Grundat på Matteusevangeliet 8:2-4; 9:1-8, 32-34; Markusevangeliet 1:40-45; 2:1-12; Lukasevangeliet 5:12-18, 25-26.
Av alla de i Orienten förekommande sjukdomarna var spetälskan mest fruktad. Dess obotliga och smittsamma karaktär och dess fruktansvärda verkan på sina offer fyllde även de modigaste med fasa.
Inom Kristi verksamhetsområde fanns det många spetälska. Nyheterna om Hans underverk nådde dem och tände i deras hjärtan en gnista av hopp. Sedan profeten Elisas dagar hade ett sådant under, som att en spetälsk blivit botad, aldrig förekommit. De vågade inte vänta sig, att Jesus skulle kunna göra för dem, vad Han ditintills aldrig gjort för någon.
I en mans hjärta började emellertid tron att spira. Likväl visste han inte, hur han skulle komma i kontakt med Jesus. Hur skulle han kunna nå den store Läkaren, utestängd som han var från allt umgänge med sina medmänniskor? Och han ifrågasatte, om Jesus verkligen ville hjälpa honom. Skulle Han stanna och låta Sin uppmärksamhet riktas på en, som trodde sig lida under Guds straffdom? Skulle Han inte, som fariséerna och även läkarna, uttala en förbannelse över honom och varna honom för, att komma nära människornas boningar? Han tänkte på allt han hört om Jesus. Ingen, som sökte Hans hjälp, hade ohulpen gått sin väg. Den stackars mannen beslöt sig för, att söka att finna Frälsaren. Fastän han var avstängd från städerna, kunde det vara en möjlighet för honom, att korsa Frälsarens väg, då Han vandrade på de många små bergsstigarna, eller träffa Honom, då Han undervisade utanför städerna. Visserligen var svårigheterna stora, men detta var den sjukes enda hopp.
Den spetälske leddes till Frälsaren. Jesus undervisar vid sjön, och folket är samlat omkring Honom. Där den spetälske står på långt avstånd, uppfångar han några få ord från Frälsarens läppar. Han ser Honom lägga Sin hand på sjuka. Han ser lama, blinda och döende människor resa sig upp med återvunnen hälsa, prisande Gud för sitt tillfrisknande. Tron stärks i hans hjärta. Han drar sig allt närmare och närmare den församlade folkskaran. De försiktighetsmått han måste iaktta, faran för att sprida smitta och den fruktan och den avsky, varmed alla människor betraktar honom – allt detta är nu glömt. Kvar står endast det välsignade hoppet, att bli helad.
Han är en vämjelig företeelse. Sjukdomen har fått ett fruktansvärt grepp om honom, och hans härjade kropp är hemsk att skåda. Vid hans åsyn ryggar folket tillbaka med fasa. De tränger varandra i sin iver, att undvika att komma i hans närhet. Somliga försöker, att förmå honom till, att ej närma sig Jesus, men förgäves. Han varken hör eller ser dem. Utrop av fasa är bortkastade på honom. Han ser endast Guds Son. Han hör endast den röst, som ger den döende nytt liv. Han tränger sig fram och kastar sig till Jesu fötter med ropet:
”’Herre, om du vill, kan du göra mig ren.’”
”’Jag vill. Bli ren!’”, svarade Jesus, och lade Sin hand på honom.
Ögonblickligen försiggick det en förändring med den spetälske. Hans kött blev friskt, hans nerver känsliga och hans muskler spänstiga. Den grova, skrovliga huden, som är utmärkande för spetälska, försvann, och en mjuk, skär hud, som på ett friskt barn, tog dess plats.
Jesus uppmanade mannen, att inte för någon omtala, vad som ägt rum, utan genast gå och offra ett tackoffer i templet. Ett sådant offer kunde ej ges, förrän prästerna undersökt mannen och förklarat honom vara frisk från sjukdomen. Hur ovilliga de än var, att fullgöra en sådan tjänst, kunde de ej dra sig undan skyldigheten.
Skriftens ord visar, vilken vikt Jesus lade vid nödvändigheten av tystnad och snabb handling.
”’Se till”, sade Jesus, ”att du inte talar om detta för någon, men gå och visa dig för prästen och bär fram den offergåva som Mose har föreskrivit, till ett vittnesbörd för dem.’”
Hade prästerna känt till de verkliga fakta angående den spetälskes botande, hade möjligen deras hat mot Kristus förmått dem till, att ge ett falskt utslag. Jesus ville därför, att mannen skulle visa sig i templet, innan ryktet om hans helbrägdagörelse eller botande nått dem. På så sätt kunde ett opartiskt bedömande säkerställas, och den botade kunde än en gång förenas med sin familj och sina vänner.
Då den botade mannen återinträdde i den israelitiska församlingens gemenskap – på prästernas egen försäkran, att det ej fanns ett spår av sjukdom hos honom – var han ett levande vittne för sin Välgörare. Och jublande bar han fram sitt offer och upphöjde Jesu namn.
Prästerna var överbevisade om Frälsarens gudomliga makt. Nu gavs dem ett tillfälle, att lära känna sanningen och ta emot ljuset. Om de förkastade detta, skulle det flyttas till en annan plats, för att aldrig mera återvända. Många förkastade ljuset, dock lyste det ej förgäves. Många hjärtan var berörda, fast det till en tid ej kunde märkas. Under Frälsarens jordeliv tycktes Hans kärleksverk ej väcka något gensvar i prästernas hjärtan, men efter Hans himmelsfärd blev en stor del av prästerna ”lydiga mot tron” (Apostlagärningarna 6:7).
Kristi verk, då Han renade den spetälske från hans fruktansvärda sjukdom, är en bild av Hans verk, när Han renar själen från synd. Den man, som kom till Jesus, ”var full av spetälska”. Det dödliga giftet hade spritt sig i hela hans kropp. Lärjungarna försökte, att hindra sin Mästare från att röra honom, ty den, som rörde vid en spetälsk, blev själv oren. Men Jesus blev inte smittad av, att lägga Sin hand på den sjuke. Hans beröring förlänade eller skänkte livgivande kraft. Den spetälske blev renad. Så är det också med syndens spetälska: Djupt rotad, som den är, är den dödsbringande och omöjlig, att bli befriad ifrån genom egen kraft. ”Hela huvudet är sjukt och hela hjärtat svagt. Från fotbladet upp till huvudet finns inget helt, bara blåmärken, ärr och öppna sår” (Jesaja 1:5-6).
Men Jesus, som kom i mänskligt och syndigt kötts gestalt, blir ej besmittad. Hans närvaro har ett renande inflytande på syndaren. Var och en, som faller ned för Hans fötter och säger i tro: ”’Herre, om du vill, kan du göra mig ren’”, skall få till svar: ”’Jag vill. Bli ren!’”
I vissa fall av helbrägdagörelse gav Jesus inte med ens den välsignelse, som söktes. Men i fall av spetälska var bönen knappt uttalad, förrän den besvarades. När vi ber om jordiska välsignelser, kanhända bönesvaret dröjer, eller annars ger Gud oss något annat, än vad vi begär. Så förhåller det sig dock inte, när vi ber om rening från synd. Det är Hans vilja, att befria oss från synden, att göra oss till Sina barn och göra oss skickade, att leva ett heligt liv.
Kristus ”offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja”. Och ”detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Och när vi vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett honom om” (Galaterbrevet 1:4; Första Johannesbrevet 5:14, 15). ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (Första Johannesbrevet 1:9).
Då Jesus botade den lame i Kapernaum, framhöll Han samma sanning. Det var för att bevisa Sin makt, att förlåta synder, som Han utförde underverket. Botandet av den lame mannen illustrerar andra dyrbara sanningar. Berättelsen härom är full av hopp och tröst, och genom den bild den ger av de klandrande fariséerna, innehåller den även en varning.
Liksom den spetälske, hade den lame förlorat allt hopp om tillfrisknande. Hans sjukdom var en följd av ett liv i synd, och hans lidande förbittrades av samvetskval. Han hade länge dessförinnan sökt fariséernas och läkarnas hjälp i hopp om, att få lindring från själsligt lidande och fysiska plågor. Men de fastslog kallt, att han var obotlig och överlämnade honom åt Guds vrede. Fariséerna ansåg sjuklighet vara ett bevis på Guds misshag, och de höll sig på avstånd från de sjuka och behövande. Likväl var ofta just dessa, som höll sig själva för heliga, större syndare än de lidande, som de fördömde.
Den lame mannen var helt och hållet hjälplös. Då han ej såg någon utväg till hjälp från något håll, hade han sjunkit ned i förtvivlan. Då fick han höra om Jesu underbara verk. Man berättade för honom, hur andra syndiga och hjälplösa människor hade blivit botade, även spetälska hade blivit renade. Och de vänner, som berättade honom detta, uppmuntrade honom att tro, att även han skulle kunna bli frisk, om han blott bleve förd till Jesus. Men hans hopp slocknade, då han tänkte på, hur han ådragit sig sin sjukdom. Han fruktade, att den renhjärtade Läkaren inte skulle tåla honom i Sin närhet.
Han längtade dock ej så mycket efter kroppsligt tillfrisknande, som efter befrielse från sin syndabörda. Om han bara finge se Jesus, ta emot försäkran om syndaförlåtelse och frid med Gud, skulle han vara nöjd, antingen han finge leva eller dö. Den dödssjuke mannen utropade: ”O, att jag finge komma i Hans närhet!” Det var ingen tid att förlora. Redan visade hans utmärglade kropp tecken till förfall. Han besvor sina vänner, att bära honom på en bår till Jesus. Med glädje villfor de hans begäran. Men så tät var folkskaran, som trängdes utanför huset, där Frälsaren var, att det var omöjligt för den sjuke mannen och hans vänner, att komma fram till Honom, eller ens att kunna höra Hans röst. –
Jesus undervisade i Simons hem. Enligt sin vana, satt lärjungarna tätt intill Honom. ”En dag när Jesus undervisade folket, satt där fariseer och laglärare som hade kommit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem.” De hade kommit dit som spioner, för att få något att anklaga Jesus för. Förutom dessa ämbetsmän trängdes en blandad hop – nitiska, vördnadsfulla, nyfikna och tvivlande. Olika nationer och samhällsklasser var företrädda. ”Och han hade Herrens kraft att bota.” Livets Ande var utgjuten över de församlade, men fariséerna och de lagkloka förnam ej dess närvaro. De hade ingen känsla av behov, och helbrägdagörelsen var ingenting för dem. ”Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort” (Lukasevangeliet 1:53).
Gång på gång sökte bärarna, att tränga sig fram genom mängden med den lame, men förgäves. Den sjuke mannen såg sig omkring med outsäglig ångest. Då den efterlängtade hjälpen var så nära, inte kunde han då ge upp hoppet! På hans begäran bar hans vänner honom upp på taket, bröt upp det och sänkte honom ned och lade honom vid Jesu fötter. Pratandet avbröts. Frälsaren såg ned i det sorgsna ansiktet, såg de bedjande ögonen fästade på Sig. Han förstod allt. Det var Han Själv, som dragit denna tvivlande och modlösa själ till Sig. Ännu medan den sjuke låg i sitt hem, hade Frälsaren väckt hans samvete. Då han ångrade sin synd och trodde på Jesu makt, att göra honom frisk, hade Frälsarens livgivande nåd fyllt hans längtande hjärta. Jesus hade sett den första gnistan av tro växa till förvissning om, att Han var syndares enda hjälp, och sett denna tro växa sig starkare vid varje nytt försök, att komma i Hans närhet.
Nu ljöd orden som musik i den sjukes öron: ”’Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.”
Ångestens börda föll från den sjuke mannens själ, förlåtelsens frid fyllde hans hjärta, och hans ansikte lyste. Hans fysiska smärtor hade upphört, och hela hans varelse var som förvandlad. Det obotligt lame var botad! Den skuldtyngde syndaren tillgiven!
Med barnslig trosvisshet tog han genom tron emot Jesu ord, det nya livets gåva. Han gjorde ej flera frågor, utan låg där i salig tystnad, alltför lycklig, för att säga något. Ett himmelskt ljus återspeglades i hans ansikte, och folket betraktade scenen med vördnadsfull bävan.
Jesus fäste Sina ögon på de skriftlärde, men de slog ned blicken och ryggade tillbaka. Han sade till dem:
”’Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.’ Sedan sade han till den lame: ’Stig upp, ta din bädd och gå hem!’”
Han, som blivit buren till Jesus på en bår, reste sig nu upp med en ynglings spänstighet och styrka. Det livgivande blodet strömmade genom hans ådror. Organen i hans kropp kom i funktion. Hälsans glöd efterträdde dödens blekhet. ”Genast reste han sig i allas åsyn, tog bädden som han legat på och gick hem, under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud, och de uppfylldes av fruktan och sade: ’Det vi har sett i dag är ofattbart.’”
O, vilken underbar kärlek Jesus visade! Han sänkte Sig ned, för att hela den syndbetungade och bedrövade! Den gudomlige sörjde med den lidande mänskligheten, men Han tröstade också! O, underbara kraft, som uppenbarades så här på människors barn! Vem kan tvivla på frälsningens budskap? Vem kan akta för intet en sådan barmhärtig Frälsares nåd och godhet!
Detta underverk hade den inverkan på folkskaran, att de, så att säga, såg himmelen öppen och härligheten från en högre värld uppenbarad. Då den botade mannen gick genom folkskaran, bärande sin bädd, som om den varit fjäderlätt, och prisande Gud, drog sig folket tillbaka, för att ge honom rum. De betraktade honom med vördnadsfulla blickar och sade viskande till varandra: ”Sådant har vi aldrig sett.”
Fariséerna stod mållösa av förvåning och förkrossade över sitt nederlag. De förstod, att här gavs det inget tillfälle för deras avundsjuka till att påverka folket. Det underbara verk, som utförts med denne sjuke man, vilken de överlämnat åt Guds vrede, hade gjort ett så djupt intryck på folket, att de skriftlärde för ögonblicket fullständigt kom i skymundan. Fariséerna såg, att Kristus hade en makt, som de tillskrivit Gud ensam, och likväl stod den stilla värdigheten i Hans sätt i skarp kontrast till deras eget, högmodiga uppträdande. De var förvirrade och förödmjukade. De upptäckte, men erkände ej, ett högre väsens närvaro. Ju starkare bevisen var för, att Jesus hade makt på jorden att förlåta synder, desto bestämdare förskansade de sig bakom sin otro. Från Simons hem, där den lame blivit botad, gick de bort, för att finna nya medel, genom vilka de skulle tysta ned Guds Son.
Kroppens sjukdomar, fastän elakartade och djupt rotade, botades genom Kristi makt, men själens sjukdomar fick ett fastare grepp om dessa, som blundade för ljuset. Spetälska och lamhet var ej så fruktansvärda som fanatism och otro.
Det blev stor glädje i den lames hem, då han återvände frisk och med lätthet bar den bår, på vilken han för endast några timmar sedan sakta burits bort från hemmet. Familjens medlemmar samlade sig omkring honom och fällde tårar av glädje. De kunde knappt tro sina ögon. Han stod framför dem i sin fulla mannakraft. Dessa armar, som de sett livlösa, reagerade snabbt på hans vilja. Musklerna, som varit slappa och blytunga, var nu spänstiga och starka. Han gick med lätta, men bestämda, steg. Glädje och hopp var skrivet i varje linje i hans ansikte, och ett uttryck av renhet och frid hade ersatt märken av synd och lidande.
Glada tacksägelser steg upp från detta hem, och Gud blev förhärligad genom Sonen, vilken gett den hopplöse nytt hopp och den kraftlöse ny styrka. Denne man och hans familj var redo, att ge sina liv åt Jesus. Intet tvivel skymde deras tro, ingen otro störde deras tillgivenhet för Honom, som fört ljuset till deras av sjukdom och synd fördystrade hem.