Gud har anförtrott åt var och en av oss heliga sanningar, för vilka han håller oss ansvariga. Det är hans avsikt att vi skall utbilda oss så att vi kan använda de gåvor han har gett oss på ett sådant sätt, att vi kan Uträtta det mesta möjliga goda, och att vi därigenom reflekterar givarens härlighet. Vi står i skuld till Gud för alla andliga gåvor. Dessa kan uppövas och på ett diskret sätt ledas och kontrolleras att förverkliga de avsikter, för vilka de gavs. Det är vår plikt att så öva vårt förstånd att vi kan få fram den själens energi som finns och därigenom utveckla varje gåva. När alla förmågor används, kommer intellektet att stärkas, och avsikten med att de gavs. kommer då att förverkligas.
Många åstadkommer inte så mycket gott som de skulle kunna göra, därför att de använder sitt intellekt endast i en riktning, men försummar att noggrant uppmärksamma sådant som de menar inte passar dem. En del gåvor som är svaga, tillåts att ligga fullständigt oanvända, därför att det som skulle sätta dem (33) i verksamhet och därigenom ge dem kraft, inte är behagligt. Alla sinnesförmögenheter skulle användas och uppövas. Uppfattningsförmågan, omdömet, minnet, samt alla förstånds och tankeförmågor borde ha likvärdig styrka, om sinnet skall vara välbalanserat.
Om vissa själsgåvor används på så sätt att de andra försummas, har Guds avsikt inte till fullo förverkligats, ty alla själsgåvor har ett inte samband och är därför i mycket hög grad beroende av de andra. En sådan själsgåva kan inte effektivt användas utan alla de övrigas funktion, för att balansen skall bli noggrant bevarad. Om all uppmärksamhet och kraft ägnas en enda gåva, när på samma gång de övriga är helt oanvända, kommer utvecklingen att bli stark i denna enda och leda till ytterligheter, därför att alla själens krafter inte har tränats. En del sinnen är förtvinade och inte rätt avvägda.
Alla människor är inte av naturen lika. Våra sinnen är olika. En del är starka på en punkt, men mycket svaga på andra. Dessa defekter, som är så synliga, behöver inte och borde inte få förbli så. Om de som har dem skulle stärka de svaga punkterna i sin karaktär genom att träna och öva dem skulle de bli starka.
Det är behagligt, men inte nyttigast, att använda de själsförmögenheter som av naturen är starka, men på samma gång försumma de svaga, vilka behöver stärkas. De svagaste själsförmögenheterna skulle få noggrann uppmärksamhet, för att alla själens krafter skulle bli fint balanserade och alla deras olika delar må göra sitt arbete som ett väl avvägt maskineri. Vi är beroende av Gud för att bevara alla våra förmågor. De kristna är ansvariga inför Gud att de övar sina sinnen så. Alla deras förmågor skall stärkas och mer fullkomligt utvecklas. Om vi försummar att göra detta, kommer våra själsförmögenheter aldrig att uträtta det som de varit avsedda till. Vi har ingen rätt att försumma någon av de förmågor som Gud har gett oss. Vi finner människor med fixa idéer över hela landet. De är ofta sunda i alla andra avseenden utom i ett. Orsaken är att en förmåga har använts särskilt mycket under det att andra har tillåtits att ligga oanvända. Den som ständigt utnyttjades blev sliten och sjuk, (34) och mannen spårade ur. Gud förhärligades inte då han följde en sådan väg. Om han hade använt alla sina sinnesorgan lika mycket, skulle alla ha fått en sund utveckling. Allt arbete skulle inte ha belastat detta ena sinnesorgan och därför inte heller ha brutits ned.
Guds tjänare borde vara på sin vakt, så att de inte motverkar Guds avsikter och planer med sina liv. De riskerar att inskränka Guds verk och att endast arbeta inom vissa områden och därför inte intressera sig för Guds verk i dess olika avdelningar. Det finns en del som koncentrerar sina sinnen på endast ett ämne och utesluter alla andra som må vara lika viktiga. Det är enkelriktade människor. Hela deras varelses styrka har koncentrerats på ett ämne, som deras sinnen sysselsätter sig med hela tiden. Allt annat har de förlorat ur sikte. Detta deras favoritämne är deras börda och är ämnet för deras tankar och samtal. Alla de bevis som har med detta ämne att göra, uppsnappar de ivrigt, och använder och sysslar med detta så mycket att andras sinnen blir uttröttade av att höra dem.
Ofta går tid förlorad till att förklara punkter som är helt oviktiga och som skulle tas för givet utan bevis, ty de är självklara. Men de verkliga och viktiga, skulle göras så tydliga och medryckande som både språket och bevisen kan göra dem. Förmågan att koncentrera sinnet på ett ämne genom att utesluta alla andra, är på ett sätt god, men att ständigt anstränga sina själskrafter tröttar dessa organ som ständigt används i denna gärning. Det blir för stor ansträngning för dem, och resultatet blir att de inte förmår göra så mycket gott. Den egentliga förslitningen kommer på en grupp sådana organ, när andra ligger orörda. Sinnet kan därför inte användas på ett hälsosamt sätt, och följden blir att livet förkortas.
Alla sinnets organ skulle bära sin del i arbetet i det att de fungerar harmoniskt och balanserar varandra. De som använder sitt sinnes fulla styrka för att syssla med ett ämne är i högsta grad undermåliga i andra på grund av att deras (35) själsförmögenheter inte har använts lika. Det ämne som ligger framför dem har så fångat deras uppmärksamhet att de leds framåt och går djupare i frågan. De ser kunskap och ljus när de blir intresserade och fångade. Men det är mycket få människor som kan följa dem om de inte ägnat ämnet ett lika noggrant studium. Det finns en fara att sådana män plöjer och utsår sanningens säd så djupt att den späda, dyrbara grodden aldrig kommer upp till ytan.
Mycket hårt arbete har ofta utförts som inte någon har bett om att få gjort, och som aldrig kommer att bli uppskattat. Sådana som har förmåga att koncentrera sig övar sina själsförmögenheter genom att försumma allt annat, och kan aldrig få väl avvägda sinnen.
De är lika ett maskineri i vilket endast en grupp hjul är i gång. Medan en del hjul rostar på grund av att de står stilla, slits andra ut av det ständiga bruket. Män som övar eller använder endast vissa av sina förmågor och inte använder alla lika mycket, kan inte åstadkomma hälften så mycket gott i världen, som Gud hade avsett att de skulle. De är ensidiga människor. Endast hälften av den gudagivna kraften används under det att den andra hälften rostar på grund av inaktivitet.
Om denna sorts människor har ett särskilt arbete som kräver tankeverksamhet, borde de inte använda alla sina krafter på denna enda sak och utesluta alla andra intressen. När de gör det ämne som de har framför sig, till sitt huvudsakliga arbete, borde andra grenar av arbetet också få en del av deras tid. Detta skulle vara mycket bättre för dem och för Guds verk. En arbetsgren skulle inte bli den enda som uppmärksammas så att alla andra försummas. I sitt författarskap behöver en del ständigt vara på vakt så att de inte gör sådana sanningar dunkla som är tydliga, genom att överhopa dem med många argument, som inte kommer att höja läsarens intresse. Om de dröjer för länge omkring sådana punkter och tar fram varje liten detalj, som de kommer att tänka på, är deras arbete nästan värdelöst. Läsarens intresse är inte djupt nog att utforska ämnet så noggrant. De viktigaste lärosatserna kan göras oklara genom att ge uppmärksamhet åt varje detalj. Man rör sig över ett stort område, men det som man har lagt ner så mycket arbete på har inte beräknats att göra (36) den allra största nytta genom att väcka allmänt intresse.
I denna tid när tilldragande fabler driver fram på ytan och fångar sinnens uppmärksamhet, kommer den sanning som presenteras på ett enkelt sätt och som stöds upp med några fåstarka bevis, att vara långt bättre än att söka och föra fram en sådan mängd av bevis, ty lärosatsen framstår då inte så klart i mångas sinnen, som innan invändningarna och bevisen blev presenterade för dem. Med påståenden kommer man längre med sådana människor än med långa argument. De tar många saker för givet. Bevisen hjälper inte saken i sådanas sinnen.
Modsätter sig adventister
Våra bittraste motståndare finns bland förstadags-adventisterna. De strider inte på ett hederligt sätt. Dom använder alla medel, oavsett hur ologiska och inkonsekventa de är, för att dölja sanningen och försöka få det att verka som om Guds lag inte gäller. De smickrar sig själva med att målet helgar medlen. Människor bland dem, som de inte själva hade något förtroende för, gör ett långt utfall mot det fjärde budets sabbat, och de ger deras uttalanden publicitet, oavsett hur osanna, orättvisa och till och med löjliga de är, om de bara kan användas emot den sanning som de hatar.
Vi borde inte låta oss rubbas eller bli förvirrade av dessa orättfärdiga och fientliga handlingar från oresonliga människor. De som tar emot och nöjer sig med vad dessa män talar och skriver emot sanningen är inte människor som skulle övertygas av sanningen eller som skulle hedra Guds sak om de skulle ta emot den. Tid och krafter kan användas bättre än att uppehålla sig vid käbblande från våra motståndare som far med skvaller och som förvränger fakta. Medan vi ägnar dyrbar tid åt att följa ohederliga motståndares slingrande dör människor som är redo att övertygas, i brist på kunskap. En räcka av meningslöst käbbel som Satan själv uppfunnit framförs, medan foket ropar efter bröd, efter mat i rätt tid.
Det krävs människor som har tränat sina sinnen i att bekämpa sanningen för att hitta på spetsfundigheter. Och det är inte klokt av oss att ta dem från dessa och ge dem vidare till tusentals människor som aldrig skulle ha tänkt på dem om vi inte hade publicerat dem för världen. Det är vad våra motståndare vill att vi ska göra. De vill få uppmärksamhet och att vi ska publicera åt dem. Detta är särskilt sant om somliga. Det är huvudsyftet när de skriver ner sina osanningar och när de förvränger sanningen och karaktären hos dem som älskar och kämpar för sanningen. De kommer att dö ut snabbare om de lämnas utan uppmärksamhet, om deras misstag och lögner bemöts med tyst förakt. De vill inte bli lämnade i fred. Motstånd är något de älskar. Om det inte vore för opposititionen skulle de knappast ha något inflytande.
Förstadags-adventisterna är en grupp som är mycket svår att nå. De avvisar i allmänhet sanningen, som judarna gjorde. Vi borde i möjligaste mån gå framåt som om det inte existerade något sådant folk. De är orsak till förvirring och omoral existerar ibland dem i en förskräcklig utsträckning. Det vore det största elände om mängder av dem omfamnade sanningen. De skulle vara tvungna att lägga bort allt gammalt och lära på nytt, om de inte ska orsaka stora problem för oss. Det finns tillfällen då deras fräcka lögner måste bemötas. När så är fallet bör det göras bestämt och kortfattat, och vi ska sen fortsätta med vårt arbete. Kristi plan för undervisning bör vara vår. Han var tydlig och enkel. Han högg direkt mot roten till problemet och alla fick svar.
Det bästa tillvägagångssättet är inte att vara så utförlig och säga allt som kan sägas i en viss fråga, när få argument kan täcka in ämnet och i praktiken vara tillräckliga för att övertyga eller tysta motståndare. Ni kan undanröja alla käpphästar idag och täppa till munnen på alla opponenter så att de är svarslösa, och imorgon kommer dom att ta upp samma saker igen. Så kommer det att vara om och om igen, eftersom de inte älskar ljuset och inte vill komma till ljuset, för att deras mörker och fel inte ska tas bort ifrån dem. Det är bättre att spara argument i reserv än att ösa ut en ocean av kunskap om ett ämne som borde vara självklart utan ansträngande argumentation. Kristi verksamhet varade bara i tre år och ett stort arbete uträttades under denna korta period. I dessa sista dagar finns ett stort arbete som måste göras på en kort tid. Medan många gör sig beredda för att göra något kommer själar att gå under i brist på ljus och kunskap.
Om människor som presenterar och försvarar bibelns sanningar sätter igång med att utreda och påvisa villfarelse och inkonsekvens hos människor som ohederligt vänder Guds sanning till lögn, då kommer Satan att väcka upp tillräckligt många motståndare för att hålla deras pennor ständigt upptagna medan andra delar av verket blir lidande.
Vi måste ha mer av den anda som drev de män som byggde upp Jerusalems murar. Vi utför ett stort arbete, och vi kan inte komma ner. Om Satan ser att han kan uppehålla människor med att svara på invändningar från motståndare, och på så sätt tysta deras röster och hindra dem från att utföra det viktigaste arbetet för denna tid, då har han nått sitt mål.
Sabbath History har hållits ifrån folket alltför länge. De behöver detta dyrbara arbete även om de inte får det helt perfekt. Det kan aldrig förberedas på ett sätt som fullständigt tystar oresonliga motståndare som är instabila och som motsätter sig Skriften, till sin egen skada. Det här är en hektisk värld. Män och kvinnor som är upptagna av livets angelägenheter har inte tid att begrunda, eller ens läsa Guds Ord tillräckligt för att förstå alla dess viktiga sanningar. Långa, jobbiga argument kommer bara att intressera ett fåtal, för folk måste läsa medan de springer. Du kan inte undanröja invändningarna mot sabbatsbudet fårn förstadags-adventisternas sinnen, lika litet som världens Frälsare kunde övertyga judarna om att han var Messias, när dom väl bestämt sig för att avvisa honom. Precis som de obstinata, otroende judarna har de valt mörker framför ljus, och om en ängel direkt från himlens salar skulle tala till dem skulle de säga att det var Satan.
Ordet behöver ansträngningar nu. Rop kommer från alla riktningar, liksom ropet från Makedonien ”Kom över och hjälp oss.” Tydliga, exakta argument som står som milstolpar för oss, kommer att göra mer för att övertyga människor i allmänhet än en lång räcka av argument som täcker omfattande ämnen, men som ingen annan än den som har sinne för utredningar vill följa. ”Sabbath History” borde ges till folket. Medan en utgåva cirkulerar och människor har nytta av den, kan ytterligare förbättringar göras tills allt vi kan har gjorts för att få den i perfekt skick. Vår framgång kommer att ligga i att vi når vanliga människor. De som har begåvning och höga poistioner är så upphöjda över detta verks enkelhet, och så nöjda med sig själva att de inte känner något behov av sanningen. De är precis som judarna var, självgoda och självtillräckliga. De är friska och behöver ingen läkare.