Kristus kom för att ge frälsning åt alla. På Golgata kors betalade Han det oändligt höga priset för frälsningen av en förlorad värld. Hans självförnekelse och självförsakelse, Hans oegennyttiga arbete, Hans förnedring och framför allt Hans offrande av Sitt eget liv, vittnar om Hans djupa kärlek till en fallen värld. Det var för att söka och frälsa det förlorade som Han kom till jorden. Hans mission gällde syndare av alla slag, av varje tungomål och av varje nation. Han betalade priset för dem alla för att återlösa dem, och förena dem med Sig själv. Den längst bort vilsegångne, den mest syndfulle var inte förbigången. Han arbetade särskilt för dem som bäst behövde Hans frälsning. Ju större behov av förändring, desto djupare Hans intresse, desto större Hans sympati och desto ivrigare Hans arbete. Hans älskande hjärta upprördes när Han såg dem, som tycktes mest hopplösa, och som bäst behövde Hans förvandlande nåd.
I liknelsen om det förlorade fåret framställs Kristi underbara kärlek till de vilsegångna. Han väljer inte att stanna hos dem som tagit emot Hans frälsning, i det att Han utger Sig helt för dem och mottar deras tacksamhet (604) och kärlek. Den sanne herden lämnar flocken som älskar Honom, och går ut i vildmarken, där Han får uthärda vedermöda och möta faror och död, i det att Han söker rädda fåret som har lämnat fållan och som skulle gå under, om inte någon förde det tillbaka. När herden efter ivrigt sökande funnit det förlorade, lämnar Han det inte för att i sin svaghet följa Honom. Nej, trots sin egen trötthet, smärta och hunger, tar Han det ömt i Sina armar, lyfter upp det på Sina skuldror och bär det tillbaka till fållan. Sedan kallar Han på Sina grannar för att de skall glädja sig med Honom över att det förlorade är återfunnet.
Liknelsen om den förlorade sonen och den borttappade silverpenningen ger oss samma undervisning. Varje människa som lätt faller för frestelserna orsakar Jesu hjärta sorg och framkallar Hans ömmaste medlidande och ivrigaste bemödanden. Hans glädje är större över en enda syndare som bättrar sig, än över de nittionio som ingen bättring behöver.
Dessa liknelser är för vårt bästa. Kristus vill hos Sina lärjungar inskärpa betydelsen av att de samverkar med Honom och älskar varandra såsom Han älskat dem. Den ångest Han utstod på korset vittnar om vilket värde Han sätter på en människa. Alla som tar emot Hans dyrbara frälsning förbinder sig att vara Hans medarbetare. Ingen skulle betrakta sig själv som en himmelens favorit och dra intresset och uppmärksamheten till sig själv. Alla som har tagit värvning i Kristi armé måste arbeta som Han arbetade och älska dem som lever i okunnighet och synd, så som Han älskade dem.
Men hos oss som ett folk saknas djup, allvarlig och hjärtebevekande sympati och kärlek, när det gäller de frestade och vilsegångna. Många har visat känslokyla och syndfull försummelse. Kristus liknade dessa vid dem som går förbi på andra sidan av vägen och på så långt avstånd som möjligt från dem som bäst behöver hjälp. Den människa som nyss blivit omvänd har ofta svåra strider med sina gamla vanor eller en viss (605) frestelse, och om hon besegras av någon förhärskande lidelse eller tendens, så beror det på att hon varit oförsiktig eller handlat orätt. Det är då som det är så viktigt att hennes medsyskon visar den rätta sortens iver, hänsyn och visdom för att hon skall kunna återfå sin andliga hälsa. Det är vid sådana tillfällen som Guds ord ger följande råd: "Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad." (Gal. 6: 1.) Och vidare: "Vi som äro starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter och att icke leva oss själva till behag." (Rom. 15: 1.)
Men ack, hur litet av Kristi medlidande och ömhet visar inte de som bekänner sig vara Hans lärjungar! Om någon gör ett misstag känner andra ofta sig fria att få detta att te sig så hemskt som möjligt. De som kanske är skyldiga till lika grova synder, fast på ett annat område, behandlar sin felande broder eller syster grymt. Synder som begåtts på grund av okunnighet, tanklöshet eller svaghet förstoras upp till medvetna, överlagda synder. När de ser människor gå vilse, knäpper en del sina händer och säger: "Det var ju vad jag sade. Jag visste att man inte kunde lita på dem." På så sätt intar de samma attityd som Satan, i det att de gläder sig över att deras onda påstående visade sig vara rätt.
Vi måste vara beredda på att möta och överse med många ofullkomligheter hos de unga och oerfarna. Kristus har lärt oss att söka upprätta sådana i saktmods ande, och Han håller oss ansvariga, om vi behandlar dem på ett sådant sätt, att de drivs till missmod, förtvivlan och undergång. Om vi inte varje dag vårdar kärlekens dyrbara planta, är det fara för att vi blir trångsynta, osympatiska, fanatiska, kritiska och anser oss själva vara rättfärdiga, medan vi långtifrån är godkända av Gud. Några är ovänliga, tvära och hårda. De liknar kastanjens frukter: de sticks när man rör vid dem. De åstadkommer oräkneliga skador genom att missrepresentera vår älskade Frälsare.
Vårt liv måste ha en högre standard om vi skall bli värda det kristna namnet. Vi skulle ha samma anda som Kristus hade i Sitt arbete för att rädda de förlorade. De är Honom lika kära (606) som vi är. De har samma möjligheter att av nåd bli Hans segerbyten och arvingar till riket. Men den lömske fienden lägger snaror för dem och de är utsatta för faror och frestelser och utan Kristi frälsande nåd hotas de av säker undergång. Om vi betraktade denna sak i det rätta ljuset, skulle vi säkert bli mer ivriga och villiga att uppoffra oss själva, för att kunna bistå dem som behöver vår hjälp, våra förböner, vår sympati och vår kärlek.
Måtte alla som varit försumliga inom detta område inse sin plikt i ljuset av det höga kravet: "Du skall älska din nästa såsom dig själv." (Matt. 19: 19.) Det är varje kristens plikt. Vi skulle alla arbeta för att minska andras olyckor och öka deras välsignelser. Om vi är starka nog att motstå frestelsen, har vi ännu större plikt att hjälpa dem som är svaga och eftergivna. Har vi kunskap, skall vi undervisa den okunnige. Har Gud välsignat oss med denna världens goda är det vår plikt att hjälpa den fattige. Vi måste arbeta för andras bästa. Alla som berörs av vårt inflytande skulle få del av allt gott vi äger. Ingen skulle låta sig nöja med att själv äta av Livets bröd utan att dela med sig till andra.
Endast de som är trogna mot sin Mästare, när det gäller att rädda de förlorade, lever i sanning för Kristus och ärar Hans namn. Äkta andlighet uppenbarar Frälsarens djupa längtan och allvarliga arbete att frälsa dem för vilka Han led döden. Om vi genom Kristi nåd blivit milda och ödmjuka och utstrålar Guds godhet och kärlek, blir det naturligt för oss att ge kärlek, sympati och ömhet. Sanningen kommer, omsatt i det dagliga livet, liksom den dolda surdegen att uppenbara sin makt på alla som kommer i kontakt med den.
Gud har visat oss, att om människorna skall tillväxa i nåd och kunskap om Jesus Kristus, måste de följa Hans exempel och arbeta såsom Han arbetade. Vi måste ofta kämpa för att behärska våra egna känslor och avstå från att tala på ett sådant sätt att vi (607) gör dem som arbetar under trycket av frestelsen missmodiga. Ett liv i daglig bön och lovsägelse, ett liv som sprider ljus på andras väg, kan inte erhållas annat än genom allvarliga bemödanden. Men en sådan ansträngning kommer att bära dyrbar frukt och bringa välsignelse inte endast över mottagaren utan också över givaren. En anda av osjälvisk tjänst för andra ger åt karaktären djup, fasthet och Kristus-likhet och ger dess utövare frid och lycka. Deras önskningar är av ädel natur. Det finns inget rum för lättja och själviskhet. De som gör ett rätt bruk av de kristna nådegåvorna tillväxer och blir starka i arbetet för Gud. De får en klar andlig uppfattning, en fast växande tro och uthållighet i bönen. De som söker människor och som helt viger sig till Guds tjänst för att rädda de förlorade, arbetar förvisso på sin egen frälsning.
Men hur har inte detta verk försummats! Tror ni att människor som håller på att gå vilse, skulle släppas så lättvindigt och känslolöst som har skett om våra tankar och känslor helt tillhörde Gud? Skulle inte större ansträngningar ha gjorts i kristlig kärlek och anspråkslöshet för att rädda dessa vilsefarande? Alla som verkligen är helgade åt Gud kommer att med största iver engagera sig i det arbete, som Kristus utförde, och för vilket Han offrade Sig själv, nämligen människors frälsning. Detta är det särskilda arbete som skulle älskas och stödjas och som aldrig skulle tillåtas att läggas ned.
Gud kallar Sitt folk att stå upp och komma ut ur den kyliga och frostiga atmosfär som de levt i och att skaka av sig de intryck och tankar som frusit kärlekens impulser till is och håller dem i självisk overksamhet. Han bjuder Sitt folk att höja sig över det låga och jordiska och i stället andas himmelens klara och soliga luft.
Våra gudstjänster skulle vara heliga, dyrbara stunder. Bönemötet är inte en plats där syskonen (608) skall kritisera och fördöma varandra, eller där man skall hysa ovänliga känslor eller tala hårda ord. Man driver bort Kristus från mötena om en sådan anda tillåts och Satan tar ledningen. Ingenting som liknar en okristlig, kärlekslös anda skulle få komma in bland oss, för samlas vi inte för att söka nåd och förlåtelse hos Herren? Och vår Herre har sagt: "Med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder." (Matt. 7: 2.) Vem kan träda fram inför Gud och påstå sig äga en felfri karaktär och ett fläckfritt liv? Och hur kan någon då våga kritisera och döma sina syskon? De vars enda hopp om frälsning finns i Kristi förtjänst och som måste söka förlåtelse genom Hans blod, har den största skyldighet att visa kärlek, barmhärtighet och ett förlåtande sinnelag mot andra syndare.
Syskon, med mindre ni uppfostrar er själva att visa vördnad för den plats där ni samlas för tillbedjan, får ni ingen välsignelse från Gud. Ni kan dyrka Honom i yttre måtto, men någon andlig tillbedjan blir det inte. Jesus säger: "Var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt. 18: 20.) Alla skulle känna att de är i Guds närvaro, och i stället för att tänka på andras fel och synder skulle de ivrigt rannsaka sina egna hjärtan. Om ni har synder att bekänna, gör då er plikt och överlåt åt andra att göra sin.
När ni ger efter för er karaktärs hårdhet genom att visa en hård och okänslig anda, stöter ni bort dem som ni borde vinna. Er hårdhet förtar deras lust att komma tillsammans, och ofta resulterar detta i att de drivs bort från sanningen. Ni måste inse att ni själva står under Guds dom. Då ni dömer andra, dömer Gud er. Det är er plikt att bekänna ert okristliga uppförande. Må Herren röra vid varje församlingsmedlems hjärta, tills hans förvandlande makt uppenbaras i liv och karaktär. När (609) ni då kommer tillsammans, kritiserar ni inte varandra, utan ni talar om Jesus och Hans kärlek.
Våra möten skulle göras intressanta. De skulle vara fyllda med en himmelsk atmosfär. Tillåt inte långa, torra föredrag och formella böner bara för att fylla ut tiden. Alla skulle beredvilligt utföra sin del, och när de har utfört sina uppgifter, avslutas mötet. På så sätt uppehåller man intresset ända in i det sista. Detta är en Gud välbehaglig gudstjänst. Den skulle alltid vara intressant och lockande och aldrig tillåtas att bli torr och formell. Vi måste leva för Kristus varje minut och dag för dag. Då bor Kristus i oss, och när vi kommer samman, är Hans kärlek i våra hjärtan likt en källa i öknen som vederkvicker alla, och får dem som är nära att duka under, att ivrigt dricka av Livets vatten.
Vi skall inte vara beroende av två eller tre medlemmar som utför allt arbete i församlingen. Vi måste personligen ha en stark, aktiv tro och föra Guds verk framåt. Vi borde ha ett intensivt, levande intresse och fråga Gud: "Vad vill du att jag skall göra? Hur skall jag utföra mitt arbete för detta liv och för evigheten?" Vi måste personligen inrikta alla våra krafter på att söka Sanningen och använda alla medel som står till vårt förfogande och som kan hjälpa oss att under bön rannsaka Bibeln. Vi måste helgas genom sanningen så att vi kan rädda människor.
Ett allvarligt försök skulle göras att i varje församling lägga bort allt förtal och kritik som bland alla synder är den som orsakar de svåraste missförhållandena i församlingen. Hårdhet och felfinnande skulle fördömas såsom ett verk av Satan. Inbördes kärlek och förtroende skulle uppmuntras och stärkas bland medlemmarna. Måtte alla, i fruktan för Gud och i kärlek till sina syskon, sluta sina öron för allt skvaller och all kritik. Visa skvallerbäraren till Guds ord! (610) Uppmana honom att lyda Bibeln och gå med sina klagomål direkt till den som han menar har syndat. En gemensam aktion skulle föra en flod av ljus in i församlingen och stänga dörren för mycket ont. Gud skulle då också bli förhärligad och många människor bli frälsta.
Det sanna Vittnets förmaning till församlingen i Sardes lyder: "Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död. Vakna upp och håll dig vaken, och styrk det som ännu är kvar, det som har varit nära att dö. Ty jag har icke funnit dina gärningar vara fullkomliga inför min Gud. Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara därpå och gör bättring." (Upp. 3: 1-3.) Den synd som denna församling särskilt anklagas för, är att den inte har tagit vara på vad den hade och att den är nära att dö. Passar denna varning in på oss? Låt oss personligen rannsaka våra hjärtan i Guds ords ljus, och må vi först av allt försöka att med Kristi hjälp få sådana hjärtan som Gud vill ha.
Gud har gjort sin del i frälsningsverket, och nu kallar han församlingen att samverka med Honom. På ena sidan finner du Kristi blod, evangelium, den helige Ande, och på den andra sidan människorna som håller på att gå förlorade. Varje Jesu lärjunge har som sin uppgift att förmå människor att ta emot himmelens välsignelser. Låt oss rannsaka oss själva om vi verkligen utfört detta arbete. Låt oss undersöka våra motiv och våra handlingar. Vårt minne rymmer många obehagliga bilder. Ofta har du behövt Jesu förlåtelse. Du har ständigt varit beroende av Hans medlidande och kärlek. Men har du inte ändå misslyckats i att visa samma anda mot andra, som Jesus har visat dig? Har du visat medkänsla för den du såg gå in på förbjudna vägar? Har du vänligt varnat honom? (611) Har du gråtit för hans skull och bett med och för honom? Har du med ömma ord och vänliga handlingar visat att du älskar honom och vill rädda honom? Har du när du umgåtts med dem som stapplar och vacklar under bördan av sina dåliga anlag och dåliga vanor, lämnat dem att kämpa ensamma när du kunde ha hjälpt dem? Har du inte gått förbi dessa svårt frestade medan världen stod beredd att ge dem sympati och locka dem in i Satans snaror? Har du likt Kain varit kvick att fråga: "Skall jag taga vara på min broder?" (1 Mos. 4: 9) Hur tror du Jesus ser på ditt liv? Hur tror du Han som friköpt varje människa med Sitt blod, ser på din likgiltighet för dem som viker av från den rätta vägen? Är du inte rädd att Han lämnar dig såsom du lämnat dem? Var säker på att Han som är den store Väktaren i Herrens hus har antecknat varje försummelse.
Har inte Kristus och Hans kärlek utestängts från ditt hjärta, så att du slutligen tjänat Honom helt formellt men inte av hjärtat? Var är nu den själens låga som förr tändes, när Jesusnamnet nämndes? Hur brinnande var inte din kärlek till människor när du var nyomvänd! Med vilket allvar sökte du inte framställa Kristi kärlek för dem? Frånvaron av denna kärlek har nu gjort dig kall, kritisk och fordrande. Sök att vinna den igen, och arbeta sedan för att föra människor till Kristus. Om du vägrar att göra detta, skall andra, som har mindre ljus och erfarenhet och färre tillfällen, ta din plats och utföra vad du har försummat, eftersom arbetet att rädda de frestade, de prövade och förlorade måste utföras. Kristus erbjuder Sin församling denna tjänst. Vem vill ta emot den?
Gud har inte glömt de goda och osjälviska gärningar som församlingen tidigare gjort. Allt är antecknat därovan. Men dessa gärningar kan inte frälsa församlingen, om den upphör att fylla sin mission. Om inte försummelse och likgiltighet upphör, kommer församlingen, i stället för att gå från kraft till kraft, att gå tillbaka och hamna i formalism och svaghet. Skall vi låta detta ske? Har slöheten och den sorgliga bristen på kärlek och andlig iver (612) kommit för att stanna? Är det i ett sådant tillstånd Jesus önskar finna Sin församling?
Syskon, med mindre ni gör bättring kommer era lampors ljus att flämta och slutligen slockna i mörkret. "Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid." (Upp. 2: 5.) Det tillfälle ni nu har, kan bli kortvarigt. Om ni inte tar vara på denna tid av nåd och bättring, ljuder följande varning: "Jag skall komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats." (Upp. 2: 5.) Dessa ord har uttalats av Honom som är långmodig och förlåtande. De innebär en allvarlig varning till församlingar och individer, att Väktaren som aldrig slumrar, ger akt på deras handlingssätt. Det är endast på grund av Hans oändliga tålamod som de inte har röjts ur vägen. Men Hans Ande kommer inte alltid att vara verksam. Han dröjer ännu i sitt tålamod, men inte så länge till.
Er tro måste bli någonting mer än vad den har varit, eller ni kommer att vägas på en våg och befinnas vara för lätta. På den sista dagen skall all världens domare låta avgörandet bero på det intresse ni visat och vad ni gjort för de nödställda, de förtryckta och de frestade. Ni kan inte gå förbi dessa vid sidan om vägen och sedan som frälsta syndare få ingång i Guds rike. Kristus sade: "Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig." (Matt. 25: 45.)
Det är ännu inte för sent att sona vad ni försummat. Låt den första kärleken, den första glöden återupplivas! Sök upp dem som ni drivit bort! Förbind de sår ni vållat! Kom nära Guds förbarmande, älskande hjärta och låt er genomströmmas av gudomligt medlidande som sedan går från er till andra. Låt den ömhet och nåd som Jesus uppenbarade i Sitt eget liv bli ett exempel för oss, hur vi skulle behandla vår nästa, särskilt de som är våra trossyskon i Kristus. Många som blivit svaga i tron och missmodiga i livets kamp skulle ha fått ny kraft till seger, om de fått ett vänligt ord av tröst och uppmuntran. Låt oss aldrig, aldrig vara hjärtlösa, kalla, osympatiska och dömande. Försumma aldrig ett tillfälle att säga ord av uppmuntran, hopp och inspiration. Vi vet inte hur långt vår vänlighet, våra Kristus-lika försök att lätta bördor, kan nå. Det enda sättet att hjälpa den vilsegångne är i en anda av saktmod, mildhet och öm kärlek.
Skulle du vilja återlösa en själ som är fånge under synden,
och leda någon som gått vilse tillbaka till Gud?
Skulle du vilja framstå som en skyddande ängel
för någon som länge har burit på skuld?
Gå vänligt till honom, fatta med vänliga ord
hans hand i din egen,
och stå som en bror vid hans sida
tills du avlägsnar demoniska synden.
Förakta då inte den skyldige, utan bed
med honom med ditt vänligaste och mildaste sinnelag,
och led den förlorade tillbaka
till Gud, mänskligheten och det goda.
Du är själv bara en människa och du
är svag, och kanske kan falla som han.
Visa då barmhärtighet mot den fallne,
så att barmhärtighet kan visas mot dig.