(212) Den 10e december 1871 blev jag upplyst om broder K´s faror. Hans inverkan på Guds verk är inte som det borde vara, eller vad det kunde vara. Hen verkar vara blind när det gäller resultatet av hans handlingssätt. Han ser inte vilket kölvatten han lämnar efter sig. Han arbetar inte på ett sätt som Gud kan acceptera. Jag såg att han var i lika stor fara som Moses Hull var innan han övergav sanningen. Han litade på sig själv. Han ansåg att han var så värdefull för sanningens sak att den inte kunde vara utan honom. Broder K har kännt likadant. Han litar för mycket på sin egen styrka och visdom. Om han kunde se sina svagheter så som Gud ser dem skulle han aldrig inbilla sig något om sig själv eller känna sig segerviss på något sätt. Om han inte gör Gud till sin förtröstan och styrka kommer han att lida skeppsbrott i tron, lika säkert som Moses Hull gjorde.
Han tar inte kraften från Gud i sitt arbete. Han är beroende av känslor för att hans ambitioner ska väckas. När han arbetar med ett fåtal människor och det inte finns någon särskild spänning, tappar han modet. När arbetet blir tungt och han inte hålls uppe av denna speciella sinnesrörelse tar han inte ännu fastare tag i Gud och blir inte ivrigare att ta sig igenom mörkret och vinna seger. Broder K, du blir ofta barnslig, svag och ineffektiv just när du borde vara som starkast. Detta borde bevisa för dig att din iver och glöd inte alltid kommer från den rätta källan.
Det visades för mig att detta är faran för våra unga predikanter som ger sig in i diskussioner. De inriktar sig på att hitta skarpa argument när de studerar Ordet. De blir ofta sarkastiska och lämnar alltför ofta Gud utanför, i sina ansträngningar att bemöta en motståndare. Debattens spänning gör att intresset minskar för möten där denna speciella spänning inte finns. De som ger sig in i debatter är inte de mest framgångsrika arbetarna eller de som är bäst lämpade att främja saken. Somliga längtar efter diskussioner och föredrar denna typ av arbete framför alla andra. De studerar inte bibeln med (213) ödmjukt sinne för att lära sig hur de ska få gudomlig kärlek. Paulus sa: ”och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.”
Unga predikanter borde undvika diskussioner eftersom de inte ökar andligheten eller ödmjukheten. Ibland kan det bli nödvändigt att bemöta en högmodig skrävlare som sätter sig upp mot Guds sanning med öppen debatt, men i allmänhet gör dessa diskussioner, muntliga eller skriftliga, mer skada än nytta. Efter en diskussion vilar ett större ansvar på pastorn att hålla intresset uppe. Han måste vara uppmärksam på den motreaktion som ofta äger rum efter religiös upphetsning, och inte bli missmodig själv.
Människor som inte vill erkänna kraven från Guds lag, som är så tydliga, följer ofta en laglös bana. De har så länge ställt sig på den store upprorsmakarens sida och stridit mot Guds lag som är grunden för hans regering i himlen och på jorden, att de är tränade i denna verksamhet. I sin strid vill de inte öppna sina ögon eller samveten för ljuset. De blundar så att de inte ska bli upplysta. Deras fall är lika hopplösa som judarnas, som inte ville se det ljus som Kristus kom med till dem. De underbara bevis som han gav dem för att han var Messias, genom underverken han utförde när han botade de sjuka, uppväckte de döda och gjorde det som intet annan människa hade gjort eller kunde göra, inspirerade dem med samma sataniska hat och raseri som behärskade satan när han kastades ut ifrån himlen, istället för att smälta och betvinga deras hjärtan. Ju mer ljus och ju tyngre bevis de fick, desto mer ökade deras hat. De var fast beslutna att utrota ljuset genom att döda Kristus.
De som hatar Guds lag, grunden för hans regering i himlen och på jorden, intar samma ståndpunkt som de otroende judarna. Deras trotsiga kraft kommer att följa dem som håller Guds bud, och (214) ljuset kommer att förkastas av dem oavsett hur starkt det är. De har gått emot sina samveten så länge, och deras hjärtan har blivit så hårda eftersom de valt mörker istället för ljus, att de känner att det är en dygd att bära falska vittnesbörd eller att sänka sig till nästan vilken tvivelaktighet eller vilket bedrägeri som helst, för att uppnå sina syften, på samma sätt som judarna gjorde när de förkastade Kristus. De menar att ändamålet helgar medlen. De korsfäster egentligen Faderns lag, på samma sätt som de korsfäste Kristus.
Vår uppgift borde vara att ta varje tillfälle att presentera sanningen i dess renhet och enkelhet, överallt där det finns någon önskan eller intresse att höra orsakerna till vår tro. De som huvudsakligen dröjt vid profetiorna och teorietiska trospunkter borde genast studera bibelns praktiska ämnen. De borde dricka djupare ur den gudomliga sanningens källa. De borde studera Kristi liv och lärdomarna från hans praktiska gudsfruktan mer noggrannt, undervisning som gavs för att vara till nytta för alla och för att vara måttstocken för ett rättfärdigt liv för alla som skulle tro på hans namn. De skulle genomsyras av den store Förebildens anda och få en upphöjd uppfattning om Kristi efterföljares helgade liv.
Kristus mötte behoven hos alla samhällsklasser genom de ämnen han valde och sina undervisningsmetoder. Han åt och bodde hos både rik och fattig och lärde känna människors intressen och sysselsättningar så att han kunde nå deras hjärtan. De lärda och de mest intellektuella tilltalades och fängslades av hans utläggningar, trots att de var så tydliga och enkla att de kunde förstås även av de ringaste. Kristus tog varje tillfälle att instruera folket om de himmelska lärosatser och föreskrifter som borde omfattas av deras liv, och som på grund av sin heliga och upphöjda karaktär skulle utmärka dem framför alla andra religiösa människor. Denna gudomliga undervisning används inte för att göra intryck på människors samveten så som de borde. Dessa predikningar som Kristus höll förser predikanter som tror den närvarande sanningen med samtalsämnen som skulle passa vid nästan alla tillfällen. Här finns ett område för den som studerar bibeln som inte kan intressera om han inte har den himmelske Lärarens anda i sitt eget hjärta. (215) Här finns ämnen som Kristus presenterade för alla samhällsklasser. Tusentals människor med alla möjliga karaktärer och ur alla samhällsskikt lockades och fängslades av de ämnen som presenterades för dem
Några pastorer som har predikat den närvarande sanningen länge har gjort allvarliga misstag i sitt arbete. De har utbildat sig själva till stridskämpar. De har studerat argumentationsionsämnen i syfte att diskutera dem, och de älskar att använda dessa ämnen som de har förberett. Guds sanning är enkel, tydlig och lätt att förstå. Den är samstämmig och i motsats till villfarelsen lyser den klart och skönt. Att den är konsekvent gör att den tilltalar omdömet hos var och en som inte är fördomsfull. Våra predikanter framför argument för sanningen som har förberetts för dem, och om det inte läggs hinder i vägen avgår sanningen med segern. Men jag fick se att i många fall tar de ynkliga redskapen på sig äran för den seger som vunnits, och folket som är mer världsliga än andliga, lovordar och ärar verktyget medan Guds sanning inte upphöjs genom den seger som den vunnit.
De som älskar att ge sig in i diskussioner förlorar i allmänhet sin andlighet. De förtröstar inte på Gud som de borde. De har förberett en teoretisk sanning för att kunna spöa en motståndare. Deras ohelgade hjärtan har förberett många skarpa detaljer att använda som snärt på sin piska för att irritera och provocera motståndaren. Kristi anda har inget med detta att göra. Eftersom han är försedd med avgörande argument tror debattören snart att han är stark nog att besegra sin motståndare, och Gud utelämnas. Några av våra pastorer har gjort diskussioner till sin huvudsakliga verksamhet. I den stridens hetta som uppstår vid diskussioner verkar de orädda med starka känslor och ord. I upphetsningen passerar många saker obemärkta inför människorna som om de vore riktiga, trots att de absolut är felaktiga och en skam för honom (216) som gjort sig skyldig till att uttala ord som är så opassande för en av Kristi pastorer.
Detta har ett dåligt inflytande över pastorer som ska hantera heliga, upphöjda sanningar, sanningar som ska visa sig vara en doft från liv till liv, eller från död till död för dem som hör dem. I allmänhet har diskussioner det inflytandet på våra pastorer att göra dem självtillräckliga och upphöjda i sina egna ögon. Det är inte allt. De som älskar att debattera är olämpliga som herdar för flocken. De har tränat sina sinnen att bemöta opponenter och att uttrycka sig sarkastiskt och de kan inte stilla sig för att möta människor som sörjer och behöver tröstas. De har också ägnat sig så mycket åt argumentation att de har försummat de praktiska saker som Guds flock behöver. De har svaga kunskaper om Kristi predikningar som berör den kristnes vardagsliv, och de har ingen vidare benägenhet att studera dem. De har höjt sig över arbetets enkelhet. När de var små i sina egna ögon hjälpte Gud dem. Guds änglar tjänade dem och gav deras ansträngningar stor framgång att övertyga män och kvinnor om sanningen. Men när de övade sina sinnen att diskutera blev de ofta simpla och hårdhänta. De förlorar intresset och den mjuka omtanke som alltid bör medfölja en av Kristi herdars ansträngningar.
Pastorer som ägnar sig åt debatter är i allmänhet inte lämpade att hjälpa flocken där de behöver hjälp som mest. Eftersom de har försummat praktisk trosutövning i sina egna hjärtan och liv kan de inte undervisa flocken om detta. Om det saknas spänning vet de inte hur de ska arbeta, de verkar ha förlorat sin styrka. Om de försöker tala verkar de inte veta hur de ska lägga fram något som passar situationen. När de borde presentera ett ämne som skulle ge Guds hjord näring, som skulle nå och mjuka upp hjärtan, faller de tillbaka på något av de gamla stereotypa samtalsämnena och går igenom de tidigare förberedda argumenten, torra och ointressanta. På så sätt drar de mörker, istället för livets ljus, över flocken och över sina ägna själar.
(217) Somliga av våra pastorer misslyckas med att utveckla andlighet men visar iver och en särskild energi som vilar på en osäker grund. I denna tid behöver vi pastorer som är lugna och eftertänksamma, som begrundar och är hängivna, pastorer med känsligt samvete och stark tro kombinerat med handlingskraft och nit. Dessa två förmågor, eftertänksamhet och hängivenhet, samt handlingskraft och nit borde följa varandra.
Pastorer som ägnar sig åt att debattera är de mest opålitliga ibland oss eftersom man inte kan stödja sig på dem när arbetet blir svårt. Sätt dem på en plats där intresset är svalt och de visar brist på mod, iver och verkligt intresse. De är lika beroende av att bli upplivade och styrkta av den upphetsning som debatterande eller opposition skapar, som drinkaren är beroende av sin sup. Dessa pastorer behöver omvändas på nytt. De behöver dricka i djupa drag från de aldrig sinande strömarna från den eviga Klippan.
Jesu handlingar styrdes av syndares eviga väl. Han gick omkring och gjorde gott. Att göra väl var hans själs liv. Han gjorde inte bara gott mot alla som kom till honom och tiggde om hans nåd, han sökte enträget efter dem. Han blev aldrig upprymd av beröm eller nedslagen av klander eller besvikelser. Han var vid gott mod när han mötte det hårdaste motstånd och den grymmaste behandling. Den viktigaste lektion som Inspirationen gett oss höll Kristus för en enda lyssnare. När han satte sig vid brunnen för att vila, eftersom han var trött, kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Han såg ett tillfälle att nå hennes sinne och genom henne nå samariterna som var i stort mörker och villfarelse. Fast han var trött framställde han sitt andliga rikes sanningar. De fängslade den hedniska kvinnan och fyllde henne med beundran för Kristus. Hon gick iväg och förkunnade nyheterna: "Kom och se en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Han kanske är Messias." Denna kvinnas vittnesbörd omvände många till tro på Kristus. Genom det hon berättade kom många för att höra honom själva och trodde på grund av hans egna ord.
Oavsett hur få de intresserade lyssnarna är, (218) om hjärtat nås och förståndet övertygas kan de föra vidare en berättelse som väcker intresse hos hundratals och får dem att undersöka saken själva. Medan man arbetar för att skapa intresse på olika platser kommer man att möta många besvikelser. Men även om intresset verkar svalt är det inget bevis för att du har missförstått vad du ska göra eller var du ska arbeta. Om intresset stadigt ökar och vi agerar förståndigt, inte utifrån ingivelser men utifrån principer, blir intresset mycket sundare och mer bestående än där det blir stor uppståndelse och plötsligt intresse, där känslorna rörs upp genom att lyssna på en debatt, en skarp ordstrid med två sidor, för och emot sanningen. På så sätt skapas hetsigt motstånd, människor tar ställning och snabba beslut fattas. Resultatet blir ett feberliknande tillstånd. Det saknas lugnt övervägande och omdöme. Låt uppståndelsen lägga sig, eller en motreaktion äga rum på grund av oförsiktigt agerande, och intresset kan aldrig väckas igen. Människors känslor och sympatier rördes upp, men deras samveten överbevisades aldrig, de var inte förkrossade och ödmjukade inför Gud.
När de presenterar en sanning som inte är populär, som inbegriper ett tungt kors, borde predikanter vara försiktiga så att varje ord blir så som Gud vill ha det. Deras ord borde aldrig vara skarpa. De borde presentera sanningen i ödmjukhet, med den djupaste kärlek till själar och en uppriktig längtan efter deras frälsning, och låta sanningen vara skarp. De borde inte utmana pastorer från andra samfund och försöka provocera fram en debatt. De borde inte inta en position som liknar Goliats, när han utmanade Israels här. Israel utmanade inte Goliat, men Goliat kom med sitt stolta skryt mot Gud och hans folk. Låt utmanandet, skrytandet och hånandet komma från sanningens motståndare, som agerar som Goliat. Men inget av denna anda borde synas i dem som Gud sänt ut för att förkunna det sista varningsbudskapet för en fördömd värld.
Goliat förlitade sig på sin rustning. Han skrämde Israels här genom sitt trotsiga, vilda skrytande, medan han mycket (219) stolt visade upp sin rustning, den som var hans styrka. David, i sin ödmjukhet och nit för Gud och hans folk, erbjöd sig att möta denna skrävlare. Saul samtyckte och lät sin egen kungliga rustning sättas på David. Men han kunde inte gå med på att bära den. Han tog av sig kungens rustning, för han hade inte prövat den tidigare. Men han hade prövat Gud och när han litade på honom hade han vunnit speciella segrar. Att klä sig i Sauls rustning skulle ge intrycket att han var en krigare, när han bara var lilla David som vaktade fåren. Han ville inte sätta någon tilltro till Sauls rustning, för han förtröstade på Israels Herren Gud. Han valde ut några stenar ur bäcken och med sin slunga och stav, hans enda vapen, gick han framåt i Israels Guds namn för att möta den beväpnade krigaren.
Goliat föraktade David, för han såg bara ut som en yngling som inte hade någon träning i stridskonst. Goliat hånade David och förbannade honom genom sina gudar. Han tyckte att det var en förolämpning mot hans värdighet att mötas av en pojkvasker, som inte ens hade någon rustning. Han skröt om vad han skulle göra med honom. David blev inte irriterad för att han blev betraktad som så underlägsen. Han blev inte heller skakad av Goliats förskräckliga hot, utan svarade: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” David säger till Goliat att i härskarornas Guds namn ska han göra just det som Goliat har hotat att göra med David. ”Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han skall ge er i vår hand.
Våra pastorer borde inte utmana och provocera fram diskussioner. Låt dem som står på Guds motståndares sida stå för utmanandet. Jag blev visad att broder K och andra pastorer alltför mycket har spelat Goliats roll. Och när de har utmanat och utlöst diskussioner har de förlitat sig på de argument som de har förberett, så som Saul ville att David skulle förlita sig på hans rustning. De har inte, som den ödmjuke David, litat på Israels Gud och gjort honom till sin styrka. De har dragit ut, självsäkra och (220) skrytsamma som Goliat, gjort sig själva stora och inte tagit skydd bakom Jesus. De visste att sanningen är stark och har därför inte ödmjukat sina hjärtan och i tro förlitat sig på Gud, att han ska ge sanningen segern. De har blivit segervissa och tappat balansen, och ofta har de inte haft framgång i diskussionerna utan resultatet har blivit till skada för dem själva och andra.
Jag visades att somliga av våra unga pastorer får en förkärlek för debatter, och att om de inte ser faran kommer detta att bli en snara för dem. Jag visades att broder L är i stor fara. Han har övat sitt sinne i fel riktning. Han löper risk att tappa enkelheten i arbetet. Om han när han får på sig Sauls rustning, liksom David är klok nog att ta den av sig eftersom han inte provat den tidigare, kan han återhämta sig innan han gått för långt. Dessa unga pastorer borde studera Kristi praktiska lärdomar, liksom de teoretiska, och lära av Jesus så att de kan få hans älskvärdhet, hans saktmod, hans ödmjukhet och anspråkslösa sinne. Om de liksom David, hamnar i en situation där Guds sak verkligen kräver att de ska möta någon som utmanar Israel, och om de går framåt i Guds kraft och litar fullständigt på honom, då kommer han att hjälpa dem och göra så att hans sanning vinner en underbar seger. Kristus har gett oss ett föredöme. ”Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp, vågade han inte uttala någon smädande dom över honom utan sade: Må Herren straffa dig.
Så fort en predikant sänker sig från den ställning som en pastor alltid borde inta, och nedlåter sig till lustigheter för att man ska skratta åt hans motståndare, eller när han är sarkastisk och vass och driver med honom, då gör han det som världens Frälsare inte vågade göra. Han ställer sig på fiendens mark. Pastorer som tvistar med motståndare till Guds sanning måste inte bara möta människor utan satan och hans här av onda änglar. Satan letar efter en chans att få övertaget över pastorer som förespråkar sanningen. När de upphör att lägga hela sin förtröstan på Gud och deras (221) ord inte är i Kristi ande och kärlek, då kan Guds änglar inte styrka och upplysa dem. De lämnar dem åt sin egen styrka och onda änglar tränger in med sitt mörker. Av detta skäl verkar sanningens motståndare ibland ha övertaget och diskussionen gör mer skada än verklig nytta.
Guds tjänare borde komma närmare honom. Bröderna K, L, M och N borde försöka utveckla personlig fromhet istället för att uppmuntra en förkärlek för debatter. De borde försöka bli herdar för flocken, istället för att träna sig för att skapa uppståndelse genom att påverka människors känslor. Dessa bröder löper risk att bli mer beroende av sin egen popularitet och framgång bland människor som smarta debattörer, än ödmjuka, trogna arbetare och Kristi tålmodiga, hängivna efterföljare, hans medarbetare.