Erfarenheter från den 26 april 1867 till den 20 oktober 1867
Vi återvände norrut, och på vägen hem höll vi ett bra möte i West Windsor. Efter att vi hade kommit hem höll vi möten i Fairplains och Orleans. Vi ägnade också en del tid åt (593) bygget, anlade vår trädgård och planterade vindruvor, björnbär, hallon och jordgubbar. Sedan återvände vi i sällskap med en bra delegation till Generalkonferensen i Battle Creek.
Den första sabbaten på vår resa tillbringade vi i Orleans där vi fastade. Det var en mycket allvarlig dag för oss. Vi försökte ödmjuka oss själva inför Gud. Med förkrossad ande och mycket gråt bad vi alla innerligt om att Gud skulle välsigna och stärka oss så vi kunde göra hans vilja under konferensen. Vi kände viss tro och förhoppning om att det orättvisa sätt som vi bemötts på skulle förändras vid detta möte.
När vi kom till Battle Creek fann vi att våra tidigare ansträngningar inte hade åstadkommit vad vi hoppats. Rykten och avund fanns fortfarande där. Jag led starka kval och grät högt i några timmar, utan att kunna behärska min sorg. En vän som jag hade känt i tjugotvå år, berättade under ett samtal för mig att han hade hört rykten om att vi var slösaktiga med pengar. Jag frågade på vilket sätt vi hade varit slösaktiga. Han nämnde inköpet av en dyr stol. Jag redogjorde då för omständigheterna. Min man var kraftigt avmagrad, och det var otroligt tröttsamt och till och med smärtsamt för honom att sitta länge i en vanlig gungstol. Därför låg han på sängen eller soffan en stor del av tiden. Jag visste att han inte kunde återfå sina krafter på det sättet och bad honom att sitta uppe mer, men stolen var ett hinder.
När jag reste österut för att sitta vid min faders dödsbädd, lämnade jag min make i Brookfield, New York. Och medan jag var i Utica letade jag efter en stoppad stol med fjädring. Försäljarna hade ingen färdig stol till det pris jag var beredd att betala, vilket var omkring femton dollar. Men de erbjöd mig en utmärkt stol som man kunde rulla i stället för gunga. Den kostade egentligen trettio dollar, men de erbjöd mig den för bara sjutton dollar. Jag visste att denna stol i alla avseenden var den rätta. Men brodern som var med mig, övertalade mig att vänta på att få en stol tillverkad, (594) som bara skulle bli tre dollar billigare. Den stol som erbjöds för sjutton dollar var redan vad jag behövde. Men jag gav efter för en annan människas bedömning, så jag lät den billigare stolen tillverkas, betalade själv för den och fick den transporterad till min man. Ryktena om vår slösaktighet när jag skaffade denna stol fick jag höra i Wisconsin och Iowa. Men vem kan fördöma mig? Om jag skulle hamna i samma situation igen, skulle jag göra likadant som jag gjorde, med ett undantag: Jag skulle lita på mitt eget omdöme och köpa en stol som kostar några dollar mer men som var värd dubbelt så mycket som den jag fick. Satan påverkar ibland människors sinnen för att förstöra all barmhärtighet och medkänsla. Det är som om hjärtat blir av järn och både det mänskliga och det gudomliga försvinner.
Rykten nådde mig också om att en syster hade påstått i Memphis och Lapeer, att församlingen i Battle Creek inte hade minsta förtroende för syster Whites vittnesbörd. Man frågade om detta gällde de skrivna vittnesbörden. Svaret blev, Nej, inte de publicerade synerna utan de vittnesbörd som framfördes till församlingen under möten, eftersom hennes liv motsäger dem. Jag begärde på nytt ett möte med några få utvalda och erfarna bröder och systrar, inklusive de personer som hade spritt dessa rykten. Där krävde jag att de skulle visa mig på vilket sätt mitt liv inte överensstämde med vad jag lärde. Om mitt liv hade varit så inkonsekvent att det motiverade ett sådant uttalande, att församlingen i Battle Creek inte hade det minsta förtroende för mitt vittnesbörd, då kunde det inte vara svårt att lägga fram bevis för mitt okristna agerande. De kunde inte komma med någonting som rättfärdigade de uttalanden som de gjort. Och de erkände att de rykten de spritt var fullständigt felaktiga, och att deras misstankar och avund var ogrundade. Jag förlät villigt dem som hade skadat oss. Jag talade om för dem att allt jag ville be dem om var att de motverkade det inflytande som de hade utövat emot oss. Då skulle jag vara nöjd. De lovade att göra detta, men har inte gjort det.
(595) Många andra rykten om oss, alla antingen fullständigt falska eller starkt överdrivna, diskuterades öppet i olika familjer under den tid som konferensen hölls. De flesta betraktade oss, i synnerhet min man, med misstänksamhet. Några inflytelserika personer visade en vilja krossa oss. Vi led nöd, och min man hade försökt sälja lös egendom, och man ansåg därför att han hade gjort fel. Han hade sagt att han var villig att låta sina bröder ersätta den ko som vi förlorat, och detta betraktades som en fruktansvärd synd. Vi trodde att vår egendom i Battle Creek var så gott som såld, och köpte därför en tomt i Greenville och började bygga där. Men vi kunde inte sälja egendomen i Battle Creek, och i vår svåra situation skrev min man till olika bröder för att låna pengar. För detta fördömde de honom och anklagade honom för att synda genom att vara girig efter pengar. Och den broder och pastor som var mest aktiv i detta verk, hördes säga: ”Vi vill inte att broder E ska köpa broder Whites ställe, för vi vill ha hans pengar till Health Institute.” Vad kunde vi göra? Vi kunde inte göra något utan att bli anklagade.
Bara sextiofem timmar innan min man fick sin stroke stod han fram till midnatt i en gudstjänstlokal och bad om trehundra dollar för att kunna göra en slutbetalning på det huset. För att ge kraft åt sin uppmaning föregick han med gott exempel i insamlingen genom att skriva på för tio dollar för egen del, och samma summa för mig. Före midnatt hade man nästan fått in hela summan. Pastorn i denna församling var en gammal vän, och i vår stora nöd och eftersom vi stod utan vänner, skrev min man till honom och berättade att vi var i ekonomiska svårigheter, och att om församlingen ville ge tillbaka de tjugo dollar som vi gett, då skulle han ta emot dem. Under konferensen kom denne broder hem till oss och gjorde denna fråga till ett allvarligt felsteg. Men innan han kom till vårt hem, hade han informerat sig åtminstone delvis om de allmänna åsikterna. Vi tog detta mycket hårt och om vi inte på ett särskilt sätt hade fått stöd av Herren, skulle vi inte ha kunnat frambära våra vittnesbörd vid konferensen med någon frimodighet.
(596) Innan vi återvände från konferensen hade bröderna Andrews, Pierce och Bourdeau en speciell bönestund i vårt hem, där vi alla välsignades på ett speciellt sätt, i synnerhet min man. Det gav honom mod att åka tillbaka till vårt nya hem. Och så började de stora problemen med hans tänder, och även det arbete som vi rapporterat om i Review. I sitt tandlösa tillstånd gjorde han bara en veckas uppehåll i predikandet, och arbetade i Orange och Wright, med församlingen hemma, i Greenbush och Bushnell, och predikade och döpte som förut.
Efter att vi kommit tillbaka från konferensen kom en stor osäkerhet över mig beträffande Guds verks framgång. Jag började tvivla på saker som jag inte hade tvivlat på sex månader tidigare. Jag betraktade Guds folk som att de delade världens anda, tog efter dess mode och övergav enkelheten i vår tro. Det verkade som om församlingen i Battle Creek avföll från Gud och att det var omöjligt att väcka dem till insikt. De vittnesbörd jag hade fått från Gud hade minst inflytande och åtlyddes minst i Battle Creek, jämfört med någon annan plats på fältet. Jag bävade för Guds verks skull. Jag visste att Gud inte hade övergett sitt folk, men att deras synder och missgärningar hade skilt dem från Gud. Battle Creek är centrum för arbetet, dess hjärta. Varje pulsslag uppfattas av medlemmarna över hela fältet. Om detta stora hjärta är friskt, kommer en livskraftig cirkulation att märkas i hela kroppen av sabbatsfirare. Om hjärtat är sjukt kommer det orkeslösa tillståndet i varje enskild gren av verksamheten att bekräfta detta.
Jag är intresserad av detta verk. Mitt liv är sammanvävt med det. När Sion har framgång, är jag lycklig. Om hon tynar bort är jag bedrövad, förtvivlad och modlös. Jag såg att Guds folk var i ett skrämmande tillstånd, och att hans ynnest höll på att tas bort från dem. Dag och natt funderade jag mycket över denna sorgliga bild och bad i min stora sorg: ”Herre, låt inte din arvedel hånas. Låt inte hedningarna säga, Var är deras Gud?” Jag kände att jag var avskuren från alla i arbetets ledning och faktiskt stod ensam. Jag vågade inte lita på någon. (597) På natten har det hänt att jag har väckt min man och sagt: ”Jag är rädd att jag kommer att mista min tro.” Sedan har jag ropat till Herren, att han skulle rädda mig med sin egen starka arm. Jag kunde inte märka att man brydde sig om mina vittnesbörd och jag tänkte att mitt arbete i verket kanske var över. Vi hade planerade möten i Bushnell, men jag sa till min man att jag inte kunde åka. Kort därefter kom han tillbaka från postkontoret med ett brev från broder Matteson, som innehöll följande dröm:
”Kära broder White: Må Guds välsignelse vara med dig, och dessa rader nå er, fortfarande välmående och med allt bättre hälsa och andlig styrka. Jag känner stor tacksamhet mot Herren för hans godhet mot dig, och litar på att du fortfarande kan bli fullt frisk så att du frimodigt kan förkunna det sista budskapet.
Jag har haft en märklig dröm om dig och syster White, och jag känner att det är min plikt att berätta den för er, i den mån jag nu kan komma ihåg den. Jag drömde att jag återgav den för syster White, tillsammans med tolkningen av den, som jag också fick i drömmen. När jag vaknade var det något som manade mig att stiga upp och skriva ned alla detaljer, så att jag inte skulle glömma dem. Men jag gjorde inte det, dels för att jag var trött och dels för att jag tänkte att det bara var en dröm. Men eftersom jag aldrig tidigare drömt om er och denna dröm var så logisk och så nära förknippad med er, har jag kommit till den slutsatsen att jag borde berätta för er. Följande är allt som jag kan komma ihåg av den:
Jag befann mig i ett stort hus där det fanns en talarstol som såg ut ungefär som de vi brukar ha i våra möteslokaler. På den stod många lampor som brann. Dessa lampor behövde en ständig tillförsel av olja, och ganska många av oss var upptagna med att hämta olja och att fylla på dem. Broder White och hans medarbetare var mycket upptagna, och jag la märke till att syster White hällde i mer olja än någon annan. Sedan gick broder White bort till en dörr som ledde till en lagerlokal där det fanns (598) många tunnor med olja. Han öppnade dörren och gick in, och syster White följde efter. Just då kom en grupp män med en stor mängd av något svart som såg ut som sot. De öste det över broder och syster White och täckte dem fullständigt med det. Jag kände mig mycket bekymrad och såg oroligt på, för att se hur detta skulle sluta. Jag kunde se broder och syster White som båda arbetade hårt för att befria sig från sotet. Efter att de kämpat länge blev de fria och steg fram lika strålande som någonsin tidigare, och de onda männen och sotet försvann. Därefter engagerade sig broder och syster White mer helhjärtat än någonsin i att förse lamporna med olja, men syster W gjorde fortfarande allra mest.
Jag drömde att tolkning var följande: Lamporna representerade det folk som är Guds kvarleva. Oljan var sanningen och himmelsk kärlek, som Guds folk behöver ständig påfyllning av. De människor som höll på att förse lamporna med olja var Guds tjänare som arbetar med skörden. Exakt vilka de onda människorna var kan jag inte säga, men de var män som påverkades av djävulen, som riktade sitt onda inflytande särskilt mot broder och syster White. Den sistnämnda var mycket bekymrad under en tid, men befriades till sist genom Guds nåd och deras egna enträgna ansträngningar. Sedan vilade Guds kraft till slut över dem, och de spelade en framstående roll i förkunnandet av det sista nådebudskapet. Men syster White hade ett rikare förråd av himmelsk visdom och kärlek än de övriga.
Denna dröm har verkligen stärkt min tro på att Herren kommer att leda er framåt och fullborda den återupprättelse som har påbörjats, och att ni än en gång kommer att glädjas åt Guds Ande som ni gjorde förr, ja ännu rikligare. Glöm inte att ödmjukhet är den dörr som leder till de rika förråden av Guds nåd. Måtte Herren välsigna er och era följeslagare och barn, och se till att vi får mötas i himmelriket. Din broder i Kristi kärlek.
John Matteson.
Oakland, Wisconsin, 15 Juli 1867.”
(599) Denna dröm gav mig litet uppmuntran. Jag hade förtroende för broder Matteson. Innan jag såg honom med mina fysiska ögon fick jag se hans situation i en syn, i kontrast till F´s situation i Wisconsin. Den sistnämnda personen var fullständigt ovärdig att bära namnet kristen och ännu ovärdigare att vara en budbärare. Broder Matteson däremot visades för mig som en som var ödmjuk, och som skulle vara kvalificerad att visa människor vägen till Guds Lamm, om han bevarade sitt engagemang. Broder Matteson kände inte till något om mina själsliga prövningar. Vi hade aldrig skrivit en rad till varandra, och att drömmen kom vid denna tidpunkt och från denna person, uppfattade jag som Guds hand som sträcktes ut för att hjälpa mig.
Vi höll på att bygga för lånade pengar, vilket skapade problem. Vi fortsatte med de uppdrag som vi redan avtalat och arbetade mycket hårt, trots det varma vädret. Eftersom vi saknade pengar arbetade vi tillsammans ute på fälten där vi arbetade med hacka, slog och räfsade hö. Jag tog högaffeln och formade höstacken medan min man med sina svaga armar kastade upp höet åt mig. Jag tog penseln och målade det mesta av insidan av vårt hus. När vi gjorde detta tröttade vi båda ut oss för mycket. Till sist bröt jag plötsligt samman och kunde inte göra något mer. Flera morgnar svimmade jag, och min man blev tvungen att delta i utomhusmötet i Greenbush utan mig.
Vår gamla vagn som saknade fjädring, höll nästan på att ta kål på oss och vårt hästspann. Långa resor i den, arbetet på mötena och bekymmer och arbete hemma blev för mycket för oss, och jag fruktade att mitt arbete var över. Min man försökte uppmuntra mig och uppmanade mig att åka med honom igen för att genomföra de möten vi planerat i Orange, Greenbush och Ithaca. Till sist bestämde jag mig för att åka iväg, och om jag inte blev sämre skulle jag fortsätta resan. Jag reste sexton kilometer, på knä på en kudde i vagnen medan jag lutade mitt huvud på en annan kudde i min mans knä. Han körde och stöttade mig. Nästa morgon mådde jag litet bättre och beslutade mig för att fortsätta. Gud hjälpte oss att tala med kraft till folket i Orange och ett underbart arbete utfördes för dem som avfallit och för syndare. I Greenbush fick jag frimodighet och styrka. (600) I Ithaca hjälpte Herren oss att tala till en stor församling som vi aldrig tidigare hade mött.
Medan vi var borta beslutade bröderna King, Fargo och Maynard att vi, för vår och hästspannets skull, skulle ha en lätt och bekväm vagn. Så när vi kom tillbaka tog de min make till Ionia och köpte den vagn vi har nu. Det var precis vad vi behövde och den skulle besparat mig mycket trötthet när vi reste i sommarhettan.
Vid den här tiden fick vi en allvarlig förfrågan om att delta i pastorsmötena i de västra staterna. När vi läste de rörande uppmaningarna grät vi över dem. Min man sa till mig: ”Ellen, vi kan inte delta i dessa möten. I bästa fall skulle jag knappt kunna ta hand om mig själv under en sådan resa, men om du kollapsar, vad kan jag då göra? Men Ellen, vi måste resa.” Och när han talade så var hans sinnesrörelse så stark att tårarna höll på att kväva hans ord. Jag brukade då svara, när jag begrundade vårt svaga tillstånd och hur situationen var i väststaterna, och jag insåg att bröderna behövde vårt arbete: ”James, vi kan inte delta i dessa möten i de västra staterna - men vi måste åka dit.” I detta läge erbjöd sig flera av våra trofasta bröder, som såg vårt tillstånd, att resa med oss. Det räckte för att avgöra saken. I vår nya vagn lämnade vi Greenville den 29 augusti för att delta i det allmänna mötet i Wright. Fyra hästspann följde oss. Resan var bekväm och mycket trevlig i sällskap med vänligt inställda bröder. Mötet var en seger.
Den 7 och 8 september fick vi glädjas åt ett par välsignade dagar i Monterey tillsammans med bröderna i Allegan County. Här mötte vi broder Loughborough, som hade börjat förstå de missförhållanden som rådde i Battle Creek och som sörjde över den roll han spelat i samband med dessa missförhållanden, som hade skadat saken och lagt förfärliga bördor på oss. På vår förfrågan gjorde han oss sällskap till Battle Creek. Men innan vi lämnade Monterey, återgav han denna dröm för oss:
”När broder och syster White kom till Monterey den 7 september, (601) bad de mig att göra dem sällskap till Battle Creek. Jag tvekade att åka eftersom jag tänkte att det kanske var min plikt att fortsätta följa upp det intresse som fanns i Monterey. Jag menade, vilket jag sa till dem, att motståndet mot dem i Battle Creek inte var så stort. Efter att ha bett över detta i flera dagar, drog jag mig en kväll tillbaka och bad bekymrat Herren om ljus i denna fråga.
Jag drömde att jag, tillsammans med en del andra medlemmar i församlingen i Battle Creek, befann mig i ett tåg med vagnar. Det var lågt till tak i vagnarna - jag kunde knappt stå upprätt i dem. De var dåligt ventilerade och luktade som om de inte hade vädrats på flera månader. Det spår som vi körde på var mycket gropigt och vagnarna skakade våldsamt, vilket ibland fick vårt bagage att ramla av och några gånger kastades några av passagerarna av. Vi var tvungna att stanna hela tiden för att ta upp våra passagerare och vårt bagage, eller för att reparera spåret. Vi verkade arbeta ett tag men gjorde små eller inga framsteg. Vi var verkligen en ynklig grupp resenärer.
Plötsligt kom vi till en vändskiva, som var tillräckligt stor för att rymma hela tåget. Broder och syster White stod där och när jag steg av tåget sa de: ”Det här tåget kör åt helt fel håll. Det måste vändas i rakt motsatt riktning.” De tog båda tag i varsin vev som satte maskineriet i rörelse och vände skivan, och de tog i av alla krafter. Aldrig har några män arbetat hårdare för att driva en handdriven dressin, än de gjorde vid vändskivans vevhandtag. Jag stod och såg på tills tåget började vända. Då utbrast jag: ”Det rör sig” och grep in för att hjälpa dem. Jag ägnade inte så mycket uppmärksamhet åt tåget, eftersom vi var så koncentrerade på vårt arbete med att vrida vändskivan.
När vi hade fullgjort denna uppgift såg vi upp, och hela tåget hade förvandlats. I stället för de låga och dåligt ventilerade vagnarna som vi hade åkt i, var det nu breda och höga och väl ventilerade vagnar, med stora klara fönster. Allt var putsat och förgyllt på det mest fantastiska sätt, elegantare (602) än något palats eller hotell-vagn som jag någonsin sett. Spåret var plant, jämnt, och stadigt. Tåget höll på att fyllas av passagerare, vars ansikten var glada och lyckliga, men som ändå hade ett uttryck av tillförsikt och ett allvar. Alla verkade uttrycka den största tillfredsställelse över den förändring som hade genomförts och de var förvissade om att tågresan skulle gå bra. Broder och syster White var med ombord denna gång och deras ansikten lyste av helig glädje. När tåget startade var jag så överlycklig att jag vaknade, med intrycket att drömmen handlade om församlingen i Battle Creek och förhållanden som hade att göra med verket där. Jag var fullständigt på det klara med att det var min plikt att resa till Battle Creek och ge en hjälpande hand i arbetet där. Nu är jag glad över att jag har varit här för att se Herrens välsignelse följa broder och syster Whites hårda arbeta med att ställa saker och ting till rätta.
J.N.Loughborough.”
Innan vi lämnade Monterey räckte broder Loughborough mig följande redogörelse av en annan dröm, som han hade ungefär vid den tid då hans hustru avled. Den uppmuntrade mig också.
”Den profet som har haft en dröm, han må berätta en dröm. Jeremia 23:28.
En kväll begrundade jag de svårigheter som drabbat broder och syster White, deras anknytning till arbetet med den tredje ängelns budskap och mitt eget misslyckande när det gällde att stå vid deras sida i deras svårigheter. Efter att ha försökt bekänna mina fel inför Herren och enträget ha bett om hans välsignelse över broder och syster White, drog jag mig tillbaka för att sova.
Jag trodde i min dröm, att jag befann mig i min födelsestad, vid foten av en lång bergssluttning. Jag talade med stort allvar och sa: ”Oh, om jag kunde finna källan med vattnet som läker alla sjukdomar!” Jag drömde att en vacker, välklädd ung man följde med mig och han sa mycket vänligt: ”Jag ska föra dig till källan.” Han visade vägen och jag försökte följa med. Vi gick längs bergssluttningen (603) och passerade med stort besvär tre träskliknande ställen, som korsades av små strömmar av lerigt vatten. Det fanns inget annat sätt att komma över dem utom att vada. När vi hade klarat av det kom vi till fin, fast mark och en plats där det var en sänka i strandkanten och där en stor källa med det renaste gnistrande vatten vällde upp. Där stod ett stort kar, mycket likt bassängen vid Health Institute i Battle Creek. Ett rör ledde från källan till karets ena ände, och vattnet rann över i den andra änden. Solen lyste klart och vattnet gnistrade i dess strålar.
När vi närmade oss källan sa den unge mannen ingenting, men såg mot mig och log med en min av tillfredsställelse och viftade med ena handen mot källan, som om han ville säga: ”Tror du inte att detta är en källa som botar allt?” En ganska stor grupp människor, med broder och syster White i ledningen, kom upp till källan från motsatta sidan. De såg alla vänliga och glada ut. Ändå tycktes ett heligt allvar vila över deras ansikten.
Broder White såg ut att vara mycket friskare och han var glad och lycklig, men såg ut att vara trött, som om han hade vandrat en sträcka. Syster White hade en stor bägare i sin hand. Hon sänkte ned den i källan, drack av vattnet och gav sedan bägaren till de andra. Jag tyckte att broder White riktade sig mot gruppen och sa till dem: ”Nu har ni möjlighet att se effekterna av det här vattnet.” Sedan drack han och det livade genast upp honom, liksom det gjorde med alla andra som drack av det. Det fick deras ansikten att utstråla kraft och styrka. Jag drömde att medan broder White talade, och då och då tog en klunk vatten, la han sina händer på vattenbassängens kant och dök ner i vattnet tre gånger. Varje gång han kom upp var han starkare än förut, men han fortsatte hela tiden att tala och uppmanade de andra att komma och bada i ”vattenkällan”, som han kallade den, och att dricka av dess helande ström. Hans röst, liksom syster Whites, var melodisk. Jag kände mig lycklig över att ha funnit källan. Syster (604) White kom emot mig med en bägare av vattnet så att jag kunde dricka, men jag var så glad att jag vaknade innan jag drack av vattnet.
Må Herren ge mig tillåtelse att få dricka mig otörstig av det vattnet, för jag tror att det inte är något annat än den källa som Kristus talade om, som ”väller fram till evigt liv.”
J.N.Loughborough.”
Monterey, Michigan, den 8 september 1867.
Den 14 och 15 september hade vi framgångsrika möten i Battle Creek. Här tillrättavisade min man frimodigt några av synderna hos dem som har höga positioner i Guds verk. För första gången på tjugo månader deltog han i kvällsmöten och predikade på kvällarna. Ett gott arbete har påbörjats och församlingen gav oss, som det står skrivet i Review, löfte om att stödja oss, om vi ville fortsätta vårt arbete med dem när vi kom tillbaka från väststaterna.
Tillsammans med broder och syster Maynard och bröderna Smith och Olmstead, deltog vi i de stora mötena västerut. De viktigaste framgångarna där har återgetts i Review. När vi deltog i mötena i Wisconsin, var jag ganska svag. Jag hade arbetat långt över min förmåga i Battle Creek och svimmade nästan på tåget under resan. I fyra veckor hade jag haft stora problem med mina lungor och det var med svårighet jag talade till folket. På sabbatskvällen lades ett våtvarmt omslag på min hals och över mina lungor, men mössan glömdes bort och problemen i lungorna gick upp till hjärnan. När jag steg upp på morgonen fick jag en märklig känsla i hjärnan. Röster verkade vibrera och det var som om allt gungade framför mig. När jag gick vinglade jag och var nära att falla omkull på golvet. Jag åt min frukost och hoppades det skulle göra mig bättre, men problemet bara ökade. Jag blev mycket sjuk och kunde inte sitta upp.
Min man kom hem efter förmiddagsmötet och berättade att han hade avtalat att jag skulle tala på (605) kvällen. Det verkade omöjligt för mig att stå inför folket. När min man frågade mig vilket ämne jag ville tala om, kunde jag inte formulera eller hålla en enda mening i minnet. Men jag tänkte: Om Gud vill att jag ska tala kommer han säkert att ge mig kraft. Jag ska gå i tro. Jag kan inte mer än misslyckas. Jag stapplade till tältet med en besynnerligt förvirrad hjärna, men jag sa till de predikande bröderna på podiet, att om de ville stödja mig med sina böner skulle jag tala. Jag ställde mig inför folket i tro, och efter cirka fem minuter lättade besvären i mitt huvud och mina lungor och jag talade utan svårighet i över en timme till femtonhundra ivriga åhörare. När jag slutat tala kom en känsla av Guds godhet och barmhärtighet över mig och jag kunde inte låta bli att resa mig på nytt och berätta om min sjukdom och Guds välsignelse som hade hållit mig uppe medan jag talade. Efter detta möte har problemen i mina lungor blivit mycket mindre och min hälsa har förbättrats.
I de västra staterna hörde vi rykten som närmast kan betecknas som förtal, riktade mot min make. Dessa rykten cirkulerade vid tiden för generalkonferensen och fördes vidare till alla delar av fältet. Jag ska återge ett sådant rykte som exempel. Det sades att min man var så galen i pengar, att han hade ägnat sig åt att sälja gamla flaskor. Sanningen är följande: När vi skulle flytta frågade jag min man vad vi skulle göra med en massa gamla flaskor som vi hade stående. Han sa: ”Kasta bort dem.” Just då kom vår Willie in och erbjöd sig att göra dem rena och sälja dem. Jag bad honom göra det och sa att han fick behålla det som han kunde få för dem, och när min man körde till posthuset tog han Willie och flaskorna med sig i vagnen. Det var det minsta han kunde göra för sin egen trofasta lilla son. Willie sålde flaskorna och fick pengarna. På väg till postkontoret tog min man upp en broder i vagnen, som hade anknytning till Review- kontoret, och som samtalade vänligt med honom medan de körde fram och tillbaka till stan. Eftersom han såg Willie komma ut till vagnen och ställa en fråga om värdet på flaskorna till sin far, och därefter såg apotekaren samtala med min make om (606) det som intresserade Willie så mycket, spred denna broder genast ryktet, utan att säga ett ord till min man om saken, att broder White hade varit i stan och sålt gamla flaskor, och alltså måste vara galen. Den första gången vi hörde om flaskorna var i Iowa, fem månader senare.
Dessa saker har man hållit hemliga för oss, så att vi inte har kunnat korrigera dem. De har förts vidare, som på vindens vingar, av dem som påstår sig vara våra vänner. Vi har blivit förvånade över att upptäcka, vid närmare undersökning och genom nyligen gjorda bekännelser från nästan alla medlemmar i denna församling, att ett eller flera av de falska ryktena har blivit fullständigt trodda av nästan alla, och att dessa personer som bekänner sig vara kristna har närt kritiska, bittra och obarmhärtiga känslor mot oss, i synnerhet mot min svaga make, som kämpar för sitt liv och sin frihet. Somliga har haft en ondskefull och illvillig anda och har framställt honom som rik men ändå girig efter pengar.
När vi kom tillbaka till Battle Creek, begärde min man att ett råd av bröder skulle sammankalla ett församlingsmöte så att saker och ting kunde utredas inför dem och falska rykten bemötas. Bröder kom från olika delar av staten, och min man uppmanade oförskräckt alla att lägga fram allt de hade att komma med, så att han öppet kunde bemöta det och därmed få slut på allt detta förtal som skedde i hemlighet. De fel som han tidigare hade bekänt i Review bekände han nu fullständigt under ett offentligt möte och för enskilda personer. Han förklarade också många saker som låg till grund för falska och dumma anklagelser, och övertygade alla om att dessa beskyllningar var falska.
När vi undersökte det verkliga värdet av vår egendom fann vi, till både min makes och till alla närvarandes förvåning, att den bara var värd 1.500 dollar, förutom hans hästar och vagn, och restupplagor av böcker och planscher. Enligt sekreteraren har försäljningen av dessa under det senaste året inte ens motsvarat räntan på de pengar som han är skyldig Publishing Association. Dessa böcker och planscher kan (607) för närvarande inte anses ha något stort värde, och absolut inte för oss i vår nuvarande situation.
När min man var frisk hade han inte tid att föra räkenskap, och under hans sjukdom hade andra hand om hans affärer. Frågan uppstod: Vart har hans förmögenhet tagit vägen? Hade han blivit bedragen? Hade misstag begåtts i hans räkenskaper? Eller hade han i det röriga tillstånd som hans affärer befann sig, gett till det ena och det andra goda ändamålet utan att veta om han verkligen hade råd eller hur mycket han hade gett?
Ett gott resultat av undersökningen är att vårt förtroende är orubbat för dem som sköter räkenskaperna över våra affärer. Vi har ingen anledning att tro att våra begränsade resurser kan skyllas på felaktigheter i bokföringen. Så när vi har gått igenom min makes affärer de senaste tio åren, och hans frikostiga sätt att dela ut pengar för att hjälpa alla delar av Guds verk, blir den bästa och mest välvilliga slutsatsen att våra pengar har använts i det verk som gäller sanningen för vår tid. Min man har inte haft någon bokföring. Det som han har gett bort kan bara spåras genom vad han minns och vad han fått kvitton på från Review. Det faktum att vi äger så litet, och att det framkommer vid en tidpunkt då min make har framställts som en man som är rik men ständigt försöker få mer, har varit en källa till glädje för oss, eftersom det är det bästa tänkbara motbevis mot de falska beskyllningar som hotade vårt inflytande och vår kristna anseende.
Våra ägodelar kan fara. Vi kommer ändå att glädja oss i Gud om de används till att främja hans verk. Vi har med glädje använt det bästa av våra tid och det bästa av vår kraft. Vi har nästan slitit ut oss i detta verk och lider av sviterna av alltför tidigt åldrande, men ändå gläder vi oss. Men när de som bekänner sig vara våra bröder angriper vårt anseende och vårt inflytande genom att framställa oss som rika, världsliga och giriga efter mer, då lider vi. Låt oss ha det anseende och den respekt som vi så dyrt har förtjänat under de senaste tjugo åren, (608) även under fattigdom och med ett svagt grepp om hälsan och detta dödliga liv. Vi kommer då att glädja oss och gärna ge det lilla som finns kvar av oss till Guds verk.
Utredningen var grundlig och ledde till att vi friades från de anklagelser som riktats emot oss. En känsla av fullständig harmoni återställdes. Innerliga och hjärtslitande bekännelser gjordes om den grymma behandling som vi utsatts för här, och Guds speciella välsignelse har kommit över oss alla. Sådana som avfallit har kommit tillbaka, syndare har blivit omvända och fyrtiofyra personer har sänkts ner i dopgraven. Min man döpte sexton och bröderna Andrews och Loughborough tjugoåtta. Vi känner oss uppmuntrade men mycket slitna. Min man och jag har haft ansvaret för verket vilande på oss. Det har varit mycket arbetsamt och psykiskt krävande. Hur vi i vårt svaga tillstånd har kunnat genomföra utredningen, med känslan av att nästan alla var emot oss, och hur vi orkade med predikningarna, förmaningarna och de sena kvällsmötena, samtidigt som jag förberett denna skrift som min man har hjälpt mig med, kopierat och förberett för tryckning och korrekturläst, det vet bara Gud. Men vi har trots allt gått igenom det och hoppas på Gud, att han kommer att stötta oss i vårt framtida arbete.
Nu tror vi att mycket i de drömmar som återgetts ovan gavs för att illustrera våra prövningar som berodde på felaktigheter som existerade i Battle Creek. De visade våra ansträngningar att fria oss själva från fruktansvärda beskyllningar och också våra strävanden att med Guds välsignelse ställa saker och ting till rätta. Om denna tolkning av drömmarna är korrekt, kan vi då inte hoppas, utifrån andra delar av drömmarna som ännu inte har uppfyllts, att vår framtid ska bli mer gynnsamma än den tid som varit?
Slutligen vill jag hävda att vi lever i en mycket allvarlig tid. I den senaste synen som jag fick blev jag visad det skrämmande faktum, att bara en liten del av dem som nu bekänner sig tro på sanningen kommer att bli helgade genom den och bli frälsta. Många kommer att sätta sig över verkets enkelhet. De kommer att anpassa sig till världen, omhulda avgudar och bli andligt (609) döda. Jesu ödmjuka och självuppoffrande efterföljare kommer att gå vidare till fullkomlighet och lämna de likgiltiga och dem som älskar världen bakom sig.
Jag blev hänvisad tillbaka till det gamla Israel. Bara två vuxna från den enorma armé som lämnade Egypten, kom in i Kanaans land. Deras döda kroppar låg utströdda i öknen på grund av deras överträdelser. Det moderna Israel är i större fara att glömma Gud och att förledas till avguderi än hans folk på bibelns tid. Många avgudar dyrkas, även av bekännande sabbatsfirare. Gud uppmanade sitt folk på bibelns tid speciellt att vara på sin vakt mot avguderi. För om de skulle avledas från att tjäna den levande Guden skulle hans förbannelse vila över dem. Men om de skulle älska honom av hela sitt hjärta, med all sin själ och av hela sin kraft skulle han rikligt välsigna deras korg och deras baktråg, och avlägsna sjukdomar ibland dem.
Nu väntar en välsignelse eller en förbannelse Guds folk - en välsignelse om de drar ut ur världen och skiljer sig från den, och vandrar på den ödmjuka lydnadens väg - och en förbannelse om de förenar sig med avgudadyrkarna som trampar på de höga krav som himlen ställer. Det upproriska Israels synder och missgärningar är upptecknade och bilden har presenterats för oss som en varning. Om vi tar efter deras exempel när det gäller överträdelser, och överger Gud, då kommer vi att falla, lika visst som de gjorde. ”Men allt detta hände dem som exempel och skrevs ner till varning för oss som har tidens slut inpå oss.”