Den korta, men förskräckliga berättelsen om Ananias och Safira har inspirationens penna nedtecknat till nytta för dem som bekänner sig vara Kristi efterföljare. Denna viktiga lärdom har inte gjort tillräckligt intryck på vårt folks sinnen. Det är till stor nytta för alla att begrunda denna svåra försyndelse som medförde att dessa skyldiga människor gjordes till en förebild. Detta tydliga bevis på Guds vedergällande rättsskipning är fruktansvärt och bör leda alla till att frukta och bäva för att upprepa synder som medförde ett sådant straff. Själviskhet var den stora synd som hade fördärvat karaktären hos detta skyldiga par.
(463) Tillsammans med andra, hade Ananias och Safira haft förmånen att lyssna till evangelii förkunnelse genom apostlarna. Guds kraft åtföljde det talade ordet och djup övertygelse grep alla som var närvarande. Guds nåds milda inflytande förmådde deras hjärtan att släppa själviskhetens grepp om deras jordiska ägodelar. Så länge de var under Guds Andes direkta inflytande, gav de löfte om att ge ett åkerstycke till Herren, men när de inte längre var under himmelens inflytande, förminskades intrycket och de började ifrågasätta och dra sig tillbaka från att uppfylla det löfte som de hade gett. De tyckte att det var ett förhastat löfte, och önskade tänka om i saken. På så sätt öppnades dörren genom vilken Satan genast trädde in och vann kontroll över deras sinnen.
Denna händelse borde vara en varning för alla att vara på vakt mot Satans första närmanden. Först omhuldade de habegäret och sedan skämdes de över att låta sina bröder veta att deras själviska sinnen ovilligt gav det som de så högtidligt hade lovat till Gud, och därför använde de sig av bedrägeri. Tillsammans talade de igenom saken och avsiktligt beslutade de att undanhålla en del av de pengar de fått för åkerstycket. När de överbevisades om sin falskhet, blev deras straff en ögonblicklig död. De visste att Herren som de hade bedragit hade upptäckt dem, ty Petrus sade: "Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och ta undan något av betalningen för jordstycket? Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud." (Apg. 5:3, 4.)
Ett särskilt exempel var nödvändigt för att skydda den unga församlingen från att bli demoraliserad, för dess antal växte snabbt. Till alla som bekände Kristus då, och alla som senare skulle komma att bekänna Hans namn, gavs på detta sätt en varning att Gud fordrar trohet i uppfyllandet av givna löften. Men trots detta stränga straff för bedrägeri och lögn, har samma synder ofta upprepats i den kristna församlingen och är vitt utbredda i våra dagar. Det har (464) visats för mig att Gud gav detta exempel som en varning för alla som skulle komma att frestas på liknande sätt. Själviskhet och bedrägeri praktiseras dagligen i församlingen genom att undanhålla det som Gud gör anspråk på och därigenom rövar man från Honom och motarbetar Hans förordningar till att sprida sanningens ljus och kunskap ut över hela landet.
Gud har i Sina visa planer gjort Ssitt verks utbredning beroende av Sitt folks personliga ansträngningar och deras frivilliga offer. Genom att godta människans samarbete i den stora återlösningsplanen, har Han gett människan en särskild ära. Guds tjänare kan inte predika om de inte sänds ut. Arbetet med att utbreda ljuset vilar inte endast på predikanterna. Varje person som blir medlem i församlingen, lovar att själv bli en Kristi representant genom att efterleva den sanning som han bekänner. Kristi efterföljare bör främja det arbete, Han överlät till dem när Han for upp till himmelen.
Institutioner som är Guds redskap till att genomföra Hans verk på jorden måste underhållas. Kyrkor måste byggas, skolor grundas och förlagshus förses med möjlighet till att utföra det stora arbetet med att sända sanningens tryckalster till jordens alla delar. Dessa institutioner har förordnats av Gud och skulle underhållas genom tionden och rikliga offer. Allteftersom verket vidgas, behövs medel för att genomföra arbetet i dess olika grenar. De som har blivit omvända till sanningen och blivit delaktiga av Guds nåd får också bli Kristi medarbetare genom frivilliga offer och gåvor till honom. Och när församlingens medlemmar i sina hjärtan inte vill att det skulle ställas någon mer vädjan till dem om medel, säger de i princip att de är belåtna med att Guds verk inte går framåt.
”Jakob gjorde ett löfte och sade: Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa, som jag nu är stadd på och ger mig bröd till att äta och kläder till att klä mig med, så att jag kommer i frid tillbaka till min Faders hus, då skall Herren vara min Gud; och denna sten, som jag har rest till en stod, skall bli ett Guds hus, (465) och av allt vad du ger mig skall jag ge dig tionde!" (1 Mos. 28:20-22.) De omständigheter som tvingade Jakob att ge ett löfte till Herren var mycket lika dem som tvingar människor i vår tid att ge löften till Herren. Han hade genom en syndig handling fått de välsignelser som han visste hade lovats honom genom Guds säkra ord. Genom att göra detta visade han stor brist på tro på Guds makt att genomföra Sina avsikter, hur omöjligt det för stunden än tycktes se ut. I stället för att vinna den ställning han eftertraktade, blev han tvungen att fly för sitt liv undan Esaus vrede. Med endast sin stav i handen måste han vandra hundratals kilometer genom obebott land. Hans mod var borta, och hans inte var fyllt med samvetskval och blygsel, och han försökte undvika människor, för annars kunde han spåras upp av sin vrede bror. Han hade inte Guds frid som tröstade honom, ty han förföljdes av tanken att han hade gjort sig oförtjänt av gudomligt beskydd.
Andra dagens vandring närmade sig sitt slut. Han var trött, hungrig och hemlös och han kände sig övergiven av Gud. Han visste att han har dragit detta över sig på grund av sitt felaktiga val. Förtvivlans mörka moln omslöt honom och han känner att han är en utstött människa. Hans hjärta är fyllt med en obeskrivlig rädsla och han vågar knappast bedja. Men han är så fullständigt ensam och han känner som aldrig förr behov av Guds beskydd. Han gråter och bekänner sin synd inför Gud och anropar Honom om ett bevis på att han inte är fullständigt övergiven av Honom. Men hans oroade sinne finner ingen vila. Han har förlorat all tilltro till sig själv och han fruktar att hans fäders Gud har förkastat honom. Men i Sin nåd, förbarmar Sig Gud över den ensamme, bedrövade mannen, som söker efter en sten att vila sitt trötta huvud på, och har endast himmelens valv till täcke.
I en syn den natten ser han en mystisk stege. Dess nedre ända vilar på jorden och dess övre del når ovan stjärnevärlden till själva himmelen. Änglar går ned och upp på denna starkt skinande stege, och visar honom en förbindelseväg mellan jorden och himmelen. (466) Han hör en röst, som förnyar nådens löfte och beskydd samt framtida välsignelser. När Jakob vaknade från sin dröm, sade han: "Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!" (1 Mos. 28:16.) Han såg sig omkring liksom väntade han att få se de himmelska budbärarna, men det enda som mötte hans undrande, ivriga blickar var svaga konturer av jordiska föremål och himlen därovan, med dess starkt lysande stjärnor. Stegen med dess ljusa budbärare var borta, och det härliga Majestätet därovan kunde han endast se för sin inte syn.
Jakob fylldes med vördnad över nattens djupa tystnad och med det levande intrycket att han hade varit i Guds omedelbara närhet. Hans hjärta var fyllt av tacksamhet att han inte hade blivit dödad. Det blev inte någon mer sömn för honom den natten. Djup och brinnande tacksamhet, blandad med helig glädje, fyllde hans själ. "Bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen, som han hade haft till huvudgärd, och reste den till en stod och göt olja därovanpå." (Vers 18.) Och här gav han sitt högtidliga löfte till Gud.
Jakob gjorde sitt löfte när han var vederkvickt av nådens dagg och styrkt av Guds närvaro och försäkran. Sedan den gudomliga härligheten hade försvunnit, frestades han likt människor i vår tid. Men han var trogen sitt löfte och hyste inga tankar om möjligheten att bli befriad från det löfte som han hade gjort. Han kunde ha tänkt som människor gör nu, att uppenbarelsen. endast var en dröm och att han var överdrivet ivrig när han gjorde sitt löfte och därför var det inte nödvändigt att hålla det, men så gjorde han inte.
Många och långa år passerade innan Jakob vågade återvända till sitt eget land, men när han gjorde det uppfyllde han troget sitt löfte och sin skuld till sin Mästare. Han hade blivit en rik man och en mycket stor mängd av hans egendom överfördes till Herrens skattkammare.
I våra dagar misslyckas många där Jakob lyckades. De som Gud gett mest ägodelar har den största benägenheten att behålla vad de har, därför att de måste ge i proportion till sin förmögenhet. Jakob gav (467) tiondelen av allt vad han ägde, och beräknade därefter vad han gjort av med av tiondelen och betalade Herren vad han hade använt för sitt eget intresse under tiden han var i ett hedniskt land och inte kunde uppfylla sitt löfte. Det var en stor summa men han tvekade inte, ty det som han hade lovat Herren betraktade han inte som sitt.
Vad Gud kräver av oss står i proportion till vad Han anförtrott oss. Ju större det kapital är som anförtrotts oss, desto värdefullare är den gåva som Gud fordrar skall ges tillbaka till Honom. Om en kristen har femtio kronor eller hundra tusen kronor gäller Guds krav på honom att inte endast ge sin del enligt tiondesystemet, utan även att han frambär sitt syndoffer och sina tacksägelser till Gud. Det levitiska gudstjänstsystemet var särpräglat på ett anmärkningsvärt sätt när det gällde helgandet av ägodelar.
När vi talar om tionden som den judiska normen för bidrag till religiösa ändamål, visar vi att vi inte förstått saken. Herren lät sina krav vara de viktigaste, och i nästan allting påmindes folket om Givaren genom att Han fordrade att de skulle ge tillbaka till Honom. Det krävdes att de skulle betala en lösensumma för sin förstfödde son, för det förstfödda från deras hjordar och för förstlingsfrukten från skörden på marken. När de skördade krävdes det att de skulle lämna ytterkanterna på sina åkrar oskördade åt de fattiga. Allt som de tappade när de höll på att skörda skulle lämnas åt de fattiga och en gång vart sjunde år skulle marken, utan att sås, bära gröda åt de behövande. Därtill kom slaktoffer, skuldoffer, syndoffer samt efterskänkande av varje skuld vart sjunde år. Dessutom var det talrika utgifter för gästvänlighet och gåvor till de fattiga samt även beskattning av deras egendom.
För att bevara lagen oförvanskad, utfrågades folket på bestämda tider om de troget hade uppfyllt sina löften eller inte. Ett fåtal samvetsgranna människor gav tillbaka till Gud omkring en tredjedel av sin inkomst för religiösa ändamål och till de fattiga. Detta utkrävdes inte av någon bestämd klass av folket, utan av alla. Fordringarna stod i proportion till vad de ägde. (468) Till alla dessa systematiska och obligatoriska gåvor kom särskilda ändamål som fordrade frivilliga offer, som då tabernaklet i öknen och Jerusalems tempel byggdes. Dessa anspråk gjorde Gud på folket för deras eget bästa, samtidigt som de underhöll Hans tjänst.
Det måste bli ett uppvaknande bland oss som ett folk när det gäller denna sak. Det finns endast få människor som känner sig anklagade av samvetet om de försummar sin plikt när det gäller välgörenhet. Bara få känner någon själsånger över att de dagligen rövar från Gud. Om en kristen avsiktligt eller omedvetet underbetalar sin granne eller vägrar att betala en ärlig skuld, kommer hans samvete, om det inte är förhärdat, att oroa honom. Han kan inte finna ro även om ingen annan än han själv känner till det. Det finns många försummade löften och obetalda förpliktelser, och ändå är det så få som bekymrar sig över sådana saker. Hur få känner pliktens överträdelser som skuld. Vi måste få en ny och djupare överbevisning i detta ämne. Samvetet måste väckas och saken få allvarlig uppmärksamhet, ty en förklaring måste ges till Gud på den yttersta dagen och Hans krav måste mötas.
En kristen affärsmans ansvar, hur stort eller litet hans kapital än är, kommer att vara i exakt proportion till de gåvor han fått från Gud. Rikedomens bedrägeri har ödelagt tusentals och tiotusentals. De rika människorna glömmer att de har gjorts till förvaltare, och att den dag snabbt närmar sig då det skall sägas till dem: "Gör räkenskap för din förvaltning." (Luk. 16:2.) Såsom det visas i liknelsen om punden, är varje människa ansvarig för att på ett förståndigt sätt förvalta de mottagna gåvorna. Den fattiga mannen i liknelsen kände det minsta ansvaret därför att han hade fått den minsta gåvan och använde inte det pund som hade anförtrotts honom och därför kastades han ut i mörkret.
Kristus sade: "Huru svårt är det icke för dem som har penningar att komma in i Guds rike!", (Mark. 10:23.) Hans lärjungar förvånade sig över Hans lära. När en Herrens tjänare med framgång har arbetat med att vinna människor för Jesus Kristus, men ändå överger sin heliga kallelse för att uppnå timlig vinning, kallas han en avfälling, och han kommer att ställas ansvarig inför Gud för de pund som han använt på fel (469) sätt. När affärsmän, jordbrukare, mekaniker, grossister, jurister etc. blir medlemmar i församlingen, blir de Guds tjänare. Även om deras pund är fullständigt olika, är deras ansvar, med hänsyn till att främja Guds verk genom personlig ansträngning och med deras medel, inte mindre än det som vilar på predikanten. Det ve som vilar över en predikant om han inte predikar evangelium, kommer lika säkert att falla på affärsmannen, om han med sina olika pund inte vill vara en Kristi medarbetare för att åstadkomma samma resultat. När detta blir klart för var och en, säger en del: "Detta är ett hårt tal." Men inte desto mindre är det sant, även om det i handling ständigt motsägs av människor som bekänner sig vara Kristi efterföljare.
Gud försåg Sitt folk i öknen med bröd genom ett nådens under, och Han kunde ha skaffat allt som var nödvändigt för den religiösa tjänsten, men det gjorde Han inte, ty i Sin oändliga visdom såg Han att Hans folks moraliska fostran var beroende av deras samarbete med Honom - att var och en gjorde något. Så länge sanningen förkunnas, vilar Guds krav på människor att de just till detta ändamå1 skall ge något av det som Han har anförtrott dem. Genom instiftandet av den systematiska välgörenhetsplanen, har Gud, människans Skapare, förordnat det så att arbetet vilar lika på alla i förhållande till vars och ens förmåga. Envar måste bli sin egen värderingsman och är fri att ge som han känner i sitt hjärta. Men det finns de som är skyldiga till samma synd som Ananias och Safira, i det de menar att om de undanhåller en del av det som Gud gör anspråk på enligt tiondesystemet, får bröderna aldrig veta det. Så tänkte det skyldiga paret, vars exempel har getts oss som en varning. Gud bevisar i denna sak att Han genomskådar hjärtat. Människans motiv och avsikter kan inte gömmas för Honom. Han har lämnat en ständig varning till kristna i alla tider att ta sig i akt för den synd som människohjärtat ständigt har benägenhet för.
Även om inget synbart tecken på Guds misshag nu följer på en upprepning av Ananias' och Safiras synd, är den ändå lika vederstygglig i Guds ögon och överträdaren kommer lika säkert (470) att straffas på domens dag, och många kommer att känna Guds förbannelse i detta livet. När man ger ett löfte till Guds verk, ger man ett löfte till Gud, och det skall på ett heligt sätt fullföljas. I Guds ögon är det inget mindre än ett helgerån att själv använda sådana pengar som en gång har lovats för att uppehålla Guds verk.
När det i våra bröders närvaro ges ett muntligt eller skriftligt löfte om att ge ett visst belopp, är dessa bröder synliga vittnen till kontraktet mellan Gud och oss. Löftet har inte getts till en människa, utan till Gud, och är som ett skriftligt löfte som ges till en medmänniska. Ingen juridisk förbindelse om betalning av pengar är mer bindande för en kristen än ett löfte som getts till Gud.
Personer som på så sätt lovar något till sina medmänniskor tänker vanligen inte på att be om att få bli befriade från ett sådant löfte. Ett löfte som getts till Gud, alla goda gåvors givare, är av ännu större vikt. Varför skulle vi då försöka att befria oss ifrån våra löften till Gud? Betraktar människor sina löften mindre bindande därför att de getts till Gud? Är ett löfte mindre viktigt därför att det inte kommer att leda till en domstolsprövning? Vill en människa som bekänner sig vara frälst genom Jesu Kristi oändliga offerblod "röva från Gud,,? Är inte Hans löften och handlingar vägda på den himmelska domstolens rättfärdiga vågskål?
Envar av oss har en sak oavgjord i den himmelska domstolen. Skall vårt sätt att vara, tynga vågskålen mot oss? Ananias' och Safiras fall var av den mest försvårande karaktär. Genom att behålla en del av försäljningssumman, ljög de för den helige Ande. På samma sätt vilar skuld över varje person i förhållande till förbrytelsen. När människors hjärtan har mjukats upp av Guds Andes närvaro, är de mer öppna för intryck av den helige Ande, och beslut görs att förneka själviskheten och offra till Guds sak. Det är när gudomligt ljus med ovanlig klarhet och kraft lyser in i sinnets kamrar som den naturliga människans känslor övervinns och själviskheten förlorar sin kraft över hjärtat och en längtan väcks att likna förebilden, Jesus Kristus, genom att praktisera självförnekelse och välgörenhet. (471) Den naturliga människans sinnelag blir då vänligt och medlidsamt mot förlorade syndare och hon gör ett högtidligt löfte till Gud, precis som Abraham och Jakob gjorde. Himmelska änglar är närvarande vid sådana tillfällen. Kärlek till Gud och kärlek till människor triumferar över själviskhet och kärlek till världen. I synnerhet är detta fallet när en förkunnare i Guds Ande och kraft framställer återlösningsplanen, som lades av himmelens Majestät i korsets offer. Av följande skriftställen kan vi se hur Gud ser på ämnet löften:
"Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta är vad Herren har bjudit: Om någon gör ett löfte till Herren eller svär en ed, genom vilken han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra, vad hans mun har talat." (4 Mos. 30:1,2.) "Låt icke din mun dra skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud, att det var ett förhastande. Icke vill du, att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar dina händers verk." (Pred. 5:5.) "Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig, dem, till vilka mina löppar öppnade sig och som min mun uttalade i min nöd." (Ps. 66:13, 14.) "Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda." (Ords. 20: 25.) "Om du har gjort ett löfte åt Herren, din Gud skall du icke dröja att infria det, ty Herren, din Gud, skall förvisso utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke därigenom synd att vila på dig. Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra i enlighet med det frivilliga löfte du har givit Herren, din Gud, och uttalat med din mun." (5 Mos. 23:21-23.)
"Gören löften och infrien dem åt Herren, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde." (Ps. 76:12.) "I ohelgen det, i det att I sägen: 'Herrens bord kan man gärna försumma, och den spis, som gives därtill, behöver man icke akta!' Ja, I sägen: 'Icke är det mödan värt!', och så handhaven I det vanvördigt, säger Herren Sebaot. När I alltså frambären eder offergåva, då fören I fram, vad som är rövat och vad som är lytt och svagt. Skulle jag hava behag till sådana gåvor (472) av eder hand? säger Herren. Nej, förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt Herren ett djur, som icke duger. Ty jag är en stor konung, säger Herren Sebaot, och mitt namn är fruktansvärt bland folken." (Mal. 1 :12-14.)
Gud låter människan medverka i arbetet för medmänniskors frälsning. Hon kan samarbeta med Kristus genom att göra barmhärtighets- och välgörenhetshandlingar. Men hon kan inte återlösa dem, eftersom hon inte kan tillgodose den överträdda rättfärdighetens krav. Detta kan endast Guds Son göra, genom att lägga Sin härlighet och ära åt sidan, kläda Sin gudomlighet i mänsklighet, och komma ned till jorden för att förödmjuka Sig själv och utgjuta Sitt blod för människosläktet.
Då Kristus bjöd sina lärjungar, att gå "ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat", anvisade Han människan uppgiften att sprida evangeliet. Men medan somliga går ut för att predika, kallar Han på andra att efterkomma Hans krav på dem att ge tionde och offer för att uppehålla Guds tjänare och sprida den tryckta sanningen ut över landet. Detta är Guds medel att upphöja människan. Det är just det arbete som hon behöver, ty det vill väcka hennes hjärtas djupaste sympatier och frammana och öva sinnets högsta förmågor.
Allt på jorden placerades här av Guds givmilda hand såsom ett uttryck för Hans kärlek till människan. De fattiga är Hans egendom, och evangelii framgång är också Hans angelägenhet. Han har lagt medel i människornas händer, för att Hans gudomliga gåvor må flyta genom mänskliga kanaler i att göra det arbete som går ut på att frälsa våra medmänniskor. Varenda en av oss har en uppgift på detta stora fält, och ändå är det fel att tro, att Gud är beroende av människan. Han kunde säga ett ord och varje fattig människa skulle göras rik. På ett ögonblick kunde Han (473) bota hela den mänskliga rasen från alla dess sjukdomar. Han kunde göra Sig fri från alla Sina tjänare helt och hållet och göra änglar till sanningens ambassadörer. Han kunde ha skrivit sanningens ord på himlafästet, på trädens löv eller på fältens blommor, eller Han kunde med hög röst ha förkunnat den från himmelen. Men den allvise Guden valde inte någon av dessa vägar. Han visste att människan måste ha något att göra för att livet skulle bli välsignat för henne. Guldet och silvret tillhör Herren och Han kunde låta det regna ned från himmelen om Han valde att så göra, men i stället har Han gjort människan till Sin förvaltare och anförtrott henne med medel, inte för att läggas på hög, utan för att användas till andras nytta. Han har på så sätt gjort människan till ett medel genom vilket Han önskar fördela Sina välsignelser på jorden. Gud planerade den systematiska välgörenheten för att människan skulle kunna bli lik sin Skapare, god och osjälvisk till sin karaktär, och slutligen hos Honom bli delaktig av den eviga och härliga lönen.
Gud verkar genom mänskliga redskap och var och en som väcker människors samveten och uppfordrar dem till goda gärningar och till verkligt intresse för Guds verks framgång, gör det inte av sig själv, utan genom Guds Ande som verkar i honom.. Löften, som ges under sådana omständigheter är heliga till sin karaktär, och är en frukt av Guds Andes verk. När dessa löften infrias, accepterar himmelen dessa offer och dessa frikostiga arbetare blir krediterade för ett motsvarande värde som investerats i den himmelska banken. Sådana lägger en god grund för tider som kommer, så att de kan gripa det eviga livet.
När man inte känner Guds Andes omedelbara närhet så verklig och sinnet påverkas av livets timliga omsorger, frestas man att ifrågasätta styrkan i de förpliktelser som man frivilligt påtagit sig. När man ger efter för Satans frestelser menar man att man handlat under för stark press, och att man påverkats av stundens inspiration, att uppropet om medel för Guds verk var överbetonat och att man (474) tvingades att lova under falska förevändningar utan att helt förstå saken och därför vill man nu bli löst från löftet. Har Guds tjänare befogenhet att godta deras ursäkter och säga: "Du skall inte hållas ansvarig för ditt löfte, utan du är nu befriad från det?" Om de skulle våga att göra så, blir de delaktiga i den synd som den som drar sig tillbaka, är skyldig till.
Av hela vår inkomst bör vi först ge till Gud. Enligt det system för välgörenhet som inrättades åt judarna, skulle de antingen ge Herren de första frukterna av alla Hans gåvor, oavsett om det var inkomst från deras hjordar eller av grödorna på deras marker, fruktträdgårdar eller vingårdar, eller också skulle de med något liknande köpa detta fritt. Hur annorlunda är det inte i vår tid! Om de får någon uppmärksamhet så hålls Herrens krav först i sista hand. Ändå behöver vår verksamhet tio gånger så mycket medel, som judarna behövde. Det stora uppdrag som apostlarna fick innebar att de skulle gå ut i hela världen och förkunna evangeliet. Detta visar omfattningen av den uppgift och det större ansvar, som vilar på Kristi efterföljare i dag. Om lagen krävde tionde och gåvor för tusentals år sedan, hur mycket viktigare är det då inte nu! Om rika och fattiga skulle ge en summa, som motsvarar deras egendom i den judiska hushållningen, är det utan tvivel också nödvändigt i dag.
De flesta bekännande kristna delar med sig av sina medel med stor olust. Många av dem ger inte en tjugondel av sin inkomst till Gud och många ger mycket mindre än detta. Samtidigt finns det en stor grupp, som rövar det lilla tiondet från Gud och andra som bara ger tionde. Om hela tiondet från vårt folk flöt in i Herrens skattkammare som det skulle, skulle välsignelser inkasseras som gåvor och offer, som blev tiofaldigt fördubblat och därigenom skulle kanalen mellan Gud och människor hållas öppen. Kristi efterföljare skall inte vänta på att spännande missionsappeller skall väcka dem till handling. Om de var andligt vakna, skulle de varje vecka, när de får sin inkomst, oavsett om den var liten eller stor, höra Guds stämma myndigt kräva det tioende och de gåvor som hör Herren till.
(475) Kristi efterföljares gåvor och tjänst är inte bara önskvärda utan i en mening är de oumbärliga. Hela himlen är intresserad av människors frälsning och väntar på att människor skall bli intresserade av sin egen frälsning och av sina medmänniskors frälsning. Allting är berett, men församlingen befinner sig uppenbarligen på förtrollad grund. När de väcks och lägger fram sina böner, sina rikedomar och alla sina krafter och resurser framför Jesu fötter, kommer sanningens sak att segra. Änglar är förbluffade över att kristna gör så litet, när de har fått ett föredöme i Jesus, som inte ens drog Sig undan döden, en skamlig död. De finner det märkligt att kristna trosbekännare skulle falla tillbaka i trångsynthet och själviska motiv efter att ha kommit i kontakt med världens själviskhet.
En av de största synderna i den kristna världen i dag är hyckleri och habegär i sitt umgänge med Gud. Hos många ökar likgiltigheten när det gäller att hålla sina löften om gåvor till olika institutioner och religiösa verksamheter. Många ser på löften som de gett som något de inte är skyldiga att betala. Om de tror att deras pengar kommer att ge dem avsevärd vinst genom att de investeras i aktier i en bank eller i handelsvaror, eller om det finns personer på institutionen, som de har lovat hjälpa, som de har något att invända emot, känner de sig fria att använda sina medel efter eget gottfinnande. Denna brist på renhet, råder i hög grad bland dem, som bekänner sig hålla Guds bud och vänta på sin Herres och Frälsares snara framträdande.
Planen med den systematiska välgörenheten var Guds egen ordning, men den trofasta betalningen av det Gud kräver avvisas ofta eller skjuts upp, som om högtidliga löften saknade betydelse. Det är därför att medlemmar i församlingen inte betalar sitt tionde och infriar sina löften, som våra institutioner befinner sig i knipa. Om alla, både rika och fattiga, skulle föra sitt tionde till förrådshuset, skulle det finnas tillräckligt mycket medel för att befria Guds verk från finansiella problem och för att på ett värdigt sätt föra missionsarbetet framåt inom dess (476) olika avdelningar. Gud kallar på dem som tror sanningen att ge Honom det som är Hans. De som har ansett att det är en vinst att hålla tillbaka medlen från Gud, kommer till sist att erfara Guds förbannelse, som en konsekvens av sitt röveri på Herren. Inget annat än fullständig oförmåga att betala kan ursäkta någon när det gäller att inte genast fullgöra sina plikter mot Gud. Likgiltighet för detta visar att ni befinner er i blindhet och bedrägeri och är ovärdiga det kristna namnet.
En församling är ansvarig för sina enskilda medlemmars löften. Om de ser att där finns en broder som försummar att uppfylla sina löften, bör de arbeta vänligt och bestämt med honom. Om han har kommit i omständigheter som gör att det är svårt att betala in det han lovat och han är en värdig medlem och har ett villigt hjärta, då bör församlingen i kärlek hjälpa honom. På så sätt kan de överbrygga svårigheten och själva få välsignelse.
Gud vill att medlemmarna i Hans församling skall betrakta sitt ansvar till Honom som lika bindande som vilken annan skuld som helst i det dagliga livet. Var och en av oss bör se tillbaka på sitt liv och se om vi har något obetalt, löften som inte är infriade, och så göra extra inbetalningar, "ja, till den yttersta skärven", ty vi måste alla möta och vänta på det slutliga utslaget från himmelens domstol, där intet utom trohet och sanningsenlighet kommer att bestå provet.