(438) Pastorer som förkunnar den tredje ängelns budskap bör arbeta därför att de känner att Gud som har lagt ett ansvar för verket på dem. Våra predikanter behöver inte lida nöd om de är litet sparsamma. Om de inte är sparsamma kommer de att lida brist oavsett i vilken position de placeras. Även med de bästa förutsättningar kommer de att spendera allt som de får. Så har det varit med pastor Hull. Sådana personer behöver ett nästan outtömligt konto att ta ifrån för att bli nöjda.
De som misslyckas med att hantera världsliga saker på ett klokt sätt, har i allmänhet brister när det gäller andliga ting. De misslyckas med att bygga upp församlingen. De kan ha naturlig begåvning och kallas för skickliga talare, men ändå sakna moralisk styrka. De kan dra stora folksamlingar och väcka en hel del entusiasm, men när man söker efter frukten, finner man väldigt lite, om ens någon. Sådana män tror ofta att de står över Guds verk och de förlorar sin kärlek till evangeliets enkelhet. De är inte helgade genom de sanningar de förkunnar. Så har fallet varit med pastor Hull. Han har saknat den nåd som ger själen stadga och upphöjer och förädlar människans karaktär. Det är gott att hjärtat får stadga genom nåd. Det är grunden för vår ståndaktighet.
På de platser där pastor Hull har hållit en föreläsningsserie har människor uppskattat hans skämt och hans speciella sätt att predika, men få har tagit emot sanningen som ett resultat av hans arbete. Och av dem som gjorde det är det ganska många som snart överger tron. Många har varit besvikna över att hans arbete gav så litet resultat. Jag blev visad vad som var orsaken. Det saknades ödmjukhet, enkelhet, renhet och helighet i livet. Han har trott att hans smarta arbete var ovärderligt och att Guds verk knappt kunde fortsätta om han skulle kopplas bort från det. Om han hade känt till vilka bekymmer de riktiga arbetarna i Guds verk, som har försökt (439) hjälpa honom, har haft för hans skull, skulle han inte ha haft så höga tankar om sin egen insats. Hans agerande har varit en ständig börda för Guds sak och den hade haft större framgång utan hans inverkan. Hans bröders önskan att rädda honom från att falla har fått dem att göra för mycket för honom när det gäller pengar. De har uppskattat hans förmåga att predika och somliga har varit så obetänksamma att de höjt honom till skyarna och visat en tydlig förkärlek för honom framför andra predikande bröder, vars inflytande skulle bidragit till Guds verks framgång var som helst. Detta har skadat honom. Han hade inte nog ödmjukhet eller tillräckligt av Guds taktkänsla för att stå emot sina bröders smicker. Måtte Gud hjälpa dessa bröder att inse sitt misstag och aldrig mer göra sig skyldiga till att skada en ung pastor med smicker.
Alla som önskar lämna kvarlevan av Guds folk för att följa sina egna fördärvade hjärtan skulle därigenom frivilligt kasta sig i Satans händer, och man borde låta dem göra som de vill. Det finns andra bland oss som är i fara. De har en hög uppfattning om sin egen förmåga, medan deras inflytande i många avseenden inte har varit mycket bättre än pastor Hulls. Om de inte genomgår en grundlig reformation skulle Guds verk klara sig bättre utan dem. Ohelgade pastorer skadar Guds verk och är en tung börda för sina bröder. De behöver någon som följer efter dem för att rätta till deras misstag, foch ör att räta upp och styrka dem som har försvagats och brutits ner genom deras inverkan. De är avundsjuka på dem som har tagit ansvar för Guds verk, de som till och med skulle offra sina liv om det behövdes, för att föra sanningens sak framåt. De gör den bedömningen, att deras bröder inte har högre motiv än de själva har haft. Att lägga ner mycket arbete på pastorer som på detta sätt är föremål för Satans frestelser, skadar dem och är ett slöseri med pengar. Det ger dem inflytande, och placerar dem på så sätt där de kan skada sina bröder och Guds verk allra djupast.
(440) Jag har blivit visad att de tvivel som uttryckts när det gäller sanningshalten i våra ståndpunkter och Guds ords inspiration, inte har den orsak som många tror. Dessa problem har inte så mycket med Bibeln eller med bevisen för vår tro att göra, som med deras egna hjärtan. Guds ords krav är alltför stränga för deras ohelgade natur. ”För köttets sinne är fiendskap mot Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller.” Om det naturliga hjärtats känslor inte tyglas och fås att underkasta sig genom Guds nåds helgande inflytande, som tas emot genom tron, då blir hjärtats tankar inte rena och heliga. De villkor för frälsning som framförs i Guds ord är rimliga, enkla och tydliga. De innebär inget mindre än fullständig anpassning till Guds vilja, ett rent hjärta och ett rent liv. Vi måste korsfästa jaget med dess lustar. Vi måste rena oss själva från all köttets och andens orenhet och fullkomna helighet i gudsfruktan.
I nästan alla fall när personer blir osäkra när det gäller Guds ords inspiration, beror det på deras oheliga liv, som detta ord fördömer. De vill inte ta emot dess tillrättavisningar och hot, eftersom de belyser deras felaktiga agerande. De älskar inte dem som skulle vilja omvända dem och lägga band på dem. Svårigheter och tvivel som förvirrar det onda hjärtat, kommer att undanröjas inför den som praktiserar sanningens rena principer.
Många har talanger som skulle åstadkomma mycket gott om de helgades och användes för Kristi sak, eller mycket skada om de användes i otrons och Satans tjänst. Att tillfredsställa jaget och dess olika begär kommer att förvrida talangerna och göra dem till en förbannelse i stället för en välsignelse. Satan, ärkebedragaren, har underbara talanger. Han var en gång en upphöjd ängel, hans position var näst efter Kristus. Han föll på grund av självförhärligande. Han skapade uppror i himlen och gjorde så att många föll tillsammans med honom. (441) Därefter användes hans talanger och hans skicklighet emot Guds styre, för att få alla som han kunde kontrollera att förakta himlens auktoritet. De som fascineras av hans sataniska majestät kan välja att efterlikna denna fallna general och slutligen dela hans öde.
Ett rent liv ger förfining, som kommer att leda dem som äger den att rygga tillbaka mer och mer från grovhet och att hänge sig åt synd. Sådana människor kommer inte att ledas bort från sanningen eller ge efter för tvivel på att Guds ord är inspirerat. Tvärt om, de kommer att ägna sig åt att dagligen studera Guds ord med ett ständigt växande intresse, och bevisen på kristendom och inspiration kommer att göra sina avtryck på deras tankar och liv. De som älskar synd kommer att vända sig bort från Bibeln. De kommer att älska att tvivla och kommer att få en vårdslös inställning till principer. De kommer att ta emot och försvara felaktiga teorier. Sådana kommer att skylla människors synder på omständigheterna. När en människa begår någon stor synd gör de henne till föremål för medömkan istället för att betrakta henne som en brottslig som borde straffas. Det kommer alltid att passa ett moraliskt fördärvat hjärta, som med tiden kommer att utveckla den fallna naturens grundprinciper. Genom någon slags generell process avskaffar människor genast synd, för att undvika det obehagliga kravet på personlig reformation och ansträngning. För att befria sig själva från plikten att göra en ansträngning nu är många beredda att förklara att allt arbete och all ansträngning under deras liv, när de följde Guds ords heliga principer, saknade betydelse. Pastor Hulls filosofiska behov har sin rot i ett fördärvat hjärta. Gud väcker upp människor för att gå ut och arbeta på skördefältet, och om de är ödmjuka, hängivna och gudfruktiga kommer de att ta de kronor som dessa pastorer förlorar, som har en tro som inte håller måttet.
Den 5 november 1862 blev jag visad att vissa män missuppfattar sin kallelse. De tror att om en man inte kan arbeta med sina händer, eller om han inte har affärsbegåvning, passar han som pastor. Många begår ett stort misstag här. En man som inte har (442) affärsbegåvning kan bli pastor, men han kommer att sakna kvalifikationer som varje pastor måste ha för att handla klokt i församlingen och bygga upp Guds sak. Men när en predikant är skicklig i predikstolen och, liksom pastor Hull, misslyckas med att sköta administrativa uppgifter bör han aldrig arbeta ensam. Någon annan borde arbeta tillsammans med honom för att kompensera hans brister och sköta administrationen åt honom. Och även om det kan vara förödmjukande borde han lyssna på denne medarbetares omdöme och råd, som en blind man följer en som kan se. Genom att gör det kommer han att undvika många faror som skulle visa sig ödesdigra för honom om han lämnades ensam.
Guds verks framgång är i hög grad beroende av de pastorer som arbetar på det evangeliska fältet. De som lär ut sanningen borde vara andaktsfulla, självuppoffrande och gudfruktiga människor, som förstår sina uppgifter och som går omkring och gör gott för att de vet att Gud har kallat dem till arbetet. De bör vara människor som inser en själs värde och vill bära bördor och ta ansvar. Man känner igen en pålitlig arbetare på hans utmärkta arbete.
Det finns få predikanter ibland oss. Och eftersom Guds verk tycktes vara i så stort behov av hjälp, har somliga trott att nästan vem som helst som gör anspråk på att vara pastor duger. Somliga har trott att eftersom personer med viss frimodighet kunde be och förmana under möten, var de kvalificerade att gå ut som arbetare. Och innan de prövats eller kunde visa upp några goda frukter av sitt arbete, har män som Gud inte sänt blivit uppmuntrade och smickrade av en del bröder som saknar erfarenhet. Men deras arbete visar arbetarens karaktär. De förskingrar och förvirrar i stället för att samla in och bygga upp. Några få kanske tar emot sanningen som resultat av deras arbete, men i allmänhet kommer dessa människor inte att nå högre än de personer som de har lärt känna sanningen genom. Samma brister som utmärkte dessa förkunnares agerande ses hos deras nyomvända.
Guds saks framgång är inte beroende av att vi har (443) ett stort antal pastorer. Men det är ytterst viktigt att de som arbetar i samband med Guds verk är människor som verkligen känner ansvar för det arbete som han har kallat dem till, och förstår hur heligt det är. Några få självuppoffrande gudfruktiga män, som är små i sina egna ögon, kan göra mer gott än ett mycket större antal, om en del av dem är okvalificerade för arbetet men ändå självsäkra och skrytsamma beträffande egen förmåga. Om vi har ett antal av dessa ute på fältet, som hellre skulle utföra någon uppgift hemma, skulle det bli nödvändigt att nästan hela de trogna predikanternas tid måste användas till att följa efter dem och rätta till deras felaktiga inflytande. Unga predikanters framtida nytta beror mycket på det sätt som de kommer in i sin tjänst. Bröder som bryr sig om Guds verk är så ivriga att se sanningen spridas att de riskerar att göra för mycket för pastorer som inte har prövats, genom att generöst hjälpa dem med resurser och ge dem inflytande. De som börjar evangelisera, borde få skaffa sig själva ett anseende, även om det måste ske genom prövningar och svårigheter. De borde först bevisa att de har förmåga att tjäna som pastorer.
Erfarna bröder bör vara försiktiga. I stället för att förvänta sig att dessa unga predikanter ska hjälpa och leda dem, borde de känna ansvar för att ta ledningen över dessa unga predikanter, och instruera, ge råd, vägleda dem och visa en faderlig omsorg om dem. Unga pastorer bör ha ordning, ett tydligt mål och lust att arbeta, så att de inte lättjefullt äter andra människors bröd. De ska inte resa från plats till plats och presentera några punkter i vår tro för att väcka fördomar och sedan lämna platsen innan bevisen för vår tids sanning har presenterats ens till hälften. Unga män som tror att de har en uppgift att utföra i samband med Guds verk, borde inte få ansvar att lära ut sanningen förrän de tagit vara på förmånen att arbeta under en erfaren predikant som arbetar systematiskt. (444) De borde lära sig av honom, som en elev i skolan lär sig av sin lärare. De borde inte resa hit och dit, utan något bestämt syfte eller några väl utarbetade planer att genomföra i sitt arbete.
Somliga personer, som har liten erfarenhet och är sämst rustade för att undervisa om sanningen, är de sista att be om råd och vägledning från sina erfarna bröder. De tar på sig pastorsuppgiften och betraktar sig som jämlika med dem som har lång och beprövad erfarenhet. De är inte nöjda om de inte får leda, och tror att eftersom de är pastorer så vet de allt som är värt att veta. Sådana predikanter saknar verkligen självkännedom. De saknar passande blygsamhet och har överhuvudtaget en för hög uppfattning om sin egen förmåga. Erfarna pastorer, som inser Guds verks helighet och känner ansvaret för Guds saks vila på sig, är vaksamma på sig själva. De betraktar det som ett privilegium att få rådgöra med sina bröder och blir inte förnärmade om man föreslår förbättringar när det gäller deras arbetsplaner eller deras sätt att tala.
De pastorer som har kommit från de olika kyrkosamfunden för att ta emot den tredje ängelns budskap, vill ofta undervisa när de borde vara elever. Somliga måste glömma bort en stor del av sina tidigare kunskaper, innan de helt kan lära sig principerna i sanningen för vår tid. Pastorer kommer att skada Guds verk genom att gå ut och arbeta för andra, när ett lika stort arbete måste utföras för dem själva för att göra dem passande för det arbete som de kan vilja utföra för icke-troende. Om de är okvalificerade för arbetet kommer det att krävas två eller tre trofasta pastorers arbete för att gå efter och rätta till deras felaktiga påverkan. I slutänden skulle det att vara billigare för Guds verk att ge sådana pastorer ett gott underhåll för att stanna hemma och inte göra skada ute på fältet.
Predikanter har av somliga betraktats som särskilt inspirerade, som om de bara vore ett medium för Herren att tala genom. Om de som är äldre och som har lång erfarenhet ser brister hos en pastor och föreslår förbättringar när det gäller hans metoder, hans tonfall, (445) eller hans gester, har han ibland känt sig sårad. Han har resonerat som så, att Gud kallade honom just sådan som har var, att kraften kom från Gud och inte från honom själv, att Gud måste göra arbetet åt honom och att han inte predikade efter mänsklig vishet o.s.v. Det är ett misstag att tro att en person inte kan predika om han inte har arbetat upp sig till extas. Män som är beroende av känslor på det sättet kan vara till nytta vid uppmaningar, när de känner för det. Men de kommer aldrig att bli goda, ansvarstagande arbetare. När arbetet går trögt och allt verkar nedslående, är de hetsiga och de som är beroende av känslor inte beredda att bära sin del av bördan. Under nedslående och mörka tider är det viktigt att ha människor som tänker lugnt, som inte är beroende av omständigheterna utan litar på Gud och som arbetar vidare i mörker lika väl som i ljus. Människor, som tjänar Gud av princip, även om deras tro kan vara svårt prövad, kommer att stötta sig tryggt på Jehovas arm, som aldrig sviker.
Unga predikanter och män som en gång varit pastorer, som har varit grova och råa i sitt sätt och som har använt uttryck i sin konversation som inte var helt anständiga och rena, är inte lämpliga att engagera sig i detta arbete förrän de ger bevis på en fullständig förändring. Ett illa valt ord kan göra mer skada än det goda som kan åstadkommas av en hel mötesserie som de håller. De låter sanningens standard, som alltid borde upphöjas, bli neddragen i smutsen inför församlingen. De som blir omvända genom dem når oftast inte upp till en högre standard än den som visats för dem av pastorerna. Män som står mellan de levande och de döda borde bete sig exakt rätt. Pastorn borde inte vara ouppmärksam för ett ögonblick. Han arbetar för att lyfta andra genom att föra dem upp på sanningens grundval. Låt honom visa andra att sanningen har gjort något för honom. Han borde inse det dåliga i dessa vårdslösa, råa och vulgära uttryck och han borde lägga bort och förakta (446) allt av det slaget. Om han inte gör det kommer hans nyomvända att ta efter honom. Och när trogna pastorer senare kommer efter för att arbeta med dessa nyomvända för att rätta till deras fel, kommer de att ursäkta sig själva genom att hänvisa till pastorn. Om ni fördömer hans tillvägagångssätt, kommer de att vända sig till er och fråga: Varför stödjer ni och ger inflytande till män genom att skicka ut dem att predika för syndare, när de själva är syndare?
Det arbete som vi är engagerade i är ett ansvarsfyllt och upphöjt arbete. De som predikar och undervisar borde själva vara förebilder när det gäller goda gärningar. De borde vara föredömen när det gäller helighet, renhet och ordning. Guds tjänare borde framstå som en levande predikant, både i predikstolen och utanför den. Han kan uträtta mycket mer genom sitt gudfruktiga exempel, än genom att bara predika från predikstolen medan hans inflytande när han inte står i predikstolen inte är värt att ta efter. De som arbetar i detta verk bär den mest upphöjda sanningen som någonsin har anförtrotts åt dödliga människor, ut till världen.
Människor som Gud har utvalt för att arbeta i detta verk kommer att ge bevis på sin höga kallelse och betrakta det som sin främsta plikt att växa och bli bättre, tills de blir skickliga arbetare. När de sedan visar att de är ivriga att förvalta de pund som Gud har anförtrott åt dem, då bör de på ett omdömesgillt sätt få hjälp. Men den uppmuntran de får ska inte lukta smicker, för Satan själv kommer att göra tillräckligt av den sortens arbete. De män som tror att det är deras plikt att predika, borde inte få underhåll när de genast belastar bröderna med sig själva och sina familjer för att få stöd. De är inte berättigade till det förrän de kan visa ett gott resultat av sitt arbete. Det är nu risk att skada unga predikanter och dem som bara har liten erfarenhet, med smicker och genom att befria dem från livets bördor. När de inte predikar bör de göra vad de kan för att försörja sig själva. Det är bästa sättet att pröva vilken sorts kallelse de har att predika. Om de vill (447) predika bara för att bli försörjda i egenskap av pastorer, och samfundet agerar klokt, kommer de snart att släppa bördan och överge förkunnandet för en mer lönande bransch. Paulus, en mycket vältalig förkunnare, som mirakulöst blev omvänd av Gud för att utföra ett speciellt arbete, var inte för fin för att arbeta. Han säger: ”Ända till denna stund är vi hungriga och törstiga och nakna och blir misshandlade och har ingen fast hemvist. Vi sliter och arbetar med våra egna händer. När vi blir smädade, välsignar vi, när vi blir förföljda, härdar vi ut.” 1 Korintierbrevet 4:11-12. ”Inte heller åt vi någons bröd utan att betala, utan under arbete och möda natt och dag, för att inte ligga någon av er till last.” 2 Thessalonikerbrevet 3:8.
Jag har blivit visad att många inte rätt uppskattar de begåvningar som finns ibland dem. En del bröder förstår inte vilken sorts predikobegåvning som bäst skulle främja sanningens sak, utan tänker bara på att deras känslor ska tillfredsställas för stunden. Utan att tänka sig för kommer de att visa förkärlek för den talare som visar stor nit i sitt förkunnande och berättar anekdoter som kittlar örat och sätter fart på tankarna en stund, men som inte efterlämnar något varaktigt intryck. Samtidigt sätter de inte något stort värde på en predikant som under bön har studerat för att lugnt och sammanhängande kunna ge människor argument för vår ståndpunkt. Hans arbete uppskattas inte och han behandlas ofta med likgiltighet.
En man kan predika på ett inspirerande sätt och behaga åhöraren, utan att förmedla några nya idéer eller någon verklig insikt. De intryck man får genom sådan förkunnelse varar bara så länge talarens röst hörs. När man söker efter resultat av ett sådant arbete, hittar man inte mycket. Dessa iögonfallande gåvor är inte lika nyttiga och väl ägnade att främja sanningens sak, som en begåvning som går att lita på under hårda och besvärliga förutsättningar. I arbetet med att lära ut sanningen är det nödvändigt att de viktiga punkterna i vår tro är väl underbyggda med (448) bevis från bibeln. Påståenden kan tysta den som inte tror, men inte övertyga honom. Arbetare sänds inte ut på fältet bara för troendes skull. Det stora målet är själars frälsning.
Somliga bröder har misstagit sig i detta avseende. De har trott att broder C var rätt person att arbeta i Vermont och att han kunde uträtta mer än någon annan pastor i denna stat. Sådana personer ser inte saker och ting ur rätt synvinkel. Broder C kan tala på ett sätt som väcker intresse i en församling. Och om det vore allt som behövs för att bli en framgångsrik predikant, då skulle en del bröder och systrar ha rätt i sin uppfattning om honom. Men han är ingen grundlig arbetare. Han är inte pålitlig. Vid församlingsprocesser är han inte till någon nytta. Han har inte den erfarenhet, omdöme eller urskiljningsförmåga som behövs för att vara till nytta för församlingen när den håller ett möte som gäller församlingstukt. Han har inte varit samvetsgrann när det gäller världsliga saker. Trots att han bara har en liten familj, har han behövt mer eller mindre hjälp. Han visar samma brist i andliga ting som i vardagliga affärer. Om man haft rätt tillvägagångssätt mot honom när han började predika hade han nu kunnat var till någon nytta i denna sak. Hans bröder skadade honom genom att upphöja honom för mycket och bara låta honom bära en liten del av livets bördor, tills han trodde att hans arbete var av största betydelse. Han ville att bröder i Vermont skulle bära hans bördor medan han själv var befriad från bekymmer. Han har inte motionerat tillräckligt mycket för att ge sina muskler spänst och styrka och stärka sin hälsa.
Han är inte kapabel att bygga upp församlingar. När han känner att han dragit ve över sig om han inte predikar evangeliet, som självuppoffrande predikanter gjort tidigare, då kommer han liksom de att vara villig att arbeta med sina händer för att tjäna pengar för att försörja sin familj så att den inte blir en börda för församlingen. Därefter kommer han att gå ut, inte bara för att predika utan för att frälsa själar. Ansträngningar som görs i en sådan anda, kommer att åstadkomma något. Han har haft höga tankar om sig själv. (449) Han har betraktat sig själv som jämlik med vilken arbetare som helst i Vermont. Han har ansett att han skulle ha samma rang som de och borde konsulteras i frågor som gäller församlingens angelägenheter, trots att han varken har skaffat sig anseende eller visat sig värdig. Vilken självuppoffring eller hängivenhet har han visat för församlingen? Vilka faror och påfrestningar har han uthärdat så att bröderna kan ha förtroende för honom, som en arbetare som de kan lita på och vars inflytande kommer att vara gott vart han än kommer? Så länge han inte har en helt annan ande och agerar utifrån osjälviska principer, vore det bättre om han gav upp tanken på att predika.
Bröderna i Vermont har inte lagt märke till den moraliska styrkan hos sådana män som bröderna Bourdeau, Pierce och Stone som har en djup erfarenhet och vars inflytande varit sådant att det skapat förtroende i samhället. Deras flitiga och konsekventa liv har gjort dem till levande förkunnare var dag. Deras arbete har avlägsnat många fördomar, har församlat och byggt upp. Ändå har bröderna inte uppskattat dessa mäns arbete, samtidigt som de varit nöjda med det arbete som utförs av somliga, som inte skulle klara att testas och prövas, och som inte kan visa upp mycket resultat av sitt arbete.