Förpliktelser mot barnen

Det har visats mig att föräldrar i allmänhet inte har behandlat sina barn på rätt sätt. De har inte tyglat dem som de borde, utan har låtit dem utveckla sin stolthet och följa sina egna böjelser. Förr i tiden visade man aktning för föräldrarnas auktoritet. Barn underkastade sig sina föräldrar då, och visade respekt och vördnad för dem. Men i denna yttersta tid har ordningen blivit den omvända. En del föräldrar underkastar sig sina barn. De är rädda att gå emot barnens vilja (217) och ger därför efter för dem. Men så länge barnen bor under föräldrarnas tak och är beroende av dem, borde de underkasta sig deras kontroll. Föräldrar borde agera beslutsamt och kräva att man följer deras åsikt om vad som är rätt.

Eli kunde ha hållit sina ogudaktiga söner tillbaka, men han var rädd att de skulle bli missnöjda. Han lät dem fortsätta i sitt uppror, tills de blev en förbannelse för Israel. Det krävs av föräldrarna att de tyglar sina barn. Barnens frälsning beror till mycket stor del på den väg som föräldrarna väljer. I sin missriktade kärlek och tillgivenhet för sina barn skämmer många föräldrar bort dem, till skada för barnen. De uppmuntrar deras stolthet och sätter på dem dekorerade plagg och smycken som gör dem fåfänga, och får dem att tro att kläderna gör damen och herren. Men en kort bekantskap övertygar dem som de umgås med, att det yttre inte räcker för att dölja missbildningarna i ett hjärta där Kristen skönhet saknas, men som är fyllt av egenkärlek, högfärd och okontrollerade böjelser. De som älskar ödmjukhet, enkelhet och dygd borde undvika sådant sällskap, även om det rör sig om sabbatshållares barn. Deras sällskap är skadligt och deras inflytande leder till döden. Föräldrar inser inte det nedbrytande inflytandet från den säd de sår. Den kommer att växa upp och bära frukt som får deras barn att avsky och förakta föräldrarnas auktoritet.

Även när de blivit vuxna ska barnen respektera sina föräldrar och se till att de har det bra. De borde lyssna till gudfruktiga föräldrars råd och inte känna att bara för att de blivit litet äldre har de vuxit ifrån sitt ansvar mot dem. Det finns ett bud med ett löfte till dem som ärar sin far och sin mor. I dessa yttersta dagar utmärker sig barn så genom sin olydnad och bristande respekt för sina föräldrar, att Gud särskilt ha lagt märke till det, och det utgör ett tecken på att slutet är nära. Det visar att Satan nästan har fullständig kontroll över de ungas sinnen. Många respekterar inte längre de äldre. Det anses alldeles för gammalmodigt att visa respekt för de (218) äldre. Det är något som hör till Abrahams tid. Gud säger: ”Jag känner honom och jag vet att han kommer att befalla sina barn och sitt hus efter sig.”

Förr i tiden tilläts inte barn att gifta sig utan sina föräldrars medgivande. Föräldrarna valde åt barnen. Det betraktades som ett brott om barnen ingick äktenskap på eget bevåg. Saken lades först fram för föräldrarna, för att de skulle avgöra om personen som skulle föras in i en nära relation till dem var värdig, och om parterna kunde försörja en familj. Det ansågs av största vikt bland dem, att de som tillbad den sanne Guden inte skulle gifta in sig med ett folk som tillbad avgudar, för att inte deras familjer skulle ledas bort från Gud. Även efter att barnen var gifta hade de det allra största ansvar inför sina föräldrar. Deras omdöme ansågs då inte tillräckligt utan föräldrarnas råd och man krävde att de skulle respektera och lyda deras önskemål, så länge det inte stred mot Guds krav.

Jag uppmärksammades åter igen på de ungas tillstånd i dessa yttersta dagar. Barn är inte under kontroll. Föräldrar, ni bör börja uppfostra barnen medan de ännu är spädbarn i era armar. Lär dem att underordna sig er vilja. Det kan man uppnå genom ett jämnt och fast handlag. Föräldrar borde ha fullständig kontroll över sitt eget humör, och milt men ändå bestämt, forma barnets vilja tills det inte förväntar siug något annat än att lyda deras vilja.

Föräldrar börjar inte i tid. Det första tecknet på lynnighet dämpas inte och barnen blir alltmer envisa och det blir värre vartefter de växer, och starkare vartefter de blir starkare. En hel del barn tror när de blir äldre, att det är självklart att de ska få sin vilja fram, och att deras föräldrar måste ge efter för deras önskemål. De väntar sig att deras föräldrar ska passa upp på dem. De blir otåliga om de hålls tillbaka, och när de är gamla nog att hjälpa sina föräldrar (219) bär de inte de bördor de borde. De har befriats från ansvar och växer upp utan att bli till nytta, varken hemma eller borta. De saknar uthållighet. Föräldrarna har burit alla bördor och har låtit dem växa upp i sysslolöshet utan ordentliga, flitiga och sparsamma vanor. De har inte fått lära sig att förneka sig själva, utan man har klemat med dem och skämt bort dem. Deras aptit har tillfredsställts och de växer upp med en försvagad hälsa. Deras uppförande och deras sätt är inte trevligt. De är själva olyckliga och gör dem som är omkring dem olyckliga. Medan barnen ännu är bara barn, medan de behöver uppfostras, tillåts de att gå ut tillsammans med andra och blanda sig med sällskap av ungdomar, och den ena har ett dåligt inflytande på den andra.

Guds förbannelse kommer förvisso att vila över otrogna föräldrar. De har inte bara sått törnen som kommer att såra dem här, utan de måste möta sin egen otrohet på domens dag. Många barn kommer att stå upp i domen och fördöma sina föräldrar, för att de inte höll dem tillbaka, och anklaga dem för att de går förlorade. Föräldrars falska sympati och blinda kärlek får dem att ursäkta sina barns fel och låter dem passera utan tillsägelse. Som följd av det går barnen förlorade och deras blod kommer över de otrogna föräldrarna.

Barn som växer upp på det sättet utan uppfostran, måste lära allt när de bekänner sig vara Jesu efterföljare. Hela deras religiösa erfarenhet påverkas av deras uppväxt som barn. Samma egensinne visar sig ofta. De visar samma brist på självförnekelse, samma otålighet vid tillrättavisning, samma egenkärlek och ovilja att söka råd hos andra eller att låta sig påverkas av andras åsikter, samma slöhet och ovilja att bära bördor och att ta på sig ansvar. Allt detta visar sig i deras förhållande till församlingen. Det är möjligt för sådana personer att segra, men vilken hård strid och vilken svår kamp det blir! Så svårt det blir att gå igenom den grundliga uppfostran (220) som är nödvändig för dem för att de ska nå den kristna karaktärens upphöjdhet! Även om de till sist segrar kommer de att tillåtas att se, innan de förvandlas, hur nära den eviga undergångens avgrund de var, på grund av bristen på rätt fostran i ungdomen och att de misslyckades med att lära sig lyda när de var barn.

-----------