Introduktion
1902 fanns det i samhället omkring hälsohemmet i St. Helena, ett samhälle där Ellen White bodde från 1901 till sin död, en skola, en grundskola med ett rum i Crystal Spring. Där undervisade en hängiven sjundedags-adventist, herr Anthony.
Vid århundradeskiftet började sjundedags-adventister i vissa delar av Förenta Staterna att upprätta församlingsskolor för barn i skolåldern, huvudsakligen på grund av Ellen Whites råd. Kl. 6.00 Måndag morgon, den 14. juli 1902 talade Ellen White till medlemmarna av Sanatorieförsamlingen, och tillskyndade etableringen av en församlingsskola, och uppmuntrade till att göra bruk av ett närliggande område, hos henne i Elmshaven. Utdrag från hennes lägliga tal inleder denna sektion.
Sanatorieförsamlingen godtog Ellen Whites förslag, men då skolan öppnade på hösten, blev inget förberett för små barn, eftersom man menade att de som var åtta eller tio år gamla borde undervisas i hemmet, i samklang med Ellen Whites tidigare instruktion.
Inte alla föräldrar var beredda, att leva upp till det ideal hon framhållit i sina tidigare skrifter, och därmed fick ett antal barn driva vind för våg utan uppfostran och ordentlig undervisning i sina barndomsår. Det, som avskräckte församlingens förberedelse för de yngre barnen, var det ofta anförda uttalandet från E. G. White skrivet 1872, nämligen att "föräldrarna bör vara sina barns enda lärare, tills de har nått åtta eller tio ålders ålder." – Vittnesbörden, band 3, s.137.
Det tycktes föreligga markant skillnad i församlingsledarnas och församlingsmedlemmarnas tänkande i denna viktiga fråga.
I det att tiden gick, arrangerade församlingsskolans styrelse ett samtal med Ellen White i hennes hem tidigt på Tisdag förmiddag den 14. januari, 1904, för att dryfta skolfrågan – aktuell ålder och församlingens ansvar för utbildningen av unga barn. W. C. White såg det snarare som ett banbrytande möte, som skulle utgöra förebild för andra församlingsskolor i hela landet.
Ellen White blev upplyst i förväg om frågan, som skulle diskuteras, och var således beredd att tala om spörsmålets olika sidor. Det skrevs ett protokoll om mötet och en kopia därav lades i det allmänna dokumentarkivet i kassavalvet i Elmshaven. På grund av glömska, lades det aldrig någon kopia i det egentliga arkivet för brev och manuskript från E. G. White. Protokollet från detta skolstyrelsemöte var försvunnet i många år. Vid ett genomgripande sökande 1975 av allt material, som har att göra med barns undervisning, kom referatet av detta upplysande samtal fram i ljuset den 24. april, 1975, och offentliggjordes i sin helhet i The Review and Herald (numera The Adventist Review) den 24. april, 1875.
Korta utdrag från vädjan 1902 om en församlingsskola och denna del från styrelseprotokollet den 14. januari, 1904, som direkt berör den passande skolåldern för barnen åt adventistföräldrar, framställs i kapitel 23 och 24.
Kapitel 25 sammanför några skilda, utvalda uttalanden under titeln "Allmänna, vägledande principer".
År 1887 antydde Ellen White i Vittnesbörden, band 5, på sidorna 583, 584, att: "starka unga män, med rötter och sinne i tron" kunde "om de råtts därtill av våra ledande bröder, söka in vid högre lärosäten i vårt land, där de kommer att få ett vidare område för studium och iakttagande", och liksom valdenserna, "kunna uträtta ett (209) gott verk, också medan de säkrar sin utbildning." Dessa tillkännagivanden upprepades flera gånger under det kommande årtiondet, varvid betoning lades på de möjligheter denna värld ger till verkningsfullt vittnande vid icke-SDA-skolor, samtidigt som lägliga varningar uttalas. Kapitel 26 avrundas med en samling av dessa råd. – Whitestyrelsen.
[Del av en vädjan om en församlingsskola, som skulle omfatta Sanatorieförsamlingen [Deer Park] i California, Måndag förmiddag, den 14. juli. 1902.]
Jag lovade, att jag skulle tala den förmiddagen om nödvändigheten av, att hålla våra barn borta från offentliga skolor, och skapa de rätta förhållandena för deras riktiga utbildning. Jag har varit överraskad över somligas synbara likgiltighet, trots ofta upprepade maningar om, att föräldrar måste sörja för sina familjer, inte bara med tanke på deras nuvarande angelägenheter, utan i synnerhet med tanke på deras framtida och eviga intressen. Den karaktär, som vi danar i detta liv, kommer att avgöra vårt öde. Om vi vill, kan vi leva ett liv, som motsvarar Guds liv.
Varje kristen familj är en församling i sig själv. Familjemedlemmarna skall likna Kristus i varje handling. Fadern skall upprätta ett så nära förhållande till Gud, att han ser det som sin uppgift, att förmå sina familjemedlemmar att ta emot utbildning och undervisning, som kommer att utrusta dem inför det framtida eviga livet. Hans barn skall undervisas om himmelens grundregler. Han är präst över hushållet, ansvarig inför Gud för det inflytande han utövar över alla sina (210) familjemedlemmar. Han skall försätta sin familj i de allra bästa omständigheter, så att de inte skall frestas till att rätta sig efter de vanor och seder, de onda tillvägagångssätt och slappa principer, som de kommer att stöta på i världen. . . .
Det åvilar fäder och mödrar, att ge barnen de har fått ansvaret för en kristen utbildning. De skall aldrig försumma sina barn. Under inga omständigheter skall de låta vardagens sysslor så uppta sina tankar, sin tid och sina förmågor, att deras barn – som borde ledas till samklang med Gud – får driva vind för våg, tills de är fjärran från Honom. De skall icke släppa taget om sina barn, så att de hamnar i de otroendes händer. De skall göra allt i sin makt, för att deras barn inte skall ta till sig världens anda. De skall lära dem att bli hjälpredor åt Gud. De är Guds människohänder, som skall utrusta sig själva och sina barn för liv utan slut i det himmelska hemmet.
Våra barns utbildning börjar i hemmet. Modern är deras förste lärare. När de blir gamla nog att gå i skola, skall vi då låta dem gå i offentliga skolor?
Offentlig skola, eller församlingsskola? – För många år sedan, i Oakland, samtalade min man och jag med en folkskollärare om folkskolorna i staden. Han sade till oss: "Om föräldrar visste om den laglöshet, som vi känner till vid vissa skolor, skulle det ljuda ett ramaskri mot dessa skolor, som varken Ni eller jag kan föreställa oss. De unga är ruttna; och vad för slags hem de kommer från, är mera än vad våra lärare kan berätta." Detta uttalande gjordes för över tjugo år sedan. Har tillståndet i våra skolor förbättrats sedan dess?
En del föräldrar är så likgiltiga, så nonchalanta, att de tror att det inte spelar någon roll, huruvida deras barn går i en församlingsskola, eller i en folkskola. "Vi är i världen", säger de, "och vi kan inte lämna den." Men, föräldrar, vi kan visst lämna världen bakom oss, om vi bara vill! Vi kan undgå att se mycket (211) av den ondska, som förvärras så snabbt i dessa sista dagar. Vi kan undgå att höra mycket om den elakhet och kriminalitet, som förekommer.
Allt, som går att göra, bör göras, för att försätta oss själva och våra barn där vi inte ser orättfärdigheten, som utövas i världen. Vi bör noga vaka över, vad vi ser med våra ögon och vi hör med våra öron, så att dessa förfärliga ting inte når in i våra tankar. När dagstidningen kommer in i huset, känns det som om jag borde gömma undan den, så att de löjeväckande och sensationella sakerna i den inte skall ses. Det är som om fienden skulle stå bakom offentliggörandet av mycket av det, som står i tidningarna. Varje syndig företeelse, som går att uppbringa, avhöljs och läggs fram för världen.
Gränslinjen mellan dem, som tjänar Gud och dem som inte tjänar Honom, kommer alltid att vara tydlig. Skillnaden mellan troende och icke troende bör vara lika stor som den mellan ljus och mörker. När Guds folk tar ställning för, att de är den Helige Andes tempel, där Kristus Själv bor, kommer de att uppenbara Honom i anda, ord och handlingar så klart, att det uppstår en omisskännlig skillnad mellan dem och Satans efterföljare. . . .
Utbilda barnen i bibliska principer – Somliga av Guds folk låter sina barn gå i folkskolan, där de blandar sig med dem, som är moraliskt fördärvade. I dessa skolor kan deras barn varken studera Bibeln, eller lära känna dess principer. Kristna föräldrar: Ni måste bana väg för Era barn, så att de blir utbildade i bibliska grundsatser. Och överlåt inte studiet av Ordet endast till församlingsskolan. Lär själva Era barn Skriften, när Ni sitter ned, när Ni går ut, när Ni kommer in och när Ni går på vägen. Gå oftare med Era barn, mycket oftare, än Ni gör. Tala med dem. Få deras tankar att gå i sunda spår. När Ni gör detta, kommer Ni att upptäcka, att ljuset från och härligheten hos Guds vilja strömmar in i Era hem. Men hur kan Ni förvänta Er Hans välsignelse, när Ni inte lär Era barn det rätta?
Jag har endast berört några få punkter av många, som har med uppfostran och utbildning av barnen att göra. Någon gång hoppas jag att kunna behandla dessa punkter mera ingående, ty jag har blivit helt på det klara med, att dessa saker måste framställas för vårt folk. Sjundedags-adventister måste verka på ett sätt, som skiljer sig helt från det sätt de har använt förr, om de skall kunna förvänta sig, att Guds godkännande skall vila över dem i deras hem.
Varje trofast förälder kommer att höra orden från Mästarens läppar: "Bra, du gode och trogne tjänare. . . Gå in i din Herres glädje!" {Matt. 25:21.} Måtte Herren hjälpa oss att vara goda och trofasta tjänare i vårt inbördes umgänge. Han säger oss, att vi skall "ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar" {Hebr. 10:24}, hjälpa och styrka varandra.
Det behövs en församlingsskola i Crystal Springs – Vi är nästan hemma. Vi står vid tröskeln till den eviga världen. De, som visar sig värdiga, kommer snart att presenteras eller föreställas i Guds rike. Vi har ingen tid att mista. Vi bör inrätta verket enligt rätta riktlinjer här i Crystal Springs. Här är våra barn. Skall vi låta dem besmittas av välden – av dess förbrytelser, dess likgiltighet mot Guds bud? Jag frågar dem, som planerar att sätta sina barn i folkskolan, där de kommer att utsättas för smitta: Hur kan Ni utsätta dem för en sådan fara?
Vi önskar, att uppföra en skolbyggnad för våra barn. På grund av de många kallen efter medel, tycks det vanskligt att få tillräckligt med pengar, eller att väcka nog stort intresse, för att bygga ett litet och passande skolhus. Jag har sagt till skolkommittén, att jag kan hyra ut en del land åt dem, så länge som de tänker använda det till skoländamål. Jag hoppas, att tillräckligt intresse väcks, så att vi kan uppföra en byggnad, där våra barn kan instrueras i Guds Ord, som är Guds Sons livsblod och kött. . . .
Vill Ni inte hysa intresse för, att denna skolbyggnad (213) blir byggd, vari man undervisar i Guds Ord? . . . Vi förväntar oss en skolbyggnad, vari det går att undervisa i Bibeln, vari böner kan sändas upp till Gud, och vari barnen kan undervisas i Bibelns principer. Vi förväntar oss, att alla som kan ansluta sig till oss, skall vilja ta del i uppförandet av denna byggnad. Vi förväntar oss, att lära upp en liten här av arbetare på denna backsluttning. . .
Det finns ingen orsak till, varför saken skall dras i långbänk. Låt var och en ställa upp, för att hjälpa till, för att visa outtröttligt intresse, tills byggnaden är färdig. Låt var och en göra något. Somliga kan behöva stiga upp så tidigt som klockan fyra på morgonen, för att hjälpa till. . . .
Bröder och systrar, vad tänker Ni göra, för att hjälpa till med uppförandet av en församlingsskola? Vi tror, att var och en kommer att anse det vara en förmånsrätt och en välsignelse, att äga skolbyggnaden. Låt oss gripa oss an med verket och säga: "Vi tänker stå upp och bygga!" Om alla endräktigt deltar i arbetet, kommer vi snart att ha ett skolhus, vari våra barn, dag för dag, kommer att undervisas om Herrens väg. I det att vi gör vårt bästa, kommer Guds välsignelse att vila över oss. Skall vi inte resa oss upp och bygga? – Manuskript 100, 1902.