Från "The Review and Herald", 28 juli 1874.
Jesus var inte lika gynnsamt utrustad för att möta Satans frestelser i ödemarken som Adam var, då han frestades i Edens lustgård. Guds Son nedlät sig själv till att ikläda sig människans natur efter att människorna hade varit borta från Edens lustgård i fyra tusen år, och lika länge från den ursprungliga renheten och rättskaffenheten. I århundraden hade synden satt sina djupa spår, och fysiskt, mentalt och moraliskt avfall präglade den mänskliga familjen.
När Adam angreps av frestaren i Edens lustgård, fanns det inte något spår av synd hos honom. Han stod inför Gud stark och fullkomlig. Alla förmågor och anlag var harmoniskt utvecklade.
Genom frestelsen i ödemarken tog Jesus Adams plats för att segra där denne hade sviktat. I syndarens ställe fick Kristus här övertaget fyra tusen år efter att Adam hade vänt ryggen åt sitt hem i Edens lustgård. Skild från Guds närvaro hade människorna generation efter generation kommit allt längre bort från den ursprungliga renhet, visdom och kunskap som Adam hade i Edens lustgård. Jesus bar människornas synd och skröplighet som den varvid den tidpunkt då han kom till jorden för att hjälpa dem. I stället för mänskligheten skulle han stå emot Satans frestelser på alla de punkter där han angriper.
Adam var omgiven av allt som hjärtat kunde begära. Han saknade ingenting. Det fanns ingen synd och inget tecken på förfall i det vackra Eden. Guds änglar samtalade fritt och vänligt med de båda människorna. Glada fåglar sjöng Skaparens pris. Djuren lekte fredligt omkring Adam och Eva och var alltid lydiga. Adam stod i sin mandoms fulla styrka som det ädlaste av skaparverket. Han bar Guds bild och var obetydligt ringare än änglarna.
Kristus - den andre Adam
Hur annorlunda är inte de omständigheter som gällde för den andre Adam, som han drar ut i ödemarken för att ensam och utan hjälp ta upp kampen mot Satan! Efter fallet avtog människorna när det gällde storlek och fysisk styrka, och moraliskt sjönk de allt lägre fram till tiden för Kristi ankomst till världen. För att kunna hjälpa fallna människor, måste Jesus nå fram till dem där de befann sig. Han tog mänsklig natur och fick del av deras skröplighet och degeneration. Han som inte visste av synd, blev gjord till synd för oss. Han förnedrade sig själv till det lägsta djupet av mänskligt elände, för att han skulle kunna nå fram till människorna och lyfta dem upp från den förnedring som synden hade fört dem in i.
"Ty när Gud för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning." (Hebr. 2:10).
"Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svaghter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd." (Hebr. 4:15).
Satan hade motarbetat Guds styrelsesätt sedan han startade upproret. Den seger han vann då han frestade Adam och Eva och förde synden in i världen, hade gjort denna ärkefiende övermodig. Inför himlens änglar skröt han stolt över att Kristus som människa skulle vara den svagaste, och att han själv då skulle besegra honom. Han skröt över att Adam och Eva i Edens lustgård inte hade kunnat stå emot hans frestelser när han appellerade till deras aptit. Med samma medel - aptit och begär - hade han besegrat människorna som levde före syndafloden. Genom aptiten besegrade han israeliterna. Han sade hånfullt, att till och med då Guds Son var med Mose och Josua, kunde han inte stå emot Satans makt när han skulle leda sitt utvalda folk in i Kanaan, för nästan alla som lämnade Egypten, dog i ödemarken. Till och med den ödmjuke Mose hade han frestat till att själv ta åt sig den ära som tillhörde Gud. David och Salomo, som hade blivit särskilt välsignade av Gud, hade han lockat till synd och till att dra över sig Guds missnöje med hjälp av aptit och lidelser. Och han skröt över att han nog skulle klara av att hindra Guds plan för att frälsa människorna genom Jesus Kristus.
I frestelsens ödemark var Jesus utan mat i fyrtio dagar. Mose hade av särskilda anledningar varit utan mat lika länge, men han hade inte känt sig hungrig. Han frestades och plågades inte av någon listig och mäktig fiende, som Guds Son. Mose var då upphöjd över mänskliga behov. På ett särskilt sätt styrktes han genom Guds härlighet som omgav honom.
Syndens verkningar på människan
Satan hade varit så framgångsrik då han bedrog Guds änglar och frestade Adam, att han ansåg att han skulle klara av att besegra också Kristus när han nedlät sig till att bli människa. Med stor självtillfredsställelse betraktade han resultatet av sina frestelser och den ständigt ökande omfattningen av synd och överträdelser av Guds lag i mer än fyra tusen år. Han hade fört med sig fördärv över Adam och Eva och fört synden in i världen, och han hade fört otaliga människor i alla generationer, länder och samhällsläger i fördärvet. Han hade till den grad haft kontroll över städer och folk att Gud till sist var tvungen att förstöra dem genom eld, vatten, jordskalv, krig, hungersnöd och pest. Genom list och outtröttliga ansträngningar hade han fått kontrollen över deras aptit och väckt lidelser i så förfärlig grad att han nästan lyckades utplåna Guds bild i människan. Deras fysiska och moraliska värde fördärvades i stor utsträckning, och deras karaktär och fysik liknade högst obetydligt de fullkomliga människornas i Edens lustgård.
Då Kristus kom första gången, hade Satan förvandlat människorna från en urspungligen upphöjd renhet, och hade därmed skymt det fina guldet med synd. Människan som hade skapats till att vara herre i Edens lustgård, hade han förvandlat till en jordbunden slav som stönade under syndens förbannelse. Den härliga strålkrans, som Gud hade gett den syndfrie Adam, försvann efter syndafallet. Guds härliga ljus kunde inte dölja synd och olydnad. I stället för sundhet och rika välsignelser kom fattigdom, sjukdom och lidelser av alla slag. Detta var den lott som Adams efterföljare mötte.
Genom sin förmåga att bedra hade Satan genom tom filosofi lett människorna till att tvivla på och till sist vägra att tro att det fanns en Gud och att han kunde uppenbara sig. Han kunde se ut över en värld full av moraliskt förfall, och en mänsklighet som var utsatt för vrede från en Gud som måste straffa synd. Han var full av djävulsk triumf över att han hade lyckats mörklägga så många människors livsväg och få dem att överträda Guds lag. Han gjorde synden tilltalande för att kunna fördärva många.
Men hans mest framgångsrika plan för att bedra människor har varit att dölja sin verkliga avsikt och sin sanna karaktär. Detta gör han genom att ge sig ut för att vara mänsklighetens sanne vän och välgörare. Han får människorna att tro att det inte är någon upprorsmakare, att det inte finns någon farlig fiende de måste vara på vakt mot, och att det bara är övertro att det finns en personlig djävul. Genom att dölja sin existens klarar han att få kontroll över många människor. På samma sätt som han försökte bedra Kristus, inbillar han dem att han är en ängel från himlen som bara vill människorna väl. Folk är så förblindade av synd att de inte kan genomskåda Satans bedrägeri, och de ärar honom som om han var en ängel från himlen, samtidigt som han är i färd med att leda dem till evig förtappelse. - "The Review and Herald", 28 juli 1874.