(381) Kristi församlings mission är att rädda förlorade syndare. Den skall sprida kunskapen om Guds kärlek till människor och vinna dem för Kristus genom kärlekens verksamma kraft. Guds budskap för vår tid måste föras till jordens mörka hörn, och detta verk måste börja i våra hem. Kristi efterföljare borde inte leva ett själviskt liv, utan fyllda av Kristi Ande borde de verka i harmoni med Honom.
Det finns orsaker till den nuvarande kylan och otron. Kärlek till världen och livets omsorger skiljer människan från Gud. Livets vatten måste finnas i oss, och flyta ut från oss, i det att det springer upp som det eviga livets källsprång. Vi måste göra det som Gud framställer för oss. Om en kristen verkligen skall uppskatta livets ljus, måste han öka sina ansträngningar att leda andra till sanningens budskap. Hans liv måste utmärkas av ansträngningar och offer för att göra andra gott, och då kommer det inte att finnas någon klagan över brist på glädje.
Änglarnas ständiga sysselsättning är att verka för att göra andra lyckliga. Detta är deras glädje. Det som det själviska hjärtat skulle anse som en förödmjukande tjänst, att hjälpa dem som är olyckliga och på allt sätt mindervärdiga, både till karaktär och ställning, är den sysselsättning det himmelska hovets syndfria änglar har. Kristi självuppoffrande kärlek är den anda som är genomgående i hela himmelen och det är hemligheten till dess lycka och härlighet.
De som inte känner någon speciell glädje i att söka vara till välsignelse för andra genom att verka, ja, även offra, för att göra dem gott, kan inte ha Kristi eller himmelens anda. Ty de har inget gemensamt med de himmelska änglarnas sysselsättning och kan inte ta del i den härlighet som ger en upphöjd glädje åt dem. Kristus har sagt: "Likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare, som gör bättring, än över de nittionio rättfärdiga, som ingen bättring behöva." (Luk. 15:7.) Om änglarnas glädje är att se syndare ångra sig och göra bättring, skulle det då inte vara syndares glädje, som själva blivit frälsta genom Kristi blod, att som resultat av sitt arbete få se andra ångra sig och vända sig till Kristus? När vi arbetar i harmoni med Kristus och de heliga (382) änglarna skall vi uppleva en glädje som inte kan förstås utanför detta verk.
De principer som innefattas i Kristi kors ger ett tungt ansvar till alla som tror, att förneka det själviska jaget, att meddela ljus till andra och att ge av sina medel för att sprida ljuset. Om de är förbundna med himmelen kommer de att vara upptagna av detta arbete tillsammans med änglarna.
Principen som gäller för världsligt inriktade människor är att få ut allt de kan av detta livets förgängliga ting. Självisk vinningslystnad är den förhärskande principen i deras liv. Men den renaste glädjen finns inte i rikedomar och inte heller i det som begärelsen alltid längtar efter, utan där förnöjsamheten härskar och där självförsakelsens kärlek är den ledande principen. Det finns tusentals människor som endast lever sitt liv för nöjen och njutning och i vars hjärtan endast finns klagan. De är offer för själviskhet och missnöje i den fåfänga ansträngningen att tillfredsställa sitt sinnes njutningslystnad. Men olycka står stämplat i deras ansiktsdrag och bakom dem är endast en öken, därför att det på deras väg inte finns de goda gärningarnas frukt.
I proportion till att Kristi kärlek uppfyller våra hjärtan och styr våra liv, övervinns själviskhet, begär och kärlek till det som enbart är behagligt, och det kommer att bli ett nöje för oss att utföra Kristi vilja. Vi gör ju anspråk på att vara Hans tjänare. Vår lycka kommer då att vara i proportion till vårt osjälviska handlande, därför att vi drivs av Kristi kärlek.
Gudomlig vishet har ifråga om frälsningsplanen förordnat det så, att, i denna lag för handling och motreaktion, välgörenheten med alla sina grenar, har välsignats två gånger. Den som ger till de behövande välsignar andra och blir själv välsignad i ännu högre grad. Gud kunde ha nått sitt syfte att frälsa syndare utan människans hjälp, men Han visste att människan inte kunde vara lycklig utan att ta del i detta stora verk, i vilket hon skulle tillägna sig självförnekelse och välgörenhet.
För att människan inte skulle förlora de välsignade resultat som följer av välgörenhet, gjorde Återlösaren henne till Sin medarbetare. Genom omständigheternas kedja, vilken skulle vara en uppmaning till kärleks gärningar, ger Han människan de bästa möjligheterna att utveckla godhet och lära henne att vanemässigt ge (383) hjälp till de fattiga och underhålla Hans verk. Han sänder Sina fattiga såsom representanter för sig själv. Genom sina behov, väcker en fördärvad värld i oss viljan att ägna medel och inflytande åt att för dem förkunna sanningen, som de är i så stort behov av. När vi hörsammar dessa kallelser till arbete och välgörenhetshandlingar, blir vi lika Honom, som för vår skull blev fattig. När vi ger, välsignar vi andra och på så sätt samlar vi de verkliga rikedomarna.
Det har varit stor brist på kristen godhet i församlingen. De som har haft de största möjligheterna att befrämja Guds verk har gjort endast litet. Gud har genom Sin nåd fört en grupp människor till sanningens kunskap, för att de skulle uppskatta dess dyrbara värde i jämförelse med de jordiska skatterna. Jesus har sagt till dessa: "Följ mig!" Han prövar dem med en inbjudan till den måltid som han har berett. Han ser med vakande öga vilken karaktär de utvecklar, om deras själviska intressen bedöms ha större värde än eviga rikedomar. Många av dessa kära församlingsmedlemmar formar nu genom sina handlingar samma ursäkter som nämnts i följande liknelse: "En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.' Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste, gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.' Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.'" (Luk. 14: 16-21.)
Denna liknelse framställer på ett rätt sätt det tillstånd som många av dem som bekänner sig tro på sanningen för vår tid befinner sig i. Herren har sänt dem en inbjudan att komma till den måltid som Han till ett högt pris har (384) berett för dem. Men världsliga intressen förefaller vara av större värde för dem än de himmelska skatterna. De inbjuds att ta del av sådant som har evighetsvärde, men deras jordegendomar, deras boskap och deras hemintressen verkar vara av så mycket större betydelse för dem, än att acceptera den himmelska inbjudningen, att de är mer överväldigande än varje gudomlig vädjan. Dessa jordiska ting görs till ursäkt för deras olydnad till den himmelska uppmaningen: "Kommen, ty nu är allt redo." Dessa människor följer blint samma ursäkter som framställdes i liknelsen. De ser på sina jordiska egendomar och säger: "Nej Herre, jag kan inte följa dig. Jag beder dig, tag emot min ursäkt."
Just de välsignelser som Gud har gett dessa människor för att pröva dem, och se om de vill ge "till Gud det som hör honom till", använder de som en ursäkt för att de inte kan lyda de krav sanningen ställer på dem. De har tagit sina jordiska skatter i sina händer och säger: "Jag måste ta hand om dessa ting. Jag får inte försumma detta livets uppgifter, ty de här tingen är mina." På så sätt har deras hjärtan blivit lika oemottagliga som den tilltrampade vägen. De stänger sina sinnen för den himmelske Budbärare som säger: "Kommen, ty nu är allt redo", men öppnar hjärtats dörr, och inbjuder världens bördor och affärsangelägenheter att komma in, medan Jesus knackar förgäves.
Många människors hjärtan är så övervuxna av törnen och detta livets omsorger, att det inte finns någon plats för de himmelska tingen hos dem. Jesus inbjuder de trötta och de nedtyngda med löften om vila, om de vill komma till Honom. Han inbjuder dem att byta ut själviskhetens och begärelsens plågande ok, som gör dem till slavar under mammon, mot Hans ok och Hans bördor, som Han förklarar vara lätta. Han säger: "Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'." (Matt. 11 :29.) Han önskar att de skulle lägga de världsliga omsorgernas och bekymrens tunga bördor åt sidan och ta på sig Hans ok, vilket är självförnekelse och offer för andra. Dessa bördor kommer att visa sig vara lätta! De som vägrar att ta emot den lättnad som Kristus erbjuder dem, och som fortsätter att bära själviskhetens tunga ok, (385) i det att de anstränger sig till det yttersta för att samla pengar för självisk tillfredsställelse, har inte erfarit den frid och den vila som finns i att bära Kristi ok och ta på sig självförnekelsens och den oegennyttiga godhetens börda som Kristus har burit i deras ställe.
När kärlek till världen tar hjärtat i besittning och blir dess behärskande böjelse, finns det inte längre någon plats för Gudstillbedjan, ty sinnets krafter underkastar sig mammons slaveri, och kan inte längre tänka på Gud och himmelen. Sinnet förlorar sin Guds-likhet, förträngs och begränsas till att samla pengar.
På grund av själviskhet och kärlek till världen, har dessa människor gått vidare med allt mindre känsla för Guds verks storhet i dessa yttersta dagar. De har inte fostrat sina sinnen att arbeta för Gud. De har ingen erfarenhet i den riktningen. Deras ägodelar har tagit allt intresse och förmörkat frälsningsplanens storhet. På samma gång som de förbättrar och vidgar sina världsliga planer, ser de inget viktigt i att utvidga och sprida Guds verk. De investerar sina medel i de förgängliga och inte i de eviga tingen. Deras hjärtan är ständigt på jakt efter ytterligare tillgångar. Gud har gjort dem till förvaltare av Hans lag, för att de skulle låta ljuset, som så kärleksfullt har getts dem, lysa för andra. De har så förökat sina omsorger och bekymmer att de inte har tid att välsigna andra med sitt inflytande, att samtala med sina grannar, att bedja med och för dem, och på olika sätt söka leda dem fram till sanningens kunskap.
Dessa människor är ansvariga för det goda de kunde ha gjort, men från vilket de har ursäktat sig själva på grund av världsliga omsorger och bördor, som så har uppfyllt deras sinnen och krävt hela deras intresse. Människor för vilka Kristus dog, kunde ha blivit frälsta genom sina personliga ansträngningar och goda exempel, men många håller nu på att förgås därför att de saknar det ljus som Gud har gett till människorna och som de skulle reflektera ut över andras stig. Men det dyrbara ljuset är gömt under skäppan, och ger inget ljus till dem som är i huset.
Varje människa är en Guds förvaltare. Till var och en har Mästaren (386) överlämnat Sina medel, men människorna gör anspråk på dem som sina egna. Kristus säger: "Förvalten dessa, till dess att jag kommer tillbaka." (Luk. 19: 13.) Det kommer ett tillfälle när Kristus kräver tillbaka det som är Hans med ränta. Han skall då säga till varenda en av Sina förvaltare: "Gör räkenskap för din förvaltning" (Luk. 16: 2.) De som har gömt sin Herres pengar i jorden i stället för att gå till banken med dem, eller som har förslösat sin Herres pengar genom att använda dem på värdelösa ting, i stället för att rätt placera dem där de ger bästa räntan - i Herrens verk - kommer inte att få ta emot sin Mästares beröm, utan Hans fördömelse. Den oduglige tjänaren i liknelsen för tillbaka det enda pundet till Gud och säger: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se, här har du, vad dig tillhör.' Då svarade Hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste, att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.'" (Matt. 25: 24-27.)
Denne onyttige tjänare var inte okunnig om Guds planer, men han satte sig i sinnet att omintetgöra Guds avsikter, i det att han anklagade Honom för orättvisa när han krävde att de åt honom anförtrodda punden skulle ha förmerats. Precis samma klagan och knot görs av en stor klass rika människor, som bekänner sig tro sanningen. Likt den otrogne tjänaren är de rädda för att det kommer att ställas anspråk på de pund som Gud gett dem, att Gud skulle använda dem för att sprida sanningen. Därför binder de dem genom att investera dem i jordiska värdesaker och gömmer dem i världen, och på så sätt binder de dem så fast att de inte har någonting, eller närmast ingenting, att investera i Guds verk. De har faktiskt gömt dem av fruktan för att Gud skulle göra anspråk på en del av kapitalet eller "räntan därav". När Herren frågar efter de medel, som Han lånat dem, kommer de med motbjudande ursäkter varför de inte har satt in medlen i "banken", genom att investera dem i Herrens verk för att underhålla detta.
(387) Den som förskingrar Herrens egendom, förlorar inte endast pundet som Gud lånat honom, men han förlorar också det eviga livet. Om honom sägs följande: "Kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför. Där skall vara gråt och tandagnisslan." (Matt. 25:30.) Den trogne tjänaren, som investerar sina pengar i Guds verk för att frälsa människor, använder sina medel till Guds förhärligande och får ta emot Mästarens berömmelse: "Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje." (Vers 21.) Vad kommer Herrens glädje att bestå av? Jo, glädjen att se människor frälsta i härlighetens rike. "Honom, som i stället för att taga den glädje, som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet och som nu sitter på högra sidan om Guds tron." (Hebr. 12: 2.)
Tanken på förvaltarskapet borde ha en praktisk tillämpning på allt Guds folk. Liknelsen om punden, om den förstås rätt, kommer att driva ut den begärelse som Gud kallar för avguderi. Praktisk välgörenhet ger andligt liv till tusentals bekännande namnkristna, vilka nu sörjer över sitt mörker. Det skall förvandla dem från själviska, begärelsefyllda mammontillbedjare till ivriga, trogna Kristi medarbetare för att frälsa syndare.
Själva frälsningsplanens grundval är offer. Jesus lämnade de himmelska boningarna och blev fattig, för att vi genom Hans fattigdom skulle göras rika. Alla som delar denna frälsning, vilken köpts åt dem med ett så oändligt offer som Guds Son, kommer att följa den stora Förebildens exempel. Kristus var den stora hörnstenen, och därför måste vi bygga på den grunden. Varenda en av oss måste ha självförnekelsens och självuppoffringens anda. Kristi liv på jorden var osjälviskt. Det kännetecknades av förödmjukelse och offer. Skall människor, som blivit delaktiga av den stora frälsning, som Jesus kom från himmelen för att ge dem, vägra att följa sin Herre, och dela Hans självförnekelse och offer? Kristus säger: "Jag är vinträdet, I ären grenarna." (Joh. 15: 5.) "Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var en gren som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt." (vers 2.) Den viktigaste och vitalaste principen, är att den sav som flyter genom vinträdet, också ger näring åt grenarna, för att de må växa och bära frukt. Är (388) tjänaren större än sin Herre? Skall världens Återlösare praktisera självförnekelse och offer i vårt ställe, och medlemmarna av Kristi kropp praktisera efterlåtenhet mot sig själva? Självförnekelse är det principiella villkoret för lärjungaskap.
”Därefter sade Jesus till sina lärjungar: om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig'." (Matt. 16: 24.) Jag har gått före er på självförnekelsens väg. Jag kräver inget av er, mina efterföljare, utom det som jag, er Herre, har gett er ett exempel på i mitt eget liv.
Världens Frälsare besegrade Satan i frestelsens öken. Han segrade för att visa människan hur hon kan segra. Han förklarade detta i Nasarets synagoga: "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren." (Luk. 4: 18, 19.)
Det stora verk som Jesus omtalade att Han hade kommit för att genomföra, har Han även anförtrott åt Sina efterföljare på jorden. Kristus såsom huvudet leder oss i frälsningens stora verk och uppmanar oss att följa i Hans fotspår. Han har gett oss ett världsomfattande budskap. Denna sanning måste nå ut till alla nationer, tungomål och folk. Satans makt skulle komma att ifrågasättas, och Han skulle besegras av Kristus och även av Hans efterföljare. Ett vittomfattande krig måste hållas igång mot mörkrets makter och för att detta skulle kunna utföras med framgång, krävs medel. Gud har aldrig avsett att sända medel direkt från himmelen, men Han ger dem i Sina efterföljares händer såsom pund för att användas i just denna avsikt att uppehålla striden.
Han har gett Sitt folk en plan för hur dessa medel skall ges i tillräckligt hög grad för att detta företag skall vara självunderhållande. Guds plan i tiondesystemet är vacker i sin enkelhet och jämlikhet. . Alla kan ta del i det med tro och tillförsikt, ty det är av gudomligt ursprung. I det förenas enkelhet och nytta, och det kräver inte heller en hög kunskap att förstå hur det skall praktiseras. Alla kan känna att de har en del i att bära frälsningens dyrbara (389) verk framåt. Varje människa kan bli en Herrens skattmästare och bli ett redskap i att möta behoven i Herrens skattkammare. Aposteln säger: "Var och en av eder må spara ihop, vad han får tillfälle till." (1 Kor. 16:2.)
Ett stort syfte fullföljs genom detta system. Om alla skulle acceptera det, skulle var och en bli en outtröttlig och trogen skattmästare åt Gud, och därför skulle det aldrig saknas medel till att förverkliga förkunnelsen av det sista varningens budskap till världen. Herrens skattkammare skulle vara fylld, om alla praktiserade detta system, och givarna skulle inte lämnas fattigare. Genom varje investering skulle de bli mer och mer förenade med sanningen för vår tid. De kommer att spara "åt sig skatter, som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkliga livet". (1 Tim. 6:19.)
Allteftersom de uthålliga och systematiska arbetarna ser, att avsikten med de goda ansträngningarna är att ge näring åt kärleken till Gud och medmänniskor, och att deras personliga ansträngningar vidgar området för deras användbarhet, kommer de att förstå, att det ligger en stor välsignelse i att vara Kristi medarbetare. Den kristna församlingen i allmänhet förnekar Guds krav på dem, att ge gåvor av det de äger för att underhålla striden mot det moraliska mörkret som överflödar i världen. Guds verk kommer aldrig att gå framåt, som det skulle, förrän Kristi efterföljare blir aktiva och nitiska arbetare.
Varje enskild medlem i församlingen skulle känna, att den tro som han bekänner sig till, är en verklighet och att alla skulle vara oegennyttiga arbetare. En del rika män känner att de måste opponera sig därför att Guds verk utbreds och det är efterfrågan på pengar. De säger att det inte finns något slut på kraven på pengar. Det ena projektet efter det andra som kräver hjälp uppstår. Till sådana skulle jag vilja säga, att vi hoppas, att Guds verk kommer att vidgas så att det blir allt fler tillfällen, och talrikare och mer allvarliga kallelser från Herrens skattkammare om underhåll för att fullfölja uppgiften.
Om det systematiska givandets plan hade omfattats av var och en och tillfullo genomförts, skulle det ha varit ett ständigt (390) förråd i skattkammaren. Inkomsterna skulle flyta in likt en ständig ström, som hela tiden fyllde välgörenhetens källor till brädden. Att ge gåvor är en del av evangeliet. Är det inte så, att när vi begrundar det oändliga pris, som betalts för vår återlösning, lägger det ekonomiska förpliktelser på oss, såväl som krav på att alla våra krafter helgas i Mästarens tjänst?
Vi har en skuld att betala till Mästaren en gång när Han skall säga: "Gör räkenskap för din förvaltning." (Luk. 16: 2.) Om människor föredrar att åsidosätta Guds anspråk och att gripa efter och själviskt behålla allt det Han ger dem, kommer Han att vara tyst i nuet och fortsätta att ofta pröva dem genom att öka Sina gåvor och låta Sina välsignelser komma dem till del. Dessa människor kanske kan gå vidare och ta emot människors ära utan någon anmärkning från församlingen. Men en dag kommer Herren att säga: "Gör räkenskap för din förvaltning." Kristus säger: "Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig." (Matt. 25: 45.) "I ären icke edra egna, I ären ju köpta och betalning är given." Ni är ansvariga för att Gud blir förhärligad med era medel såväl som genom er kropp och ande, vilka tillhör Honom. "Ni är köpta med ett pris", inte med "förgängliga ting, med silver eller guld", "utan med Kristi dyra blod". Han begär en återbetalning av de gåvor som Han anförtrott åt oss, för att hjälpa till i människors frälsning. Han har gett Sitt eget blod, men Han begär vårt silver. Det är genom Hans fattigdom som vi har gjorts rika. Vägrar vi att ge Honom tillbaka Hans egna gåvor?
Gud är inte beronde av människan för att underhålla Sitt verk. Han kunde ha sänt medel från himmelen för att fylla Sin skattkammare, om Han i Sin försyn hade sett att detta skulle ha varit det bästa sättet för människan. Han kunde ha tänkt ut sätt varigenom änglarna skulle ha sänts att förkunna sanningen för världen, utan det mänskliga redskapet. Han kunde ha skrivit sanningen på himlarna och låtit dem i levande bokstäver förkunna för världen Hans fordringar. Gud är inte beroende av människans guld och silver. Han säger: "Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen. .. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad (391) därpå är." (Ps, 50: 10, 12.) Vilka behov det än må finnas för våra sändebud när det gäller att leda Guds verk framåt, har Han med avsikt ordnat allt för vårt bästa. Han har ärat oss genom att göra oss till Sina medarbetare. Han har föreskrivit det nödvändigt för människor att samarbeta med Honom, för att de fortsättningsvis skulle öva sig i att göra gott.
Gud har i Sin visa försyn låtit de fattiga finnas ibland oss, på det att vi, då vi ser de olika formerna av brist och lidande i världen, skulle prövas och ledas in i en sådan situation att vi kunde utveckla en kristen kataktär. Han har låtit de fattiga finnas ibland oss för att vi skall lära oss kristen sympati och kärlek.
Syndare som försmäktat av brist på kunskap, kommer att lämnas i mörker och okunnighet om inte människor ger dem sanningens ljus. Gud sänder inte änglar från himmelen för att göra det arbete, som Han har gett människan att utföra. Han har gett alla en uppgift, just för att Han skall pröva dem och låta dem uppenbara sin sanna karaktär. Kristus låter de fattiga finnas ibland oss som Sina representanter. "Jag var hungrig", säger han, "och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka." (Matt. 25:42.) Kristus identifierar Sig själv med den lidande mänskligheten genom de personer som lider. Han gör deras behov till Sitt eget och tar deras nöd till Sitt eget bröst.
Den fördärvade världens moraliska mörker vädjar till kristna människor att göra personliga ansträngningar, att ge av sina medel och sitt inflytande, för att de skall bli lika Hans avbild, Han som hade eviga rikedomar, men ändå för vår skull blev fattig. Guds Ande kan inte förbli hos sådana till vilka Han sänt sanningens budskap men som nästan måste tvingas innan de känner sin plikt att vara Kristi medarbetare. Aposteln inskärper givandets plikt utifrån högre motiv än bara mänskliga sympatier, därför att känslorna berörts. Han inskärper principen att vi skulle arbeta osjälviskt med blicken riktad på att förhärliga Gud.
Bibeln begär av de kristna, att de skall träda in i en (392) plan för aktiv godhet som ständigt övar dem i att intressera sig för sina medmänniskors frälsning. Den moraliska lagen inskärper helighållandet av sabbaten, vilken inte var en börda, utom när lagen överträddes och människor dömdes till det straff som överträdelsen fordrade. Tiondesystemet var ingen börda för dem som inte avvek från planen. Det system som gavs till hebréerna har inte ersatts eller avskaffats av Honom som är dess upphovsman. I stället för att ha satts ur funktion, skulle det genomföras mera fullständigt och utvidgas, liksom frälsningen enbart genom Kristus ännu mera fullkomligt skulle föras fram i ljuset i den kristna tidsåldern.
Jesus tillkännagav för den lagkloke, att villkoren för honom att få evigt liv var att han i sitt liv skulle genomföra de särskilda fordringar som lagen hade, vilka bestod i att älska Gud av hela sitt hjärta, all sin själ, allt sitt förstånd och av all sin kraft och sin nästa såsom sig själv. När det förebildliga offersystemet upphörde vid Kristi död, stod den ursprungliga lagen oförändrad, den som hade ingraverats på stentavlorna, därför att den framhåller fordringar på människan under alla tider. I den kristna tidsåldern har människans plikter inte begränsats, utan blivit mera klarlagda och enkelt uttryckta.
Eftersom evangeliet skulle nå längre och spridas ännu mer, fordrades större satsning för att underhålla striden efter Kristi död, och detta gjorde lagen om givandet till en ännu mera pockande nödvändighet än under den hebreiska förvaltningen. Nu fordrar Gud, inte mindre, utan större gåvor än under någon annan period i vår världs historia. Den princip som Kristus lade fram är att gåvorna och offren skulle vara i proportion till det ljus och de välsignelser vi fått njuta av. Han har sagt: "Var och en, åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera." (Luk. 12:48.)
De första lärjungarna besvarade den kristna tidsålderns välsignelser genom godhetens och kärlekens gärningar. Utgjutelsen av Guds Ande efter att Kristus hade lämnat sina lärjungar och uppfarit till himmelen ledde till självförnekelse och självuppoffring för andras frälsning. När de heliga i Jerusalem var i nöd, skrev Paulus till de hednakristna när det gällde godhetens gärningar och sade: "Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i (393) allsköns nit, i kärlek, den kärlek, som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk." (2 Kor. 8:7.) Här ställs kärleksgärningar vid sidan av tro, kärlek och kristet nit. De som tror att de kan vara goda kristna och stänga till sina öron och hjärtan för Guds kallelse till frikostigt givande, lever i en fruktansvärd förvillelse. Det finns sådana, som bekänner sig älska sanningen, och så långt som det gäller ord, har intresse av att se sanningen spridas, men som inte gör något för dess spridning. Sådana människors tro är död, därför att den inte fullkomnas genom gärningar. Herren har aldrig gjort ett sådant misstag som att omvända en människa och lämna henne under girighetens makt.
Tiondesystemet går tillbaka ända bortom Mose tid. Det fordrades att människorna skulle offra gåvor till Gud för religiösa ändamål innan ett bestämt system gavs till Mose, ja, ända så långt tillbaka som på Adams tid. De skulle visa att de fogade sig efter Guds fordringar, genom att frambära sina offer såsom uppskattning av Hans nåd och välsignelser. Detta fortsatte under efterkommande generationer och genomfördes också av Abraham, som gav tionde till Melkisedek, som var präst åt Gud den högste. Samma principer existerade på Jobs tid. När Jakob, som en flykting och en utfattig vandrare, kom till Betel och ensam och övergiven lade sig ned om natten med en sten som sin kudde, gav han där ett löfte till Herren: "Av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde." (1 Mos. 28: 22.) Gud tvingar inte människor att ge. Allt vi ger måste vara frivilligt. Han vill inte ha Sitt förråd förökat med ofrivilliga gåvor. Herren ville leda människan in i en innerlig gemenskap med Sig själv och in i ett förhållande av sympati och kärlek till Sina medmänniskor, genom att lägga på henne ansvarshandlingar, som skulle motverka själviskheten och förstärka hennes kärlek till Gud och människan. Gud hade sett att ett systematiskt givande var det bästa för människan som "har lätt för att vara självisk och stänga sitt hjärta för generösa handlingar. Herren fordrar att de gåvor som ges vid bestämda tillfällen, skall ordnas så att givandet blir en vana och godheten upplevs vara en kristen plikt. Det sinne som öppnas genom en gåva, bör inte få tid att bli själviskt kallt och att stängas till innan nästa gåva ges. Det bör bli en kontinuerlig (394) ström som flyter, och på så sätt hålla denna kanal öppen genom godhetens handlingar.
När det gäller den mängd som Gud fordrar, har Han specificerat den såsom en tiondel av inkomsten eller avkastningen. Sedan lämnas detta till människans samvete och goda hjärta, som i sin bedömning av tiondesystemet skall ha fritt spelrum. Även om det lämnas fritt för samvetet, har planen lagts fram och definierats tillräckligt för alla. Inget tvång behövs.
Gud inbjöd människorna under den mosaiska hushållningen att ge en tiondel av sin inkomst eller avkastning. Han överlämnade i deras förvaltning detta livets goda, pund som skulle förvaltas och ges tillbaka till honom. Han har fordrat en tiondel, och Hans anspråk är det minsta som människan kan återföra till Honom. Han säger: Jag ger dig nio tiondelar, på samma gång som Jag fordrar en tiondel, ty den är Min. När människor undanhåller en tiondel, rövar de från Gud. Syndoffer, spisoffer och tackoffer fordrades också förutom en tiondel av inkomsten.
Allt det som undanhålls av det Gud fordrar - tionden av inkomsten och avkastningen - antecknas i himmelens böcker såsom röveri. Det innebär att bedra sin Skapare, och när denna försummelsesynd läggs fram för dem, är det inte nog för dem att förändra den inställning de haft och från den stunden börja med den rätta principen. Detta kommer inte att rätta till de siffror, som finns i de himmelska böckerna för förskingring av den egendom som anförtrotts åt dem att förvalta, för att återföras till Utlånaren. Ånger och bättring fordras för det orätta handlingssättet mot Gud och den grundläggande otacksamheten.
”Menen I då, att en människa får röva från Gud? Ty I röven ju från mig. Åter frågen I: 'På vad sätt hava vi rövat från dig?' Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så många I ären, Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse." (Mal. 3: 5-10.) Ett löfte har här getts att om full tionde förs till förrådshuset, kommer Guds välsignelser att utgjutas över de lydiga.
(395) "Jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer slå fel på fältet, säger Herren Sebaot. Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då vara ljuvligt, säger Herren Sebaot." (Verserna 11, 12.) Om alla som bekänner sig till sanningen skulle söka nå upp till Guds fordringar i att ge en tiondel, vilken Gud säger är Hans, kommer Guds förrådshus att på ett överflödande sätt förses med medel till att genomföra det stora frälsningsverket för människan. Gud ger människan nio tiondelar, när Han på samma gång gör anspråk på en tiondel för Sina heliga avsikter, på samma sätt som Han har gett människan sex dagar för sitt eget arbete och har reserverat och satt åt sidan den sjunde dagen för Sig själv. Ty liksom sabbaten är tiondelen av avkastningen helig, Gud har reserverat den för Sig själv.
Han skall genomföra Sitt verk på jorden med avkastningen av de medel som Han har anförtrott åt människan, Gud fordrade av Sitt folk fordom tre årliga sammankomster. "Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför Herrens ansikte, utan var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig." (5 Mos. 16: 16, 17.) Inte mindre än en tredjedel av deras inkomster avskildes till heliga och religiösa ändamål.
Närhelst Guds folk, i vilken tid av vår världs historia det än må ha varit, villigt och glatt har genomfört Hans plan, när det gäller systematiska kärleksgärningar, gåvor och offer, har de upplevt det säkra löftet om att framgång skulle åtfölja allt deras arbete, i de proportioner som de har varit lydiga Hans fordringar. När de erkände Guds anspråk och gick in under dem, i det att de ärade Honom med sina tillgångar, fylldes deras lador med överflöd. Men när de rövade tionde och offer från Gud, blev de nogsamt medvetna om att de inte endast rövade från Honom, utan även från sig själva, ty Han begränsade Sina välsignelser till dem i samma proportion som deras offer begränsades till Honom.
(396) En del påstår att dessa noggranna lagar var bindande endast för hebréerna. Men detta var inte en börda för dem som älskade Gud. Det var endast när deras själviska natur stärktes av att undanhålla detta, som människorna förlorade de eviga tingen ur sikte och värderade de jordiska skatterna mer än att vinna människor. Det finns ännu mer angelägna nödvändigheter som åläggs Guds Israel i de yttersta dagarna än det var för det forna Israel. Det finns ett stort och viktigt verk som måste utföras på en mycket kort tid. Gud har aldrig avsett att tiondesystemets lag skulle sättas ur funktion bland Hans folk. Han avsåg i stället att offervillighetens anda skulle vidgas och fördjupas för detta avslutande verk.
Systematiskt givande borde inte göras till ett systematiskt tvång. Det är frivilliga offer, som är Gud välbehagliga. Sann kristen kärleksverksamhet springer fram från den tacksamma kärlekens princip. Kärlek till Kristus kan inte existera utan en likvärdig kärlek till dem för vilka Han kom till denna värld för att återlösa. Kärlek till Kristus måste vara den förhärskande principen i hela vår varelse, vilken styr alla känslor och leder all vår energi. Återlösningens kärlek borde väcka alla ömma känslor och all den självuppoffringens hängivenhet, som överhuvudtaget kan finnas i ett människohjärta. När detta är fallet, behövs inte hjärteknipande appeller för att bryta igenom själviskheten och väcka människors slumrande sympatier för att kalla fram godhetens offervilja för sanningens dyrbara sak.
Jesus har köpt oss med ett oändligt offer. Alla våra gåvor och vårt inflytande tillhör verkligen vår Frälsare och borde helgas till Hans tjänst. Genom att göra detta visar vi vår tacksamhet för att vi har blivit befriade från syndens slaveri genom Kristi dyrbar", blod. Vår Frälsare verkar ständigt för oss. Han har uppfarit genom himlarna och beder för oss genom att frambära Sitt eget blod. Han beder inför Sin Fader och påminner om korsfästelsens ångest och höjer Sina sårmärkta händer och beder för Sin församling att dess medlemmar skulle bevaras från att falla i frestelser.
Om våra förnimmelser kunde väckas till att fatta vår Frälsares underbara verk för vår frälsning, skulle en djup och (397) ivrig kärlek brinna i våra hjärtan. Vår slöhet och kalla likgiltighet skulle då skrämma oss. Fullständig hängivenhet och kärlekens verk, drivet av tacksam kärlek, skulle ge det minsta villiga offer en gudomlig väldoft, som gör den ringa gåvan värdefull. Men efter det att vi villigt överlåtit till vår Återlösare allt vi kan ge, även om det är aldrig så värdefullt för oss, kommer allt det vi offrat ändå att tyckas oss vara mycket otillräckligt och smått, om vi tänker på vår tacksamhetsskuld till Gud sådan den verkligen är. Men änglarna tar dessa offer, vilka för oss ser torftiga ut, och lägger fram dem såsom ett väldoftande offer inför tronen och de tas emot.
Vi som Kristi efterföljare, fattar inte vår verkliga ställning. Vi har inte en korrekt syn på vårt ansvar såsom Kristi lejda tjänare. Han har i förväg utbetalat lönen genom Sitt lidande och utgjutit Sitt blod för att binda oss i villig tjänst för Honom. Allt det goda vi har är ett lån från vår Frälsare. Han har gjort oss till Sina förvaltare. Vårt minsta offer, vår ringaste tjänst, gjord i tro och kärlek, blir helgade gåvor till att vinna människor för Mästarens tjänst och främja Hans ära. Kristi rikes tillväxt borde vara vårt främsta intresse. De som sätter sina nöjen och själviska intressen såsom sitt livs huvudsyften, är inte trogna förvaltare.
De som förnekar sig själva för att göra gott för andra, och helgar sig själva och allt det de har för Kristi tjänst, skall få uppleva den lycka som den själviska människan förgäves söker. Vår Frälsare sade: "Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger." (Luk. 14: 33.) Den kristna kärleken "söker icke sitt eget". Det är frukten av den osjälviska kärleken och godheten, som karakteriserade Kristi liv. Med Guds lag i våra hjärtan kommer den att leda "Våra egna intressen till lydnad för höga och eviga intressen. Kristus uppmanar oss att först söka Guds rike och Hans rättfärdighet. Detta är vår första och främsta plikt. Vår Mästare har uttryckligen varnat Sina tjänare för att samla skatter på jorden. Ty när de gör det skall deras hjärtan syssla med jordiska ting hellre än med himmelska. Det är här som många stackars människor har lidit (398) skeppsbrott i tron. De har gått rätt emot Herrens uttryckliga förordning, och har låtit kärlek till pengar vara den härskande drivkraften i livet. De är omåttliga i sina ansträngningar att samla medel. De är lika mycket förgiftade i sin sjuka längtan att samla rikedomar, som den onyktre är av sin sprit.
Många kristna glömmer att de är sin Mästares tjänare, och att de själva, deras tid, och allt de har tillhör honom. Många frestas, och majoriteten besegras, av de förvillande lockelser som Satan framställer att investera sina pengar i, där de kommer att ge den största återbäringen i kronor och ören. Det finns endast få som tänker på de bindande krav som Gud har på dem, och som gör det till sin främsta uppgift att tillgodose Hans verks nödvändiga behov och som låter sina egna komma därnäst. Det är endast få som investerar i Guds verk i förhållande till sina tillgångar. Många har placerat sina pengar i företag, som de måste sälja innan de kan investera i Guds verk och på så sätt använda dem på ett praktiskt sätt. De gör detta till en ursäkt när de endast gör litet för Återlösarens sak. De har lika effektivt begravt sina pengar i jorden, som mannen i liknelsen hade gjort. De berövar Gud den tiondel, Han gör anspråk på som Sin egen, och när de rövar från Honom fråntar de sig själva de himmelska skatterna.
Det systematiska givandets plan är inte tung för någon enda människa. "Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån I förfara på samma sätt, som jag har förordat för församlingarna i Galatien. Var och en av eder må spara ihop, vad han får tillfälle till, och på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig, så att insamlingen icke göres först vid min ankomst." (1 Kor. 16: 1-2.) De fattiga utestängs inte från förmånen att ge. De, lika väl som de rika, kan ta del i detta arbete. Den undervisning som Kristus gav, när det gällde den fattiga änkans två skärvar, visar oss att den fattiges minsta, frivilliga offer, om det ges av ett kärleksfyllt hjärta, är lika acceptabelt som den rikes största donationer.
I helgedomens vågskål bedöms de fattigas gåvor, givna av kärlek till Kristus, inte av den mängd som ges, men efter den kärlek som (399) ligger bakom offret. Jesu löften kommer lika säkert att förverkligas för den frikostige, fattige mannen, som endast har litet att offra, men som ger det frikostigt, såväl som för den rike mannen som ger av sitt överflöd. Den fattige mannen offrar det lilla han har, ett offer som han verkligen känner av. Han försakar verkligen något av det som han skulle behöva för sitt eget uppehälle, medan den som är rik ger av sitt överflöd och inte känner någon brist, och inte försakar något som han verkligen behöver. Därför ligger det något heligt i den fattige mannens offer, som inte finns i den rike mannens gåva, ty den rike ger endast av sitt överflöd. Guds försyn har sett till att hela planen för systematisk kärleksverksamhet är till nytta för människan. Hans omtänksamhet är aldrig overksam.. Om Hans tjänare tar vara på de tillfällen Hans försyn öppnat för dem, skulle alla vara aktiva arbetare.
De som undanhåller sina medel från Guds förrådshus, och samlar dem "på kistbotten" för att barnen skall få dem, sätter sina barns andliga intressen på spel. De ställer sina medel, vilka har varit en stötesten för dem själva, i barnens väg så att de kan snubbla över dem och gå i fördärvet. Många gör ett stort misstag när det gäller detta livets goda. De menar sig vara ekonomiska, och håller borta från sig själva och andra det goda de kunde ha fått ta emot genom ett rätt bruk av de medel, som Gud har lånat dem, men i stället har de blivit själviska och snåla. De försummar sina andliga intressen och stannar upp i sin religiösa tillväxt, allt på grund av sina samlade rikedomar, som de inte kan använda. De lämnar vad de har till sina barn, och i nio fall av tio blir det en ändå större förbannelse för deras arvingar än det har varit för dem själva. Barn som litar till sina föräldrars ägodelar, misslyckas ofta att göra livet till en framgång, och misslyckas vanligen fullständigt att tillförsäkra sig det eviga livet.
Det allra bästa arv som föräldrar kan ge till sina barn är förmågan att kunna arbeta, och föredömet i ett liv som är karakteriserat av osjälvisk välgörenhet. Genom ett sådant liv, visar de pengarnas verkliga värde, att de endast kan uppskattas för det goda som de kan åstadkomma genom att tillgodose sina egna behov och andras nödtorft, och hjälpa till att föra Guds verk vidare.
(400) En del är villiga att ge efter vad de har och känner att Gud inte har några anspråk pil dem, därför att de inte har så stora penningsummor. De har inga inkomster som de kan undvara något av, sedan deras familjer har fått det allra nödvändigaste. Men det finns många av denna klass som kunde ställa frågan till sig själva; ger jag efter vad jag kunde ha haft? Gud menade att deras kroppskrafter och sinne skulle användas. En del har inte ansträngt sig till det yttersta av den förmåga som Gud har gett dem. Gud har ämnat att människan skall arbeta. Det sammanfördes visserligen med förbannelsen, men endast därför att synden gjorde det nödvändigt. För människans fysiska, mentala och moraliska välbefinnande är en nyttig arbetsinsats nödvändig. "Varen därför inte tröga när det gäller nit", är den uppfordran som den inspirerade aposteln Paulus ger.
Ingen person, han må vara fattig eller rik, kan förhärliga Gud genom ett liv i slöhet. Det kapital som många fattiga har är tid och fysiska krafter, och detta slösas ofta bort därför att de älskar goda dagar och vill leva i bekymmersfri lättja, och därigenom har de inte någonting att ge till Herren i tionde och offergåvor. Om kristna människor brister i vishet att arbeta på det bästa sättet och att med omdöme använda både fysiska och mentala krafter, borde de vara så pass ödmjuka till sitt sinnelag, att de kan ta emot råd från medkristna, så att deras omdöme kunde ersätta deras brister. Många fattiga människor, som nu är belåtna med att ingenting göra för sina medmänniskors bästa, och för att hjälpa till i Guds verk kunde göra mycket om de ville. De är lika ansvariga inför Gud för sina fysiska krafters kapital, som den rike mannen är för sina penningar.
En del som borde ha pengar att ge till Guds förrådshus vill i stället bara ta emot därifrån. Det finns många som nu är fattiga, som skulle kunna förbättra sitt tillstånd genom att med omdöme bruka sin tid och genom att avhålla sig från sina böjelser att ge sig in i spekulationer för att på så sätt få pengar på ett lättare sätt än genom tålmodigt och uthålligt arbete. Om de som inte har gjort sitt liv till en framgång vore villiga att ta emot undervisning, kunde de träna sig själva till självförnekelsens vanor och en (401) strikt ekonomi, och därmed få tillfredsställelsen att vara givare i stället för mottagare av kärleksgåvor. Det finns många lata tjänare. Om de skulle göra vad som stod i deras förmåga, skulle de erfara så stora välsignelser i att hjälpa andra, att de verkligen skulle förstå att "det är saligare att giva än att taga".
Rätt inriktad godhet påverkar människors mentala och moraliska kraft, i det att de inspireras till den mest hälsobringande verksamhet för att välsigna de behövande och att påskynda Guds verk. Om de som har medel kunde förstå, att de har ansvar inför Gud för varje krona de förbrukar, skulle deras förmodade behov vara mycket mindre. Om samvetet vore vaket skulle det varna för onödiga utlägg, för att tillfredsställa aptiten, stoltheten, fåfängan och kärlek till nöjen, och det skulle rapportera det som slöseri med Guds pengar, vilka skulle ha använts till Hans verk. De som undan för undan slösar bort Guds medel måste göra räkenskap för detta inför sin Mästare.
Om bekännande kristna använde mindre av sina rikedomar till att smycka sin kropp, försköna sina hus, och mindre för onödiga utgifter och hälsofördärvande överflöd på sina bord. skulle de kunna lägga mycket större summor på Herrens altare. De skulle på så sätt kunna handla som sin Återlösare, som lämnade himmelen, Sina rikedomar och Sin härlighet, och för vår skull blev fattig för att vi skulle få eviga skatter. Om vi är för fattiga att noggrant ge Gud tionde och de offer som Han väntar, är vi förvisso alltför fattiga att klä oss i dyrbara kläder och äta i överflöd, ty på så sätt förslösar vi Herrens pengar i skadliga eftergifter och till att behaga och förhärliga oss själva. Vi borde noggrant fråga oss själva vilka skatter vi har tillförsäkrat oss i Guds rike? Är vi rika inför vår Gud?
Jesus gav Sina lärjungar en lärorik undervisning när det gäller begärelsen: "Det var en rik man, vilkens åkrar buro ymniga skördar. Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.' Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag (402) vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.' Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få, vad du har samlat i förråd?' Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud." (Luk. 12: 16-21.)
Livets längd och lycka beror inte på mängden av jordiska ägodelar. Den okloke, rike mannen hade, i sin stora själviskhet, lagt upp skatter för sig själv, som han inte kunde använda. Han hade levt endast för sig själv. Han hade gått för långt med sin handel och hade gjort alltför fina affärer, men han hade inte haft något förbarmande med andra människor och inte någon kärlek till Gud. Han hade rövat från den faderlöse och änkan och lurat sina medmänniskor till att föröka sin boskap och sina ägodelar. Han kunde ha förvarat sina skatter i himmelen i "penningpungar som icke nötas ut", men genom sitt begär förlorade han båda världarna. De som ödmjukt använder de medel som Gud har anförtrott åt dem till Hans ära kommer att så småningom återfå sina skatter ur Mästarens hand med den välsignelsen: "Rätt så, du gode och trogne tjänare... Gå in i din Herres glädje." (Matt. 25: 21.)
När vi tänker på det oändliga offer som gjorts för människosläktets frälsning kan vi inte annat än förvåna oss. När själviskheten gör anspråk på segern i människohjärtan, och de frestas att hålla tillbaka sin del av goda gärningar, borde de stärka sina rättsprinciper genom tanken att Han som var rik på himmelens ovärderliga skatter, vände sig bort därifrån och blev fattig. Han hade inte ens en plats som Han kunde kalla Sitt hem eller där Han kunde vila Sitt huvud. Hela detta stora offer gjordes för oss, för att vi skulle få del av de eviga rikedomarna.
Kristus valde att vandra självförnekelsens och offrets väg som alla Hans lärjungar måste färdas om de till sist skall bli upphöjda med Honom. Han lade på Sitt eget hjärta de bedrövelser som människor måste genomgå. Människorna i världen kan ofta bli tröga. De kan endast upptäcka jordiska ting, som förmörkar de himmelska tingens härlighet och värde. Människor är villiga att resa över land och hav för att få jordisk vinning och uthärda försakelser och svårigheter för att uppnå sina mål, men vänder sig ändå bort från himmelens lockelser och ser inte något värde i de eviga tingen. Människor (403) som är jämförelsevis fattiga är vanligtvis de som gör det mesta för att underhålla Guds verk. De är generösa med det lilla de har. De har stärkt sina givmilda ingivelser genom kontinuerlig frikostighet. När deras utgifter kom mycket nära summan av deras inkomster, hade deras begär efter jordisk rikedom ingen plats eller chans att förstärkas.
Men med många är det så, att när de börjar samla jordiska rikedomar, börjar de också att beräkna hur lång tid det kommer att ta för dem att komma i besittning av en bestämd summa. I sin iver att samla rikedom för sig själva, misslyckas de att bli rika inför Gud. Deras godhet håller inte jämna steg med deras insamlande. När deras längtan efter rikedom ökar, binds deras känslor till deras skatter. I samband med att deras ägodelar förökas, stärks också deras längtan efter mer, intill dess att de menar att tiondegivande till Herren är en hård och orättfärdig skatteutgift. I Ps. 62: 11 står det: "Om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå." Många har sagt: "Om jag vore lika rik som den och den, då skulle jag öka mina gåvor till Guds skattkammare. Jag skulle inte göra någonting annat med min rikedom, än att använda den för att påskynda Guds verk." Gud har prövat en del av dessa genom att ge dem rikedom, men med rikedomen blev också frestelserna häftigare och deras. välgörenhet blev mindre än när de var fattiga. De greps även längtan efter större rikedom, som fyllde både deras sinnen och hjärtan så att de begick synden avguderi.
Han som ger människor eviga rikedomar och det eviga livets salighet i Sitt rike såsom lönen för trogen lydnad, kan inte acceptera ett delat hjärta. Vi är mitt uppe i de yttersta dagarnas faror, då allting är ämnat att skilja sinnet från Gud och locka känslorna bort från Honom. Vår plikt kan endast urskiljas och uppskattas när vi ser den i ljuset som lyser från Kristi liv. På samma sätt som solen går upp i öster och rör sig mot väster, i det att den fyller jorden med ljus, på samma sätt kommer en Kristi efterföljare att vara ett ljus i denna världen. Han kan (404) gå ut i världen såsom ett klart och skinande ljus, för att de som är i mörker må bli upplysta och varnade genom de strålar som lyser ut ifrån Honom. Kristus säger till Sina efterföljare: "I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?" (Matt. 5: 14.)
Vårt stora Föredöme levde ett liv i självförnekelse. Kan då de som bekänner sig vara Hans efterföljare gå en annan väg, som står i tydlig kontrast till Hans? Frälsaren gav allt för en förlorad värld, i det att Han inte höll tillbaka någonting av Sig själv. Guds församling sover. Den är försvagad genom inaktivitet. Röster hörs från alla delar av världen: "Kom hit över och hjälp oss", men det finns ingen som rör sig för att besvara kallelsen. Det vi ser är en svag ansträngning då och då. Några få visar att de skulle vilja vara Mästarens medarbetare, men sådana lämnas ofta att arbeta ensamma. Det finns endast en missionär från vårt folk på hela det utländska missionsfältet.
Sanningen är mäktig, men den måste omsättas i handling. Det är inte tillräckligt att endast lägga pengarna på altaret. Gud kallar frivilliga människor att föra sanningen till andra nationer, tungomål och folk. Det är inte vårt antal och inte heller vår rikedom som kommer att ge oss en verklig seger, utan det är hängivenheten till verket, det moraliska modet, den ivriga kärleken till människor och det outtröttliga, aldrig svikande nitet.
Det finns många som har sett på den judiska nationen som ett folk och beklagat dem att de ständigt beskattades för att underhålla sin religion, men Gud som skapade människan och försåg henne med all den välsignelse hon kunde behöva, visste vad som var bäst för henne. Genom Hans välsignelse blev deras nio tiondelar värda mera för dem än hela summan utan Hans välsignelse. Om någon, genom själviskhet, rövade från Gud eller förde ett bristfälligt offer till Honom, kom olyckor och förluster över dem. Gud läser hjärtats avsikter. Han är bekant med människors avsikter och utmäter åt dem på Sin bestämda tid, det som de har gjort skäl för.
Det särskilda tiondesystemet grundades på en princip som är lika evig som Guds lag. Tiondesystemet var en välsignelse för judarna, annars skulle Gud inte ha gett det åt dem. På samma sätt kommer det att vara en välsignelse för dem som praktiserar (405) det till tidens slut. Vår himmelske Fader gav inte upphov till en systematisk välgörenhetsplan för att berika Sig själv, utan för att det skulle vara till en stor välsignelse för människan. Han såg att detta välgörenhetssystem var just det som människan behövde.
De församlingar som är mest systematiska och frikostiga då det gäller att underhålla Guds verk, är också de mest framgångsrika andligt sett. Sann givmildhet hos Kristi efterföljare förenar deras intresse med sin Mästare. I Guds handlingssätt med judarna och med Hans folk ända ned till tidens ände, väntar Han ett systematiskt givande som står i proportion till vars och ens inkomster. Frälsningsplanen lades genom Guds Sons oändliga offer. Ljuset som lyser från Kristi kors fördömer själviskhet och uppmuntrar till frikostigt givande. Vi skall inte beklaga oss när kallelserna ökar till att ge frikostigt. Gud har i Sin försyn kallat Sitt folk ut från deras begränsade verksamhet för att ge dem större uppgifter. Obegränsade ansträngningar fordras vid en tid när det moraliska mörkret övertäcker världen. Världslighet och begärelse håller på att förtära det viktigaste bland Guds folk. De borde förstå att det är Hans nåd som gör att efterfrågan på våra medel ökar. Guds ängel placerar godhetens handlingar mycket nära, eller vid sidan av bönen. Han sade till Kornelius: "Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom." (Apg. 10: 4.)
I sin undervisning sade Kristus: "Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda vem vill då betro eder med det sannskyldiga goda?" (Luk. ;6:11.) Församlingens andliga hälsa och framgång är till en mycket hög grad beroende av dess systematiska givande. Det är likt livsblodet som måste flyta genom varelsen, och ge liv åt varje del av kroppen. Kärleken till våra medmänniskor ökar, ty genom självförnekelse och jagets offer förs vi in i ett närmare förhållande till Kristus, som för vår skull blev fattig. Ju mer vi investerar i Guds verk för att hjälpa till med människors frälsning, desto närmare kommer de våra hjärtan. Vore vi till antalet hälften så många, och alla hängivna arbetare, skulle vi ha en kraft som skulle skaka världen. Till den aktive arbetaren ger Kristus följande ord: (406) "Jag är med eder alla dagar intill tidens ände." (Matt. 28:20.)
Vi kommer att möta opposition som utgår från själviska motiv och från skenhelighet och fördomar, ändå skall vi, med ett oförminskat mod och en levande tro, så vid alla vatten. Satans sändebud är farliga. Vi kommer att möta dem och måste bekämpa dem. Vårt arbete kan inte begränsas till vårt eget land. Världen är vårt fält och skörden är mogen. Den befallning som Kristus gav Sina lärjungar just innan Han uppfor var: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat." (Mark. 16: 15.)
Vi plågas outsägligt över att se en del av våra predikanter som kretsar omkring i församlingarna, och till synes anstränger sig något litet, men som nästan inte har någonting att visa fram från sitt arbete. Världen är vårt fält. Låt dem gå ut i den otroende världen och arbeta med att omvända människor till sanningen. Vi hänvisar våra bröder och systrar till Abrahams exempel, när han gick upp till Moria berg för att där offra sin ende son på Guds befallning. Här finner vi både lydnad och offer. Moses var i de kungliga palatsen, och en krona väntade på honom. Men han vände sig bort från det frestande lockbetet, och "genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen." (Hebr. 11: 24-26.)
Apostlarna räknade inte sina egna liv så dyrbara, men räknade det som en glädje att de var värdiga att utstå vanära för Kristi namns skull. Paulus och Silas upplevde förlusten av allt. De fick genomgå misshandel, och kastades på ett ofint sätt in på det kalla golvet i fängelsehålan, och placerades i en smärtsam ställning med fötterna fästa i stockar. Nådde grämelse och klagan fångvaktarens öron? O, nej! Från fängelsets inte hördes i nattens tystnad röster som lovade och prisade Gud. Dessa lärjungar uppmuntrades av en djup och ivrig kärlek för Återlösarens sak, som de fick lida för.
När Guds sanning fyller våra hjärtan, och påverkar våra känslor och styr våra liv, kommer också vi att räkna det som en glädje att få lida för sanningens sak. Inga fängelseväggar, inga (407) martyrredskap, kan då skrämma eller hindra oss i detta stora verk. Kom, o, min själ, till Golgata. Lägg märke till Guds Sons ödmjuka liv. Han var "en smärtornas man och förtrogen med krankhet". (Jes. 53: 3.) Se Hans vanära, Hans ångest i Getsemane, och lär vad självförnekelse är. Lider vi någon brist? Det gjorde Kristus - himmelens Majestät. Men Han var fattig för vår skull. Räknas vi bland de rika? Det gjorde Han. Men Han gick med på att för vår skull bli fattig för att vi genom Hans fattigdom skulle göras rika. I Kristus har vi självförnekelsen exemplifierad. Hans offer bestod inte i att lämna de himmelska, kungliga salarna, eller i att Han blev förhörd av ogudaktiga människor som en brottsling och förklarad skyldig, eller i att utlämnas att dö som en illgärningsman, utan i att bära hela världens syndaskuld. Kristi liv anklagar vår likgiltighet och kyla. Vi är nära slutet av nådatiden, när Satan arbetar med stor vrede, därför att han vet att hans tid är kort. Han verkar med orättfärdighetens bedrägliga förvillelse i dem som går förlorade. Striden har av vår store Ledare överlåtits i våra händer för att vi med kraft skall fortsätta den. Vi gör inte en tjugondel av vad vi skulle göra om vi vore vakna. Verket tillbakahålls därför att många tycker om att ha det skönt och har brist på självförnekelsens anda på vilken vår Frälsare i Sitt liv gett oss ett föredöme.
Det behövs medarbetare åt Kristus, människor som känner behov även ökad och vidgad ansträngning. Våra tryckpressars arbete skulle inte få minska, utan fördubblas. Skolor skulle upprättas på olika platser för att utbilda och förbereda ungdom i deras arbete att sprida sanningen.
Redan har en stor del av tiden gått förlorad, och änglarna bär budskapet om vår försummelse till himmelen. Vårt sömniga och ohelgade tillstånd har gjort att dyrbara tillfällen, som Gud sänt till oss i de personer som var lämpade att hjälpa oss i vårt nuvarande behov, har gått förlorade. O, hur mycket behöver vi inte vår Hanna More att hjälpa oss just nu att nå andra nationer. Hennes omfattande kunskap om missionsfälten skulle ge oss tillgång till andra språkgrupper som vi inte nu kan (408) närma oss. Gud ledde denna gåva till oss för att vi skulle kunna möta vår nuvarande nödsituation, men vi uppskattade inte gåvan, och Gud tog henne ifrån oss. Hon vilar nu från sitt arbete, men hennes självuppoffrande gärningar följer henne. Vi kommer att upptäcka att vårt missionsverk hålls tillbaka därför att vi brister i kunskap om hur vi skall vinna tillträde till olika nationer och språkområden på det stora skördefältet.
Vi känner ångest i vårt sinne därför att en del förmågor har gått förlorade för oss som vi nu kunde ha haft om vi hade varit vakna. Arbetare har hållits tillbaka från de vitnande skördefälten. Det åligger Guds folk att ödmjuka sina hjärtan inför Honom och i den djupaste förödmjukelse be Herren om förlåtelse för vår apatiska och själviska eftergift, och att be Honom utplåna de skamliga anteckningarna om våra försummade plikter och oanvända förmåner. När vi begrundar Golgatakorset, kommer den sanne kristne inte längre att tänka på att begränsa sina offer till det som inte kostar honom något och skall då få höra trumpetljudet:
Gå, arbeta i min vingård;
En dag skall du få vila.
Just vid Jesu himmelsfärd, pekade Han på skördefälten och sade till Sina efterföljare: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat." "I haven fått för intet så given ock för intet." (Matt. 10:8.) Skall vi inte förneka det själviska inom oss för att den skörd som håller på att gå förlorad skall kunna inbärgas?
Gud frågar efter våra förmågor, både vårt inflytande och våra pengar. Skall vi vägra att lyda? Vår himmelske Fader ger oss gåvorna och förväntar att få en del tillbaka, för att Han må pröva oss om vi är värdiga att få del av det eviga livets gåva.