(633) I tidigare nummer av Testimonies for the Church har jag talat om vikten av att sjundedagsadventisterna etablerar ett institut för att hjälpa de sjuka, speciellt de som lider och är sjuka bland oss. Jag har talat om att vårt folk har pengar nog att kunna göra det. Med tanke på hur viktig denna gren av det stora arbetet med att förbereda människor för att möta Herren med glatt hjärta, har jag framhållit att vårt folk borde känna sig kallade att efter sin förmåga lägga en del av sina pengar på en sådant institut. Jag har också, vartefter de visades för mig, pekat ut några av de faror som läkare, ledare och andra skulle komma att utsätts för när de driver en sådan verksamhet. Jag hoppades att de faror som visades för mig skulle undvikas. Jag hoppades på detta ett tag, bara för att bli besviken och ledsen.
Jag hade visat stort intresse för hälsoreformen och hade stora förhoppningar om att Health Institute skulle bli framgångsrikt. Jag kände som ingen annan, en plikt att tala till mina bröder och systrar i Herrens namn om detta institut, och om deras plikt att skaffa fram de nödvändiga resurserna. Jag följde arbetets framskridande med intresse och iver. När jag såg att de som styrde och ledde arbetet, hamnade i just de faror som visats för mig och som jag hade varnat dem för både offentligt och i privata samtal och brev, kom en fruktansvärd börda över mig. Det som hade visats för mig som en plats där de som lider av sjukdomar bland oss kan få hjälp, var en plats där uppoffring, gästfrihet, tro och fromhet skulle vara de ledande principerna. Men man kom med obefogade uppmaningar om stora penningsummor, och sa att de aktier som man köpte skulle ge stor avkastning. Bröderna med (634) positioner på institutet verkade mer än villiga att få högre lön än den lön som andra personer nöjde sig med, som hade andra och lika viktiga platser i sanningens och reformationens stora arbete. Jag fick smärtsamt nog veta, att för att göra institutet populärt bland dem som inte delar vår tro och för att försäkra sig om deras stöd, spred sig en kompromissande anda snabbt på institutet, vilket tog sig uttryck i att man använde herr, fru och fröken som tilltalsord i stället för broder och syster, och i populära nöjen, som alla kunde delta i som någon sorts relativt oskyldig lek. När jag såg allt detta sa jag: Detta är inte vad som visades mig som ett institut för de sjuka som vill få del av Guds goda välsignelse. Detta är något annat.
Trots detta kalkylerades för ännu större byggnader och man uppmanade människor att ge stora summor. Så som det sköttes då kunde jag inte betrakta institutet som helhet, som något annat än en förbannelse. Även om några fick nytta av det rent hälsomässigt, var inflytandet på församlingen i Battle Creek och på bröder och systrar som besökte institutet så dåligt att det vägde tyngre än allt det goda som utfördes. Detta inflytande nådde ut till församlingar i denna stat och i andra stater och var fruktansvärt skadligt för tron på Gud och på sanningen för vår tid. Flera människor som kom till Battle Creek som ödmjuka, uppriktiga och förtröstansfulla kristna, åkte därifrån nästan som otroende. Det allmänna inflytandet från detta skapade fördomar mot hälsoreformen hos väldigt många av de mest ödmjuka, de mest hängivna och bästa av våra bröder, och förstörde tron på mina Testimonies och på sanningen för vår tid.
Det var dessa förhållanden kring hälsoreformen och hälsoinstitutet som påverkade andra saker och som gjorde att det var min plikt att tala som jag gjorde i Testimonies nr 13. Jag visste mycket väl att det skulle framkalla en reaktion och innebära en prövning för många. Jag visste också att en reaktion måste komma förr eller senare. För institutet och (635) saken i allmänhet var det bättre ju förr den reaktionen kom. Om saker och ting hade utvecklats i fel riktning, till skada för dyrbara själar och för Guds verk i allmänhet, så var det bättre ju fortare detta kunde hejdas och de kunde ledas rätt. Ju längre det fick fortsätta desto större skulle skadan bli, desto kraftigare skulle reaktionen bli och desto större den allmänna modlösheten. Det felaktigt ledda arbetet måste stoppas på detta sätt. Det måste bli dags att rätta till fel och att börja om i rätt riktning.
Den senaste hösten har ett gott arbete utförts för församlingen i Battle Creek. En grundlig reform och omvändelse till Herren har skett bland läkare, medarbetare och ledare på Health Institute och det råder ett allmänt samförstånd bland våra bröder och systrar över hela fältet beträffande det stora projektet med Health Institute och hur det borde drivas. Till detta kommer mer än ett års blandade erfarenheter, inte bara i fel riktning utan också i rätt riktning. Allt detta ger mig större tillförsikt än jag någonsin känt tidigare, att hälsoreformen och Health Institute kommer att visa sig bli en framgång. Jag hoppas fortfarande innerligt att få se Health Institute i Battle Creek ha framgång och i varje avseende bli det institut som visades mig. Men det kommer att ta tid att helt och hållet rätta till och växa ifrån tidigare misstag. Med Guds välsignelse både kan och kommer det att göras.
Bröderna som har stått i ledningen för detta arbete har vädjat till vårt folk om pengar, med hänvisning till att hälsoreformen är en del av det stora uppdrag som hör ihop med den tredje ängelns budskap. Det har de haft rätt i. Det är en gren av Guds stora, frikostiga, generösa, uppoffrande och välvilliga verk. Varför ska då dessa bröder säga: ”Aktier i Health Institute kommer att ge hög utdelning”, ”det är en bra investering”, ”något som betalar sig”? Varför inte lika gärna tala om att aktier i Publishing Association ger hög utdelning? Om detta är två grenar av samma stora, avslutande förberedelsearbete före Människosonens återkomst, varför gör man inte det? Eller varför (636) inte göra dem båda till föremål för generösa gåvor? Den penna och den röst som vädjade till Guds saks vänner när det gällde förlagsfonden, kom inte med några sådana lockbeten. Varför ska man då framhålla för rika och giriga sabbatsfirare att de kan göra mycket gott genom att investera sina pengar i hälsoinstitutet, samtidigt som de behåller kapitalet och även får hög utdelning bara för att de använder det? Bröderna uppmanades att göra donationer till Publishing Association och de offrade storsint och med glädje till Herren och följde den personens exempel, som kom med uppmaningen. Och Guds välsignelse har vilat över den grenen av Guds stora verk. Men vi borde oroa oss över att han är missnöjd med det sätt som använts för att samla in pengar till Health Institute, och att hans välsignelse inte helt och fullt kommer att vila över detta institut förrän detta fel har rättats till. I min vädjan till bröderna till förmån för ett sådant institut sa jag i Testimonies nr 11, sid. 492:
”Jag blev visad att det inte saknas pengar bland sabbatshållande adventister. För närvarande består deras största fara i att de samlar på sig ägodelar. Somliga ökar ständigt sina bekymmer och sitt arbete. De är överbelastade. Följden blir att de nästan glömmer bort Gud och behoven i hans verk. De är andligt döda. Det krävs av dem att de gör en uppoffring för Gud, ger en offergåva. Ett offer blir inte större, utan mindre och förtärs.”
Min syn på denna fråga om pengar var att det borde göras ”en uppoffring för Gud, en offergåva” och jag har aldrig fått någon annan idé. Men om kapitalet ska behållas av aktieägarna och de ska få en viss procent i utdelning, hur blir då offret mindre och förtärs? Och hur minskar farorna för de sabbatsfirare som samlar på sig ägodelar, genom den nuvarande planen att ha aktier i institutet? Faran för dem har bara ökat. Här finns ytterligare en ursäkt för deras girighet. Genom att investera i aktier i institutet, som hanteras (637) som något som kan säljas och köpas som vilken annan egendom som helst, offrar de inte. Eftersom en hög utdelning framhålls som lockbete, driver vinningslystnaden, inte lusten att offra, dem att investera så stora summor i institutets aktier att de inte har mycket, om ens något, att ge för att stödja andra och ännu viktigare grenar av Guds verk. Gud begär att dessa snåla, giriga och världsliga personer ska göra en uppoffring för den lidande mänskligheten. Han manar dem att låta sina världsliga ägodelar bli mindre, för de sjukas skull som tror på Jesus och sanningen för vår tid. De borde få en chans att handla, fullt medvetna om de beslut som kommer att fattas i den sista domen, efter vad som beskrivs i följande ord som etsar sig in, från konungarnas Konung:
Matteus 25:34-46: ”Då ska Konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta emot det rike som gjorts i ordning åt er från världens början. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum, naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då ska de rättfärdiga svara honom och säga: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och gav dig husrum, eller naken och klädde dig? Eller när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Konungen svara och säga till dem: Sannerligen säger jag er: Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.
Sedan ska han också säga till dem som står på vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden, som har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inget att äta. Jag var törstig och ni gav mig inget att dricka. Jag var främling och ni gav mig inte husrum, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då ska också de svara honom och säga: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse, och tjänade dig inte? Då ska han svara dem och säga: Sannerligen säger jag er: Vad ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig. Och dessa ska då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
På sidan 494 av Testimonies nr 11, sa jag också: ”Det finns riklig tillgång på pengar bland vårt folk, och om alla kände att arbetet är viktigt kunde denna stora satsning drivas framåt utan bakslag. Alla borde känna ett särskilt intresse för att stödja den. I synnerhet borde de som har tillgångar investera i denna verksamhet. Ett lämpligt hem borde göras iordning för att ta emot patienter så att de, med hjälp av de rätta metoderna och Guds välsignelse, kan bli fria från sina sjukdomar och lära sig hur de ska ta hand om sig själva och på så sätt förebygga sjukdom.
Många som bekänner sig tro på sanningen håller på att bli snåla och giriga. De behöver vara oroliga för sin egen skull. De har så stor andel av sina rikedomar på jorden att de bryr sig mest om sina rikedomar. Den allra största delen av deras rikedomar finns i denna världen och bara en liten del i himlen. Därför värdesätter de jordiska ägodelar i stället för det himmelska arvet. Nu har de ett bra tillfälle att använda sina tillgångar till nytta för den lidande mänskligheten och även för att sprida sanningen. Denna verksamhet borde aldrig lämnas att kämpa med dålig ekonomi. Dessa förvaltare, som Gud har anförtrott medel, borde nu engagera sig i Guds verk och använda sina tillgångar till hans ära. För dem som av girighet håller tillbaka sina tillgångar, kommer de att visa sig bli en förbannelse snarare än en välsignelse.”
Enligt vad jag har blivit visad och vad jag har sagt, för jag fick inte någon annan idé och min avsikt var inte att uttrycka något annat än att insamlingen av pengar för denna gren av verket måste bygga på frikostighet, precis som när man stödjer andra grenar av det stora verket. Och även om ändringen från den nuvarande (639) planen till en som helt och fullt kan godtas av Herren kan vara förenad med svårigheter och kräva tid och arbete, tror jag ändå, att den kan genomföras med obetydlig förlust av aktier som redan har köpts, och att det kommer att resultera i en tydlig ökning av det kapital som doneras, att användas på rätt sätt för att hjälpa lidande människor.
Många som har köpt aktier kan inte ge bort dem. En del av dessa personer saknar just de pengar som de har investerat i aktier. När jag reser från stat till stat träffar jag sjuka människor som står på gravens rand, som borde åka till institutet ett tag, men som inte kan göra det eftersom de saknar de pengar som de har placerat i aktier i institutet. Dessa människor borde inte ha placerat en enda dollar där. Jag vill nämna ett fall i Vermont. Denna broder blev sabbatsfirare så tidigt som 1850, och från den dagen bidrog han generöst till de olika verksamheter som har satts i gång för att främja verket, tills han fick det dåligt ställt. När den enträgna och omotiverade uppmaningen för institutet kom, köpte han ändå aktier för etthundra dollar. Vid mötet i ___ berättade han om sin hustrus situation. Hon är mycket svag och skulle kunna bli hjälpt, men det måste ske snart om det inte ska vara för sent. Han redogjorde också för sina omständigheter och sa att om han kunde begära tillbaka de etthundra dollar som nu var bundna i institutet, då kunde han skicka dit sin hustru dit för behandling. Men som situationen var nu så kunde han inte det. Vi svarade att han aldrig borde ha investerat en enda dollar i institutet, att saken var felaktigt hanterad men att vi inte kunde rätta till det, och där slutade vi diskutera saken. Jag tvekar inte att påstå att denna syster borde behandlas på institutet, åtminstone i några veckor, utan kostnad. Hennes man har inte råd till mycket mer än att betala hennes resa till och från Battle Creek.
De som är mänsklighetens, sanningens och helighetens vänner borde agera efter planen för självuppoffring och givmildhet när det gäller institutet. Jag har femhundra dollar i aktier i institutet som jag önskar donera och om min man lyckas med den bok som han planerar, kommer han att ge ytterligare femhundra dollar. Vill de som stödjer denna plan vara vänliga och vända sig till oss i Greenville, (640) Montcalm County, Michigan och ange vilka summor de vill donera, eller investera i aktier, som ska ägas på samma sätt som aktierna i Publishing Association? När detta är gjort kan gåvorna komma in efter behov. Låt pengarna, små och stora summor, komma in. Låt pengarna användas på ett förståndigt sätt. Debitera patienterna så litet som möjligt. Låt bröderna donera för att delvis stå för utgifterna på institutet för de värdiga fattiga bland dem som lider. Hjälp dessa svaga människor att komma utomhus, i den mån de kan, för att ägna sig åt trädgårdsskötsel på det vackert belägna område som institutet äger. Låt dem inte utföra detta arbete med den inskränkta tanken att de på det sättet ska betala för sig, utan med den vidsynta tanken att kostnaden för att köpa denna mark var ett uttryck för välvilja mot dem. Låt deras arbete vara en del av deras botemedel, likaväl som baden. Låt välgörenhet, kärlek, medmännisklighet och uppoffring för andras bästa vara det som styr läkare, administratörer, medarbetare, patienter och alla Jesu vänner, nära och fjärran, i stället för lön, lönsamma investeringar, något som lönar sig och aktier som kommer att ge avkastning. Låt Kristi kärlek, kärlek till människor och medkänsla för den lidande mänskligheten, styra allt vi säger och gör som har med Health Institute att göra.
Varför skulle den kristna läkaren som tror på, väntar på, hoppas och längtar efter Kristi ankomst och hans rike, där sjukdom och död inte längre kommer att ha någon makt över de heliga, ha högre lön för sina tjänster än den kristna redaktören eller den kristna pastorn får? Han kan säga att hans arbete är mer tröttande, men det återstår att bevisa. Låt honom arbeta så mycket han orkar, utan att överträda de livets lagar som han undervisar sina patienter om. Det finns inga goda skäl till att han ska överanstränga sig och få hög lön för det, högre än pastorn och redaktören. Låt alla som gör sin del på institutet och får lön för sina tjänster, handla utifrån samma generösa princip. Ingen borde tillåtas stanna kvar som medhjälpare på institutet, som bara gör det för pengarnas skull. Det finns kunniga människor, som för Kristi kärleks skull, för hans verk och (641) för sin Mästares lidande efterföljares skull, troget och glatt, med en uppoffrande anda kommer att fylla tjänster på detta institut. De som inte har denna anda borde flytta på sig och ge plats för dem som har den.
Så vitt jag kan bedöma, kan hälften av de sjuka bland vårt folk, som borde spendera veckor eller månader på institutet, inte betala hela kostnaden för resan och uppehället där. Ska fattigdom hålla dessa vänner till vår Herre borta från de välsignelser som han så rikligt försett oss med? Ska de lämnas att kämpa med den dubbla bördan av sjukdom och fattigdom? De rika, som är sjuka, som har allt av livets goda och alla bekvämligheter och som kan betala för att få tungt arbete utfört åt sig, kan genom att ta hand om sig själva, upprätthålla ett mycket gott hälsotillstånd utan att åka till institutet, genom att skaffa sig kunskap och utföra behandlingar hemma. Men vad kan våra fattiga och sjuka bröder och systrar göra för att återfå hälsan? De kanske kan göra något, men fattigdomen tvingar dem att arbeta mer än de egentligen orkar. De har inte ens alla livets bekvämligheter. När det gäller bekvämligheter i form av husrum, möbler, möjlighet att ta bad och åtgärder för god ventilation, så saknar de detta. Kanske är deras enda rum upptaget av en köksspis, både vinter och sommar. Och det kan vara så att alla böcker de har i huset, förutom Bibeln, kan hållas mellan tummen och pekfingret. De har inga pengar att köpa böcker för, så att de kan lära sig hur de ska leva. Det är just dessa kära bröder som behöver hjälp. Många av dem är ödmjuka kristna. De kan ha sina fel, och en del av dem kan ligga långt tillbaka i tiden och vara orsak till deras nuvarande fattigdom och elände. Ändå kanske de gör sin plikt bättre än vi som har pengar till att förbättra både våra egna villkor och andras. Dessa människor måste undervisas med tålamod och bli hjälpta på ett gladlynt sätt.
Men de måste vara villiga och angelägna om att bli undervisade. De måste känna tacksamhet mot Gud och sina bröder (642) för den hjälp de får. Sådana personer har i allmänhet ingen riktig uppfattning om de verkliga kostnaderna för behandling, kost, lokaler, bränsle o.s.v. på ett hälsoinstitut. De känner inte till omfattningen av det stora arbete som hör ihop med sanningen för vår tid och hälsoreformen, och de många uppmaningarna om frivilliga gåvor från vårt folk. De är kanske inte medvetna om att antalet fattiga bland oss är många gånger större än antalet rika. De känner kanske heller inte till det skrämmande faktum, att en majoritet av dessa rika håller fast vid sina rikedomar och är på en säker väg mot undergången.
Dessa fattiga och plågade personer borde få lära sig att när de klagar över sin lott och över de rika på grund av deras girighet, begår de en stor synd i himlens ögon. De borde först förstå att deras sjukdom och fattigdom är olyckor som för det mesta orsakats av deras egna synder, dårskaper och fel. Och om Herren lägger i sitt folks hjärtan och sinnen att hjälpa dem, borde det väcka ödmjuk tacksamhet mot Gud och hans folk. De borde göra allt som står i deras makt för att hjälpa sig själva. Om de har släktingar som kan och vill stå för deras kostnader på institutet, borde dessa få lov att göra det.
Med tanke på att det är så många fattiga och sjuka som mer eller mindre är föremål för institutets välgörenhet, och på grund av att det saknas tillgångar och för närvarande råder brist på platser, måste sådana personers vistelse på institutet bli kort. De borde åka dit i syfte att snarast och så långt det är möjligt, skaffa sig praktisk kunskap om vad de måste göra och vad de inte får göra för att återfå hälsan och leva sunt. De måste huvudsakligen förlita sig på föreläsningar som de lyssnar till medan de är på institutet och bra böcker där de lär sig hur de ska leva hemma. De kanske kan bli litet bättre under de få veckor de tillbringar på institutet, men kommer att åstadkomma mer hemma när de genomför samma principer. De får inte lita på att läkarna ska bota dem på några få veckor, utan måste lära sig att leva så att naturen får en chans att (643) genomföra helandet. Det kan påbörjas under några få veckors vistelse på institutet, men det kan krävas många år att fullborda arbetet genom rätta vanor hemma.
En man kan spendera allt han har i den här världen på ett hälsoinstitut, och bli mycket bättre. Men när han sedan återvänder hem till sin familj och till sina gamla levnadsvanor kan han på några få veckor eller månader vara i ett sämre hälsotillstånd än någonsin tidigare. Han har ingenting vunnit. Han har spenderat sina begränsade tillgångar till ingen nytta. Syftet med hälsoreformen och Health Institute är inte att som en dos ”smärtstillande” eller ”mirakelmedicin”, stilla smärtan idag. Nej, verkligen inte! Det övergripande syftet är att lära folket hur de ska leva, för att ge naturen en chans att avlägsna och stå emot sjukdomar.
Till de sjuka bland vårt folk, vill jag säga: Tappa inte modet. Gud har inte glömt sitt folk och sitt verk. Redogör för ditt hälsotillstånd och din förmåga att klara av utgifterna för en vistelse på institutet, för läkarna, och adressera detta till Health Institute, Battle Creek, Michigan. Om du är sjuk, på väg att bli sämre och svag, vänta då inte tills ditt fall är hopplöst. Skriv genast. Men jag måste återigen säga till de fattiga: För närvarande kan man inte göra så mycket för att hjälpa er, eftersom det kapital som redan samlats in har investerats i material och byggnader. Gör allt som ni rimligen kan för er själva, och andra kommer att hjälpa er med en del.