"Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand." - Jesaja 41:10. -
Det gick inte lång tid efter 1844, förrän jag fick min första syn. Jag besökte en kär syster i Kristus, vars hjärta var knutet till mitt; fem av oss, alla kvinnor, knäböjde stilla vid familjealtaret. Medan vi bad, kom Guds kraft över mig, som jag aldrig hade märkt den förr. Det var, som om jag blev omgiven av ljus, och blev lyft högre och högre från jorden. Jag vände mig om, för att se adventfolket i världen, men kunde inte finna dem. Så sade en röst till mig: "Titta igen, och se litet högre upp." Här öppnade jag ögonen och såg en rak och smal stig, dragen högt ovanför världen. På denna stig gick adventfolket mot staden. . . .
Jag berättade om denna syn för de troende. . . , som var helt klara över, att den kommit från Gud. Herrens Ande var med vittnesbördet, och evighetens högtidlighet vilade över oss. En outsäglig vördnad fyllde mig, att jag, så ung och svag, skulle väljas till, att vara det redskap, som Gud skulle ge ljus till Sitt folk genom. . . .
I en annan syn, som följde på den första, visades jag de prövningar, som jag måste gå igenom, och att det var min plikt, att gå och berätta för andra, vad Gud hade uppenbarat för mig. . . .
Jag bad allvarligt i flera dagar, och långt ut på nätterna, att denna börda måtte avlägsnas från mig och läggas på en annan, som bättre kunde bära den. Men pliktens ljus förblev det samma.
Min Frälsare förklarade, att jag skulle vara Hans budbärerska. "Ditt arbete", instruerade Han mig, "är att frambära Mitt Ord. . . . Min Ande och Min kraft skall vara med Dig. . . . Det är Herren, som ger budskapen."
Jag skriver inte . . . . för att blott uttrycka mina egna tankar. De är, vad Gud har öppnat för mig i vision – dyrbara ljusstrålar, som skiner från tronen.