Anteckningar ur brev och dagböcker
Den 15. juli, 1892. – Den här veckan har jag kunnat inleda skrivandet om Kristi liv. Oh, hur otillräcklig och ur stånd jag är till, att uttrycka de ting, som brinner i min själ beträffande Kristi uppdrag! Jag vågade knappt sätta igång med arbetet. Det är på det hela så omfattande. Och vad skall jag säga, och vad skall jag låta vara osagt? Jag ligger vaken om nätterna bedjande till Herren om, att den Helige Ande måtte komma över mig, och vara hos mig. . . .
Jag träder skälvande fram inför Gud. Jag vet inte, hur jag i tal eller med penna skall behandla det stora ämnet om försoningsoffret. Jag vet inte, hur ämnena skall läggas fram med den levande kraft de yppats för mig. Jag darrar, därför att jag riskerar att förklena den stora frälsningsplanen med billiga ord. Jag böjer min själ i fruktan och aktning inför Gud och säger: "Vem räcker till för detta?" {Andra Korintierbrevet 2:16.} – Brev 40, 1892.
Den 23. Maj, 1893. – Det är mulet och regn i luften denna förmiddag. Jag har skrivit om Kristi liv sedan klockan fyra. Oh, om den Helige Ande bara ville vila och förbli över mig, så att min penna kunde finna de ord, som skulle vidarebefordra det ljus, som Herren i Sin stora nåd och kärlek har varit god nog att ge (116) mig! – Manuskript 80, 1893.
Den 15. juni, 1893 – Jag är angelägen om, att få ut boken om Kristi liv. Marian [Davis] specificerar kapitlen och ämnena för mig, som jag inte ser behöver skrivas om. Kanhända jag kommer att se mera ljus i dem. Dessa tänker jag dock inte beröra, såvida inte Herrens Ande leder mig. Byggandet av ett torn, kungars krig, det bryr mig inte, men väl sådant som Kristi liv, Hans karaktär framställande Fadern, liknelserna vi alla behöver förstå och omsätta i praktiken, detta tänker jag uppehålla mig vid. – Brev 131, 1893.
Den 2. juli, 1893 – Jag skriver något var dag om Kristi liv. Ett kapitel väcker mina tankar om andra ämnen, så att jag har flera kladdblock, som jag skriver i. Jag törs knappt nog sända manuskript med den unge Linden, av fruktan för att de går förlorade, och jag önskar att få mera tid till bestämda ämnen. – Brev 132, 1893. (Skrivet från Nya Zeeland.)
Den 7. juli, 1883. – Jag har skrivit något om det till Er i alla de forsändelser, vi skickat till . . . [Amerika], och då bror Linden kom, sände jag Er ett brev och manuskript . . . med något om Kristi liv. . . . Det om Kristi liv kan användas till artiklar i tidningen. – Brev 133, 1893.
Slutet på 1894 – Det har under rådslag beslutats, att jag skall skriva om Kristi liv; men hur förbättra det, som redan författats härom? Jag tillskyndas och anmodas med frågor och beskrivningar av tingens sanna tillstånd här och där. . . .
Jag har knappt gjort något om Kristi liv, och har ofta måst ta Marian till hjälp, oaktat arbetet med Kristi liv, som hon måste göra under stora vanskligheter, varvid hon samlat litet här och litet där från alla mina skrifter, för att arrangera det så gott hon kan. Men hon är en god arbetskraft, nu behöver jag bara känna mig fri till, att ägna detta arbete min odelade uppmärksamhet. Hennes sinne har utbildats och tränats för detta verk; och nu menar jag, som jag har menat några hundra gånger, att jag efter avslutad korrespondens [med Amerika] skall förmå, att ta tag i Kristi (117) liv och sätta igång med det, om Herren vill. – Brev 55, 1894
Den 25. oktober, 1894 – Marian arbetar under de svåraste förhållanden. Jag finner endast litet tid till att skriva om Kristi liv. Jag får hela tiden brev, som kräver svar, och jag törs inte försumma viktiga saker, som jag uppmärksammas på. Så är det församlingar, som skall besökas, privata vittnesbörd att skriva och många andra ting att ge sig i kast med, som betungar mig och upptar min tid. Marian tar glupskt hand om alla de brev jag skriver till andra, för att finna meningar, som hon kan använda i Kristi liv. Hon har samlat allt, som har något att göra med Kristi lärdomar till Sina lärjungar, från alla möjliga källor. När lägermötet är över, som är ett synnerligen viktigt möte, skall jag finna en plats, som låter mig skriva om Kristi liv. . . . .
Der är mycket att göra i församlingarna, och jag kan inte bidra till att upprätthålla intresset och samtidigt uträtta det andra arbetet, som är nödvändigt för mig, utan att bli så betungad, att jag inte kan ägna min kraft åt att skriva om Kristi liv. Jag är allvarligt rådvill om, vad som är min uppgift. . . .
Jag har nästan bestämt mig för… att ägna all min tid åt, att skriva de böcker, som borde framtas utan ytterligare försening. Jag skulle vilja skriva om Kristi liv, om kristen återhållsamhet [Hälsa för Hela Människan], och förbereda Vittnesbörd nr. 34 [band 6], för detta är det stort behov av. Jag måste upphöra med, att skriva så mycket i tidskrifterna, och låta Review and Herald, The Signs of the Times, och alla andra tidningar utkomma utan artiklar från min penna detta år.
Alla artiklar, som utkommer med min underskrift, är färska och nya skrifter från min penna. Jag sörjer över, att jag inte får mera hjälp med litteraturen. Jag har verkligen stort behov av detta slags hjälp. Fanny [Bolton] skulle gott kunna bistå mig mera med bokarbetet, om hon inte hade så många artiklar att alstra åt våra tidningar, och så många brev och vittnesbörd att redigera, för att tillmötesgå kraven från min korrespondens och folks (118) behov.
Det är till ingen mening, att vänta sig något från Marian [Davis], innan boken om Kristi liv är klar. Jag skulle önska, att jag kunde uppdriva en annan klok medarbetare, som kunde betros med materialets förberedelse inför tryckning. En sådan medarbetare skulle vara av stort värde för mig. Men frågan är: Var skall jag finna en sådan? Min hjärna är trött under en stor del av tiden. Jag skriver många sidor före frukost. Jag kliver upp klockan två, tre och fyra om morgonen. . . .
Du vet, att hela min grundtanke, både i predikstolen och privat, genom röst och penna, kretsar kring Kristi liv. Hittills har nästan allt jag har skrivit beträffande detta ämne, författats under andras nattsömn. – Brev 41, 1895.
Den 6. juni, 1896 – Det, som är heligt och upphöjt i den himmelska världen, törs jag knappt nog beskriva. Ofta lägger jag ned pennan och utbrister: Omöjligt, omöjligt för begränsade människor att gripa eviga sanningar, och djupa, heliga grundsatser, och uttrycka deras levande innebörd. Jag står här ovetande och hjälplös. Omfattande tankeströmmar tar mig helt i besittning, och jag lägger ned pennan och säger: O Herre, jag är begränsad, jag är svag, och jag är simpel samt okunnig; Dina stora och heliga uppenbarelser kan jag aldrig finna ett språk till att uttrycka.
Mina ord tycks otillräckliga. Jag blir förtvivlad över min oförmåga, att uttrycka den sanning, som Gud har gjort känd om Sin stora frälsning, vilken lagt beslag på Hans odelade uppmärksamhet gällande den Allmäktiges enfödde Son. Sanningar, som skall hålla genom tid och evigheter, den stora förlösningsplanen, som kostat så mycket för människosläktets frälsning, att framvisa för dem ett liv, som mäter sig med Guds liv – dessa sanninger är för stora, djupa och heliga, för att människoord eller en människopenna skall kunna uttrycka dem. – Manuskript 23, 1896.
Den 29. juli, 1897 – Jag vaknar halv tre, och sänder mina böner till Gud i Jesu namn. Min fysiska styrka är begränsad; mitt huvud är inte smärtfritt; mitt vänsteröga besvärar mig. Jag skriver om Kristi liv, som jag (119) har arbetat så mycket på. Jag glömmer, att andas som jag bör. Jag mäktar inte med de många känslor, som kommer över mig, när jag tänker på, vad Kristus har lidit i vår värld. – Manuskript 70, 1897.
Den 16. juli, 1896 – Manuskriptet till "Kristi Liv" skall precis sändas till Amerika. [Mot hennes förmodan, kunde manuskriptet sändas till Pacific Press först i början av 1898. Det sändes portionsvis, ty nya uppenbarelser medförde många tillägg till manuskriptet, som man trodde var fullbordat. – Utgivarna.] Detta kommer att behandlas av Pacific Press. Jag har anställt medarbetare till att färdigställa denna bok, särskilt syster Davis, och detta har kostat mig tre tusen dollar. Det kommer att behövas tre tusen dollar till, innan den blir spridd ut över världen i form av två böcker. Vi hoppas, att de kommer att bli en försäljningsframgång. Jag har satt av föga tid till dessa böcker, eftersom detta att tala, skriva artiklar för tidningar och författa privata vittnesbörd, för att bemöta och stå emot det onda, som uppstår, håller mig upptagen. – Brev 114, 1896.
Bemötande av kritik mot Vändpunkten
Den 20. juni, 1900 – Jag har fått Ditt brev, Edson. [James Edson White skrev till sin mor den 11. Maj, 1900, och nämnde kritiken mot storleken, formatet, priset och illustrationerna i Vändpunkten. Han motsatte sig också appendixet i den första utgåvan, och undrade: "Vad nyttar det, att kasta sig över andra personers tro på det sätt det har gjorts i detta appendix?" Han hävdade, att sådant material försvårade litteraturevangelisternas försäljning av boken.] Med avseende på Vändpunkten, när Du möter belackare, kommer det alltid att förhålla sig på det här viset. Bry Dig inte om påstådda brister, utan hylla boken, berätta om dess goda egenskaper. Vändpunkten skulle vara av samma storlek som de två tidigare böckerna [Patriarker och Profeter och Den Stora Striden], om det inte hade varit för bror O:s starka råd, som den gången var kolportörledare. Vad Du säger om appendixet, är det första gången vi har hört något sådant, och inte tidigare. Många har talat om den stora hjälp de har fått genom appendixet. I fall folk hyser fördomar mot det, som framhäver (120) Sabbaten, visar just detta, att det är nödvändigt att överbevisa människor.
Låt oss vara på vår vakt. Vi får icke ge dessa kritiker lov till, att prägla våra tankar. Låt kritikerna livnära sig på sin egen kritik. De kan inte tala till förmån för de allra bästa välsignelser utan att tillfoga en gnutta kritik, som kastar en klandrets skugga. Låt oss öva oss själva i, att sätta värde på det goda, när andra klandrar. Knorrande människor kommer alltid att finna svagheter, men låt oss inte bedrövas av det anklagande elementet. Låt oss inte se det som en dygd, att åstadkomma och föreslå vanskligheter, som en eller annan kommer att använda, för att skapa pina och plåga. – Brev 87, 1900.