Våra pastorer
I den syn som jag fick i Rochester, New York, den 25. december 1865, blev jag visad att ett mycket allvarligt arbete ligger framför oss. Man inser inte dess betydelse och omfattning. När jag la märke till den likgiltighet som märktes överallt, blev jag orolig för pastorer och medlemmar. Det var som om sanningen för vår tid var lamslagen. Guds verk tycktes ha avstannat. Pastorer och medlemmar är oförberedda för den tid de lever i, och nästan alla som bekänner sig tro på sanningen för vår tid är oförberedda att förstå förberedelsearbete för denna tid. I deras nuvarande tillstånd av världsliga ambitioner, med deras brist på hängivenhet mot Gud och deras kärlek till jaget, är de fullständigt oförmögna att ta emot det sena regnet och att när de fullgjort allt kunna stå emot Satans vrede. Han vill genom sina listiga knep få dem att lida skeppsbrott i tron, genom att intala dem något behagligt självbedrägeri. De tror att det står helt rätt till med dem när de har helt fel.
Pastorer och medlemmar måste göra större framsteg i reformarbetet. De borde utan dröjsmål börja rätta till sina felaktiga vanor när det gäller mat, dryck, klädsel och arbete. Jag såg att ganska många av pastorerna inte är vakna när det gäller detta viktiga ämne. De är inte alla där Gud skulle vilja ha dem. Följden är att somliga bara kan visa ett litet resultat av sitt arbete. Pastorer borde vara föredömen för Guds flock. Men de går inte säkra för Satans frestelser. Det är just dem som han kommer att försöka fånga i sin snara. Om han (467) kan lyckas invagga en pastor i köttslig trygghet, och därigenom avleda hans tankar från arbetet eller bedra honom när det gäller hans eget verkliga tillstånd inför Gud, har han uppnått mycket.
Jag såg att Guds verk inte gick framåt så som det skulle kunna och som det borde. Pastorer försummar att ta sig an arbetet med den energi, hängivenhet och beslutsamma uthållighet som uppdragets betydelse kräver. De har en vaksam motståndare att kämpa mot. Hans energi och uthållighet är outtröttlig. Pastorernas och medlemmarnas svaga ansträngningar kan inte jämföras med deras motståndares, djävulens. På ena sidan står de pastorer som kämpar för det som är rätt och har hjälp från Gud och heliga änglar. De borde vara starka och tappra och fullständigt hängivna den sak de är engagerade i, och inte ha några andra intressen. De borde inte snärjas av tingen i detta liv utan behaga honom som har utsett dem till att vara soldater.
På den andra sidan står Satan och hans änglar tillsammans med alla hans redskap på jorden, som anstränger sig på alla tänkbara sätt och använder alla tänkbara knep för att främja villfarelse och felaktigheter, och för att dölja sin ohygglighet och sina missbildningar med en tilltalande förklädnad. Satan klär själviskhet, hyckleri och alla slags bedrägerier i en klädnad av skenbar sanning och rättfärdighet. Han jublar över den framgång han har, även med pastorer och medlemmar som påstår sig förstå hans listiga knep. Ju större avstånd de håller till Kristus, sin store Ledare, desto mindre liknar de honom till karaktären, och desto mer liknar de sin store fiendes tjänare till liv och karaktär, och desto säkrare är han på att få dem till sist. Medan de hävdar att de är Kristi tjänare, är de syndens tjänare. En del pastorer tänker för mycket på lönen de får. De arbetar för lönen och förlorar Guds verks helighet och betydelse ur sikte.
Somliga blir slöa och försumliga i sitt arbete. De utför arbetsuppgifterna, men deras ansträngningar är svaga och utan framgång. (468) De lägger inte sin själ i det som de gör. Den teoretiska sanningens är uppenbar. Många av dem var inte med och utforskade denna sanning genom intensiva studier och allvarlig bön. De har inte lärt sig hur dyrbar och värdefull den är, genom att själva ha varit tvungna att försvara grunden för sin ståndpunkt inför opposition från sanningens fiender. De inser inte hur nödvändigt det är att bevara en anda av fullständig hängivenhet för uppdraget. Deras intresse är uppdelat mellan dem själva och verket.
Jag såg att innan Guds verk kan ha någon avgjord framgång måste pastorerna bli omvända. När de är omvända kommer de att värdesätta sin lön mindre och lägga långt större vikt vid det viktiga, heliga och allvarliga uppdrag som de har tagit emot ur Guds hand för att uträtta, och som han kräver att de ska utföra troget och väl, som de som måste avlägga strikt räkenskap inför honom. Dagligen görs en noggrann förteckning över allt vad de uträttar, upprättad av de änglar som för anteckningar. Alla deras handlingar, till och med hjärtats avsikter och syften, står noggrant redovisade. Ingenting är dolt för hans allseende öga, som vi har att göra med. De som har lagt all sin energi på Guds verk och som har vågat och satsat något, kommer att känna att Guds verk är en del av dem och de kommer inte att arbeta enbart för lönen. De kommer inte att vara ögontjänare och försöka behaga sig själva, utan kommer att viga sig själva och alla sina intressen åt detta allvarliga arbete.
En del riskerar att begå misstag i sitt offentliga arbete med församlingarna, på grund av bristande noggrannhet. Det ligger både i deras eget och sakens intresse att de noggrant undersöker och prövar sina motiv och är säkra på att frigöra sig från själviskhet. De borde vara vaksamma så att de inte, när de förkunnar raka sanningar för andra, misslyckas med att leva efter samma regel och låter Satan byta ut det djupa arbetet i hjärtat mot något annat. De borde vara grundliga med sig själva och Guds verk, så att de inte arbetar för lönens skull och förlorar arbetets viktiga och upphöjda karaktär ur sikte. De borde inte låta jaget härska i Jesu ställe, och de bör vara (469) noga med att inte säga till syndaren i Sion, att det ska gå honom väl, när Gud har uttalat en förbannelse över honom.
Pastorer måste vakna upp och visa ett liv, en iver och hängivenhet som de under ganska lång tid har varit nästan främmande för, eftersom de har försummat att vandra med Gud. På många platser går Guds verk inte framåt. Det behövs själavård. Folk har blir nedtyngda av måttlöshet och dryckenskap och av det dagliga livets omsorger. De blir mer och mer intresserade av världsliga företag. De är ivriga att tjäna pengar. Andlighet och hängivenhet är ovanligt. De bryr sig mest om arbete, att samla på sig ägodelar och öka sina tillgångar. ”Hur kommer detta att sluta?” var den fråga som tyngde mig.
Konferensmöten har inte gjort någon bestående nytta. De som deltar i mötena visar sin längtan att göra affärer. Pastorer och medlemmar tar ofta med sig saker att sälja till dessa stora samlingar och de sanningar som förkunnas från predikstolen gör inget intryck på deras hjärtan. Andens svärd, Guds ord, får inte uträtta sitt arbete. Åhörarna uppfattar det som kraftlöst. Guds upphöjda verk kopplas för nära samman med världsliga saker.
Pastorerna måste bli omvända innan de kan styrka sina bröder. De borde inte predika själva, utan det ska Kristus och hans rättfärdighet göra. Det behövs en reformation bland medlemmarna, men den borde först börja sitt renande verk bland pastorerna. De är väktare på Sions murar, som ska låta varningssignalen ljuda de likgiltiga och intet ont anande. De ska också beskriva det öde som kommer att drabba hycklaren i Sion. För mig verkade det som om en del pastorer hade glömt att Satan fortfarande lever, lika uthållig, enträgen och listig som någonsin och att han fortfarande försöker locka själar bort från rättfärdighetens stig.
En viktig del av pastorns uppgift är att troget presentera hälsoreformen för folket, så som den är förknippad med den tredje ängelns budskap, som en del (470) av samma verk. De borde inte försumma att tillämpa den själva och de borde enträget framhålla den för alla som bekänner sig tro sanningen.
Pastorer bör inte ha något annat intresse vid sidan av det viktiga arbetet med att leda människor till sanningen. All deras energi behövs till detta. De borde inte ägna sig åt marknadsföring, dörrförsäljning eller någon affärsverksamhet vid sidan av detta enda stora uppdrag. Det allvarliga uppdrag som gavs till Timoteus vilar lika tungt på dem, och lägger mycket allvarliga förpliktelser och ett fruktansvärt ansvar på dem. ”Därför uppmanar jag dig inför Gud och Herren Jesus Kristus, som ska döma levande och döda vid hans uppenbarelse och hans rike: Predika ordet, var redo i tid och otid, överbevisa, tillrättavisa, förmana med mycket tålamod och undervisning” ”Men du, var alltid på din vakt, bär ditt lidande, uträtta en evangelists arbete, fullgör din tjänst.”
Felaktiga levnadsvanor har minskat vår mentala och fysiska känslighet. All den kraft vi kan få genom rätt livsstil och genom att ta hand om liv och hälsa på bästa sätt, borde oreserverat ägnas åt det arbete som Gud har tilldelat oss. Vi har inte råd att använda de små svaga och begränsade krafter vi har till att tjäna vid borden eller att blanda ihop försäljning med det arbete som Gud har anförtrott oss. Alla mentala och fysiska förmågor behövs nu. Guds verk kräver det, och man kan inte engagera sig i någon verksamhet vid sidan av detta stora arbete utan att det tar tid och kraft från sinne och kropp. Och därigenom minskar kraften och styrkan i vårt arbete för Guds verk. Pastorer som gör det kommer inte att ha all den tid till eftertanke och bön, och all den kraft och klarsyn som de behöver för att förstå omständigheterna kring dem som behöver hjälp, och för att vara beredda att träda fram ”i tid och otid”. Rätt ord i rätt tid kan rädda någon stackars människa som gör fel, tvivlar och är svag. Paulus uppmanade Timoteus: ” Tänk på detta, (471) lev i detta, så att dina framsteg blir tydliga för alla.”
När Kristus sänder ut sina lärjungar säger han till dem: ”Allt det ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt det ni löser på jorden ska vara löst i himlen.” Om detta är Guds pastorers skrämmande och ansvarsfulla uppgift, då är det viktigt att de ägnar sig helt och fullt åt detta och vakar över själar som de som måste avlägga räkenskap. Ska något ovidkommande eller själviskt intresse komma in och avleda intresset från uppdraget? Vissa predikanter håller sig hemma, ger sig iväg på sabbaten, och återvänder sedan för att göra av med sin energi på jordbruksarbete eller på att ta hand om saker och ting i hemmet. De arbetar åt sig själva under veckan, och ägnar sedan resten av sina uttömda krafter till Guds verk. Men så klena ansträngningar är inte tillräckliga för honom. De har ingen mental eller fysisk kraft att avvara. I bästa fall är deras ansträngningar svaga. Men efter att ha varit överhopade och invecklade i det här livets sorger och bekymmer under alla veckans arbetsdagar, är de fullständigt olämpliga för Guds upphöjda, heliga och viktiga arbete. Själars öde beror på vilken riktning de väljer och vilka beslut de fattar. Så viktigt det är då att de är måttliga i allt, inte bara i sina matvanor utan också i sitt arbete, så att deras krafter kan vara obrutna och ägnas åt deras heliga kall.
Somliga som bekänner sig tro sanningen för vår tid, har begått ett stort misstag genom att sälja saker under en mötesserie. Genom denna försäljning har de avlett uppmärksamheten från syftet med mötena. Om Kristus var på jorden nu skulle han driva ut dessa månglare och handlare med en piska av rep, oavsett om de är pastorer eller lekmän, precis som han gjorde när han kom in i templet på bibelns tid och ”och drev ut alla som köpte och sålde i templet, och stötte omkull penningväxlarnas bord och stolarna för dem som sålde duvor, och sa till dem: (472) Det står skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönehus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Dessa handlare kunde ha ursäktat sig med att varorna de erbjöd till försäljning var avsedda att bli offerdjur. Men deras mål var att göra förtjänster, att tjäna pengar, att bli rika.
Jag blev visad att om de moraliska och intellektuella förmågorna inte hade fördunklats av felaktiga levnadsvanor skulle pastorer och medlemmar snabbt ha uppfattat de negativa konsekvenserna av att blanda heliga och vanliga saker. Predikanter har stått i predikstolen och hållit en mycket allvarlig predikan, och därefter har de genom att ta fram saker till försäljning och agerat handelsman, till och med i Guds hus, avlett sina åhörares tankar från de intryck de fått och därigenom förstört frukten av sitt arbete. Om deras sinnesförmågor inte hade varit avtrubbade skulle de ha haft omdöme att inse att de drog ner det heliga till samma nivå som det vardagliga. Ansvaret för att sälja våra trycksaker borde inte vila på pastorer som arbetar med att predika och undervisa. Deras tid och krafter bör sparas så att de kan göra en kraftfull insats under en serie av möten. Deras tid och krafter borde inte användas till att sälja våra böcker, när de kan presenteras för allmänheten av dem som inte har ansvar för att förkunna ordet. När han börjar arbeta på nya fält kan det vara nödvändigt för pastorn att ta med sig trycksaker för att erbjuda folk att få köpa dem, och det kan vara nödvändigt även under vissa andra omständigheter att sälja böcker och material från förlaget. Men sådant arbete bör undvikas när det kan utföras av andra.
Pastorer har fullt upp med att förkunna ordet och efter att de har framhållit allvarliga sanningar för folket borde de bevara en ödmjuk värdighet, eftersom de är den upphöjda sanningens förkunnare och representerar den sanning som de framhållit för folk. Efter sin krävande ansträngning behöver de vila. Även att sälja böcker om sanningen för vår tid är ett ansvar som anstränger hjärnan och (473) tröttar kroppen. Om det finns de som fortfarande har krafter kvar och som kan anstränga sig ännu mer utan att de tar skada, finns det viktigt arbete för dem att utföra och det har bara börjat när de har förkunnat sanningen för folket. Därefter kommer förkunnelsen som sker genom att man är en förebild, den uppmärksamma omsorgen, strävan att göra gott för andra, samtalen, besök vid brasan i det ena hemmet efter det andra och att tala om det mentala och andliga tillståndet hos de människor som har lyssnat till pastorns predikan. De ska förmana den ene, förebrå den andre, tillrättavisa den tredje och trösta de bedrövade, lidande och förtvivlade. Sinnet borde vara så utvilat som möjligt så att de alltid kan vara beredda, ”i tid och otid”. De borde lyda den uppmaning som Paulus gav till Timoteus: ”Tänk på detta, lev i detta.”
Somliga tar mycket lätt på sitt ansvar i arbetet. De tycker att deras arbete är slutfört när de har lämnat predikstolen. De känner det som en börda att göra hembesök och en börda att samtala med människor. De människors som verkligen vill få del av allt det goda som finns att få, och som vill lyssna och lära så att de kan förstå allt tydligt, blir inte hjälpta och är inte nöjda. Pastorer ursäktar sig med att de är trötta, men somliga gör ändå slut på sina värdefulla krafter och spenderar sin tid på arbete som andra skulle kunna utföra lika bra som de. De borde bevara sina andliga och fysiska krafter så att de som Guds trogna arbetare kan fullgöra sin tjänst.
På varje viktig plats borde det finnas ett lagerutrymme för trycksaker. Någon som verkligen uppskattar sanningen borde visa intresse för att se till att dessa böcker når alla dem som vill läsa. Skörden är stor, men arbetarna är få och de få erfarna arbetare som finns ute på fältet har tillräckligt att göra med att predika och undervisa. Människor kommer att träda fram som påstår att Gud har gett dem i uppdrag att lära ut sanningen till andra. Alla sådana människor bör prövas och (474) testas. De borde inte befrias från alla bekymmer. De ska inte heller få ansvarsfyllda positioner genast, men de bör uppmuntras att fullgöra sin tjänst, om de förtjänar uppmuntran. Det bästa för sådana personer vore inte att låta dem arbeta självständigt. Låt dem först arbeta tillsammans med någon som är erfaren och klok. Han kommer snart att se om de är kapabla att ha ett inflytande som kommer att frälsa människor. Unga predikanter som aldrig har haft något betungande arbete eller behövt anstränga sina mentala och fysiska krafter, borde inte uppmuntras till att hoppas på att bli försörjda, oberoende av sitt eget fysiska arbete. Det skulle bara skada dem och locka människor in i arbetet som inte fattar hur ansträngande det är eller vilket ansvar som vilar på Guds utvalda pastorer. Sådana människor kommer att känna sig kompetenta att undervisa andra fast de själva knappt har lärt sig de grundläggande principerna.
Många som bekänner sig till sanningen är inte helgade genom den och saknar vishet. De är inte vägledda och undervisade av Gud. Guds folk är i allmänhet världsligt sinnade och har avvikit från evangeliets enkelhet. Detta är orsaken till deras stora brist på andlig klarsyn när det gäller att bemöta pastorer. Om en pastor predikar frimodigt kommer somliga att berömma honom direkt till honom själv. I stället för att begrunda de sanningar som han har förkunnat och dra nytta av dem, och på så sätt visa att de inte är glömska hörare utan ordets görare, så upphöjer de honom genom att prata om det som han har gjort. De talar om det stackars redskapets goda egenskaper men glömmer Kristus som använde detta redskap. Ända sedan Satans fall, han som en gång var en upphöjd och härlig ängel, har predikanter fallit för att de blivit upphöjda. Oförståndiga sabbatshållare har gjort djävulen till viljes genom att lovorda sina predikanter. Var de medvetna om att de hjälpte Satan i hans arbete? De skulle ha blivit förskräckta om de fattade vad de gjorde. De har varit förblindade. De agerade inte (475) efter Guds vilja. Jag höjer ett varningens finger mot att lovorda och smickra pastorerna. Jag har sett det onda, det fruktansvärda onda resultatet av detta. Säg aldrig, aldrig ett berömmande ord om pastorer direkt till dem. Upphöj Gud. Visa alltid respekt för en trogen pastor, lägg märke till hans bördor och lätta dem om du kan. Men smickra honom inte, för Satan är vaksam och redo att utföra den sortens arbete själv.
Pastorer borde inte använda smicker eller ha anseende till person. Det har alltid funnits och finns fortfarande, en stor risk att göra misstaget att behandla dem som är rika på ett litet annorlunda sätt, eller att smickra dem genom att ge dem speciell uppmärksamhet, även om man inte smickrar dem med ord. Det finns en risk för att de ”smickrar personer för sin egen nyttas skull” för att dra fördelar av dem. Men genom att göra det sätter man deras eviga intressen på spel. Pastorn kan vara någon förmögen persons speciella favorit, och denna person kan vara mycket frikostig mot honom. Det gör pastorn glad och han öser i sin tur beröm över sin givares välvilja. Hans namn kanske lyfts fram i tryck, och ändå kan denna generösa givare vara helt ovärdig den uppskattning som visas honom. Hans givmildhet berodde inte på någon djup och levande princip om att få göra gott med sina pengar, att främja Guds verk för att han uppskattade det. Den hade i stället något själviskt motiv, en önskan att betraktas som givmild. Han kan ha gett på grund av ett infall och hans givmildhet saknar principiellt djup. Han kan ha blivit gripen när han lyssnade till en sanning som berörde honom och som för stunden öppnade hans plånbok. Hans givmildhet saknade trots det djupare motiv. Han ger ryckvis. Hans plånbok öppnas ryckvis och stängs förvisso lika ryckvis. Han förtjänar inte något beröm, för han är på alla vis en snål man. Om han inte blir grundligt omvänd, med sin plånbok och allt, kommer han att få höra det förkrossande fördömandet: ”Och nu, ni rika: Gråt och jämra er över de olyckor som ska komma över er. Er rikedom är förmultnad och era kläder har blivit förtärda av mal.” Sådana människor kommer till sist att vakna upp ur ett förfärligt självbedrägeri. De som lovordade deras spasmodiska givmildhet, (476) hjälpte Satan att bedra dem och få dem att tro att de var mycket generösa och mycket självuppoffrande, trots att de inte ens kände till givmildhetens och självuppoffringens grundläggande principer.
Somliga män och kvinnor inbillar sig att de inte sätter så stort värde på det som tillhör den här världen, utan värdesätter sanningen och dess utbredande högre än någon världslig framgång. Många kommer till sist att vakna upp och upptäcka att de har blivit bedragna. De har kanske en gång uppskattat sanningen, och jordiska rikedomar kan ha förefallit värdelösa i jämförelse med den. Men efter en tid, när deras världsliga rikedomar blev större, blev de mindre hängivna. Trots att de har tillräckligt för ett bekvämt liv, visar alla deras handlingar att de inte alls är nöjda. Deras gärningar vittnar om att deras hjärtan är bundna vid deras jordiska rikedomar. Mera, mera är deras ledord. För att uppnå detta deltar varje familjemedlem i deras arbete. De tar sig nästan ingen tid till andakt eller bön. De arbetar tidigt och sent. Svaga och sjuka kvinnor och klena barn piskar upp sina slokande krafter och gör slut på den livskraft och styrka de har, för att nå ett mål, att tjäna litet till och få litet mer pengar. De inbillar sig att de gör detta för att de ska kunna stötta Guds verk. Vilken fruktansvärd villfarelse! Satan ser på och skrattar, för han vet att de säljer sin själ och kropp genom sin längtan efter mer. De kommer hela tiden med genomskinliga ursäkter för att de på det sättet säljer sig själva för att skaffa sig mer. De är förblindade av den här världens gud. Kristus har köpt dem med sitt eget blod, men de stjäl från Kristus, stjäl från Gud, sliter ut sig själva och är nästan oanvändbara i samhället.
De ägnar inte mycket tid åt att utveckla sinnet och inte mycket tid till sociala eller husliga glädjeämnen. De är inte till stor nytta för någon. Deras liv är ett fruktansvärt misstag. De som misshandlar sig själva på detta sätt tror att deras ständiga arbete är något som är värt att berömma. De förstör sig själva genom sitt pretentiösa arbete. De (477) skadar Guds tempel genom att hela tiden överträda kroppens lagar genom alltför mycket arbete, och ändå tror de att det är en dygd. När Gud kallar dem att göra räkenskap, när han kräver tillbaka de pund som han har lånat ut till dem mot ränta, vad kan de säga? Vilken ursäkt kan de komma med? Om de vore hedningar som inget vet om den levande Guden, och i sin blinda avgudadyrkande strävan kastar sig själva i köttkvarnen, skulle det vara lättare att acceptera deras agerande. Men de hade ljuset, de hade fått varning efter varning om att bevara sina kroppar, som Gud kallar sitt tempel, i ett så friskt tillstånd som möjligt för att de skulle kunna förhärliga honom i sina kroppar och i sin ande, som tillhör honom. De brydde sig inte om Kristi undervisning: ”Samla er inte skatter på jorden, där mal och rost fördärvar, och där tjuvar bryter sig in och stjäl, utan samla er skatter i himlen, där varken mal eller rost fördärvar, och där tjuvar inte bryter sig in och stjäl. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” De låter världsliga omsorger snärja dem. ”Men de som vill bli rika faller i frestelser och snaror och i många oförnuftiga och skadliga begär, som drar människorna ner i fördärv och undergång.” De dyrkar sina jordiska skatter, som de okunniga hedningarna dyrkar sina avgudar.
Många inbillar sig att deras önskan om att öka sina tillgångar bottnar i en vilja att kunna stötta Guds verk. En del lovar att när de har uppnått en viss förmögenhet, då ska de använda den till att göra gott och främja sanningen för vår tid. Men när de har infriat sina förväntningar är de inte mer beredda att stötta Guds sak än tidigare. De lovar på nytt sig själva, att när de har skaffat sig det hus eller det landområde som de vill ha, och betalat för det, då ska de göra mycket med sina tillgångar för att främja Guds verk. Men när de har uppnått det som de så innerligt önskar sig, är de mycket mindre benägna att hjälpa Guds verk än då de var fattiga. ”Och den som tar emot det sådda bland törnbuskarna är den som hör ordet, (478), men där omsorg för denna världen och rikedomens lockelser kväver ordet, och han blir utan frukt.” Rikedomens bedräglighet förleder dem, steg för steg, tills de förlorar all kärlek till sanningen, medan de ändå inbillar sig att de tror på den. De älskar världen och det som hör till världen, men kärleken till Gud eller till sanningen finns inte i dem.
För att tjäna litet pengar ordnar många avsiktligt sin verksamhet så att det oundvikligen för med sig en massa hårt arbete för dem som arbetar utomhus och för deras familjer inomhus. Allas ben, muskler och hjärnor ansträngs till det yttersta. De har en stor mängd arbete som måste göras framför sig. Ursäkten är att de måste uträtta precis allt som är möjligt för dem, annars kommer det att leda till förlust, någonting kommer att bli förstört. Allt måste tas till vara, kosta vad det vill. Vad har sådana människor vunnit? Det är möjligt att de har lyckats bevara sin förmögenhet och att de har ökat det. Men å andra sidan, vad har de förlorat? Deras hälsokapital, som är ovärderligt för både fattiga och rika, har stadigt minskat. Modern och barnen har gjort upprepade uttag från sitt kapital av hälsa och krafter, medan de har trott att detta omåttliga slöseri aldrig skulle göra slut på deras kapital, tills de slutligen överraskas av att upptäcka att deras livskraft är förbrukad. De har inget extra att ta av i händelse av en nödsituation. Livets glädje och lycka förbittras av svår värk och sömnlösa nätter. Både fysisk och mental kraft är slut. Maken och fadern, som för vinnings skull ordnade sin verksamhet på detta oförnuftiga sätt, kanske med hustruns och moderns samtycke, får kanske till följd av detta begrava modern och ett eller flera av barnen. Hälsa och liv offrades på grund av kärleken till pengar. ”För penningbegäret är en rot till allt ont, vilket somliga har strävat efter och därigenom förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.”
Det finns ett stort arbete att utföra för sabbatshållare. (479) Deras ögon måste öppnas så att de inser sitt verkliga tillstånd, blir nitiska och omvänder sig, annars kommer de att gå miste om det eviga livet. Världens ande har tagit dem i besittning och de har tagits till fånga av mörkrets makter. De bryr sig inte om aposteln Paulus förmaning: ”Och anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom ert sinnes förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds goda, välbehagliga och fullkomliga vilja.” Hos många dominerar en världslig anda av girighet och själviskhet. De som har denna anda bevakar sina egna speciella intressen. Den själviske rike mannen intresserar sig inte för det som har med hans granne att göra, om det inte handlar om att fundera ut hur han ska kunna skaffa sig fördelar på deras bekostnad. Han tappar det ädla och det som liknar Gud i människan, och offrar det för själviska intressen. Kärleken till pengar är roten till allt ont. Den förblindar och hindrar människor från att urskilja sina plikter mot Gud och mot sin nästa.
Somliga inbillar sig att de är givmilda, för att de ibland ger frikostiga donationer till pastorer och för att sprida sanningen. Ändå är dessa så kallade givmilda personer hårda i affärsuppgörelser och beredda att dra orättvisa fördelar av motparten. De har ett överflöd av denna världens goda, och det lägger ett stort ansvar på dem som Guds förvaltare. Ändå, när de har med en fattig och hårt arbetande broder att göra kräver de ut allt, till sista öret. Den mindre förmånliga delen av en affärsuppgörelse blir den fattiges lott. I stället för att gynna sin fattige broder drar den hårda och krävande rike mannen nytta av situationen och ökar den förmögenhet han redan har, genom den andres olycka. Han berömmer sig av sin egen skarpsinnighet, men med sitt välstånd drar han stor förbannelse över sig själv och lägger en stötesten i vägen för sin broder. Genom sin girighet och sitt beräknande hindrar han sig själv från att vara till välsignelse för honom genom sitt religiösa inflytande. Allt detta kommer denne fattige broder ihåg och de innerligaste böner och till synes ivriga försäkranden från hans (480) rike broder kommer bara att väcka sorg och avsmak. Han betraktar honom som en hycklare. En bitterhet växer fram som smittar av sig på många. Den fattige kan inte glömma att han har blivit utnyttjad. Han kan inte heller glömma hur han har hamnat i svårigheter för att han var villig att bära bördor, medan den välbärgade brodern alltid hade någon ursäkt för att inte hjälpa till. Trots detta kan den fattige vara så genomsyrad av Kristi Ande att han kan förlåta den oförrätt som hans rike broder utsatt honom för.
Sann, ädel och osjälvisk välgörenhet ses alltför sällan bland de rika. I sin strävan efter rikedom förbiser de mänsklighetens behov. De kan inte inse eller ha förståelse för deras fattiga bröders trängda, besvärliga situation, bröder som kanske har arbetat lika hårt som de själva gjort. De säger som Kain: ”Ska jag ta han om min bror?” ”Jag har arbetat hårt för det jag har, jag måste behålla det.” I stället för att be, ”hjälp mig att ha medkänsla med min broders svårigheter”, försöker de hela tiden glömma att han har några svårigheter och att de borde visa medkänsla eller givmildhet.
Många rika sabbatshållare gör sig skyldiga till att utnyttja de fattiga. Tror dessa människor att Gud inte lägger märke till deras små snåla handlingar? Om deras ögon kunde öppnas skulle de se en ängel följa dem vart de än går, och noggrant föra protokoll över allt vad de gör i sina familjer och på sitt arbete. Det sannfärdiga Vittnet följer dem i hälarna och säger: ”Jag vet om dina gärningar.” När jag såg den anda av bedrägeri, utnyttjande och girighet som finns hos en del bekännande sabbatshållare, ropade jag högt av ångest. Denna stora ondska, denna fruktansvärda förbannelse, omger en del av Guds Israel i dessa sista dagar. Det gör dem avskyvärda även för ädelt sinnade icke-troende människor. Detta är det folk som påstår sig vänta på Herrens ankomst.
Det finns en grupp fattiga bröder som inte är fria från frestelse. De är dåliga på att sköta saker och ting, de saknar omdöme och de vill skaffa sig pengar utan att behöva gå igenom (481) den långa processen med ihärdigt arbete. Somliga har så bråttom att få det bättre ställt att de ger sig in i olika projekt utan att rådgöra med människor som har gott omdöme och erfarenhet. Deras förväntningar infrias sällan. I stället för att vinna något förlorar de, och då frestas de och blir benägna att avundas de rika. De vill verkligen få del av sina bröders rikedomar och känner sig prövade eftersom de inte får det. Men de är inte värda att få särskild hjälp. De har fått bevis för att deras ansträngningar har varit oorganiserade. De har varit ombytliga i sina affärstransaktioner och haft en massa oro och bekymmer som inte varit till mycket nytta. Sådana personer borde lyssna till de erfarnas råd. Men ofta är dessa de sista att be om råd. De tror att de själva har bättre omdöme och vill inte bli undervisade.
Det är ofta just dessa personer som blir lurade av de skarpsinniga, listiga försäljare som säljer patenträttigheter, vilkas framgång beror på deras förmåga att bedra. De borde lära sig att man inte kan ha något förtroende alls för sådana försäljare. Men bröderna är godtrogna när det gäller just det som de borde ifrågasätta och undvika. De tar inte till sig Paulus instruktioner till Timoteus: ”Men gudsfruktan med förnöjsamhet är en stor vinning.” ”Har vi föda och kläder, så låt oss vara nöjda med det.” De fattiga ska inte tro att det bara är de rika som är giriga. Medan de rika med ett girigt grepp håller fast vad de har, och försöker att få ännu mer, löper de fattiga stor risk att avundas de rika deras ägodelar. Det är mycket få personer i vårt rika land som verkligen är så fattiga att de behöver hjälp. Om de agerade på rätt sätt skulle de i nästan samtliga fall slippa lida brist. Min uppmaning till de rika är: Var givmilda mot era fattiga bröder och använd era resurser till att påskynda Guds verk. De värdiga fattiga som har blivit fattiga genom olycka och sjukdom, förtjänar er särskilda omsorg och hjälp. ”Till sist, var alla ett till sinnes, ha medkänsla med varandra, älska bröderna, var barmhärtiga och vänliga.”
(482) Män och kvinnor som bekänner er frukta Gud och förväntar er att bli förvandlade och upptagna till himlen utan att se döden, jag varnar er, var mindre giriga efter vinning och tänk inte så mycket på er själva. Återvinn er gudomliga manlighet och er ädla kvinnlighet, genom ädla handlingar som kommer av osjälvisk vänlighet. Avvisa beslutsamt den giriga anda som ni tidigare hade och återvinn sann själslig ädelhet. Enligt vad Gud har visat mig kommer Kristus att utspy er ur sin mun om ni inte nitiskt ångrar er. Sabbatsfirande adventister bekänner sig vara Kristi efterföljare, men många av deras gärningar visar att deras bekännelse är en lögn. ”Av deras frukt ska ni känna dem.” ”Inte alla som säger Herre, Herre, till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja som är i himlarna.”
Jag uppmanar alla, som bekänner sig tro på sanningen, att begrunda Guds Sons karaktär och liv. Han är vårt föredöme. Hans liv präglades av osjälvisk välgörenhet. Han berördes alltid av mänskligt lidande. Han gick omkring och gjorde gott. Inte en enda handling i hela hans liv var självisk. Hans kärlek till det fallna människosläktet och hans vilja att frälsa dem var så stor att han tog på sig sin Faders vrede, och samtyckte till att ta straffet för den överträdelse som störtade skyldiga människor ned i fördärvet. Han bar människans synder i sin egen kropp. ”Han som inte visste av någon synd har han gjort till synd för vår skull, för att vi skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet i honom.”
Verklig givmildhet förstörs alltför ofta av framgång och rikedomar. Män och kvinnor som har motgångar eller som lever i enkel fattigdom, uttrycker ibland en mycket stor kärlek till sanningen och ett särskilt intresse för att Guds verk ska ha framgång och för deras medmänniskors frälsning. De talar om vad de skulle göra om de bara hade pengarna. Gud prövar ofta dessa människor. Han ger dem framgång och välsignar dem i smått och i stort, långt utöver deras förväntningar. Men deras hjärtan är svekfulla. Deras goda föresatser och löften och avsikter är som lös sand. Ju mer de får desto mer vill de ha. Ju mer framgång de (483) har, desto ivrigare blir de att göra ännu större vinster. Somliga av dem, som i sin fattigdom tidigare till och med var givmilda, blir snåla och krävande. Pengar blir deras gud. De njuter av den makt som pengar ger dem och den aktning man visar dem på grund av dem. Ängeln sa: ”Lägg märke till hur de består provet. Var uppmärksam på hur karaktären förändras under rikedomarnas inflytande.” Somliga förtryckte de fattiga som led nöd och ville ha deras tjänster till lägsta pris. De var högdragna. Pengar var makt för dem. Jag såg att Guds ögon vilade på dem. De var bedragna. ”Och se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”
En del som är rika undanhåller inte pastorerna något. De fortsätter noggrant sin systematiska välgörenhet och är stolta över sitt punktliga givande och sin generositet, och tror att deras plikt slutar med det. Det är bra så långt, men deras skyldigheter upphör inte där. Gud har fordringar på dem som de inte inser. Samhället har krav på dem och deras medmänniskor har krav på dem. Varje medlem i deras familj har krav på dem. De borde ta hänsyn till alla dessa krav. Inte ett enda borde förbises eller försummas. Somliga människor ger till pastorerna och lägger pengar i församlingskassan med lika stor tillfredsställelse som om det skulle ge dem tillträde till himlen. Somliga tror att de inte kan göra något för att hjälpa till i Guds verk om de inte hela tiden gör stora vinster. De känner att de absolut inte kan röra grundkapitalet. Om vår Frälsare skulle säga samma sak till dem som han sade till den rike unge mannen: ”Gå och sälj det du har och ge åt de fattiga, och du ska få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”, så skulle de bedrövade gå bort och liksom han välja att ta risken genom att behålla sina avgudar och rikedomar, hellre än att skilja sig från dem för att tillförsäkra sig en skatt i himlen. Denna makthavare påstod att han hade hållit alla Guds bud ända från sin ungdom. Säker på sin trohet och rättfärdighet, och i tron att han är fullkomlig (484), frågar han: ”Vad är det mer som fattas?” Jesus tar genast bort hans känsla av trygghet genom att hänvisa till hans avgudar, hans ägodelar. Han hade andra gudar framför Herren, som var mer värdefulla för honom än evigt liv. Han älskade inte Gud framför allt annat. Så är det med somliga som påstår att de tror på sanningen. De tror att de är fullkomliga, att ingenting fattas, när de är långt ifrån fullkomliga och värnar om avgudar som kommer att stänga dem ute från himlen.
Många tycker synd om sydstaternas slavar eftersom de är bundna till att arbeta, samtidigt som slaveri förekommer i deras egna familjer. Mödrar och barn har fått slita från morgon till kväll. De får ingen vila. En oändlig mängd arbete ligger framför dem och hopar sig över dem. De bekänner sig var Kristi efterföljare, men när har de tid till eftertanke och bön, att få näring för sitt intellekt så att sinnet som vi tjänar Gud med, inte blir förkrympt? Gud kallar var och en att använda de pund han har anförtrott dem till hans ära och genom att föröka dem vinna ännu fler. Gud har gett oss skyldighet att vara till nytta för andra. Vår insats för andras bästa i den här världen är inte slutförd förrän Kristus säger i himlen: ”Det är fullbordat.” ”Den som gör orätt han fortsätter att göra orätt, och den som är oren han fortsätter att vara oren. Och den som är rättfärdig han fortsätter att vara rättfärdig och den som är helig han fortsätter att vara helig.”
Många tycks inte ha någon verklig uppfattning av sitt ansvar inför Gud. Det krävs att de kämpar för att komma in genom den trånga porten, eftersom många kommer att försöka komma in genom den men de kommer inte att klara det. Himlen kräver att de ska försöka få andra att också kämpa för att komma in igenom den trånga porten. Unga och gamla har ett arbete framför sig, att arbeta enträget för att inte bara frälsa sina egna själar, utan också andras. Det finns ingen med förstånd som inte utövar ett visst inflytande. Genom sin likgiltighet använder de detta inflytande till att hindra människor från att kämpa för att komma in genom den smala porten. Eller så betonar de för andra, genom sina allvarliga, ihärdiga och outtröttliga ansträngningar hur (485) nödvändigt det är att flitigt sträva för att komma in genom den. Ingen intar en neutral position där de varken gör något för att uppmuntra andra eller något för att hindra dem. Kristus säger: Den som inte samlar med mig, förskingrar. Var försiktiga, både gamla och unga. Antingen arbetar ni för Kristus för att rädda människor, eller för Satan genom att leda dem till undergång. ”Låt ert ljus lysa inför människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himlarna.”
De unga kan ha ett starkt inflytande om de vill ge upp sin stolthet och sin själviskhet och helga sig själva åt Gud. Men de vill i allmänhet inte bära andras bördor. De måste själva bli burna. Den tid har kommit då Gud kräver en förändring i detta avseende. Han kallar på unga och gamla att vara ivriga och ångra sig. Om de fortsätter i sitt ljumma tillstånd, kommer han att spy ut dem ur sin mun. Det sanna Vittnet säger: ”Jag vet om dina gärningar.” Unga män och unga kvinnor, era gärningar är kända, oavsett om de är goda eller onda. Är ni rika på goda gärningar? Jesus kommer till er som en rådgivare: ”Jag råder dig att köpa guld av mig, som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att klä dig i, så att din skamliga nakenhet inte ska synas, och smörj dina ögon med ögonsalva, så att du kan se.”