”Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd." (Upp. 12: 17.) I en nära framtid skall vi få se dessa ord gå i uppfyllelse, när de protestantiska kyrkorna förenar sig med världen och med påvemakten mot dem som helgar Guds bud. Samma anda som drev katolikerna i gångna tider, skall leda protestanterna att slå in på en liknande väg emot dem som visar Gud trohet.
Kyrka och stat gör nu förberedelser för den kommande konflikten. Protestanterna arbetar i hemlighet på att föra fram söndagen i rampljuset som man gjorde i Rom. Överallt i hela landet reser påvemakten sina höga och väldiga byggnadsverk, (450) i vars hemliga vrår förföljelser liknande de i gången tid skall upprepas. Och vägen bereds nu för demonstration i stor skala av dessa lögnens tecken och under, genom vilka Satan om möjligt skulle förvilla även de utvalda.
Påbudet som utfärdas mot Guds folk skall i mycket likna det som utfärdades av Ahasveros mot judarna på drottning Esters tid. Det persiska ediktet hade sitt ursprung i Hamans illvilja mot Mordokai. Inte av den orsaken, att Mordokai hade gjort honom något illa, men han hade vägrat visa Haman den vördnad som tillkommer endast Gud. Konungens beslut angående judarna möjliggjordes av falska anklagelser som framställde Guds egendomsfolk i oriktig dager. Satan anstiftade detta onda för att jorden skulle befrias från det folk som bevarade kunskapen om den sanne Guden. Men Satans anslag omintetgjordes av hans motpart som regerar över människors barn. Änglar överlägsna i kraft, sändes att beskydda Guds folk och deras fienders onda anslag kom tillbaka över dem själva.
Den protestantiska världen idag ser i den lilla grupp som helighåller sabbaten, en Mordokai i porten. Hans karaktär och uppförande som uttrycker vördnad för Guds lag, är en ständig anklagelse mot dem som har övergett Herrens fruktan och förtrampar Hans sabbatsdag. Den ovälkomna gästen måste på något sätt röjas ur vägen.
Samma egenmäktiga sinne som smidde ränker mot de trogna i gången tid, söker fortfarande att utplåna dem som fruktar Gud och lyder Hans lag. Satan vill uppväcka indignation mot den anspråkslösa minoritet som samvetsgrant vägrar att acceptera populära seder och traditioner. Framstående män med gott anseende skall förena sig med laglösa och onda människor för att rådslå mot Guds folk. Rikedom, begåvning, utbildning förenar sig för att överösa dem med förakt. Förföljande ledare, pastorer och församlingsmedlemmar skall sammansvärja sig mot dem. I tal och skrift, genom skryt, hotelser och löje skall de försöka tillintetgöra deras tro. Genom falska påståenden och hätska anrop söker man sätta folkets sinnen i rörelse. Då de inte kan visa dem som försvarar den bibliska sabbaten ett "så säger Bibeln" tillgriper (451) de i stället tyranniskt förtryck. För att försäkra sig om popularitet och allmänhetens välvilja ansluter sig lagstiftare till kravet på en söndagslag. De som fruktar Gud kan inte godkänna en institution som kränker ett av de tio budorden. På detta slagfält står den sista striden mellan sanning och villfarelse. Och vi är inte lämnade i tvivel angående dess utgång. Nu såsom på Mordokais tid skall Herren försvara Sin sanning och Sitt folk.
Genom ett dekret, som i strid mot Guds lag ger lagligt stöd åt upprättandet av påvemakten, kommer vårt land (Amerika) att helt skilja sig från rättfärdigheten. När protestantismen räcker ut sin hand över klyftan och griper Roms hand, och när den sträcker sig över svalget för att göra gemensam sak med spiritismen, skall vårt land (Amerika) under denna trefaldiga union förkasta varje princip i sin konstitution som en protestantisk republik och förbereda utbredandet av den katolska villfarelsen. Vi vet då att tiden är inne när Satan skall verka på ett övernaturligt sätt. Och då är änden nära.
Såsom de romerska härarnas intåg för lärjungarna var ett tecken på Jerusalems nära förestående förstörelse, är detta avfall ett tecken för oss att gränsen för Guds tålamod har nåtts, att måttet på vår nations ogudaktighet är fyllt och att nådens ängel är redo att lyfta sina vingar till flykt för att aldrig mer återvända. Guds folk skall då kastas in i dessa scener av lidande och trångmål som profeterna har beskrivit som en tid av nöd för Jakob. (Jer. 30: 7.) Ropet från de trogna förföljda stiger upp till himmelen. Och såsom Abels blod ropade från jorden, så ropar röster till Gud från martyrernas gravar, från havens gravkamrar, från bergens grottor och från klostrens gravvalv: "Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?" (Upp. 6: 10.)
Herren utför Sitt verk. Hela himmelen är i rörelse. Hela världens Domare skall snart resa Sig och återta Sitt välde. Förlossningens insegel ges åt de (452) människor som helgar Guds bud och vägrar att ta vilddjurets eller dess bilds märke.
Gud har uppenbarat vad som skall ske i de sista dagarna, på det att Hans folk skall hålla ut i den rasande stormen av motstånd och vrede. De som varnats för de kommande händelserna får inte slå sig ner i lugn avvaktan på den annalkande stormen och trösta sig med att Herren skall skydda de trogna på nödens dag. Inte i lättjefull förväntan skall vi vänta på vår Herres ankomst utan under idogt arbete med aldrig sviktande tro. Nu är inte tid att tillåta våra sinnen att fyllas med det som är av mindre betydelse. Medan människorna sover är Satan aktiv för att skapa sådana förhållanden att Guds folk inte får varken nåd eller rättvisa. Söndagslagsrörelsen utbreder sig i mörkret. Ledarna döljer vad det verkligen rör sig om. Många som förenar sig med rörelsen ser inte själva i vilken riktning underströmmen går. Dess bekännelser är milda och till synes kristna, men när den en gång skall tala visar den drakens anda. Det är vår plikt att göra allt som står i vår makt för att avvärja den hotande faran. Vi skulle försöka undanröja fördomar genom att framställa oss själva inför folket i det rätta ljuset. Vi skulle lägga fram för människorna den fråga som det verkligen rör sig om, och därmed få fram den mest effektiva protest mot åtgärder som avser att begränsa samvetsfriheten. Vi borde rannsaka Bibeln och kunna ge skäl för vår tro. Profeten säger: "... de ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet och ingen ogudaktig skall förstå detta; men de förståndiga skola förstå det." (Dan. 12: 10.)
De som genom Kristus har tillträde till Gud, har ett betydelsefullt uppdrag. Nu är tid att gripa fatt i Hans arm som är vår styrka. Davids bön skulle vara allas vår bön: "Det är tid för Herren att handla, ty de hava gjort din lag om intet." (Ps. 119: 126.) "Mellan förhuset och altaret må prästerna, Herrens tjänare, hålla klagogråt och säga: 'Herre skona ditt folk, och låt icke din arvedel bliva till smälek..," (Joel 2:17.) Gud har alltid kämpat för Sitt folk i deras yttersta nöd, när det inte tycktes finnas det minsta hopp att avvärja undergången. De planer som läggs av ondskefulla människor, församlingens fiender, är underkastade Hans makt och (453) försyn. Han kan påverka statsmäns hjärtan. Vreden hos de upproriska och avogt sinnade, hos dem som hatar Gud, Hans sanning och Hans folk, kan Han avvända liksom vattenströmmar om Han så befaller. Bön sätter den Allsmäktiges arm i rörelse. Han som för stjärnorna fram i ordnade hopar över himmelens fäste, Han vars ord behärskar de stora djupens vågor, samme evige Skapare skall verka för Sitt folk om de i tro åkallar Honom. Han skall hålla tillbaka mörkrets makter tills hela världen nåtts av varningens budskap och alla som tagit emot det är beredda för striden.
"Människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dig med." (Ps. 76: 11.) Det är Guds avsikt att adventbudskapet skall komma i förgrunden och bli föremål för undersökning och diskussion, även om detta sker genom det förakt som det utsätts för. Människors sinnen måste väckas. Varje tvist, varje klander, varje förtal blir ett Guds medel att göra människorna undrande och så väcka dem som annars skulle sova.
Så har det varit i Guds folks historia i gångna tider. På grund av deras vägran att tillbe den stora, gyllene bildstoden som Nebukadnessar låtit resa, kastades tre hebréer i den brinnande ugnen. Men Gud bevarade Sina tjänare i lågorna. Försöket att påbjuda avgudadyrkan resulterade i att de församlade furstarna och stormännen i det mäktiga babyloniska riket lärde känna den sanne Guden.
Detsamma skedde när påbudet utfärdades att ingen annan gud än konungen fick tillbedjas. När Daniel, såsom hans sed var, tre gånger om dagen vände sig i bön till himmelens Gud, tilldrog han sig furstarnas och härskarnas uppmärksamhet. Han fick nu tillfälle att själv tala och visa vem den sanne Guden är och även förklara varför endast han skulle tillbedjas och varför det är vår plikt att ära och dyrka Honom. Daniels räddning ur lejongropen var ett annat bevis på att den som han tillbad var den sanne och levande Guden.
Så blev också evangelium förkunnat för (454) konungar, furstar och härskare - vilka annars inte skulle ha fått detta ljus då Paulus fängslades. Ansträngningar som avser att hindra adventbudskapets framgång skall tjäna till att utbreda det än mer. Ju flera synvinklar sanningen blir betraktad ur desto klarare skall man inse dess överlägsenhet. Villfarelsen fordrar en förklädnad och en maskering. Den klär sig själv i ängladräkt, men varje yttring av dess sanna karaktär minskar dess möjlighet till framgång.
Det folk som Gud har gett uppgiften att bevara Hans lag tillåts inte att dölja sitt ljus. Adventbudskapet måste förkunnas på jordens mörka platser. Hinder måste mötas och besegras. Ett stort verk skall utföras, och detta verk har anförtrotts dem som tror på adventbudskapet. De skulle med kraft anropa Gud om hjälp just nu. Kristi kärlek måste bo i deras hjärtan. Guds Ande måste utgjutas över dem. En övertygande kraft skall åtfölja deras strävan att delge andra sanningen och dess ljus skall lysa in i många hjärtan.
Vi får inte längre sova på Satans förtrollade mark utan ta i anspråk våra tillgångar och använda varje förmåga som Gud gett oss. Den sista varningen skall förkunnas för "många folk och folkslag och tungomål och konungar". (Upp. 10: 11.) Och löftet är givet: "Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände." (Matt. 28: 20.)