"Då sade jag: 'Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.'" - Jesaja 6:5. -
Då profeten Jesaja såg Herrens härlighet, blev han förbluffad, samtidigt som han kände sig överväligad av sin egen svaghet och ovärdighet, varvid han ropade: "'Ve mig, jag förgås! . . . "
Jesaja hade fördömt andras synder; nu insåg han sig stå under samma förkastelsedom, som han hade varnat andra för. Han var tillfreds med en kall och livlös ceremoni i sin gudsdyrkan. Han visste inte om detta, förrän han fick visdom från Herren. Hur obetydliga tedde sig inte hans visdom och talenter, då han betraktade helgedomens okränkbarhet och majestät. . . . Hans självsyn kunde uttryckas på aposteln Paulus' språk: "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" Romarbrevet 7:24. . . .
"Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: 'När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.'" Jesaja 6:6-7.
Synen, som Jesaja fick, framställer Guds folks tillstånd i de yttersta dagarna. De har förmånen, att se i tro det verk, som skrider framåt i den himmelska helgedomen. . . . . I det, att de skådar i tro in i det allra heligaste, och ser Kristi arbete i den himmelska helgedomen, blir de varse, att de är ett folk med orena läppar – ett folk, vars läppar ofta har talat tomma ord, och vars talenter och förmågor inte har helgats och använts till Guds ära. Förvisso bör de känna förtvivlan, när de möter sin egen svaghet och ovärdighet och jämför denna uselhet med Kristi härliga karaktärs renhet och älsklighet. Men om de, liksom Jesaja, vill ta emot det intryck, som Herren önskar att göra på deras hjärtan, kommer de att ödmjuka sina själar inför Gud - det finns hopp för dem. Löftets regnbåge är välvd över tronen, och arbetet, som utfördes för Jesaja, kommer att utföras för dem.