Det finns ovärderlig kunskap i arbetet med sådden och hur den sedan växer, och det borde vara ett ämne i undervisningen både i hemmet och skolan. Om barn och unga får möjlighet att lära sig se hur det gudomliga verkar i naturen, blir det möjligt för dem att genom tro förstå det som de inte kan se och dra nytta av det. Gud tillfredsställer behoven hos sin stora familj på ett underbart sätt. När barnen upptäcker det och hur samarbetet med Gud går till, kommer deras tillit till honom att växa. De märker också hur mycket hans kraft påverkar deras vardag.
Det finns ingen skillnad mellan hur Gud skapade sädeskornet och världen. Gud skapade dem båda genom sitt Ord. Sädeskornet fick möjlighet att gro och föröka sig för att Gud sade att det skulle göra det. Han sade: "Må jorden frambringa grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bär frukt, vari de har sitt frö, på jorden... Och Gud såg att det var gott." 1 Mos 1:11, 12. Och fortfarande är det samma ord som ger säden möjlighet att gro. Varje gång ett grönt blad tränger sig upp till solljuset uppenbarar det den underkraft som finns i det ord som uttalades av honom som "sade och det blev, han befallde och det stod där". Ps 33:9.
Kristus talade om för lärjungarna hur de skulle be: "Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer." Matt 6:11. Och han pekade på blommorna och försäkrade att "om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen... skall han då inte ha kläder åt er?" Matt 6:30. Varje gång vi ber den bönen kan vi vara övertygade om att Kristus håller sitt löfte och gör allt han kan för att tillfredsställa den. Vi är hela tiden omringade av en osynlig, tjänande kraft, som tillfredsställer våra behov. För sädeskornets skull, som man tycks kasta bort, sysselsätter Gud sina tjänare för att påverka det till att bli en levande planta. Gud vet vad som fordras för en bra skörd och ger precis det som behövs för det. Så här står det i de underbara orden i Psaltaren: "Du låter dig vårda om landet och ger det överflöd, rikedom i ymnigt mått. Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden. Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt, med regnskurar uppmjukar du den, det som växer på den välsignar du. Du kröner året med ditt goda, och dina spår dryper av fetma." Ps 65:10-12.
Gud känner till allt som händer här i världen och har det under kontroll. Allt skapat rättar sig efter Skaparens vilja. Molnen och solskenet, dimman och regnet, bris och storm rättar sig efter honom utan protester. När grodden tar sig upp genom jorden gör den det för att den rättar sig efter Guds lag, "först strå, så ax, så moget vete i axet". Mark 4:28. Sädeskornen växer och utvecklar sig vid den årstid som är bestämd för dem, eftersom de inte motsätter sig Guds lag. Är det möjligt att det bara är människan, skapad till Guds avbild, begåvad med förnuft och förmågan att tala, som är otacksamt olydig mot hans vilja? Är det bara förnuftiga varelser som orsakar förvirringen i världen?
Man kan se en samverkan mellan de gudomliga och mänskliga ansträngningarna att förbättra människans situation. Om inte människan tar sin del i arbetet att så säden kommer det inte att leda till någon skörd. Ingenting kan utvecklas om inte Gud påverkar det hela genom solsken, regn, dagg och moln. Dessa regler gäller oavsett vad man sysslar med, vilket ämne man studerar eller forskar i. Det är likadant med den andliga karaktärsutvecklingen och det kristna arbetet. Vi har en uppgift att fylla, men är vi inte fyllda av gudomlig kraft leder våra ansträngningar ingenstans.
När vi har framgång i livet, oavsett om det gäller det andliga eller något världsligt, ska vi komma ihåg att framgången uteslutande beror på samarbetet med Skaparen. Det är viktigt för oss att förstå hur beroende vi är av Gud. I dag har vi ett alltför stort förtroende för människans förmåga och ett alldeles för litet förtroende för den kraft Gud är beredd att ge oss. "Vi är ju Guds medhjälpare." 1 Kor 3:9. I detta samarbete är det som människan gör inte mycket, men om hon är förenad med Kristus finns det inga gränser för det hon kan göra genom den kraft hon får av honom.
När barnen fostras kan man använda den lärdom som finns i växtens utveckling från sädeskorn till färdig planta. Där finns allt i sin rätta ordning, "först strå, så ax, så moget vete i axet". Mark 4:28. Han som berättade den här liknelsen är samma person som skapade sädeskornet och gav det dess egenskaper. Han skapade naturlagarna som bestämmer hur det ska växa. Sanningarna som liknelsen berättar blev levande i hans eget liv. Vi kan se den gudomliga naturlag som styr plantans tillväxt. Den lagen följde Kristus till kropp och själ, och det vill han att alla unga också ska göra.
Han var himlens majestät, härlighetens kung, men trots det drog han sig inte för att födas som ett hjälplöst barn i Betlehem. Han var lydig under hela sin uppväxttid. Eftersom han var ett barn uppträdde och talade han som ett barn. Han var lydig mot sina föräldrar och hjälpte dem efter bästa förmåga. I de olika faserna i sin utveckling var han fullkomlig på det enkla, behagliga och naturliga sätt som blir resultatet av ett syndfritt liv. De heliga dokument som vi har tillgång till säger: "Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom." Om hans ungdom står det: "Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag." Luk 2:40, 52.
Här finns en liten vink om vad både lärare och föräldrar borde tänka på. De borde anstränga sig till att påverka de ungas intressen på ett sådant sätt att varje fas i deras uppväxt visar den enkla, naturliga skönhet som vi kan se i växterna.
De barn som har fått en harmonisk uppväxt, opåverkade av dåliga vanor och som uppträder på ett naturligt sätt, är de som är mest omtyckta. Genom att ösa beröm över dem gör man dem en björntjänst. Man ska inte uppmuntra deras fåfänga genom att berömma deras utseende, uppförande och det som de säger. Det är heller inte bra att de klär sig i det senaste dyra modet. Det väcker avund hos deras kamrater och stimulerar stoltheten.
De yngsta skulle fostras på ett sätt som är anpassat till deras ålder. De skulle lära sig att vara nöjda med de små insatser de kan göra med hänsyn till åldern. I liknelsen är det spröda bladet en bild på barndomen, och den har en särskild, unik skönhet. Man ska låta barnen vara barn och inte tvinga in dem i brådmogenhet, utan bevara den barnsliga renheten och skönheten så länge som möjligt.
De små kan vara kristna genom de erfarenheter de har i förhållande till sin ålder. Mer än så kräver inte Gud av dem. Föräldrarna skulle ge dem alla möjligheter att forma en Kristuslik karaktär. Därför behöver de få en andlig fostran.
Guds lagar är sådana att de följer orsak och verkan. Skörden står i relation till det man sått. Skörderesultatet kommer att avslöja den arbetare som är lat. Detta gäller även det andliga livet: resultatet visar hur trofast man varit i sitt arbete. Oavsett hur man arbetat blir det skörden som visar om man varit lat eller flitig. Detta avgör människans eviga öde.
Varje sädeskorn ger upphov till den växt det var ämnat att bli. Människan befinner sig i samma situation. Det vi behöver så är medlidandets och kärlekens säd, och då får vi skörda resultatet efter det. All form av själviskhet ger en skörd som motsvarar det själviska livet. Den som bara lever för att tillfredsställa sig själv sår i köttet, och det kan inte ge någon annan skörd än fördärv.
Gud fördärvar inte någon, utan människan fördärvar sig själv. Samvetet varnar oss när vi sår otrons säd, och om vi kväver det, resulterar det otvivelaktigt i en skörd. Farao brydde sig inte om Guds varningar utan var helt oresonlig. Därför fick han också skörda oresonlighet. Det här var ingenting Gud tvingade på honom. Farao sådde en säd och det gav den skörd man kunde förvänta sig. Han fortsatte sitt motstånd mot Gud ända tills han fick se sitt land ödelagt och sin förstfödde son dödad. Varenda familj i hans land förlorade sina förstfödda. Även djuren drabbades av samma sak. Ja, han gjorde motstånd ända tills han förlorade sina stridsvagnar, hästar och soldater i Röda havet. Berättelsen om Farao är en skrämmande uppfyllelse av orden: "Vad man sår får man också skörda." Gal 6:7. Om människor bara hade den minsta aning om detta, skulle de vara noga med vad de sår.
När säden sås ger det en skörd, och när denna i sin tur blir sådd, mångdubblas skörden. Vi kan se att samma regel gäller i vårt umgänge med andra människor. Vad vi gör och säger är i sig självt säd som så småningom ger frukt. Om vi uppträder på ett kärleksfullt sätt, rättar oss efter det Gud sagt och är osjälviska kommer andra att påverkas av det, och de i sin tur påverkar åter andra. Motsatsen, avund, elakhet och oenighet, leder till att "bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många". Heb 12:15. På detta sätt blir många orena och ännu fler blir förgiftade av de "många". Så fortsätter sådden av gott och ont, en del för vår tid och en del för evigheten.
Genom liknelsen får vi lära oss generositet både när det gäller det andliga och det jordiska. Herren säger: "Sälla är då ni som sår vid alla vatten." Jes 32:20. "Kom ihåg, den som sår snålt får en snål skörd." 2 Kor 9:6. Att så vid alla vatten betyder att hela tiden dela med sig av Guds gåvor. Det betyder också att vi ska dela med oss när Gud begär det, eller när någon människa behöver vår hjälp. Vi behöver inte oroa oss för att bli fattiga för det. "Den som sår rikligt får en riklig skörd." 2 Kor 9:6. Vi mångdubblar i realiteten säden genom att kasta ut den. Samma effekt har Guds gåvor när den som är trofast delar med sig av dem. Genom att dela med sig blir man mer välsignad, och Gud har lovat att vi alltid ska ha tillräckligt för att kunna dela med oss. "Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel." Luk 6:38.
Det finns mycket mer i liknelsen om sådden och skörden. Genom att dela med oss av Guds välsignelser blir de som tar emot dem så övertygade om vår kärlek att de vänder sig till Gud i tacksamhet. Gud har förberett varje hjärta att ta emot andliga sanningar. Eftersom det är han som gett säden till den som ska så, ser han också till att den gror och bär frukt till evigt liv.
I sådden kan vi se bilden av Kristi offer och vår befrielse. Jesus sade: "Sannerligen jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd." Joh 12:24. Jesu död kommer att bära frukt till Guds rike, och växtriket följer samma lag om död och tillväxt.
Av alla som samarbetar med Kristus krävs det att de först måste dö bort från sig själva. Världens behov är som plogfåror i jorden, och det är dit vårt liv måste kastas. Men för att det ska vara möjligt måste all egoism först rensas bort. Det finns en lag som säger att självuppoffring är detsamma som att bevara sig själv. Det korn som såtts kommer att bära skörd, vilken i sin tur ska sås ut. På det sättet mångdubblas skörden. Genom att strö ut säden bevarar jordbrukaren den. Likadant är det i vårt liv: att dela med sig är att leva. Det liv som Gud har gett oss helt fritt ska vi använda till att tjäna honom och människor, och när vi gör det bevarar vi livet. Den som offrar sitt liv för Kristi skull, behåller det i evighet.
Vi lär oss förstå uppståndelsen genom sädens död och att den på det sättet ger liv. Alla som älskar Gud kommer att få bo i det himmelska Eden. Om kroppen som ligger i jorden och förmultnar sade Gud: "Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft." 1 Kor 15:42, 43.
Det här är bara några få av många liknelser som på ett levande sätt framställer såningsmannen och säden. Föräldrar och lärare borde tänka på att göra sin undervisning praktisk, t ex att låta barnen själva göra i ordning jorden och sedan så säden. Under arbetets gång kan man ta tillfället i akt att förklara hur hjärtats trädgård får ta emot både god och ond säd och därför måste förberedas för den goda säden, som är sanningen. Samtidigt som man sår kan man berätta om Jesu död. När sedan grodden kommer upp blir det naturligt att berätta om uppståndelsen. När växten sedan fortsätter att växa, fortsätter man undervisningen om hur den andliga och jordiska tillväxten överensstämmer med varandra.
Det här gäller barnen, men de som är äldre skulle undervisas på samma sätt, genom att de får lära sig att bruka jorden. Det vore bra om alla skolor hade möjlighet till jordbruk i närheten och att man såg naturen som Guds egen skolsal. Se på den och det som finns där: det är en lärobok som barnen borde studera, eftersom man därifrån får kunskap om hur man ska bearbeta själen.
Det finns hela tiden något att lära från jordbruket. Ingen skulle väl drömma om att så i en obearbetad jord och sedan förvänta sig att den ska ge en skörd? Man måste lägga ner ett outtröttligt arbete för att förbereda jorden för sådden. Samma ihärdighet gäller också arbetet med människans hjärta. Enda möjligheten att få ett bra resultat av arbetet med jorden är att hjärtat hela tiden fylls av Guds Ord. Då kommer det att märkas vilket inflytande den helige Ande har på det hjärta som har fallit i träda. Lägger man inte ner hårt arbete på att bearbeta jorden, blir det heller ingen skörd. Då kan inte arbetet med människan vara annorlunda. Guds Ande måste få påverka henne innan hon kan bära frukt till Guds ära.
Arbetar man med jorden efter stundens ingivelse ger den heller ingenting tillbaka. Det gäller att lägga ner arbete varje dag. Jorden behöver plöjas för att hålla ogräset borta, vilket annars tar näringen från den goda säden. Det är de som utför arbetet med att plöja och så som förbereder skörden. Ingen behöver stå där mitt i förödelsen och se hur deras hopp har gått om Intet.
Om vi tar emot den andliga kunskap som finns i naturen och brukar jorden, kommer vi att få uppleva Herrens välsignelse. Den som arbetar med jorden kan inte ana vilka skatter som kan komma upp ur den. Andra kan ha värdefulla erfarenheter som inte är att förakta. Dem kan han ha nytta av för egen del, och de är dessutom en del av vår utbildning. Arbetet med jorden blir till undervisning för själen.
Han som gett säden möjlighet att gro, som vårdar den dygnet runt, som ger den kraft att utveckla sig, han är vår Skapare, himlens kung, och han har större omsorg om sina barn än om sädeskornet. Människan sår för att få bröd till att uppehålla det jordiska livet, medan den gudomlige Såningsmannen sår i människan så att frukten blir evigt liv.