi behöver mer Kristuslik sympati. Inte bara för dem som vi tycker lever oklanderligt, utan också för stackars, lidande, kämpande människor, som ofta begår fel, som syndar och ångrar sig, som frestas och blir missmodiga. Vi bör gå till våra medmänniskor och visa medlidande med dem i deras svagheter, liksom vår barmhärtige överstepräst gör. – Hälsa för Hela Människan, sidorna 133-164.
Följden av känslokyla och försummelse. Men hos oss som ett folk saknas djup, allvarlig och hjärtebevekande sympati och kärlek, när det gäller de frestade och vilsegångna. Många har visat känslokyla och syndfull försummelse. Kristus liknade dessa vid dem som går förbi på andra sidan av vägen och på så långt avstånd som möjligt från dem som bäst behöver hjälp. Den människa som nyss blivit omvänd (262) har ofta svåra strider med sina gamla vanor eller en viss frestelse, och om hon besegras av någon förhärskande lidelse eller tendens, så beror det på att hon varit oförsiktig eller handlat orätt. Det är då som det är så viktigt att hennes medsyskon visar den rätta sortens iver, hänsyn och visdom för att hon skall kunna återfå sin andliga hälsa. Det är vid sådana tillfällen som Guds ord ger följande råd: ”Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) Och vidare: ”Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag.” (Rom. 15: 1.)
Men ack, hur litet av Kristi medlidande och ömhet visar inte de som bekänner sig vara Hans lärjungar! Om någon gör ett misstag känner andra ofta sig fria att få detta att te sig så hemskt som möjligt. De som kanske är skyldiga till lika grova synder, fast på ett annat område, behandlar sin felande broder eller syster grymt. Synder som begåtts på grund av okunnighet, tanklöshet eller svaghet förstoras upp till medvetna, överlagda synder. När de ser människor gå vilse, knäpper en del sina händer och säger: ”Det var ju vad jag sade. Jag visste att man inte kunde lita på dem.” På så sätt intar de samma attityd som Satan, i det att de gläder sig över att deras onda påstående visade sig vara rätt. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 5, sidorna 604-605.
Kärlek till de felande. Vi är inte alla disponerade på samma sätt och många har inte fått rätt undervisning. Deras uppfostran har varit bristfällig. Somliga har ett hetsigt temperament och deras uppfostran i barndomen har inte lärt dem att behärska sig. Med detta hetsiga temperament är ofta kombinerat med avund och svartsjuka. Andra har andra brister. Somliga handlar oärligt och bedrar andra i affärer. Andra handlar egenmäktigt i sina familjer och älskar att härska. Deras livsstil är långt ifrån riktig. Deras uppfostran var (263) helt felaktig. De har inte hört talas om att det är synd att ge efter för det som styr dessa onda karaktärsdrag. Därför framstår synd för dem inte lika så utomordentligt syndig som för andra. Andra, som inte fått en lika bristfällig uppfostran utan fått bättre övning, har utvecklat en något mindre stötande karaktär. Det kristna livet hos alla har genom deras tidigare uppfostran i hög grad påverkats till att uträtta goda eller onda saker.
Jesus, vår Försvarare, känner till alla de omständigheter som vi befinner oss i och behandlar oss i förhållande till det ljus vi har haft och de förhållanden vi är satta i. Somliga är mycket bättre organiserade. Medan somliga ständigt plågas och oroas och råkar ut för problem på grund av sina olyckliga karaktärsdrag och befinner sig i krig med inte fiender och sin fördärvade natur, har andra inte hälften så mycket att föra en kamp emot. De går fria från nästan alla de problem som deras bröder och systrar, som inte har det lika väl ordnat måste arbeta under. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 2, sidan 74.
Välkomna den syndaångrande. ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot” [Judasbrevet vers 22]. De, som Gud med Sin klokhet har gjort visa, ser själar i nöd, betvingade själar, som, ehuru de uppriktigt har ångrat sin synd, utan uppmuntran högst ogärna törs anamma det kristna hoppet. Herren inspirerar förvaltarna av Hans nåd till, att välkomna dessa darrande, ångerfulla själar till sin kärleksfulla gemenskap. Hans sanna efterföljare behandlar inte syndare, som om de inte kunde bli förlåtna. De visar medlidande med dem, vars omständigheter har varit ogynnsamma, och som har låtit Satan förleda dem till det förbjudna. Dessa själar har syndat mot Gud, men om de ångrar sig och visar äktheten hos sin ånger genom uppriktiga (264) försök, att tjäna Herren, vem skall då ha fräckheten, att förbjuda dem det? Uppmuntra dem. Ge dem ett tillfälle till, att återvinna det de har förlorat. Stolthet, habegär, sinnlighet må ha varit deras skötesynder. Påpeka deras misstag, men inte på så vis, att de drivs bort från Kristus. Dra dem till Honom med ord av kärleksfull medkänsla. Oavsett hur lågt de har fallit, skall Ni inte ödelägga deras hopp om förlåtelse. Kämpa för dem, be med dem, visa dem hän till Förlossaren...
Fördöm ej andra. Människor låter sig övertygas och omvändas genom allvarliga, Kristuslika ansträngningar, och då skänker Gud dem Sin förlåtelse. Ingen får förskjuta en själ, som lämnar Satans tjänst och ber Jesus om tillgivelse. ”Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot”. När det framgår tydligt, att Guds Ande påverkar dem, uppmuntra dem då på varje sätt, att träda in i Herrens tjänst. Gör dem inte modlösa genom likgiltighet, genom att hålla avståndet till dem med en min, som säger ”jag är heligare än du’” [Jesaja 65:5].
De, som bär sig åt likt fariséer, kanske inte gör sig skyldiga till precis samma synder, som de fördömer hos andra, men de kan vara skyldiga till synder, vilka är betydligt värre och grövre i Guds ögons. Var och en kommer att lönas för sina gärningar. Måtte de, som fördömer andra, akta sig noga, så att Gud inte fördömer dem för fariséism. – Manuskript 37, 1902.
Behandla folk med kärlek, inte som om de vore kastanjefrukter. Vi måste vara beredda på att möta och överse med många ofullkomligheter hos de unga och oerfarna. Kristus har lärt oss att söka upprätta sådana i saktmods ande, och Han håller oss ansvariga, om vi behandlar dem på ett sådant sätt, att de drivs till missmod, förtvivlan och undergång. Om vi inte varje dag vårdar kärlekens dyrbara planta, är det fara för att (265) vi blir trångsynta, osympatiska, fanatiska, kritiska och anser oss själva vara rättfärdiga, medan vi långtifrån är godkända av Gud. Några är ovänliga, tvära och hårda. De liknar kastanjens frukter: de sticks när man rör vid dem. De åstadkommer oräkneliga skador genom att missrepresentera vår älskade Frälsare.
Vårt liv måste ha en högre standard om vi skall bli värda det kristna namnet. Vi skulle ha samma anda som Kristus hade i Sitt arbete för att rädda de förlorade. De är Honom lika kära som vi är. De har samma möjligheter att av nåd bli Hans segerbyten och arvingar till riket. Men den lömske fienden lägger snaror för dem och de är utsatta för faror och frestelser och utan Kristi frälsande nåd hotas de av säker undergång. Om vi betraktade denna sak i det rätta ljuset, skulle vi säkert bli mer ivriga och villiga att uppoffra oss själva, för att kunna bistå dem som behöver vår hjälp, våra förböner, vår sympati och vår kärlek. – Vittnesbörd för Församlingen, Band 5, sidorna 605-606.
Jesus, vårt exempel. Det var de föraktade bland folket, de utstötta, tullindrivama och syndarna, som Kristus kallade och genom sin godhet och kärlek manade att komma till honom. Den enda grupp människor som han aldrig kunde godta var dem som höll sig för sig själva i sin självgodhet och såg ner på andra...
Han behandlade även de lägst fallna med respekt. Det var en ständig plåga för Kristus att möta fiendskap, fördärv och orenhet, men han sade aldrig ett ord som visade att han kände obehag eller var illa berörd. Oavsett människors onda vanor, starka fördomar eller övermodiga utbrott bemötte han alla med medlidande och ömhet. När vi får del av hans Ande kommer vi att betrakta alla människor som (266) syskon, med liknande frestelser och prövningar, som ofta faller och kämpar för att resa sig igen, som brottas med missmod och svårigheter, och som längtar efter sympati och hjälp. Då kommer vi att bemöta människor på ett sätt som inte gör dem modfällda eller stöter bort dem, utan istället väcker hopp i deras hjärtan. – Hälsa för Hela Människan, sidorna 133-135.