(Från "The Youth's Instructor", 11 aug. 1898.)
När Kristus på korset utropade: "Det är fullbordat." (Joh. 19:30), kom det ett stort jordskalv som öppnade gravarna för många av dem som hade varit trofasta och lojala och vittnat mot all ond verksomhet, och hade upphöjt Härskarornas Gud. Då livgivaren kom fram ur graven och förkunnade: "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh. 11:25), kallade honom dessa heliga fram ur graven. Medan de levde, hade de oförfärat vittnat om sanningen, och nu skulle de vara vittnen för honom som hade uppväckt från de döda. De skulle inte längre vara Satans fångar, ty Kristus hade återlöst dem och fört dem upp ur graven som den första skörden, för att de skulle vara med honom där han var, och aldrig mer uppleva död och sorg.
Medan Kristus utförde sin tjänst här nere, hade han väckt upp döda. Han hade väckt upp änkans son i Nain, Jairi dotter och Lasarus, men de hade inte gjorts odödliga. Sedan de hade väckts upp var de i fortsättningen underlagda döden. Men de som kom fram ur graven då Kristus stod upp, väcktes upp till evigt liv. De var de många heliga som steg upp tillsammans med honom som tecken på hans seger över död och grav.
Efter uppståndelsen visade sig inte Kristus för andra än sina efterföljare, men det saknades inte vittnesbörd om hans uppståndelse. De som uppväckts tillsammans med Kristus, "visade sig för många." (Matt. 27:53). De förkunnade att Kristus hade uppstått ur graven, och att de hade uppstått tillsammans med honom. De vittnade i staden om uppfyllelsen av profetens ord: "Dina döda skall bli levande, mina dödas kroppar skall uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, ty din dagg är ljusets dagg, och jorden skall ge igen de avsomnade." (Jes. 26:19). Dessa heliga kunde dementera den lögn som de romerska soldaterna hade fått betalt för att sprida: att lärjungarna på natten hade stulit liket. Dessa vittnen kunde de inte förmå att tiga.
Kristus var den förste av frukterna bland dem som hade somnat in. Det var till Guds ära som livets furste skulle vara den förste av frukterna, motbilden till den kärve som skulle viftas. "Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild. För att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder." (Rom. 8:29). Denna symboliska ceremoni, som var en förebild för Jesu uppståndelse, hade judarna firat i tusen år. När säden började mogna, samlades det i en kärve. När folket drog upp till Jerusalem, lades kärven fram inför Herren som ett tackoffer. Folket skulle vifta med kärven inför Herren och på det sättet hylla honom som skördens herre. Efter denna ceremoni kunde skörden påbörjas. (Se 3 Mos. 23:9 – 11)
Så skulle de som uppväckts föras fram inför universet som en pant på att alla som tror på Jesus som sin personlige frälsare, skulle uppstå. Samma makt som uppväckte Jesus från de döda, skall också uppväcka hans församling och förhärliga den med Kristus som hans brud. Den skall förhärligas över alla makter och myndigheter och över alla namn som kan nämnas, inte bara i den här världen, utan också i den kommande. De heliga som sover i graven, kommer att få uppleva en härlig seger på uppståndelsens morgon. Satans triumf kommer att ta slut, medan Kristus kommer att triumfera i härlighet och ära. Livgivaren kommer att ge odödlighet till alla som kommer fram ur graven.
Kristi himmelsfärd
Frälsarens uppgift på jorden hade fullförts, och tiden hade kommit för honom att vända tillbaka till sitt himmelska hem. "Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, skildes han från dem och blev upptageÄn en n till himlen." (Luk. 24:50 - 51).
Kristus välsignar sina lärjungar medan han tas upp, och en sky av änglar omger honom. Han har med sig de många som har varit Satans fångar, och skall själv föra dem fram inför Fadern som den första skörden av dem som sover. De är ett bevis för att han har segrat över död och grav. Vid portarna till Guds stad väntar en otalig änglaskara. Medan de närmar sig, ropar de änglar som ledsagar honom, jublande till dem som väntar: "Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in." Och då svarar änglarna som väntar: "Vem är denne ärans koning? Det är HERREN, stark och väldig, HERREN, väldig i strid. Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, så att ärans konung kan tåga in."
Än en gång frågar änglarna som väntar: "Vem är denne ärans konung?" Och de änglar som ledsager honom, sjunger på nytt: "Det är Herren, härskarornas Gud. Han är ärans konung." (Psalm 24:7 - 10). Så öppnas portarna på vid gavel, och änglaskaran tågar in.
Där finns tronen, och runt omkring den är löftets regnbåge. Där är serafer och keruber. Änglarna omringar Kristus, men han vinkar dem åt sidan. Han går in till sin Far. Han pekar på sin segerstrofé, motbilden till honom själv, kärven som skulle viftas, de som uppväcktes tillsammans med honom, representanterna för de dödens fångar som skall komma fram ur sina gravar när basunen ljuder. Han går bort till Fadern, och om det är glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig, så låt fantasin försöka föreställa sig denna scen. Kristus säger: Far, det är fullbordat. Jag har gjort din vilja, min Gud. Jag har fullgjort frälsningsverket. Om rättfärdigheten är fullbordad, då vill jag "att där jag är, där skall också de som du har gett mig, vara med mig." (Joh. 17:24). Och Guds röst hörs, rättfärdigheten är fullbordad, Satan är besegrad. Rättfärdighet och frid har kysst varandra. (Psalm 85:10). Faderns armar omsluter Sonen, och han säger: "Alla Guds änglar skall tillbe honom." (Hebr. 1:6). - "The Youth's Instructor", 11 aug. 1898.