Till en ung predikant och hans hustru.

Käre bror och Syster A: Under några månader har jag känt att det var på tiden att skriva något till er som Herren har behagat visa mig om er för flera år sedan. Den situation ni befinner er i visades mig i samband med andra, som hade ett arbete att utföra för sig själva, för att de skulle bli lämpliga för uppdraget att presentera sanningen. Jag blev visad, att ni båda var bristfälliga när det gäller väsentliga egenskaper och att er användbarhet och era själar skulle utsättas för fara om dessa inte uppnås. Ni har några fel i era karaktärer som det är mycket viktigt att ni rättar till. Om ni inte underlåter att med beslutsamhet och allvar ta itu med uppgiften, kommer dessa fel kraftigt att öka hos er och kommer i hög grad att minska ert inflytande i Guds verk. Till sist kommer det att leda till att ni skiljs från uppdraget att förkunna sanningen, som ni håller så mycket av.

I den syn som har getts mig om B, blev jag visad att han har ett mycket olyckligt karaktärsdrag. Han har inte fått någon uppfostran och hans temperament är inte tyglat. Han har fått (305) lov att ha sina egna tankar och i hög grad göra vad han har haft lust till. Han saknar i hög grad vördnad för Gud och människor. Han hade en stark, okuvlig ande och bara en mycket vag uppfattning om en lämplig tacksamhet mot dem, som gjorde sitt yttersta för hans skull. Han var mycket självisk.

Jag visades att oberoende, en fast, rigid, oböjlig vilja, en brist på vördnad och behörig respekt för andra, själviskhet och alltför stor självtillit, är utmärkande för Syster A:s karaktär. Om hon inte noga tar sig i akt och övervinner dessa brister i sin karaktär kommer hon med säkerhet inte att sitta tillsammans med Kristus på Hans tron.

När det gäller bror A, blev jag visad, att många av de saker som nämnts i vittnesbördet till B kan tillämpas på dig. Jag visades tillbaka till ditt tidigare liv. Jag såg, att du från barndomen har varit självsäker, halsstarrig och egenmäktig och har följt dina egna tankar. Du har en anda av oberoende. Det har varit mycket svårt för dig att ge efter för någon. När det har varit din plikt att överge dina vägar och önskningar för andras skull, ville du genomdriva saker och ting på ditt eget sätt. Du har känt att du var fullständigt i stånd till att tänka och handla självständigt. Du har tagit emot och älskat Guds sanning och den har gjort mycket för dig, men den har inte utfört hela den förvandling som är nödvändig för göra din kristna karaktär fullkomlig. När du första gången började arbeta i Guds verk, kände du en större ödmjukhet och var mer villig att bli tillrättavisad och ta emot råd. Men när du började att i viss mån bli framgångsrik, ökade din självsäkerhet och du blev mindre ödmjuk och mer självständig.

När du såg på bror och Syster Whites arbete trodde du, att du skulle kunna utföra det bättre än de. Du har i ditt hjärta hyst negativa känslor mot dem. Du var naturligt skeptisk, otrogen, i dina känslor. När du har sett vad de gjort och hört tillrättavisningarna till dem som handlade fel, har du ifrågasatt hur du skulle kunna framföra ett så tydligt vittnesbörd. Du beslöt dig för att du inte kunde ta emot det och började samla din kraft mot deras tillvägagångssätt. Därmed öppnade du en dörr till ditt hjärta (306) för misstänksamhet, tvivel och avund mot dem och deras uppdrag.

Du fick fördomar mot deras arbete. Du iakttog och lyssnade och samlade allt du kunde och hyste många misstankar. Eftersom Gud hade gett dig en viss framgång, började du sätta din korta erfarenhet och dina arbetsinsatser på samma nivå som bror Whites. Du smickrade dig själv med att du, om du var i hans ställe, skulle kunna göra det mycket bättre än han. Du började bli stor i dina egna ögon. Du ansåg, att din kunskap vara mycket mer omfattande och värdefull än den var. Om du hade haft en hundradel så stor erfarenhet av det reella arbete, de bekymmer, den rådvillhet och de bördor som bror White har haft, skulle du bättre kunna förstå hans insats och vara bättre beredd för att kunna förstå honom i hans uppdrag och inte knorra och vara skeptiskt inställd mot honom.

”När det gäller din egen arbetsinsats, borde du ha större självkritik, så att du inte kommer att misslyckas med att utföra ditt uppdrag så att Gud kan acceptera det och så att du inte misslyckas med att förhärliga sanningens sak genom det du gör. Du borde i ödmjukhet känna: ”Vem räcker till för dessa ting?” Orsaken till att ni båda är så snabba till att ifrågasätta och hysa misstankar mot bror Whites arbete är att ni vet så litet om det. Så få verkliga bördor har någonsin tyngt era själar, så obetydlig smärta för Guds verk har rört vid era hjärtan, så liten rådvillhet och egentlig nöd har ni burit för andra, att ni inte är beredda att uppskatta hans arbete mer än en tioårig son förmår uppskatta sin ansvarskännande fars omsorg, ängslan och påfrestande slit. Sonen kan känna sig glad, eftersom han inte har upplevt sin ansvarskännande och tärde fars upplevelser. Han kan förundra sig över faderns fruktan och bekymmer, som verkar onödiga för honom, men när år av erfarenhet läggs till hans liv och han tar itu med verkliga bördor och bär dem, kan han se tillbaka på sin fars liv och förstå det som var mystiskt för honom i hans barndom, eftersom den bittra erfarenheten har gett honom kunskap.

Jag blev visad, att du riskerar att inbilla dig (307) att uppdraget är enkelt och att sätta dig själv över andra. Du känner att du inte behöver någon tillrättavisning och några råd. Ditt hjärtas språk säger: ”Jag är i stånd till att döma, bedöma, fatta beslut och att skilja mellan rätt och fel. Jag vill inte ha några ingrepp i mina rättigheter. Ingen skall befalla över mig. Jag är i stånd till att göra upp mina egna planer. Jag är lika bra som alla andra. Gud är med mig och ger mig framgång i mina ansträngningar. Vem har myndighet att blanda sig i mina angelägenheter?” Dessa ord har jag hört dig säga, när din situation visades för mig i en syn, - inte medan du talade med någon annan utan då du talade med dig själv. Min ledsagande ängel upprepade följande ord, samtidigt som han pekade på er båda: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.” (Matt. 18:3)

Jag såg att styrkan hos Guds barn är i deras ödmjukhet. När de är små i sina egna ögon, kommer Jesus att vara deras styrka och deras rättfärdighet och Gud kommer att ge deras arbete framgång. Jag blev visad, att Gud ville pröva bror A. Han skulle vilja ge honom en viss framgång och om han bestod provet, om han ville vända Guds välsignelser till god betraktelse och inte själv ta åt sig äran och inte lyftas upp i själviskhet och självtillit, skulle Herren vilja fortsätta att ge Sina välsignelser för Sitt verks skull och till Sin ära.

Jag såg, bror A, att du i högsta grad riskerade att bli överlägsen, egenrättfärdig, självtillräcklig, och känna att du är rik och inte behöver något. Om du inte ger akt på dig själv på dessa punkter, kommer Herren att låta dig fortsätta tills du har gjort din svaghet synlig för alla. Du kommer att hamna i situationer där du kommer att frestas svårt, om andra inte ser dig i ett lika upphöjt ljus som du själv föreställer dig att du och dina förmågor är i. Jag blev visad att du var dåligt förberedd för att kunna bära medgång och mycket stor framgång. Endast en genomgripande omvändelse kommer att åstadkomma det, som är nödvändigt i ditt fall.

(308) Jag har blivit visad att ni båda av naturen är själviska. Ni befinner er i ständig fara, om ni inte aktar er för att tänka och handla med avseende på er själva. Ni kommer att göra upp era planer efter ert eget välbefinnande, utan att ta hänsyn till hur mycket ni besvärar andra. Ni har en tendens till att genomföra era idéer och planer utan att ta hänsyn till andras planer och respektera deras synpunkter och känslor. Ni bör båda vårda vördnad och respekt för andra.

Bror A, du har ansett att din tjänst var av alltför stor betydelse för att du skulle vilja nedlåta dig till plikter i hemmet. Du har ingen kärlek till dessa nödvändiga krav. Du försummade dem i dina yngre dagar. Men dessa små plikter som du försummar är väsentliga för att kunna forma en väl utvecklad karaktär.

Jag har blivit visad, att våra predikanter i allmänhet brister, när det gäller att göra sig nyttiga i familjer de kommer till. Några väljer att ägna sig åt studier därför att de älskar denna sysselsättning. De känner inte att det är en plikt som Gud ålägger predikanter, att de skall vara till välsignelse för de familjer som de besöker, utan många fördjupar sig i böcker och utestänger sig själva från familjen och talar inte med den om ämnen som rör sanningen. Religiösa intressen inom familjen nämns knappt. Detta är helt fel. Predikanter som inte känner något ansvar och inte bekymrar sig för sådana frågor som rör förlagverksamheten och som inte har ansvar för alla församlingars invecklade bekymmer, bör inte känna att deras uppgift är överdrivet svår. De bör känna det djupaste intresse för de familjer de besöker. De bör inte känna att de måste skämmas bort och passas upp, samtidigt som de inte ger något tillbaka. Kristna familjer har en skyldighet att underhålla Kristi predikanter och de predikanter, som tar emot kristna vänners gästfrihet har också en uppgift, att hysa ömsesidig tacksamhet och bära sina egna bördor så långt som möjligt och inte vara en börda för sina vänner. Många predikanter hyser den tanken, att de måste gynnas på ett särskilt sätt, men de skadas ofta och deras nytta minskar när de behandlas som bortskämda barn.

(309) Bror och Syster A, när ni är bland era bröder har ni alltför ofta gjort det till en vana att träffa avtal som tilltalar er och att få uppmärksamheten riktad mot er själva, utan att ta hänsyn till vad som är behagligt eller obehagligt för dem. Ni riskerar att göra er själva till ett centrum. Ni har fått andras uppmärksamhet och hänsyn, trots att ni, för er egen skull lika väl som för andras gagn, borde ha visat större omsorg om dem som ni besökte. Ett sådant tillvägagångssätt skulle ha gett er mycket större inflytande och ni skulle ha blivit mycket mer välsignade genom att vinna fler själar för sanningen.

Bror A, du har förmåga att förmedla sanningen till andra. Du hat ett utforskande intellekt, men det finns allvarliga brister i din karaktär, som jag har nämnt och som du måste övervinna. Du försummar många gånger att visa uppmärksamhet i de små tingen i livet på grund av att du tänker så mycket på dig själv, att du inte inser att dessa små uppmärksamheter krävs av dig. Gud vill inte att du lägger bördor på andra, samtidigt som du själv inte ser och gör sådana saker som någon måste göra. Det gör inte värdighet hos en förkunnare av evangeliet mindre att bära in ved och vatten när det behövs eller att utföra ett nödvändigt arbete hos den familj som underhåller honom. Genom att inte se dessa små viktiga plikter och utnyttja tillfällena till att utföra dem, berövar han sig själv verkliga välsignelser och berövar också andra det goda som det är deras privilegium att ta emot av honom

En del av våra predikanter arbetar inte fysiskt i en omfattning som står i proportion till deras intellektuella prestationer. Detta resulterar i att de lider av svaghet. Det finns inte någon god anledning till varför hälsan hos predikanter, som endast utför predikanters vanliga plikter, skulle misslyckas. Deras sinne är inte oavbrutet belastat av trassliga bekymmer och tungt ansvar för de viktiga institutionerna bland oss. Jag såg, att det inte finns någon verklig orsak till att de skulle svikta i denna, för Guds verk och uppdrag så viktiga period, om de vill ta hänsyn till det ljus som Gud har gett dem, när det gäller hur man skall arbeta och hur man skall träna och vill ägna lämplig uppmärksam åt sin kost.

(310) En del av våra predikanter äter mycket ordentligt men utövar inte tillräckligt mycket arbete för att förbruka maten utan den lägger sig som övervikt på kroppen. De vill äta och sedan använda det mesta av sin tid till att sitta ned och läsa, studera eller skriva, medan en del av deras tid borde ägnas åt systematiskt fysiskt arbete. Våra predikanters hälsa kommer säkerligen att brytas ner om de inte är mer noggranna med att inte överbelasta magen med en alltför stor portion hälsosam kost. Jag såg att ni, bror och Syster A, båda befann er i riskzonen i detta avseende. Överätning hindrar tankens och ordens fria flöde och den känslomässiga intensitet som är så nödvändig för att inpränta sanningen i åhörarnas hjärtan. Eftergift för aptiten omtöcknar och binder sinnet och förslöar själens heliga rörelser. En del av våra predikanters mentala och moraliska krafter har försvagats genom olämplig kost och brist på fysisk träning. De, som vill ha mycket mat, borde inte ge efter för sin aptit, utan praktisera självförnekelse och bevara välsignelserna av aktiva muskler och hjärnor som inte är överbelastade. Överätning omtöcknar hela varelsen genom att omdirigera krafterna från de andra organen till att utföra magens arbete.

Somliga av våra predikanters försummelse att använda alla kroppens organ i rätta proportioner, leder till att enskilda organ blir utslitna medan andra är svaga till följd av overksamhet. Om slitage nästan uteslutande går ut över ett enskilt organ eller en muskelgrupp, så måste de delar som används mest, bli överansträngda och starkt försvagade.

Varje andlig gåva och varje muskel har sin särskilda uppgift och alla måste användas lika mycket för att få en passande utveckling och bevaras friska och starka. Varje organ har sin uppgift att utföra i den levande organismen. Varje hjul i maskineriet måste vara ett levande, verksamt, arbetande hjul. Alla förmågor står i ett inbördes förhållande till varandra och alla behöver bli satta i verksamhet för att kunna uppnå den rätta utvecklingen.

Bror och Syster A, ingen av er njuter av fysiskt arbete hemma. Ni bör båda odla en kärlek till livets praktiska plikter. Denna utbildning är nödvändig för er (311) hälsa och kommer att öka er användbarhet. Ni tänker för mycket på vad ni äter. Ni bör inte röra vid de saker som ger en dålig blodkvalitet. Ni lider båda av scrofula (svullna körtlar).

Bror A, din kärlek till läsning och din avsmak för fysiskt arbeta ger dig en sjuk strupe och sjuka lungor, när du talar och använder din strupe. Du borde akta dig och inte tala fort och rabbla upp det du har att säga som om du hade en läxa att repetera. Du borde inte belasta den övre delen av dina röstorgan, för detta kommer hela tiden att belasta och irritera dem och kommer att lägga grunden till sjukdom. Aktiviteten bör komma från bukmusklerna. Lungorna och strupen skulle vara kanalen, men skulle inte utföra hela arbetet.

Jag blev visad, att det sätt som du och din hustru äter på kommer att leda till sjukdom, som det inte är så lätt att övervinna, när den väl fått grepp om er. Ni måste båda hålla modet uppe och inte visa tecken på att bryta samman, men orsaken kommer att följas av de säkra resultaten. Gud kommer inte att utföra ett mirakel för någon av er för att beskydda er hälsa och era liv. Ni måste äta, studera och arbeta med förstånd och följa ett upplyst samvete. Alla våra förkunnare bör vara uppriktiga och samvetsgranna hälsoreformatorer, inte bara ta emot reformerna därför att andra gör det, utan av princip, i lydnad mot Guds Ord. Gud har gett oss stort ljus över hälsoreformen, som Han kräver att vi alla skall respektera. Han sänder inte ljuset för att Hans folk skall förkasta det eller ignorera det, utan att de kommer att lida av konsekvenserna.

Guds verks pionjärer
Jag blev visad att ingen av er verkligen känner sig själv. Om Gud lät fienden släppas loss över er, som Han gjorde med Sin tjänare Job, skulle Han inte finna att ni har denna anda med en fast integritet som Han fann hos Job, utan en knorrande och en otrogen ande. Om ni hade blivit placerade i Battle Creek medan min man var sjuk, under den tid då våra bröder och systrar utstod prövningar(312) där, då Satan utövade en särskild makt över dem, skulle ni båda ha druckit mycket av deras avund och kverulantiska anda. Ni skulle ha tillhört det antal, lika ivriga som de övriga, till att skapa en sjuk, förgrämd människa, en förlamad, en lagöverträdare för ett ord.

Ni är benägna att ursäkta era brister genom att uppförstora och uppehålla er vid de fel, som ni antar existerar hos bror och Syster White; Om ni hade samma tillfälle, som de i Battle Creek hade, skulle ni våga gå längre än en del av dem gjorde i sitt ogudaktiga korståg mot oss, eftersom ni har mindre tro och mindre vördnad än någon av dem hade och skulle vara mindre benägen att respektera vår tjänst och vår kallelse.

Jag blev visad, att även om ni hade blivit visade tragiska exempel och erfarenheter från andra som har blivit fientligt inställda och har knotat och klagat över oss, skulle ni misslyckas med att låta er varnas av deras exempel och Gud skulle pröva er trofasthet och avslöja era hjärtans hemligheter. Er misstro, era misstankar och er avundsjuka skulle avslöjas och era svagheter visas upp, så att ni kan se dem och förstå era själva, om ni ville.

Jag såg, att ni lyssnade till mäns och kvinnors samtal och såg att ni bara var alltför tillfreds med att ta till er deras synpunkter och intryck, vilka var raka motsatsen till våra uppgifter. Några hittade fel på en sak och några på något annat, liksom de bland Israels folk som knotade, då Mose var deras ledare. Några kritiserade vårt tillvägagångssätt och sade, att vi inte var så konservativa som vi borde vara, att vi inte försökte behaga folk så som vi skulle kunna göra, vi talade för tydligt, vi tillrättavisade för skarpt. Somliga talade om Syster Whites kläder och grep efter skenargument. Andra uttryckte sitt missnöje över bror Whites livsstil. Kommentarer gick från den ene till den andre, då de ifrågasatte deras livsstil och hittade fel. En ängel stod framför dessa personer utan att de såg honom och var ivrigt sysselsatt med att skriva ned deras ord i den bok som skall öppnas i Guds och änglarnas åsyn.

Några är ivrigt på vakt för att finna någon anledning att fördöma bror och (313) Syster White, som har grånat i sin tjänst för Guds verk. Några säger, att Syster Whites vittnesbörd inte är trovärdigt. Allt detta är det som många oheliga önskar. Vittnesbörden om tillrättavisningar har bromsat deras fåfänga och stolthet, men om de vågade, skulle de nästan gå till ytterlighet när det gäller mode och stolthet. Gud vill ge alla sådana ett tillfälle att pröva sig själva och att utveckla sin sanna karaktär.

För några år sedan såg jag, att vi ännu måste möta samma anda som började i Paris, Maine, och som aldrig riktigt har botats. Den har slumrat, men är inte död. Då och då har denna anda av beslutsamt knorrande och upproriskhet blossat upp hos olika enskilda personer, som under en tid har genomsyrats av detta onda som har följt oss i åratal. Syster A, denna anda har du i viss mån odlat. Det har påverkat dina åsikter och känslor. Fariseisk otro har gradvis vuxit i C:s tankar. Nu är det inte lätt, inte heller för henne, att bli fri från den. Samma beslutsamma anda som så länge höll D och andra i Maine fångna i en fanatisk villfarelse, som stod emot varje påverkan att leda dem till sanningen, har utövat ett kraftigt, vilseledande inflytande över E:s sinne i …, och samma inflytande har påverkat er. Ni hade samma lugna, beslutsamma, orubbliga temperament som fienden kunde påverka. Samma konsekvenser kommer att bli resultatet av ert inflytande, om det är felaktigt, som blev resultatet av Syster E, fast i ännu högre grad.

Känslor fyllda av misstankar, avund och otro har i åratal fått makt över ditt sinne. Du bär på ett hat mot tillrättavisningar. Du är mycket känslig. Dina sympatier väcks genast för den som blir tillrättavisad. Detta är inte någon helig känsla. Den har inte väckts av Guds Ande. Bror och Syster A, jag blev visad att när denna felfinnande och knotande anda skulle utvecklas i er, när den skulle komma till uttryck och surdegen av missnöje, avund och otro som har varit en förbannelse i E:s liv skulle bli synlig, skulle vi ha en uppgift att utföra för att med bestämdhet (314) möta den och inte ge den andan något utrymme, och att jag skulle vara tyst tills detta hade utvecklats, ty det fanns en tid för att tala och en tid för att tiga. Jag såg, att om bror A:s arbete skulle få framgång skulle han, om han inte var en helt omvänd person, riskera att förlora sin själ. Han har inte den respekt för andras arbetsinsatser och ställning, som krävs. Han betraktar sig själv som en person som inte överträffas av någon annan.

Jag blev visad, att frestelser hela tiden ständigt kommer att öka när det gällde bror och Syster Whites uppdrag. Vårt uppdrag är ett speciellt uppdrag. Det är annorlunda till sin karaktär än alla andras uppgifter ute på fältet. Gud kallar inte predikanter som enbart skall tjänstgöra i ord och lära för att utföra vår uppgift. Inte heller kallar Han till att enbart utföra deras tjänst. Vi har var och en ett i något avseende annorlunda uppdrag. Gud har funnit för gott att för mig öppna Sitt folks hemligheter och dolda synder för mig. Den obehagliga plikten att tillrättavisa fel och avslöja dolda synder har getts till mig. När Guds Ande tvingade mig att tillrättavisa synder, som andra inte visste existerade, har det upprört de naturliga känslorna hos de oheliga. Medan några har ödmjukat sina hjärtan inför Gud och genom ånger och bekännelse har övergett sina synder, har andra känt en hatisk anda i sina hjärtan. Deras stolthet har sårats när deras uppträdande tillrättavisades. De hyser den tanken att det är Syster White som har sårat dem, i stället för att känna tacksamhet mot Gud för att Han i Sin barmhärtighet har talat till dem genom Sitt ödmjuka redskap, som visar dem vilka faror de befinner sig i och deras synder, att de måste lägga bort dem innan det är för sent att rätta till deras fel.

Några är snabba till att fråga: Vem talade om de här sakerna för Syster White? De har också ställt mig frågan: ”Har någon berättat dessa saker för dig?” Jag skulle kunna svara dem: ”Ja; ja, Guds ängel har talat om det för mig”. Men vad de menar är: ”Har bröder och systrar avslöjat deras fel?” I framtiden skall jag förenkla de vittnesbörd som Gud har gett mig, för att ge förklaringar för att försöka tillfredsställa sådana snäva tankar, (315) men skall behandla alla sådana frågor som ett hån mot Guds Ande. Gud har funnit det lämpligt att försätta mig i situationer, som Han inte har placerat någon annan i inom våra led. Han har lagt bördor på mig att tillrättavisa andra som Han inte har lagt på någon annan. Min man har stått vid min sida för att ge stöd åt Vittnesbörden och för att ge sin röst i samband med tillrättavisningens vittnesbörd. Han har varit tvungen att inta en bestämd ståndpunkt och tränga tillbaka den otro och det uppror, som har varit så tydligt och trotsigt och som skulle bryta ned varje vittnesbörd som jag skulle kunna förmedla, eftersom de som tillrättavisades blev avhyvlade och blev djupt berörda av tillrättavisningarna. Detta är precis vad Gud har avsett. Han avsåg att de skulle känna efter. Det var nödvändigt att de skulle känna efter innan deras stolta hjärtan ville överge sina synder och att de skulle rena sina hjärtan och liv från all orättfärdighet.

I varje framsteg som Gud har lett oss att göra, i varje steg som Guds folk tagit, har det funnits ivriga sataniska redskap bland oss, som är villiga att stå tillbaka och föreslå tvivel och otro och att lägga hinder på vår väg och försvaga vår tro och vårt mod. Vi har varit tvungna att stå som stridsmän, beredda att pressa och slå oss fram på vår väg genom det motstånd som rests. Detta har gjort vårt uppdrag tio gånger hårdare än det annars skulle ha varit. Vi har måst stå lika fasta och orubbliga som en klippa. Denna beslutsamhet har tolkats som hårdsinthet och viljestyrka. Gud har aldrig tänkt Sig att vi skulle avvika, först till höger och sedan till vänster, för att tillfredsställa oheliga bröder. Han avsåg att vår väg skulle gå rakt framåt. Den ene efter den andre har kommit till oss och bekänt, att de kände ett stort ansvar för att få oss att gå den ena eller den andra vägen, tvärt emot det ljus som Gud har gett oss. Vad skulle ha hänt om vi hade följt detta felaktiga ljus och dessa fanatiska intryck? Vårt folk skulle då helt säkert inte känt tillit till oss. Vi har varit tvungna att göra våra pannor hårda som sten för det rätta och sedan utföra vårt uppdrag och vår plikt.

Några av oss har alltid varit beredda att driva saker och ting till ytterlighet, att skjuta över målet. De verkar sakna ett ankare. Dessa har i hög grad skadat sanningens sak. Det (316) finns andra som aldrig verkar att ha någon plats där de kan stå fast och tryggt, beredda att - om det krävs - kämpa när Gud kallar på trofasta stridsmän, som plikttroget står på sin post. Det finns de som inte vill angripa fienden, trots att Gud kräver att de skall göra det. De vill inte göra något förrän andra har utkämpat striden och vunnit seger åt dem. Då är de beredda att dela bytet. I hur hög grad kan Gud räkna med sådana soldater. I Hans verk räknas de som krukor.

Jag såg, att denna grupp inte vann någon erfarenhet för egen del, när det gäller kamp mot synden och Satan. De var mer benägna att kämpa mot Kristi trofasta soldater än emot Satan och hans här. Hade de tagit på sig rustningen och gått ut i krig, skulle de ha gjort en värdefull erfarenhet, som det var deras privilegium att ha. De saknade emellertid mod att strida för det rätta, att våga något i krigen och lära sig hur man angriper Satan och intar hans fästning. Somliga har ingen tanke på att ta någon risk eller att själva våga något. Någon måste emellertid våga det. Någon måste emellertid våga. Några måste ta risker i detta. De som inte vill ta risker och utsätta sig själva för kritik kommer att vara helt beredda att iaktta dem som bär ansvaret och kommer - om det finns en tillstymmelse - att vara på språng för att finna fel hos dem och skada dem om de kan. Detta har varit bror och Syster Whites erfarenhet i deras uppdrag. Satan och hans här har ställts upp på led mot dem. Men detta är inte allt. När de, som borde ha stått vid sidan av dem i striden, har sett dem överbelastade och pressade över alla gränser, har de varit beredda att förena sig med Satan i hans arbete med att göra dem modlösa och försvaga dem och, om möjligt, driva dem bort från fältet.

Bror och Syster A, det har visats mig, att när ni reser runt, har människor sett upp till er. Ni har blivit högt uppskattade och behandlats med mer respekt och aktning än vad som var bra för er. Det är inte naturligt för er att med samma respekt behandla dem som har burit de bördor som Gud har lagt på dem (317) i Sin sak och Sitt verk. Ni älskar båda maklighet. Ni har ingen benägenhet att vändas bort från er kurs eller till att utsätta er själva för besvär. Ni vill att saker och ting skall vara till er fördel. Ni har en stor självuppskattning och höga tankar om era förmågor. Ni har inte haft några förvirrande problem eller bördor att bära och de viktiga beslut som skall fattas, som inkluderar Guds verks intressen, det har fallit på min mans lott. Gud har gjort honom till rådgivare för Sitt folk, som skall visa och ge råd åt sådana unga människor som ni, som barn i sanningen. Och när ni intar den ödmjuka ståndpunkt som en sann känsla av ert verkliga tillstånd kommer att leda er fram till, kommer ni att vilja ta emot råd. Det är på grund av de få plikter som ni har haft som ni inte förstår varför bror White skulle känna djupare än ni. Det är just detta som skiljer er och honom i den här saken. Han har använt trettio av de bästa åren i sitt liv till Guds verk, medan ni bara har några få års erfarenhet och jämförelsevis inte har några av de svårigheter att möta som han har haft.

Sedan de som gick i spetsen för detta verk har arbetat hårt för att förbereda sanningen och föra verket färdigt fram till er hand, tar ni emot det och går ut för att arbeta, genom att presentera dyrbara argument som andra, med outsäglig iver, har sökt ut för er. Medan ni är rikligt försedda med medel och era veckoavlöningar är säkra, så att de inte kommer att ge er några bekymmer eller någon oro av den anledningen, fick dessa pionjärer lida brist i olika avseenden. De hade ingen trygghet i något avseende. De var beroende av Gud och av de få helhjärtade som tog emot deras tjänster. Medan ni har sympatiserande bröder som stöttar er och helt uppskattar er tjänst, hade de första medarbetarna endast få som stod vid deras sida. Alla kunde räknas på några få minuter. Vi visste vad det ville säga att sakna mat och ha det kallt på grund av brist på lämpliga kläder. Vi reste hela natten i en privat transportvagn för att besöka bröder, eftersom vi inte hade råd att betala (318) ett hotell. Om och om igen färdades vi till fots, eftersom vi inte hade råd att hyra en vagn. O, hur värdefull var inte sanningen för oss! Hur dyrbara var inte själar som köpts med Kristi blod!

Vi har inget att beklaga oss över när det gäller våra lidanden under de dagar med stor brist och förvirring, som gjorde utövandet av vår tro nödvändig. De var de lyckligaste dagarna i våra liv. Det var då vi lärde oss trons enkelhet. Det gjorde vi där genom att pröva Herren under vår bedrövelse. Han var vår tröst. Han var för oss som skuggan från en stor klippa i ett tröttande land. Det är olyckligt för dig och för våra unga predikanter i allmänhet att du och de inte har en liknande erfarenhet under umbäranden, prövningar och nöd. En sådan erfarenhet skulle vara mer värd för dig än hus eller land, guld eller silver.

När vi hänvisar till våra tidigare erfarenheter av tungt arbete och umbäranden och till vårt arbete med våra händer för att underhålla oss själva och för att i tryck ge ut sanningen riktigt i början av vårt uppdrag, verkade en del av våra unga predikanter som bara har några få års erfarenheter av arbetet att bli missnöjda och anklagar oss för att stoltsera med våra egna gärningar. Orsaken till detta är att deras egna liv har varit så fria från betungande bekymmer, brist och självuppoffring, att de inte vet hur de skall kunna känna och tänka på samma sätt som vi. Kontrasten är oförenlig med deras känslor. När andras erfarenheter, som står i så stor kontrast till deras egna, presenteras för dem, framstår inte deras egna arbetsinsatser så gynnsamma som de skulle vilja att de gjorde.

När vi påbörjade detta arbete hade vi båda dålig hälsa. Min man var en dyspeptiker (hade dålig matsmältning). Trots detta sände vi tre gånger om dagen våra böner till Gud efter kraft. Min man gick ut i slåtterarbetet med sin lie och förtjänade där genom den kraft som Gud gav honom som svar på våra allvarliga böner, medel så att vi kunde köpa snygga, hela kläder och betala kost och resa till en plats långt borta för att presentera sanningen för våra bröder.

Vi har rätt att hänvisa till den tid som har gått, på samma sätt som aposteln Paulus gjorde. (319) ”Och när jag var hos er och saknade något, låg jag ingen till last, ty bröderna som kom från Makedonien försåg mig med vad jag behövde. På allt sätt aktade jag mig för att vara en börda för er, och det vill jag fortsätta med. Lika säkert som Kristi sanning finns i mig skall man i Akajas bygder inte ta ifrån mig den berömmelsen.” (2 Kor. 2:9- 10) Med hänvisning till vår tidigare erfarenhet, förmedlar vi apostelns förmaning till hebréerna: ”Kom ihåg den första tiden då jag kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande. Somliga utsattes för offentligt åtlöje och blev hånade och plågade, andra stod sida vid sida med dem som behandlades så.” (Hebr. 10:32- 33)

Våra liv är invävda i Guds verk. Vi har inte några intressen som skiljer sig från detta verk. Och när vi ser den framgång som detta verk har haft från den första lilla begynnelsen, hur det sakta men säkert nått fram till styrka och framgång, när vi ser framgången för den sak som vi har slitit hårt och nästan offrat våra liv för, vem skall då hindra eller förbjuda vår stolthet i Gud? Våra erfarenheter i denna verksamhet är dyrbara för oss. Vi har nästan investerat allt i den.

Mose var den ödmjukaste människa som levat. Trots detta var han upprepade gånger, på grund av Israels barns knorrande, tvungen till att disciplinera deras uppförande sedan de hade lämnat Egypten och försvara sitt förfaringssätt som deras ledare. Strax innan de lämnade Israels folk, när han var nära döden, påminde han om deras upproriskhet och knorrande sedan de lämnat Egypten och hur hans intressen och kärlek till dem hade fått honom att gå i förbön till Gud för deras bästa. Han talade om hur han enträget hade bett Herren att låta honom gå över Jordan in i det utlovade landet: ”Men Herren var vred på mig för er skull och han lyssnade inte på mig” (5 Mos. 3:26) Mose visade dem deras synder och sade till dem: ”Upproriska har ni varit mot HERREN ända från den dag då jag lärde känna er.” Han talade om för dem hur många saker han hade gått i förbön inför Gud för och ödmjukat sin själ i oro för deras synder.

(320) Det var Guds plan, att Mose ofta skulle påminna Israel om deras överträdelser och uppror, så att det skulle kunna ödmjuka sina hjärtan inför Gud med tanke på deras synder. Herren vill inte att de skall glömma de fel och synder som har tänt Hans vrede mot dem. Uppräknandet av deras överträdelser och Guds nåd och godhet mot dem, som de inte har uppskattat, var inte angenämt för deras känslor. Trots detta befallde Gud att det skulle göras.

Jag har blivit visad, att [unga män, som du, som endast haft några få års ofullkomlig erfarenhet av sanningen för vår tid,] inte är de, som Gud vill anförtro tungt ansvar åt och låta dem vara ledare i detta uppdrag. Sådana bör vara försiktiga med att inta ståndpunkter som är i strid med uppfattningar och åsikter hos dem som har en mogen erfarenhet, vilkas liv har varit inflätade i Guds verk nästan lika många år som du har levt och som har tagit aktiv del i denna verksamhet i många år. Till att gå i spetsen för Sitt heliga, betydelsefulla verk utväljer Gud inte män med en omogen omdömesförmåga och avsevärd självtillit. Det är mycket som står på spel här.

Unga män som bara har liten erfarenhet av de lidanden, problem, motstånd och försakelser, som har måst uthärdas för att föra verksamheten fram till dess nuvarande framskridna stadium, bör vårda blygsamhet och ödmjukhet. De borde akta sig för att bli högmodiga, så att de inte kommer att kullkastas. De kommer att hållas ansvariga för det klara ljus över sanningen som lyser över dem. Jag såg, att Gud är missnöjd med den läggning som somliga har till att knorra mot sådana som har utkämpat de svåraste striderna för dem och som varit tvungna att uthärda så mycket i budskapets begynnelse, när arbetet var tungt att utföra.

De erfarna arbetarna - de som slet under tyngden och de betungande bördorna när det bara var få som kunde hjälpa till med att bära dem - dessa har Guds aktning och Han har en vaksam omsorg om (321) dem som har visat sig vara trogna. Han är missnöjd med dem som är snabba med att finna fel hos och kritisera de Guds tjänare som blivit gråhåriga i sitt uppdrag att bygga upp sanningen för vår tid. Unga män, era förebråelser och ert knorrande kommer med säkerhet att stå emot er på Guds dag. Så länge Gud inte har lagt tunga ansvarsfyllda uppgifter på er, så lämna inte er plats för att lita på ert eget oberoende omdöme och överta ansvarsfulla uppgifter som ni inte är lämpliga för.

Kära broder och syster, ni behöver utveckla vaksamhet och ödmjukhet och att bli flitiga i bön. Ju närmare Gud ni lever, desto klarare kommer ni att urskilja er svaghet och vad ni riskerar. En praktisk syn på Guds lag och en klar förståelse av Kristi försoning kommer att ge er självkännedom och visa er på vilket sätt ni försummar att fullkomna en kristen karaktär. Kort sagt, ni behöver båda en daglig erfarenhet av Guds vilja när det gäller er. När ni ser era stora andliga brister, kommer ni att inse, att mänskliga laster, som de uttrycks i Guds ord, är en realitet för er. Ni är båda självgoda och riskerar att frivilligt och skrämmande bli kvar i mörkret med hänsyn till de faror ni befinner er i och er faktiska ställning inför Gud.

Ni behöver båda lära känna de plikter som tillkommer er i livets olika situationer och förhållanden. Ni har försummat era plikter mot såväl Gud som människor. Ni behöver så mycket självkännedom. Likgiltigheten i era egna hjärtan får er att förbise nödvändigheten av en daglig, levande erfarenhet i det gudomliga livet. I viss grad förbiser ni nödvändigheten av att alltid ha ett gudomligt inflytande med er. Detta är ett ovillkorligt krav då man utför Herrens verk. Om ni försummar detta och fortsätter att lita på er själva, så kommer ni att begå mycket stora tabbar. Ni behöver alltid vårda ett ödmjukt sinnelag och en anda av beroende. Den som känner sin egen svaghet, kommer att se högre än till sig själv och inse nödvändigheten av att ständigt få kraft från höjden. Guds nåd kommer att leda honom till att alltid vårda tacksamhetens ande. Den som bäst känner sin egen svaghet, kommer (322) att veta, att det endast är Guds oförlikneliga nåd som besegrar det upproriska hjärtat.

Ni behöver lära känna såväl era svaga som era starka karaktärsdrag, så att ni alltid kan vara på vakt så att ni inte befattar er med företag och tar på er ett ansvar som Gud aldrig har avsett för er. Ni skulle aldrig jämföra era handlingar eller mäta era liv med någon mänsklig norm, utan med pliktens rättesnöre så som det uppenbaras i Bibeln. Ni har ett arbete att utföra för er själva, bror och Syster A, som ni inte i er fantasi har trott skulle vara nödvändigt. I åratal har ni burit på frestelser och hyst avund mot vårt uppdrag. Detta behagar inte Gud. Ni kanske tror, att ni har en tillit till de vittnesbörd som Gud har gett, men otro, när det gäller om de kommer från Gud, håller på att få fotfäste hos er.

Din tjänst, bror A, skulle bli effektivare när det gäller att omvända själar till sanningen, om du uppehöll dig vid det praktiska lika väl som vid det teoretiska, genom att ta de verkliga sakerna till ditt hjärta och förverkliga dem i ditt eget liv. Du behöver ha ett fastare grepp ovanifrån. Ni är alltför beroende av de miljöer som omger er. Om ni har en stor församling, blir ni högmodiga och vill tala till den. Men ibland blir er församling mindre, ert mod sjunker och er frimodighet att tjäna är inte stor. Det saknas helt klart något. Ert grepp om Gud är inte tillräckligt starkt. Några av de mest betydelsefulla sanningarna i Kristi lära förkunnades av Honom till en samaritansk kvinna, som kom för att hämta vatten då Han trött satt vid brunnen för att vila. Den levande vattenkällan fanns inom Honom. Det levande vattnets källa måste finnas inom oss och springa fram för att uppfriska dem som finns inom räckhåll för vårt inflytande.

Kristus sökte efter människor varhelst Han kunde finna dem - på offentliga vägar, i privata hus, i synagogorna och på stranden. Han var verksam hela dagen. Han predikade för folkmängden, botade de sjuka som fördes till Honom. När Han sedan skickat iväg folket för att de skulle kunna återvända till sina hem och sova, tillbringade Han ofta hela natten i (323) bön för sedan vända tillbaka och fortsätta sin tjänst på morgonen. O, bror och Syster, ni vet i själva verket ingenting om självförnekelse och självuppoffring för Kristus och för sanning. Ni måste lita mer helhjärtat på Gud och mindre på era egna förmågor. Ni behöver hålla er gömda i Gud.

Du, bror A, har en tendens till att vara sträng när du tillrättavisar och när de drar dina egna slutsatser om enskilda personer, i synnerhet om deras uppträdande är tvärt emot ditt eget. I överensstämmelse med din syn på saken, behandlar du dem ibland också på ett skoningslöst sätt. Du har inte varit någon ömhjärtad, medkännande och tillmötesgående person, som ditt stora Föredöme var. Du behöver handla i en mjukare anda, vara artigare och vänligare och att visa en större, mer osjälvisk välvilja. Du behöver föra din själ in i en innerlig gemenskap med Gud genom allvarlig bön i samband med en levande tro. Varje bön som sänds upp i tro, lyfter den bedjande upp över nedslående tvivel och över mänskliga lidelser. Bön ger kraft till på nytt ta upp kampen mot mörkrets makter, till att tåligt utstå prövningar och uthärda svårigheter som goda Kristi stridsmän.

Så länge du låter dina tvivel och din fruktan påverka dig, eller själv försöker lösa alla problem som du inte kan se klart, innan du har tro, så kommer dina svårigheter bara att växa och fördjupas. Om du kommer till Gud och känner dig hjälplös och beroende, vilket du verkligen är, och i ödmjuk, tillitsfull bön lägger fram dina önskningar inför Honom, vars kunskap är gränslös och som ser allting i skapelsen och som styr allt genom Sin vilja och Sitt Ord, så kan och vill Han ge akt på ditt rop och låta ljuset lysa in i ditt hjärta och överallt omkring dig. Genom allvarlig bön kommer nämligen din själ i kontakt med Den Eviges sinne. Det kan hända att du inte ögonblickligen får något påtagligt bevis för att din Återlösare böjer Sitt ansikte ned över dig i medlidenhet och kärlek, men ändå gör Han det. Du kanske inte märker Hans synliga beröring, men Hans hand vilar på dig i kärlek och medkännande ömhet.

Gud älskar er båda och vill att ni skall bli frälsta med en överflödande frälsning. Men det skall inte ske på ert sätt, utan på Guds eget bestämda sätt. Ni måste samtycka till (324) de villkor, som lagts ned i de Skrifter som innehåller sanningen och Gud kommer lika säkert att fullborda det som tillhör Hans sida som Hans tron är säker. De tillrättavisningar och varningar, som Gud sänder till Sitt folk, får ni inte motsätta er därför att de är förödmjukande för människan. Ni behöver dagligen dö, dagligen erfara en korsfästelse av självet.

Enligt det ljus som Gud har gett mig i syner, ökar ondska och villfarelse bland Guds folk som bekänner sig hålla Hans bud. Andligt skarpsinne för att kunna lägga märke till synd sådan som den förekommer och sedan avlägsna den från lägret, blir allt mindre bland Guds folk. Andlig blindhet kommer snabbt över dem. Det rena vittnesbördet måste ges nytt liv. Det kommer att skilja ut dem från Israel som alltid har varit i strid med de medel som Gud har förordnat för att hålla fördärv borta från församlingen. Fel måste kallas fel. Allvarliga synder måste kallas vid sitt rätta namn. Hela Guds folk måste komma närmare Honom och tvätta deras karaktärers kläder rena i Lammets blod. Då kommer de att se synd i dess sanna ljus och kommer att inse och erkänna hur motbjudande den är i Guds ögon.

Det föreföll våra första föräldrar att vara en obetydlig sak, när de frestades att överträda Guds bud genom en liten handling och äta av ett träd som var vackert för ögat och tilltalande för smaken. För överträdaren var detta endast en obetydlig handling, men den ödelade deras trohet mot Gud och öppnade för en flod av smärta och skuld som har översvämmat världen. I frestelsens ögonblick finns det ingen som kan överblicka vilka fruktansvärda konsekvenser ett felaktigt och överilat steg kan få. Vår enda trygghet är att bli beskyddade av Guds nåd vartenda ögonblick. Vi får inte utgå från vårt eget andliga synsätt så att vi kallar det goda ont och det onda gott. Utan att tveka eller argumentera bör stänga alla sinnets inkörsportar och bevaka dem mot det som är ont.

Det krävs ansträngning av oss för att vinna det eviga livet. Det är endast genom lång och uthållig ansträngning, självdisciplin och hård strid, som vi kan bli segervinnare. Men om vi tålmodigt och beslutsamt övervinner i Segrarens namn liksom Han, (325) vår Ställföreträdare, övervann frestelsen i öknen, skall vi få den eviga lönen. Våra ansträngningar och självförnekelser måste vara i proportion till det föremåls eviga värde som vi eftertraktar.

Ni får inte låta era sympatier för er själva försvara det onda hos er och andra, på grund av att ni inte ser något i det yttre som skall fördömas. Gud ser det. Han kan läsa själens motiv och avsikter. Jag ber er enträget i vår Mästares namn, Han som har kallat oss och utvalt vårt uppdrag åt oss, att hålla era händer borta och låta oss utföra det uppdrag som Gud lagt på oss. Behåll dina förstående och medkännande ord till dem som verkligen förtjänar dem, de som är pressade av Guds Ande till att visa Hans folk dess överträdelser och Israels hus deras synder. Villfarelse och synd i dessa sista dagar griper snabbare omkring sig än sanning och rättfärdighet. Det krävs av Kristi kors' soldater att de nu tar på sig den kristna rustningen och håller det moraliska mörker tillbaka som strömmar ut i världen.

Gud vill ge er båda värdefulla segrar, om ni helt överlämnar er till Honom och låter Hans nåd få makt över era stolta hjärtan. Er egenrättfärdighet kommer inte att vara till någon hjälp hos Gud. Ingenting bör göras ryckvis eller oöverlagt. Fel kan inte rättas till. Inte heller kan karaktären förnyas genom några få svaga, oregelbundna ansträngningar. Helgelse är inte en uppgift som kan utföras på en dag eller ett år, utan den tar ett helt liv. Utan fortsatte ansträngningar och ständig aktivitet, kan det inte bli någon tillväxt i det gudomliga livet, inget mottagande av segrarens krona. Vi förbereder oss inför domen och det är osäkert att arbeta i vår egen visdom och att lita på vår egen omdömesförmåga. Med den självtillit som ni nu har, kan ingen av er bli lycklig i himlen, eftersom alla där, även de upphöjda änglarna, är underordnade. Ni är tvungna att lära er underdånighet och underordning nu. In måste båda förvandlas genom Guds nåd.

Jag såg, Syster A, att du bör akta dig för att öppna en dörr för frestelser för din man, som du inte kan (326) stänga när du vill. Det är lättare för dig att inbjuda fienden i ditt hjärta, än att sända bort honom när han tagit marken i besittning. Din stolthet såras lätt och du behöver komma närmare Gud och med allvar söka nåd, gudomlig nåd, till att uthärda hårdhet som en god Jesu Kristi soldat. Gud kommer att vara din Hjälpare om du väljer Honom till din styrka. Ni bör båda uppmuntra större helgelse till Gud. Det enda sättet att vaka ödmjukt är att vaka under bön. Tro inte ett ögonblick att ni kan sitta ned och ha det trevligt och granska ert eget nöje och egen lämplighet. Kristi liv är vårt föredöme. Han var en sorgens man och kände väl till smärta. Han blev sårad, Han blev krossad. Ni är alltför väl tillfredsställda med er situation. Ni behöver ständigt vara vaksamma, för att inte Satan skall snärja er genom sin list, fördärva era sinnen och leda er in i självmotsägelser och stort mörker. Din vaksamhet bör utmärkas av ett ödmjukt beroende av Gud. Den skulle inte yttra sig i en stolt anda som litar på sig själv, utan i en djup insikt om er egen svaghet och i barnslig tillit till Guds löften.

Det är en lätt och behaglig uppgift att förkunna sanningen i den tredje ängelns budskap nu, jämfört med vad det var då budskapet först började och vi bara var några få och betraktades som svärmare. De som har ansvaret för verksamheten under budskapets uppkomst och tidigaste utveckling, visste vad kamp, smärta och själsångest är. Dag och natt vilade ansvaret tungt på dem. De tänkte inte på vila eller bekvämlighet, inte ens när de kände sig nedtyngda av lidande och sjukdom. Tidens korthet manade till verksamhet och arbetarna var få.

När vi hamnade i en vansklig situation, tillbringade vi ofta hela natten i allvarlig, kämpande bön under tårar för hjälp från Gud och om att ljuset måtte lysa över Hans ord. När sedan ljuset kom och molnen drev bort, vilken glädje, tacksamhet och lycka vilade då inte över de ängsliga, allvarliga bedjande människorna! Vår tacksamhet mot Gud var lika uppriktig som våra allvarliga och innerliga rop efter ljus hade varit. En del nätter (327) kunde vi inte sova, därför att våra hjärtan flödade över av kärlek och tacksamhet mot Gud.

De män som nu går ut för att förkunna sanningen har allting tillrättalagt. De kan inte nu uppleva sådana umbäranden, som förkunnarna av sanningen för vår tid tidigare var tvingade att uthärda. Sanningen har förmedlats generation efter generation, tills den utgör en klar och sammanhängande kedja. Presentationen av sanningen i en så klar och harmonisk form har krävt oerhörd granskning. Det ytterst bittra och bestämda motståndet drev Guds tjänare till att söka Herren och till deras biblar. Verkligt värdefullt var för dem det ljus som kom från Gud.

Jag har blivit visad, att orsaken till att somliga inte kan skilja mellan rätt och felaktigt är, att de så länge har bemött sin fiende med välvilja, som har arbetat vid deras sida tillsammans med dem, samtidigt som de inte har kunnat se hans makt. Det verkar ibland hårt att tåligt vänta tills Guds tid kommer för att upprätta det som är rätt. Jag har emellertid visats att om vi blir otåliga, kommer vi att gå miste om en rik lön. Som en trofast lantman på Guds stora fält, måste vi så under tårar och vara tåliga och hoppfulla. Vi måste möta svårigheter och sorger. Frestelser och slitsamt arbete kommer att hemsöka själen, men vi måste tåligt vänta i tro och skörda med glädje. I den slutliga segern kommer Gud inte att ha någon användning för dem som inte går att finna någonstans i svårigheternas och farans stund, när allas styrka, mod och inflytande behövs för att göra ett angrepp mot fienden. De som står som trofasta stridsmän för att kämpa mot det onda och försvara rätten, i kamp mot makter och myndigheter, mot världens herrar i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymden, kommer var och en att få höra detta erkännande från Mästaren: ”Bra gjort, du gode och trogne tjänare. ... Gå in i din herres glädje!” (Matt. 25:23)

Aldrig har det funnits ett större behov av trofasta varningar och tillrättavisningar och förtrolig, rätt behandling, än vid denna tidpunkt. Satan har kommit ned i stor kraft och vet att hans tid är kort. Han översvämmar världen med behagliga fabler och Guds folk älskar att få höra behagliga (328) saker berättas för sig. Synd och orättfärdighet avskys inte. Jag blev visad, att Guds folk måste göra mer fasta, beslutsamma ansträngningar för att hålla det inkommande mörkret tillbaka. Guds Andes grundliga arbete behövs nu som aldrig tidigare. Slöheten måste skakas bort. Vi måste väckas ur den slöhet som kommer att visa sig vara vårt fördärv, om vi inte motverkar den. Satan har ett kraftfullt, styrande inflytande på våra tankar. Förkunnare och åhörare riskerar att finnas på samma sida som mörkrets krafter. Det finns inte något sådant som en neutral position. Vi är alla avsedda för det rätta eller bestämda för det felaktiga. Kristus säger: ”Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” (Matt. 12:30)

Det kommer alltid att finnas sådana som kommer att sympatisera med dem som handlar fel. Satan hade sympatisörer i himlen och drog många änglar med sig. Gud och Kristus och himmelska änglar var på den ena sidan och Satan på den andra sidan. Trots Guds och Kristi obegränsade makt och majestät blev änglar fientligt stämda. Satans antydningar påverkade dem och de kom faktiskt att tro att Fadern och Sonen var deras fiender och att Satan var deras välgörare. Satan har samma makt och samma kontroll över sinnen nu. Skillnaden är bara att den har ökat hundrafalt genom övning och erfarenhet. Män och kvinnor i dag är bedragna, förblindade av hans antydningar och bedrägeri, och de vet inte om det. Genom att ge plats för tvivel och otro när det gäller Guds verk och genom att värna om misstro och grym misstänksamhet, förbereder de sig själva för fullständig villfarelse. De gör uppror med bittra känslor mot dem som vågar tala om deras fel och tillrättavisa deras synder.

De som i gudsfruktan vågade sig på att möta villfarelse och synd, och kallade synden vid dess rätta namn, har fullgjort en obehaglig uppgift med mycket känslomässigt lidande för sig själva. För detta får de emellertid endast få människors sympati och får lida av mångas försummelse. Sympatisörerna befinner sig på fel sida och de utför Satans avsikt med att omintetgöra Guds plan.

(329) Tillrättavisningar sårar alltid den mänskliga naturen. Många är de själar som har fördärvats genom sina bröders oförståndiga sympati, ty eftersom bröderna sympatiserade med dem, trodde de faktiskt att de hade blivit skymfade och att den som tillrättavisade tog helt miste och hade en felaktig ande. Det enda hoppet för syndarna i Sion är att helt se och bekänna sin fel och överge dem. De som går in för att förstöra den skarpa tillrättavisning som Gud har sänt och säger, att den som tillrättavisar delvis hade fel och att den som blev tillrättavisad inte hade helt rätt, han behagar fienden. Varje sätt som Satan kan tänka ut för att göra hans tillrättavisningar värdelösa kommer att fullborda hans planer. En del vill lägga skulden på den som Gud har sänt med ett varnande budskap genom att säga att han är för sträng. Genom att göra det blir de ansvariga för syndarens själ, som Gud hade planerat att frälsa och för vilkens skull han sände tillrättavisningar, eftersom Han älskade honom, så att han skulle kunna ödmjuka sin själ inför Gud och lägga bort sina synder. Dessa falska sympatisörer kommer så småningom att ha en räkenskap att avlägga inför Mästaren för sina dödande gärningar.

Det är många som bekänner sig tro på sanningen som är blinda för de faror de själva befinner sig i. De värnar om synden i sina hjärtan och utövar den genom sin livsstil. Deras vänner kan inte läsa deras hjärtan och tror ofta att dessa människor gör det som är rätt.
Black Hawk, Colorado, 12 aug. 1873.

------------