Grundat på Lukasevangeliet 24:13-33.
Sent på uppståndelsedagens eftermiddag var två av lärjungarna på väg till Emmaus, en liten by omkring tretton kilometer från Jerusalem. Dessa lärjungar hade inga framträdande platser i Kristi verk, men de var Hans hängivna efterföljare. De hade kommit till staden, för att fira Påsk och var synnerligen upprörda över de händelser, som nyligen timat eller inträffat. De hade hört morgonens nyheter om, att Kristi kropp hade blivit förflyttad och även uppgiften om kvinnorna, som hade sett änglar och mött Jesus. De återvände nu hem, för att få tid till eftertanke och bön. Sorgset fortsatte de sin kvällsvandring och talade om scenerna vid rättegången och korsfästelsen. Aldrig tidigare hade de varit så ytterligt missmodiga. Utan hopp och svaga i tron, vandrade de i skuggan av korset.
De hade inte kommit långt på sin vandring, förrän en främling förenade Sig med dem, men de var så försänkta i sorg och missmod, att de inte iakttog Honom närmare. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck åt sina hjärtans tankar. De talade om den undervisning Jesus hade gett, vars innebörd de tycktes oförmögna att förstå. Då de talade om de händelser, som ägt rum, längtade Jesus efter, att kunna trösta dem. Han hade sett deras sorg, Han förstod deras strid och de förvirrade tankar, som kom dem att undra: Kunde denne man, som hade utlämnat Sig Själv till denna förnedring, vara Kristus? De kunde inte lägga band på sina känslor, utan grät. Jesus visste, att deras hjärtan var knutna till Honom med kärlekens band, och Han längtade efter, att torka bort deras tårar och tillföra deras hjärtan glädje och fröjd. Men Han måste först ge dem en lärdom, som de aldrig skulle glömma.
”’Vad är det ni samtalar om?’” – Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till Honom: ”’Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?’”
De talade med Honom om sina missräkningar med hänsyn till Mästaren, ”en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket”, men vilken ”våra överstepräster och rådsmedlemmar”, sade de, ”utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa.” Med av missräkning nedtyngda hjärtan och med darrande läppar tillade de: ”Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel. Till allt detta kommer att han redan har låtit den tredje dagen gå, sedan detta skedde.”
Underligt nog mindes lärjungarna inte Jesu ord, ej heller hade de uppfattat, att Han hade förutsagt de händelser, som skulle inträffa. De hade inte förstått, att den sista delen av Hans förutsägelse skulle uppfyllas lika säkert som den första, nämligen att Han skulle uppstå på tredje dagen igen. Det var just den delen de borde ha kommit ihåg. Prästerna och rådsherrarna hade inte glömt det. ”Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen, samlades översteprästerna och fariséerna hos Pilatus och sade: ’Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå” {Matteusevangeliet 27:62-63} Men lärjungarna kom inte ihåg dessa ord.
Då sade Jesus till dem: ”’Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?’”
Lärjungarna undrade över, vem denne främling kunde vara och hur Han kunde genomskåda deras själars innersta djup och tala med ett sådant allvar, med en sådan ömhet och sympati och därtill så hoppfullt. För första gången, sedan Jesus förråddes, började hoppet att gry för dem. Ofta såg de allvarligt på sitt sällskap och tänkte, att Han valde just de ord, som Jesus skulle ha valt. Deras hjärtan fylldes med häpen undran och började, att klappa i glad förväntan.
Kristus gick igenom Skrifterna angående allt, som var sagt om Honom och började med Mose – begynnelsen av den bibliska historien. Om Han genast hade gett Sig tillkänna för dem, skulle deras hjärtan ha blivit tillfredsställda. De skulle då, i sin glädjes fullhet, ej ha hungrat efter något mera. Men det var nödvändigt för dem, att förstå de vittnesbörd, som avbilder och profetior i Gamla Testamentet hade burit om Honom. På dessa måste deras tro byggas. Kristus utförde inte något underverk, för att övertyga dem; det var Hans första uppgift, att förklara Skrifterna. De hade i Hans död sett alla sina förhoppningar grusade. Nu visade Han från profeternas Skrifter, att i dem låg det starkaste beviset för deras tro.
I denna Skriftförklaring framhöll Jesus betydelsen av Gamla Testamentet som ett vittne om Hans uppdrag. Många, som bekänner sig vara kristna, förkastar nu Gamla Testamentet och påstår, att vi inte längre har användning för det. Men så lärde inte Kristus. Han värderade Guds ord i Gamla Testamentets Skrifter så högt, att Han vid ett tillfälle sade: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda’” (Lukasevangeliet 16:31).
Det är Kristi röst, som talar genom patriarkerna och profeterna från Adams dagar ända till de avslutande händelserna i världens historia. Frälsaren uppenbaras i Gamla Testamentet lika klart och tydligt, som i det Nya. Det är ljuset från det profetiska förflutna, som låter Kristi liv och lära i Nya Testamentet framstå i all sin skönhet och klarhet. Kristi underverk är bevis för Hans gudomliga natur, men ett ändå starkare bevis för att Han är världens Återlösare, finner vi, genom att jämföra Gamla Testamentets profetior med Nya Testamentets berättelser.
Med ledning av profetiorna gav Kristus Sina lärjungar en rätt uppfattning av, vad Han skulle bli för mänskligheten. Deras väntan på en Messias, som skulle inta sin tron och hävda sin kungliga makt enligt människornas önskningar, hade varit missriktad. Den stod i strid med en rätt uppskattning av det förhållandet, att Han lämnade den högsta ställning någon kunde inneha och intog den lägsta. Kristus ville, att Hans lärjungar skulle få en verklig och sann uppfattning i varje detalj. De måste förstå, så långt möjligt var, vad den lidandeskalk innebar, som varit iskänkt åt Honom. Han visade dem, att den fruktansvärda strid, som de nu ej kunde förstå, var uppfyllelsen av förbundet, som slöts före världens grundläggning. Kristus måste dö, såsom överträdare av lagen måste göra, om de fortsätter i sin synd. Allt detta måste ske, men det skulle inte sluta med nederlag, utan i en härlig, evig seger. Jesus talade om för dem, att varje ansträngning måste göras, för att frälsa världen från synden. Hans efterföljare måste leva, som Han gjorde, och verka, som Han verkade – intensivt och outtröttligt.
Så samtalade Kristus med Sina lärjungar och öppnade deras sinnen, så att de skulle kunna förstå Skrifterna. Lärjungarna var trötta, men samtalet stannade ej av. Levande och trosvissa var de ord de fick ta emot av Frälsaren. Men ännu var deras ögon tillslutna. Då Han talade om Jerusalems omstörtande, såg de på den dömda staden under tårar. De hade fortfarande ingen aning om, vem deras medvandrare var. De förstod ej, att föremålet för deras samtal vandrade vid deras sida, ty Kristus talade om Sig Själv, som om Han vore en annan person. De trodde, att Han var en av dessa, som hade besökt den stora högtiden och nu var på hemresa. Han gick lika försiktigt som de över bergsstigens vassa stenar och stannade, då de stannade, för att vila. Så fortsatte de vägen fram, medan Han, som snart skulle inta Sin plats vid Faderns högra sida och som kunde säga: ”’Jag har fått all makt i himlen och på jorden” (Matteusevangeliet 28:18), vandrade vid deras sida.
Under färden hade solen gått ned, och innan vandrarna hade nått sin bestämmelseort, hade arbetarna på fälten återvänt efter dagens arbete. Då lärjungarna skulle träda in i sitt hem, låtsades främlingen, att Han ville fortsätta Sin färd. Men lärjungarna kände sig dragna till Honom. Deras själar hungrade efter, att få höra mera från Honom.
”’Stanna kvar hos oss!”, sade de. Han tycktes inte vilja ta emot deras inbjudan, men de upprepade den enträget och tillade övertalande: ”Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.’” Jesus villfor eller gick med på deras begäran och ”stannade hos dem.”
Om lärjungarna inte hade varit så enträgna med sin inbjudan, skulle de inte ha fått reda på, att deras färdkamrat var deras uppståndne Herre. Kristus tvingar inte Sitt sällskap på någon. Han är intresserad av dem, som behöver Honom. Med glädje vill Han träda in i det enklaste hem och hälsa den ringaste varelse. Men om människorna är så likgiltiga, att de inte skänker den himmelske gästen en tanke, eller om de inte ivrigt ber Honom, att stanna hos dem, fortsätter Han. Härigenom gör många en stor förlust. De känner inte Kristus mera, än de lärjungar gjorde, som vandrade med Honom på vägen.
Den enkla aftonmåltiden av bröd är snart tillredd. Den sätts framför gästen, som har tagit plats vid huvudändan av bordet. Nu sträcker Han ut Sina händer välsignande över brödet. Lärjungarna rycker till av häpnad. Deras sällskap sträcker ut Sina händer på samma sätt, som deras Mästare brukade göra. De iakttar Honom på nytt och ser märkena efter spikarna i Hans händer. Båda utropar på en gång: – Det är Herren Jesus. Han har uppstått från de döda!
De reser sig upp, för att kasta sig ned för Hans fötter och tillber Honom, men Han har försvunnit ur deras åsyn. De ser på platsen, som Den intagit, vilken nyligen hade legat i Sin grav, och de säger till varandra: ”’Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?’”
Med denna glada nyhet i hjärtat kan de emellertid inte sitta kvar och endast samtala med varandra. Hunger och trötthet är försvunna. De lämnar måltiden, utan att ha förtärt något, och uppfyllda av glädje, går de samma väg tillbaka igen, som de kommit, för att skyndsamt förkunna nyheten för lärjungarna i staden. Vissa delar av vägen är tämligen riskfyllda, men de klättrar över de branta ställena och slinter på de hala klipporna. De ser inte, de vet inte, att de har Hans beskydd, som har vandrat vägen tillsammans med dem. Med sina pilgrimsstavar i händerna skyndar de fram, som om de struntade i vägens faror. De förlorar vägen i mörkret, men finner den igen. Ömsom springande och ömsom snubblande, skyndar de framåt. Deras osedde Följeslagare är tätt vid deras sida hela vägen.
Natten är mörk, men Rättfärdighetens Sol lyser över dem. Deras hjärtan klappar av fröjd. De tycks vara i en annan värld. Kristus är en levande Frälsare! De sörjer inte över Honom som över en död. Kristus är uppstånden! Gång på gång upprepar de detta. Det är ett budskap de för med sig till de sörjande. De måste berätta för dem om vandringen till Emmaus. De måste tala om Honom, som vandrade med dem på vägen. De för med sig det största budskap, som någonsin förkunnats för världen: Ett gott och glatt budskap, på vilket mänsklighetens hopp grundas för tid och evighet.