Från "Notebook Leaflets", Christian Experience, nr. 9.
Varför detta lidande.
Sent på året 1891 reste Ellen White till Australien efter uppmaning från Generalkonferensen. Hon skulle hjälpa till med att stärka det nyligen etablerade arbetet där. Vistelsen där varade nio år. Kort tid efter sin ankomst drabbades hon av en långvarig och smärtsam sjukdom. De följande avsnitten berättar om hennes själsstyrka under detta lidande. Lägg märke vad hon lärde sig av denna erfarenhet.
Vid varje postavgång har jag sänt mellan en och tvåhundra manuskriptsidor. Det mesta av detta har skrivits antingen som nu när jag fått stöd av putor i sängen, halvliggande och halvsittande. Eller också har jag stöttats då jag suttit i en obekväm stol.
Jag har svåra smärtor i höften och i nedre delen av ryggraden när jag sitter. Om det hade funnits lika behagliga stolar i det här landet (Australien) som ni har på sanatoriet, skulle jag genast ha skaffat en sådan, även om den skulle ha kostat trettio dollar. ... Det är mycket tröttsamt för mig att sitta i upprätt ställning och ändå hålla modet uppe. Jag måste hålla det uppe genom att luta mig halvt tillbaka mot putorna i stolen. Sådan är min situation just nu.
Men jag är inte på något sätt modlös. Jag känner att jag hålls uppe varje dag. Under de långa, slitsamma nattliga timmarna när det har varit omöjligt för mig att sova, har jag använt mycket tid till bön. När varje nerv verkar att skrika av smärta, och det kändes som om jag skulle förlora förståndet, kom Kristi frid in i mitt hjärta i en så hög grad att jag fylldes av tacksamhet och tacksägelse. Jag vet att Jesus älskar mig och jag älskar Jesus. En del nätter har jag sovit tre timmar, några få nätter fyra timmar, och under större delen av tiden endast två. I mörkret under dessa långa australiska nätter förefaller trots detta allt att vara ljust omkring mig, och jag gläder mig över en härlig gemenskap med Gud.
När jag först hamnade i detta hjälplösa tillstånd, beklagade jag djupt att jag hade gjort denna långa resa över havet. Varför hade jag inte stannat kvar i Amerika? Varför hade jag till ett så högt pris kommit till detta landet? Ständigt på nytt kunde jag ha begravt mitt ansikte i bäddutrustningen och släppt loss tårarna. Men jag hängav mig inte längre åt lyxen att gråta.
Jag sade till mig själv: Ellen White, vad menar du med detta?
Kom du inte till Australien för att du kände det som din plikt att resa dit där samfundet fann att det var bäst för dig att resa? Har inte det alltid varit din livsstil?"
Jag svarade "Jo."
"Varför känner du dig då nästan övergiven och modlös? Är inte det något som fienden åstadkommer?"
Jag sade: "Jag tror nog det."
Jag torkade tårarna så fort som möjligt och sade:
"Det räcker.
Jag vill inte längre se på den mörka sidan av saken. Om jag skall leva eller dö, så låter jag honom som dog för mig, bevara min själ."
Jag trodde att Herren då skulle ställa allting till rätta, och under dessa åtta månader medan jag var hjälplös, har jag inte varit modlös eller tvivlande. Jag ser nu på den saken som en del av Guds stora plan till det bästa för hans folk i det här landet, för dem i Amerika och också för mitt eget goda. Jag kan inte förklara varför eller på vilket sätt, men jag tror det. Och jag är lycklig mitt i min smärta. Jag kan lita på min himmelske Far. Jag vill inte tvivla på hans kärlek. Jag har en beskyddare som vakar över mig dag och natt. Jag prisar Herren. Lovprisning av honom finns på mina läppar, för den kommer från ett hjärta som är fullt av tacksamhet. - Brev 18 a, 1892.