» Loven Herren«

"Allt vad anda har love Herren." Har någon av oss verkligen tänkt på hur mycket vi har att vara tacksamma för? Kommer vi ihåg att Herrens nåd är varje morgon ny, och att Hans trofasthet aldrig sviker? Inser vi vårt beroende av Honom och uttrycker vi vår tacksamhet för alla Hans gåvor? Vi glömmer tvärtom alltför ofta att "idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader".

Hur ofta glömmer inte de som är friska den underbara nåden som ges dem dag efter dag, år efter år. De frambär inte något lovets offer till Gud för Hans gåvor. Men när sjukdom drabbar, kommer man ihåg Gud. Den starka längtan efter att få hälsan åter leder till enträgen bön, och det är rätt. Gud är vår tillflykt såväl i sjukdom som i hälsa. Men många lämnar inte sina bekymmer åt Honom och svaghet och sjukdom tilltar genom deras ängslan. Om de kunde upphöra att gräma sig och höja sig över depression och svårmod, skulle de lättare bli friska. De skulle med tacksamhet minnas hur länge de åtnjutit hälsa och om de återfår denna dyrbara gåva får de inte glömma att de står i än större skuld till sin Skapare. När de tio spetälska botades, var det bara en som återvände till Jesus för att ge honom ära. Låt oss inte vara lika de nio obetänksamma, vilkas hjärtan inte rördes av Guds nåd.

Gud är kärlek. Han sörjer för sina skapade varelser. "Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem (316) som frukta honom." (Ps. 103: 13.) "Sen vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi få kallas Guds barn." (1 Joh. 3: 1.) Vilken dyrbar förmån det är, att vi får vara den Högstes söner och döttrar, Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. Låt oss därför inte klaga, därför att vi i detta livet inte är fria från besvikelse och smärta.

Om vi genom Guds försyn är kallade att uthärda prövningar, låt oss ta upp korset och dricka den bittra kalken, i det vi kommer ihåg att det är Faderns hand som för bägaren till våra läppar. Låt oss förtrösta på honom såväl i den mörka natten som på dagen. Han skänker oss allt det som är till vårt bästa. "Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?" (Rom. 8: 32.) Hur skulle vi ens i sorgens natt kunna vägra att lyfta hjärta och röst och tacka och lova Honom, när vi kommer ihåg den kärlek som fick sitt uttryck på Golgata kors?

Vilket ämne för meditation är inte det offer som Jesus gjorde för syndare! "Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid och genom hans sår bliva vi helade." (Jes. 53: 5.) Hur skall vi nog kunna uppskatta de välsignelser som därigenom kom oss till del? Kunde Jesus ha lidit mer? Kunde han ha försett oss med rikare välsignelser? Skulle inte det hårdaste hjärta smälta vid tanken på att det var för vår skull som Han övergav himmelens glädje och härlighet och utstod fattigdom, skam, grym smärta och en fruktansvärd död? Om inte Han genom Sin död och uppståndelse öppnat hoppets dörr för oss, skulle vi inte ha känt till något annat än mörkrets skräck och förtvivlans elände. I vårt nuvarande tillstånd, gynnade och välsignade som vi är, kan vi inte inse från vilka djup vi har räddats. Vi kan inte mäta hur mycket djupare vår nöd skulle ha varit, hur mycket större vårt ve, om inte Jesus såsom Människosonen i sympati och kärlek lagt Sina armar kring oss och lyft oss upp.

Låt oss glädjas i hoppet. Vår Försvarare är i den himmelska helgedomen och för vår talan. Genom Hans förtjänst har (317) vi förlåtelse och frid. Han dog för att två oss rena från all synd, ikläda oss Sin rättfärdighet och göra oss passande för himmelen, där vi skall få vara för evigt. Käre broder, kära syster, motstå Satan när han försöker fylla ditt sinne med förtvivlan, mörker och tvivel. Visa honom på Jesu blod som renar från all synd. Du kan inte undgå frestarens makt, men han darrar och flyr när det dyrbara blodets förtjänst åberopas. Vill du inte tacksamt ta emot de välsignelser som Jesus ger? Vill du inte ta emot den frälsningens bägare som Han räcker dig, och åkalla Herrens namn? Misstro inte Honom som kallade dig ur mörkret till Sitt underbara ljus. Såra inte för ett ögonblick den förbarmande Frälsarens hjärta med din otro. Han följer med intensivt intresse varje framsteg du gör på vägen mor himmelen. Han ser dina ivriga ansträngningar, lägger märke till dina nederlag och framgångar, ditt hopp och din fruktan, dina strider och segrar.

Skall vår andliga aktivitet bestå endast i att be om något och så ta emot det? Skall vi alltid tänka på våra önskningar och aldrig på de förmåner vi har? Skall vi ta emot Hans nåd, men aldrig tacka Honom för det som Han gjort för oss? Vi ber inte för mycket och är också alltför sparsamma med vår tacksamhet. Om Guds kärlek och omtanke orsakade mer tacksägelse och lov, skulle vår bön ha större kraft. Guds kärlek skulle överflöda mer och mer och vi skulle få än mer att tacka Honom för. Du som klagar över att Gud inte hör dina böner, ändra ditt nuvarande sätt att be och ge uttryck för mer tacksägelse tillsammans med dina önskningar. När du tänker på Hans godhet och nåd, skall du finna att Han också tänker på dina behov.

Be, be allvarligt utan att förtröttas, men glöm inte att tacka och lova! Det tillkommer varje Guds barn att upphöja Hans karaktär. Du kan förhärliga Herren, du kan visa den uppehållande nådens kraft. Det finns en mängd människor som inte uppskattar Guds stora kärlek eller Jesu gudomliga medlidande. (318) Tusentals ringaktar t.o.m. återlösningsplanens gränslösa nåd. Alla som är delaktiga i denna stora frälsning har inte klarhet i denna fråga och uppövar inte sina hjärtan till tacksamhet. Men återlösningsplanen är ett ämne som änglarna önskar att skåda in i, den skall också evigheterna igenom bli föremål för de frälstas sång och studium. Men är den inte värd ett noggrant studium redan nu? Skulle vi inte tacka Gud med hjärta, själ och röst "för hans under med människors barn"! (Ps. 107: 8.)

Tacka Herren i församlingen. När Herrens ord talades till hebréerna berättas det att "allt folket sade: 'Amen'". (1 Krön. 16: 36.) Detta innerliga svar var ett tecken på att de förstod det talade ordet och förenade sig i tillbedjan av Gud.

Det är för mycket formalism i våra gudstjänster. Herren önskar att Hans tjänare som predikar Ordet, skulle vara fyllda av Andens kraft, och att de som lyssnar inte skulle sitta där slöa och likgiltiga eller se sig frånvarande omkring utan att ge förkunnelsen något gensvar. Det intryck en sådan församling ger icke-troende är allt annat än hedrande för Kristi lära. Dessa sömnaktiga, sorglösa kristna saknar inte ambition och iver när det gäller världsliga ting, men ting med evighetsvärden berör dem inte djupt. Guds röst genom Hans budbärare kan vara för dem en välbehaglig sång, men dess heliga varningar, tillrättavisningar och uppmuntran går dem obeaktade förbi. Världens anda har förlamat dem. Guds ords sanningar förkunnas för döva öron och hårda, oberörda hjärtan. Församlingarna skulle vara klarvakna, aktiva och uppmuntra och stödja Kristi tjänare och bistå dem i arbetet för människors frälsning. Den församling som är i ljuset ger ett villigt och hjärtligt gensvar samt ord av glädje och lovsång.

Vår Gud, skapare av himlar och jord, förklarar: "Den som offrar lovets offer, han ärar mig." (Ps. 50: 23.) Låt oss säga med psalmisten: "Jag vill lova Herren så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till." - "Folken tacke dig, o Gud, alla folk tacke dig." (Ps. 146: 2; 67: 4.)

------------