Om den slöja som skiljer den synliga världen från den osynliga, kunde lyftas, skulle vi se den strid som rasar mellan Kristus och Hans heliga änglar och Satan och hans anhängare för människans frälsning. Vi skulle då förstå Guds underbara verk för människors räddning ur syndens bojor, och Hans makt, alltid verksam för att skydda dem från den Onde. Vi kulle då vara bättre beredda att motstå Satans frestelser. Vi skulle känna högtid när vi såg frälsningsplanens oerhörda vidd och betydelse och storheten i den uppgift vi har som Kristi medarbetare. Vi skulle känna oss ödmjuka men samtidigt uppmuntrade när vi såg att hela himmelen är intresserad i vår frälsning.
Den mest övertygande och intrycksfulla illustration av Satan och Kristi verk, och av vår Medlares (468) makt att besegra sitt folks åklagare, har getts av profeten Sakarja. I en syn ser profeten översteprästen Josua, "klädd i orena kläder" stå framför Herrens ängel, enträget vädjande om Guds nåd för sitt folk som är i djup nöd. Satan står på hans högra sida för att motstå honom. På grund av att Israel hade utvalts till att bevara kunskapen om Gud på jorden, hade de ända från nationens början särskilt varit föremål för Satans fiendskap, och han hade beslutat att orsaka deras undergång. Han kunde inte skada dem så länge de vandrade med Gud, därför hade han använt all sin kraft och all sin list för att förleda dem till synd. Fångade i Frestarens snarar hade de överträtt Guds lag och på så sätt skilt sig själva från Kraftens källa och blivit ett byte för sina hedniska fiender. De fördes i fångenskap till Babylonien och där fick de stanna i många år. Men Herren hade inte övergett dem. Han sände sina profeter för att förebrå och varna dem. Folket vaknade upp och såg sin skuld, ödmjukade sig själva inför Gud och vände tillbaka till Honom under uppriktig ånger. Då uppmuntrade Herren dem med budskapet att Han skulle befria dem ur fångenskapen och åter skänka dem Sin ynnest. Det var detta som Satan beslöt sig för att förhindra. En del av Israel hade redan återvänt till sitt eget land, och Satan sökte nu att locka de hedniska nationerna, som var hans redskap, att fullständigt utrota dem.
När Josua ödmjukt ber att Gud skall uppfylla Sina löften, reser sig Satan djärvt för att bekämpa honom. Han visar på Israels överträdelser som orsak till att folket inte skulle kunna få Guds ynnest. Han gör anspråk på dem såsom sitt byte, givna i hans hand för att helt tillintetgöras.
Översteprästen kan inte försvara sig själv eller sitt folk mot Satans anklagelser. Han påstår inte att Israel är fritt från skuld. I sin smutsiga klädnad som symboliserar folkets synder och som han bär som deras representant, står han nu framför ängeln, bekänner deras skuld, men framhåller samtidigt att de ångrat (469) och ödmjukat sig, och i tro åberopat Guds löften, förlitande sig på den Återlösare sam förlåter synder och skänker nåd.
Då tystar ängeln som är Kristus själv, syndares Frälsare, Sitt folks åklagare, med orden: "Herren skall näpsa dig, du Åklagare; ja, Herren skall näpsa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?" (Sak. 3: 2.) Israel hade länge varit i lidandets smältugn. På grund av sina synder hade de nästan förtärts av de lågor som Satan och hans tjänare tänt för att förinta dem, men Gud hade nu räckt ut Sin hand för att rädda dem. Den medlidsamme Frälsaren ville inte lämna dem i deras botfärdighet och förödmjukelse åt hedningarnas grymma makt. "Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka." (Jes. 42: 3.)
När Josuas förbön har blivit hörd, ges befallningen: "Tagen av honom de orena kläderna", och till Josua själv säger ängeln: "Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder. . . . Och de satte en ren bindel på hans bindel på klädde på honom andra kläder. . ." (Sak. 3: 4,5.) Hans och hans folks synder var förlåtna. Israel var klätt i högtidskläder - Kristi rättfärdighet var dem tillräknad. Bindeln som bands om Josuas huvud var lik den prästerna bar och hade inskriptionen: "Helgad åt Herren", vilket betyder att oaktat hans tidigare överträdelser, var han nu berättigad att tjänstgöra inför Gud i Hans helgedom.
Efter det att Josua högtidligen beklätts med prästerskapets värdighet förklarar ängeln: "Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller vad jag har bjudit dig hålla, så skall du ock få styra mitt hus och vakta mina gårdar; och jag skall låta dig hava din gång bland dessa som här göra tjänst." (Sak. 3: 7.) Han skulle bli ärad såsom domare och regent över templet och alla dess tjänster. Han skulle vandra bland besökande änglar, redan i detta livet, och han skulle till sist förena sig med den förhärligade skaran runt Guds tron.
"Hör härpå, Josua, du överstepräst, med dina (470) medbröder, som sitta här inför dig (ty dessa män skola vara ett tecken): Se, jag vill låta min tjänare Telningen komma." (Sak. 3: 8.) Här uppenbaras Israels hopp. Det var genom tron på den kommande Frälsaren som Josua och hans folk tog emot förlåtelse. Genom tron på Kristus återvann de Guds ynnest. På grund av Hans förtjänst skulle de, om de vandrade på Hans vägar och följde Hans bud, bli "ett tecken", ärade såsom det bland alla nationer av himmelen utvalda folket. Kristus var deras hopp, deras försvar, deras rättfärdiggörelse och deras återlösning, liksom Han idag är Sin församlings hopp.
Såsom Satan anklagade Josua och hans folk har han i alla tider anklagat dem som söker Guds nåd och ynnest. I Uppenbarelseboken förklaras han vara "våra bröders åklagare . . . han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud". (Upp. 12: 10.) Striden upprepas för var och en som räddas från ondskans makt och vars namn skrivits i Livets bok, Lammets bok. Aldrig någonsin går någon från Satans familj in i Guds familj utan att den Onde gör ett bestämt motstånd. Satans anklagelser mot dem som söker Herren, förorsakas inte av missnöje på grund av deras synder. Han tvärtom jublar över deras svaga karaktärer. Endast genom att de överträder Guds lag kan han övervinna dem. Hans anklagelser beror enbart på hans fiendskap mot Kristus. Jesus löser genom frälsningsplanen Satans grepp om mänskligheten och räddar själar från hans makt. Allt hat och all ondska, som finns hos ärkerebellen, upptänds när han ser beviset på Kristi överhöghet, och med hela sin djävulska makt och list arbetar han på att rycka ifrån Honom de människor som tagit emot Hans frälsning.
Genom att få människor att tvivla, orsakar han att de förlorar förtroendet för Gud och skiljer dem från Hans kärlek. Han frestar dem att överträda Guds lag, och sedan gör han anspråk på dem som sitt byte och ifågasätter Kristi rätt att ta dem från honom. Han vet att förlåtelse och nåd ges åt dem som allvarligt söker Gud därom och därför framhåller han deras synder för att göra dem modfällda. Han söker oavbrutet tillfällen att motverka dem (471) som försöker lyda Gud. Även deras bästa och Gud mest behagliga tjänst söker han misstänkliggöra. Genom oräkneliga påfund, förtäckta och grymma, strävar han efter deras fördömelse. Människan kan inte ensam möta dessa beskyllningar. I sin av synder befläckade klädnad, bekännande sin synd, står hon inför Gud. Jesus, vår advokat, vädjar med kraft för alla som genom ånger och tro har överlåtit sig åt Honom. Han försvarar dem och besegrar Åklagaren genom de mäktiga argumenten från Golgata. Hans fullkomliga lydnad för Guds lag, ända intill döden på korset, har gett Honom all makt i himmelen och på jorden, och Han åberopar sin Faders nåd och försoning för den skyldiga människan. Till Åklagaren säger Han: "Herren näpse dig, Satan. Dessa är vunna genom Mitt blod, de är bränder ryckta ur elden." De som sätter sin lit till Honom får denna trösterika försäkran: "Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder." Alla som iklätt sig Kristi rättfärdighets klädnad står framför Honom såsom de utvalda, de trogna och sanna. Satan kan inte rycka dem ur Kristi hand. Inte någon enda som i botfärdighet och tro sökt Hans beskydd, skall Kristus tillåta att komma under fiendens makt. Hans ord säger: "Eller ock måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig; ja, fred måste man göra med mig." (Jes. 27: 5.) Löftet till Josua gäller alla: "Om du. . . håller vad jag har bjudit dig... skall jag låta dig hava din gång bland dessa som här göra tjänst."(Sak. 3: 7.) Guds änglar skall omge dem, redan i denna värld och till sist skall de stå bland änglarna vid Guds tron.
Det faktum, att det folk som Gud erkänner framställs såsom stående inför Herren i smutsig klädnad, skulle leda dem som bekänner hans namn, till ödmjukhet och djup hjärterannsakan. De som i sanning renat sig genom lydnad för Sanningen har den ödmjukaste uppfattningen om sig själva. Ju närmare de betraktar Kristi fläckfria karaktär, (272) desto starkare blir deras önskan att likna Honom, och desto mindre av renhet och helighet ser de hos sig själva. Men under det att vi inser vår egen syndfullhet, måste vi förlita oss på Kristus såsom vår rättfärdighet, vår helgelse och vår återlösning. Vi kan inte själva bemöta Satans anklagelser, Kristus allena är vårt försvar. Han kan inte tysta åklagaren med våra förtjänster, endast med Sina egna.
Ändå skulle vi inte vara nöjda med ett syndfullt liv. Varje svaghet i karaktären, allt i vilket vi inte lever upp till vad Gud väntar av oss, är en öppen dörr genom vilken Satan kan gå in för att fresta och fördärva oss. Denna tanke borde väcka varje kristen till större nit och allvar när det gäller att övervinna det onda. Ja, än mer, varje misslyckande vi gör och varje ofullkomlighet ger Frestaren och hans medhjälpare tillfälle att angripa Kristus. Vi måste bruka all vår energi i kampen att övervinna och se upp till Jesus för att få kraft att göra vad vi inte kan göra av oss själva.
Ingen synd kan tolereras hos dem som skall vandra med Jesus i vita kläder. Deras smutsiga klädnad skall bytas ut mot Kristi rättfärdighets skrud. Genom ånger och tro är vi i stånd att lyda Guds bud och skall vara utan skam för honom. De som skall vinna Guds erkännande bedrövas i sina själar, bekänner sina synder och ber enträget om förlåtelse genom sin Försvarare, Jesus Kristus. Deras uppmärksamhet är fäst på Honom. Deras hopp, deras tro har sitt centrum i Honom och när befallningen "tagen av dem de orena kläderna och kläd dem i högtidskläder och sätt en ren bindel på deras huvuden" hörs, är de redo att ge Honom all ära för sin frälsning.
Den syn, i vilken Sakarja såg Josua och ängeln, syftar med säregen bestämdhet på Guds folks erfarenhet vid tiden för den avslutande domen. Guds trogna barn skall råka i svår nöd och många svårigheter. De som helgar Guds bud och har Jesu tro skall smaka drakens och hans härskaras vrede. Satan räknar världen som sin (473) egendom, och han har kontroll över den fallna kristenheten. Men här är en liten grupp som har motstått hans övermakt. Om han kunde utplåna dem från jorden, skulle hans seger vara fullständig. Såsom han genom sitt inflytande förmådde de hedniska nationerna att fördärva Israel, skall han i en nära framtid aktivera ondskans makter för att fördärva Guds folk. Alla uppfordras att lyda mänskliga lagar och göra våld på Guds lag. Men de som är trogna mot Gud och sin plikt blir hotade, utpekade och förföljda. De skall "bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner".
Deras enda hopp är Guds nåd, deras enda försvar är bönen. Såsom Josua bönföll inför ängeln, skall Guds trogna med krossade hjärtan och hängiven tro enträget bedja om förlåtelse och räddning genom Jesus, deras försvarare. De är fullt medvetna om sin syndfullhet, de ser sin svaghet och ovärdighet, och när de ser på sig själva är de nära att förtvivla. Frestaren står beredd att anklaga dem, såsom han anklagade Josua. Han pekar på deras fläckade dräkter och deras dåliga karaktärer. Han visar på deras svaghet och dårskap, deras otacksamhets synder, deras bristande Kristus-likhet vilket allt dragit vanära över deras Frälsare. Han söker skrämma dem med tanken att deras fall är hopplöst, och att deras synd aldrig kan förlåtas. Han hoppas att så ödelägga deras tro, att de ger vika för hans frestelser, vänder sig bort från förbundet med Gud och tar emot vilddjurets märke.
Satan lägger med stor iver fram sina anklagelser inför Gud och förklarar, att de genom sina synder förlorat rätten till gudomligt beskydd och han åberopar sin rätt att tillintetgöra dem, då de är överträdare. Han förklarar att de likaväl som han själv förtjänar att förkastas av Gud. Han frågar: "Är detta det folk som skall ta min och mina änglars plats i himmelen? Vill de påstå sig ha följt Guds lag och dess föreskrifter? Har de inte älskat sig själva mer än Gud? Har de inte satt sina intressen före Hans verk? Har de inte älskat denna världens ting? Ge akt på de synder som satt spår i deras liv! Se deras själviskhet, (474) deras ondska, deras hat till varandra."
Guds folk har i många avseenden varit ofullkomliga. Satan har noggrann kännedom om vilka synder som han lockat dem till. Han överdriver i högsta grad då han beskriver dem och förklarar: "Skall Gud förvisa mig och mina änglar från sin närhet och samtidigt belöna dessa som är skyldiga till samma synder? Du kan inte göra detta, o Herre, och vara rättvis. Din tron är då inte grundad på rättfärdighet och rättvisa. Rätten fordrar att de skall dömas."
Men fastän Jesu lärjungar har syndat, har de inte tillåtit synden att få kontroll över sina liv. De har gjort bättring och sökt Herren i ödmjukhet och förkrosselse, och deras gudomliga Försvarare har vädjat för deras skull. Han som lidit den största smädelse genom deras otacksamhet och som bäst känner deras synd och deras ånger, förklarar: "Herren näpse dig, Satan! Jag gav Mitt liv för dessa. De är skrivna på Mina händer."
Satans anfall är kraftiga, hans villfarelse förskräcklig, men Herrens blick vilar på Hans folk. Deras nöd är stor. Eldprovets flammor tycks nästan förtära dem, men Jesus skall föra dem därur såsom guld, renat i eld. De måste renas från all världslighet till att fullkomligt återspegla Kristi avbild. Otron måste övervinnas, tro, hopp och ståndaktighet utvecklas.
Guds folk suckar och gråter över de synder som begås i landet. Under tårar varnar de de ogudaktiga för faran av att förtrampa Guds lag, och under obeskrivlig sorg ödmjukar de sig själva inför Gud för sina egna överträdelser. De orättfärdiga förlöjligar deras sorg, driver gäck med dem för deras vädjanden och hånler åt deras svaghet. Men Guds folks ångest och ödmjukhet är ett tecken på att de håller på att återvinna den karaktärens styrka och ädelhet som synden berövat dem. Därför att de kommer närmare Kristus och fäster sin blick på Hans fullkomliga renhet ser de klart (475) den överflödande synden. Deras ånger och blygsel är oändligt mycket mer värd i Guds ögon än självtillräckligheten och högmodet hos dem som inte känner någon orsak till ånger och som föraktar Kristi ödmjukhet, men ändå gör anspråk på fullkomlighet samtidigt som de överträder Guds heliga lag. Ödmjukhet och hjärtats saktmod är villkoren för styrka och seger. Härlighetens krona väntar dem som har böjt sig vid korsets fot. "Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade."
De trogna, de bedjande är inneslutna i Guds beskydd. De vet inte själva hur säkert skyddade de är. Sporrad av Satan söker denna världs ledare att tillintetgöra dem, men om Guds barns ögon kunde öppnas såsom skedde med Elisas tjänare vid Dotan, skulle de se hur Guds änglar lägrade sig kring dem och med sin strålglans och härlighet hejdar mörkrets härar.
Medan Guds folk i stor vånda anropar Gud om hjärtats rening ges befallningen: "Tagen av dem de orena kläderna", åtföljd av de uppmuntrande orden: "Se, jag har tagit bort din missgärning och man skall nu kläda dig i högtidskläder." Kristi rättfärdighets fläckfria klädnad ges nu åt Guds barn, som trots prövningar och frestelser förblivit trogna. Guds föraktade barn är nu iklädda härlighet och aldrig mer skall de besudlas av denna värld. Deras namn har behållits i Lammets bok, inskrivna bland de trogna från alla tidsåldrar. De har motstått bedragarens listiga anfall, och de har förblivit trogna trots drakens attacker. Nu är de för evigt räddade undan frestarens bedrägerier. Deras synder har överförts till syndens upphovsman. Men de har inte endast fått sina synder förlåtna och blivit erkända av Gud, de bevisas också ära. "En ren bindel" sätts på deras huvuden. De skall vara konungar och präster inför Gud. Under det att Satan ivrigt anklagade dem och sökte tillintetgöra den lilla skaran, skyndade heliga änglar fram och åter och beseglade dem med den levande Gudens insegel. Dessa är de som tillsammans med Lammet står på Sions berg och Faderns namn är skrivet på (476) deras pannor. De sjunger den nya sången inför tronen, den sång som ingen människa kan lära, utom de etthundrafyrtiofyratusen som återlösts från jorden. "Dessa äro de som följa Lammet varthelst det går. De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet. Och i deras mun har ingen lögn blivit funnen; de äro ostraffliga." (Upp. 14: 4, 5.)
Nu har ängelns ord helt uppfyllts: "Hör härpå, Josua, du överstepräst, med dina medbröder som sitta här inför dig (ty dessa män skola vara ett tecken): Se, jag vill låta min tjänare Telningen komma." Kristus är uppenbarad såsom sitt folks Återlösare och Befriare. Nu är i sanning den lilla skaran av trogna "ett tecken" (på eng. "människor som väcker förundran"), då nu deras tårar och förödmjukelser under pilgrimsfärden utbytts i glädje och ära i Guds och Lammets åsyn. "På den tiden skall det som Herren låter växa bliva till prydnad och härlighet, och vad landet alstrar bliva till berömmelse och ära, för den räddade skaran i Israel. Och det skall ske att den som lämnas övrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en som är upptecknad till liv i Jerusalem”.