Allt eftersom ändens tid närmar sig och förkunnelsen av det sista varningsbudskapet till världen utvidgas, blir det av allt större betydelse för dem som tagit emot sanningen för denna tid att ha en klar uppfattning av Vittnesbördens natur och inflytande, vilka Gud i sitt förutseende har förbundit med den tredje ängelns budskap, alltifrån dess början. På följande sidor följer utdrag från vad jag har skrivit under de senaste fyrtio åren i samband med min tidiga erfarenhet i denna uppgift, samt vad Gud har visat mig angående Vittnesbördens natur och betydelse, det sätt på vilket de getts och hur de skulle tolkas.
Inte långt efter år 1844 fick jag min första syn. Jag var på besök hos en kär syster i Kristus, och hennes hjärta var knutet till mitt. Fem av oss, alla kvinnor, knäböjde stilla vid familjealtaret. Medan vi bad, kom Guds kraft över mig på ett sätt som jag (654) aldrig tidigare känt. Jag tycktes vara omgiven av ljus, och lyftes högre och högre från jorden. I en syn såg jag de adventtroendes erfarenhet, Kristi tillkommelse och den lön som väntar den trogne.
I min andra syn, som följde inte långt efter den första, såg jag de prövningar jag måste genomgå, och att det var min plikt att berätta för andra vad Gud hade uppenbarat för mig. Det visades mig att mitt arbete skulle mötas med stark opposition och att mitt hjärta skulle slitas sönder av ångest, men att Guds nåd skulle vara tillräcklig för att uppehålla mig under allt. Undervisningen i denna vision oroade mig i högsta grad, för den klargjorde för mig min plikt att gå ut till folket och förkunna sanningen. En stor fruktan som tyngde mig var, att när jag uppfyllde min plikt och gick ut och förklarade, att jag var en av den Högstes utvalda som mottog syner och uppenbarelser för folket, kunde jag ge efter för syndfull självupphöjelse och lyfta mig själv upp till ett högre plan än jag hade rätt till, och därmed dra Guds missnöje över mig och förlora min egen själ. Jag hade sett flera sådana fall och mitt hjärta fruktade för detta svåra prov.
Jag bad nu innerligt att om jag måste gå och berätta vad Herren visat mig, att jag då måtte bli bevarad från sådan otillbörlig upphöjelse. Ängeln sade då till mig: "Dina böner är hörda och skall besvaras. Om det onda som du fruktar hotar dig, skall Gud räcka ut Sin hand för att rädda dig. Genom smärta kommer Han att dra dig närmare till Sig och så bevara din ödmjukhet. Frambär troget budskapet. Var ståndaktig intill änden och du skall få äta frukten från livets träd och dricka livets vatten."
Vid denna tid rådde det mycken fanatism bland några av dem som hade trott på det första budskapet. Allvarliga villfarelser i lära och liv hade omhuldats, och några var färdiga att fördöma allt som inte överensstämde med deras uppfattning. Gud uppenbarade (656) för mig i en syn dessa villoläror och sände mig till sina vilseledda barn, men när jag utförde denna min plikt möttes jag av bitter opposition och förebråelser.
Det var ett tungt kors för mig att återge till de felande vad som hade visats mig angående dem. Det orsakade mig stort betryck att se andra vara bekymrade och sorgsna. Och när jag var tvungen att förklara budskapet, förmildrade jag det ofta och fick det att verka mer fördelaktigt för den det gällde och sedan gick jag för mig själv och grät i mitt hjärtas ångest. Jag såg på dem som bara hade sig själva att sörja för, och jag tänkte att om jag vore i deras ställe skulle jag aldrig klaga. Det var svårt att återge de enkla, men träffande vittnesbörd som Gud gav mig. Ängsligt vaktade jag över resultatet, och om personen ifråga opponerade sig mot tillrättavisningen och efteråt vände sig emot budskapet frågade jag mig själv: Frambar jag budskapet på det sätt jag skulle? Kunde det inte ha funnits något sätt att rädda dem? Och då fick jag en sådan själsnöd att jag ofta tyckte att döden skulle ha varit en välkommen budbärare och graven en ljuvlig viloplats.
Jag insåg inte faran och synden i ett sådant tänkesätt förrän jag i en syn blev förd i Jesu närhet. Han såg på mig med en ogillande blick och vände sedan bort Sitt ansikte från mig. Det är omöjligt att beskriva den fasa och ångest jag då kände. Jag föll ned på mitt ansikte inför Honom, men jag hade ingen kraft att yttra ett ord. O, hur jag önskade att kunna gömma mig och bli skyld för denna ogillande blick! Nu förstod jag delvis de förlorades känslor, när de ropar till bergen och klipporna: "Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede." (Upp. 6: 16.)
Just då bad en ängel mig att resa mig upp, och den syn som mötte mig kan knappast beskrivas. Framför mig stod en grupp, vars hår och kläder var sönderslitna, och vars ansikten var den verkliga bilden av förtvivlan och skräck. De kom närmare mig och deras kläder rörde vid mina. Och när jag såg på mina (657) kläder märkte jag att de hade fläckar av blod. Åter föll jag som död ned för min ängels fötter. Jag kunde inte be en enda bön om förlåtelse och längtade långt bort från denna heliga plats. Ängeln reste mig upp på mina fötter och sade: "Detta gäller inte dig nu, men du har fått se denna scen för att du skall veta, vilken din situation blir om du försummar att förklara för andra vad Gud har uppenbarat för dig." Med denna allvarliga varning ljudande inom mig gick jag ut för att tala till folket de ord av tillrättavisning och undervisning, som getts mig av Gud.
Vittnesbörd till vissa personer
De budskap som gällde olika personer, skrev jag ofta ned till dem, i många fall på deras egen enträgna begäran. Allt eftersom mitt arbete växte, blev detta en betydande och tidskrävande del av mitt arbete. Före utgivandet av Vittnesbörden 1868 (nr 15) hade många av dem som jag tillrättavisat eller gett råd till, bett att jag skulle skriva ned dessa vittnesbörd, men jag var så trött av allt det tunga arbetet att jag ryggade tillbaka för att göra det, särskilt som jag visste att många av dessa personer var ovärdiga och att det fanns litet hopp att dessa varningar skulle åstadkomma någon förändring hos dem. Men vid den tiden blev jag i hög grad uppmuntrad av följande dröm:
En person gav mig en packe vitt tyg, och bad mig klippa till klädnader för personer av alla storlekar, för olika karaktärer och omständigheter i livet. Jag tillsades att klippa till dem och hänga upp dem, färdiga att sys när så befalldes. Jag hade intrycket att många av dem, för vilka dessa klädnader var ämnade, var ovärdiga att bära dem. Jag frågade om detta var det sista tygstycket jag skulle klippa till, men fick svaret att det var det inte, utan så snart jag var färdig med en klädnad, skulle jag börja med nästa. Jag kände mig missmodig över denna mängd arbete och sade att jag under mer än tjugo år hållit på (658) att klippa till kläder åt andra, och att mitt arbete inte hade uppskattats och inte heller hade jag sett att det utfört mycket gott. Jag talade med den person som hade gett mig vävnaden, särskilt om en kvinna, som jag skulle klippa till en dräkt åt. Jag fastslog att hon inte alls skulle värdesätta klädnaden, och att det betydde förlust av både tid och material att ge henne den. Hon var mycket fattig, underlägsen i begåvning och hade vårdslösa vanor, och skulle snart solka ned den.
Personen svarade: "Klipp du till dräkterna. Det är din plikt. Förlusten är min, inte din. Gud ser inte såsom människan ser. Han planlägger det arbete som Han vill ha gjort, och du vet inte vilket som skall lyckas, det eller det."
Jag höll upp mina händer, valkiga som de var efter långvarigt bruk av saxen, och framhöll att jag inte kunde annat än rygga tillbaka vid tanken på att fullfölja detta arbete. Personen upprepade: "Klipp till kläderna! Din befrielse har ännu inte kommit."
Med känslor av pinande trötthet reste jag mig för att börja arbetet igen. Framför mig låg en ny, blank sax som jag började använda. Med ens var mina känslor av trötthet och missmod borta. Saxen tycktes klippa nästan utan någon ansträngning från min sida, och jag klippte den ena dräkten efter den andra jämförelsevis lätt.
Många drömmar uppstår på grund av dagliga händelser och Guds Ande har ingenting med dem att göra. Det finns också falska drömmar, liksom falska syner, som är inspirerade av Satan. Men drömmar från Herren jämförs i Guds ord med syner och är lika säkert frukter av Profetians Ande som synerna är det. Sådana drömmar är sina egna bevis på sin äkthet om man tar i betraktande vilka personer som har haft dem, och de omständigheter under vilka de gavs.
Sedan den varning och lärdom som getts i vittnesbörd till vissa personer, i motsvarande grad gällde många andra som (659) inte särskilt utpekats, tycktes det mig vara min plikt att publicera dessa personliga vittnesbörd till gagn för församlingen. I Vittnesbörd 15 skrev jag om detta: "Jag vet inte något bättre sätt att framställa mina åsikter om allmänna faror och villoläror, och den plikt som gäller alla som älskar Gud och håller Hans bud, än att ge ut dessa vittnesbörd. Kanske finns det inte något mer direkt och verkningsfullt sätt att framställa vad Herren har visat mig."
I en syn som gavs mig den 12 juni 1868 såg jag vad som helt försvarar mitt sätt att publicera vittnesbörd gällande vissa personer. När Herren väljer ut vissa människor och påpekar deras orätta handlingar, händer det att andra, som inte avslöjades i min syn, vanligen tar för givet att allting är bra med dem, eller åtminstone nästan bra. Om någon tillrättavisas för något orätt han gjort skulle församlingsmedlemmarna omsorgsfullt rannsaka sig själva för att finna i vilket avseende de felat och på vad sätt de har gjort sig skyldiga till samma synd. De skulle bekänna sina synder i en ödmjuk anda. Även om andra anser att allt är bra med dem, är det inte något bevis för att så är fallet. Gud ser till hjärtat. Han prövar människorna på sitt sätt. Då Han strängt tillrättavisar ett av sina barn, är Hans avsikt att tillrättavisa många andra. Men om de inte tar emot denna tillrättavisning utan smickrar sig med att Gud har överseende med deras synder, då Han inte särskilt pekat ut dem, bedrar de sig själva och kommer att stängas ute i mörkret och lämnas att gå sina egna vägar efter eget gottfinnande.
Många handlar fel beträffande sitt eget andliga liv, och de har hamnat i stor villfarelse vad angår deras verkliga ställning inför Gud. Han väljer sätt och medel som bäst kan tjäna Hans avsikt och visa vad som finns i Hans lärjungars hjärtan. Han visar tydligt det onda hos några, för att andra skall bli varnade och frukta och avsky dessa villfarelser. Under självrannsakan kan de finna, att de gör samma saker, vilka Gud fördömer hos andra. Om de verkligen önskar (660) tjäna Gud och fruktar att såra Honom, kommer de inte att vänta att deras synder särskilt skall utpekas innan de bekänner och i ödmjuk ånger vänder åter till Gud. De skall då försaka sådant som har misshagat Gud, i enlighet med det ljus Han gett till andra. Men om däremot de som inte har det rätt ställt med Gud, ser att de är skyldiga till samma synder som andra tillrättavisats för och ändå fortsätter på samma ohelgade väg därför att de inte namngetts, kommer de i fara och blir ledda som fångar enligt Satans vilja.
Det visades mig att det är Guds visdom, att inte allas synder och felsteg uppenbaras. Men dessa personliga vittnesbörd gäller alla som är skyldiga, även om inte deras namn nämns i samband med något särskilt vittnesbörd. Men de som låter vittnesbörden gå obeaktade förbi, och döljer sina synder på grund av att inte deras namn särskilt nämnts, kommer inte Gud att välsigna. De kan inte gå framåt i det andliga livet, utan det kommer att bli mörkare och mörkare, tills himmelens ljus helt tagits ifrån dem.
I en syn jag hade för tjugo år sedan (1871) blev jag tillsagd att förkunna våra allmänna principer i tal och skrift, och att samtidigt påpeka de faror, villfarelser och synder, som gällde vissa personer, så att alla skulle bli varnade, tillrättavisade och få råd. Jag såg att alla grundligt skulle rannsaka sina hjärtan och liv för att finna, om inte de hade begått samma misstag som andra tillrättavisats för och om de varningar som de fått, inte passade in också på deras fall. Om de fann att så var fallet, skulle de känna att råden och tillrättavisningarna hade getts särskilt till dem, och de skulle göra en så praktisk tillämpning av dem, som om de var särskilt avsedda för dem. Gud har för avsikt att pröva tron hos alla som gör anspråk på att vara Kristi efterföljare. Han kommer att pröva ärligheten i deras böner, som gör anspråk på att allvarligt vilja veta vad som är deras plikt. Han vill ge dem rikliga tillfällen att utveckla vad som finns i deras hjärtan.
Avsikten med "Vittnesbörden"
(661) I gamla tider talade Gud till människorna genom profeter och apostlar. I dessa dagar talar Han till dem genom Sin Andes Vittnesbörd. Det har aldrig funnits en tid, då Gud mer allvarligt undervisat Sitt folk än vad Han nu gör angående Sin vilja och den väg Han vill att de skall följa.
Herren har ansett det lämpligt att i en syn visa mig Hans folks behov och synder. Fast det har varit smärtsamt för mig, har jag troget påpekat för syndarna deras fel och hur dessa skulle kunna avhjälpas. På så sätt har Guds Ande uttalat varningar och domar, men heller aldrig hållit tillbaka Sitt löfte om nåd.
Ångerfulla syndare behöver inte förtvivla därför att de blir påminda om sina överträdelser och de faror som hotar. Det Gud gör för dem i just detta avseende, visar hur mycket Han älskar dem och vill frälsa dem. För att ärva det eviga livet behöver de endast följa Hans råd och göra Hans vilja. Gud påvisar för Sitt vilsefarande folk deras synd för att de i ljuset av den gudomliga sanningen skall se den i all dess avskyvärdhet. Det är då deras plikt att överge dem för alltid. Om Guds folk ville förstå Hans handlande med dem och ta emot Hans undervisning, skulle de finna en rak stig att gå på och ett ljus som skulle leda dem genom mörker och missmod.
Felande sjundedagsadventister blir inte varnade och tillrättavisade därför att deras liv är mer klandervärda än andra bekännande kristnas liv, inte heller därför att deras föredöme eller handlingar är värre än de adventisters som inte lyder Guds lag, utan därför att de har ett stort ljus och genom sin bekännelse blivit Guds särskilda, utvalda folk som har Hans lag skriven (662) i sina hjärtan. De visar sin lojalitet mot himmelens Gud genom att visa lydnad för Hans rikes lagar. De är Guds representanter på jorden. Vilken synd som helst i deras liv skiljer dem från Gud och på ett särskilt sätt vanärar den Hans namn, genom att ge Hans heliga lags motståndare tillfälle att förebrå Hans sak och Hans folk, dem som Han har kallat "ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk" (1 Petr. 2: 9), de som skulle förkunna Hans lov och som Han har kallat; ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.
Herren leder och tillrättavisar det folk, som bekänner sig helga Hans lag. Han påvisar deras synder och döljer inte deras orättfärdighet, för Han vill skilja all synd och ondska från dem, så att deras helgelse kan fullkomnas i Hans fruktan. Gud förebrår, klandrar och tillrättavisar dem, så att de skall bli renade, helgade, upphöjda och slutligen få stå inför Hans tron.
Jag har sett igenom Vittnesbörden som getts till dem som helgar sabbaten och jag är förvånad över Guds nåd och omsorg om Sitt folk, i det att Han gett dem så många varningar, pekat ut faror och visat dem den upphöjda ställning som Han önskar se dem inta. Om de förblev i Hans kärlek och skilde sig från världen, skulle Hans särskilda välsignelse vila över dem och Hans ljus omge dem. Deras inflytande i det godas tjänst skulle märkas inom varje gren av vårt verk och inom varje del av evangelii fält. Men om de sviker samarbetet med Gud, om de fortsätter att känna så litet för verkets stora betydelse som de tidigare gjort, kommer deras inflytande och föredöme att visa sig vara en förbannelse. De kommer att göra skada och inget annat än skada. Dyrbara människors blod kommer att finnas på deras klädnad.
Varnande vittnesbörd har upprepats. Jag frågar: Vem har aktat på dem? Vem har varit ivrig att bekänna (663) sina synder och sin avgudadyrkan och allvarligt strävat att nå det höga mål Gud satt oss före i Jesus Kristus? Jag har ängsligt väntat och hoppats att Gud skulle utgjuta Sin Ande över några och använda dem som rättfärdighetens instrument för att väcka och reformera Hans församling. Jag har varit nära förtvivlan när jag sett, hur det år efter år blivit ett allt större avsteg från den enkelhet som Gud visat mig skulle utmärka Hans efterföljare. Det har blivit mindre och mindre intresse och hängivenhet för Guds sak. Jag frågar: På vad sätt har de som säger sig ha förtroende för Vittnesbörden sökt leva upp till det ljus som getts i dem? På vilket område har de följt varningarna? På vad sätt har de praktiserat den undervisning de fått?
Skall inte ersätta Bibeln
Att Vittnesbörden inte har getts för att inta Bibelns plats visar följande citat från ett vittnesbörd, offentliggjort 1876:
"Broder X förvirrar sinnena genom att söka klargöra att det ljus Gud gett genom Vittnesbörden är ett tillägg till Guds ord. Han framställer denna sak i falskt ljus. Gud har ansett det vara lämpligt att på detta sätt leda sitt folks uppmärksamhet till Hans ord för att ge dem en klarare förståelse av det." (Band 4, sid. 246.) Guds ord är tillräckligt för att upplysa det mest förmörkade sinne och kan förstås av dem som vill förstå det. Men trots allt detta finner vi några som påstår sig studera Guds ord, leva i direkt motsats till dess klaraste undervisning. För att inte lämna människor utan ursäkt gav Gud dem enkla och klargörande vittnesbörd, som visade dem tillbaka till Ordet som de försummat att följa. Guds ord överflödar av allmänna principer om hur man skall grundlägga (664) de rätta livsvanorna, och Vittnesbörden, både de allmänna och de personliga, avser att rikta människans uppmärksamhet på dessa principer.
Den 3 april 1871 framställdes denna sak för mig i en dröm. Jag tycktes vara på ett viktigt möte där många var församlade. De var böjda inför Gud i allvarlig bön och tycktes tyngas av bördor. De bad Gud enträget om mera ljus. Ett fåtal syntes vara i andlig ångest, deras känslor var intensiva och de grät högt och bad om hjälp och ljus. Våra mest framstående bröder deltog i denna mycket intrycksfulla scen. Broder X låg utsträckt på golvet, tydligen i djup nöd. Hans hustru var med i en grupp som visade likgiltighet och kallt förakt. Hon såg ut som om hon önskade, att alla skulle förstå, att hon såg ned på dessa som så förödmjukade sig själva.
Jag drömde att Herrens Ande kom över mig och att jag reste mig mitt ibland dem och sade: "Herrens Ande är över mig. Jag känner mig tvingad att säga till er, att ni måste börja arbeta för er själva. Ni ser upp till Gud och önskar att Han skall göra det verk för er, som Han har lämnat åt er att själva göra. Om ni gör det som ni vet ankommer på er, kommer Gud att hjälpa er när ni behöver hjälp. Ni har inte fullgjort de uppdrag som Gud lämnat åt er. Ni har kallat på Gud, för att Han skulle utföra arbetet. Hade ni följt det ljus som Han gett skulle Han ha gett er ännu mera ljus. Men då ni försummat Guds råd, varningar och tillrättavisningar kan ni inte vänta att Gud skall ge er mer ljus och välsignelse att försumma och förkasta. Gud är inte en människa, Han låter inte leka med Sig."
Jag tog Bibeln och omgav den med flera av Vittnesbörd för församlingen, givna till Guds folk. Här, sade jag, berörs nästan alla olika fall. De synder (665) som de särskilt skall ta avstånd ifrån finns utpekade här. De råd Guds folk önskar, kan de finna här, givna för andra fall, liknande deras egna. Gud har funnit det lämpligt att ge mig rad efter rad, föreskrift efter föreskrift. Men det är inte många av er, som verkligen vet vad Vittnesbörden innehåller. Ni är inte förtrogna med Bibeln. Om ni hade gjort Guds ord till föremål för ert studium, med en önskan att nå upp till Bibelns måttstock och nå kristlig fullkomlighet, skulle ni aldrig ha behövt Vittnesbörden. Det är på grund av att ni försummat att lära känna Guds inspirerade bok, som han har sökt att nå er genom enkla, direkta vittnesbörd. Han vill kalla er uppmärksamhet till det inspirationens ord, som ni försummat att lyssna till och vädjar enträget till er att leva i överensstämmelse med Ordets rena och upphöjda undervisning.
Genom dessa vittnesbörd avser Herren att varna och tillrättavisa, att ge råd och att inskärpa i era sinnen betydelsen av Hans ords sanning. De skrivna Vittnesbörden är inte ämnade att ge nytt ljus, utan att ge hjärtat ett levande intryck av de inspirationens sanningar som redan uppenbarats. Människans plikt mot Gud och hennes nästa är detaljerat beskrivna i Bibeln, men endast få av er följer det ljus ni fått. Ingen sanning har lagts till, men Gud har genom Vittnesbörden förenklat de stora sanningarna och på det sätt Han själv valt, lagt fram dem för folket för att väcka och påverka deras sinnen, så att alla skall vara utan ursäkt.
Stolthet, egenkärlek, själviskhet, hat, avund och svartsjuka har avtrubbat uppfattningsförmågan, och sanningen som kunde ha gjort er visa till frälsning, har förlorat sin makt att hänföra och kontrollera sinnet. Man förstår inte gudsfruktans principer, som är av så stor betydelse, därför att det inte finns någon hunger och törst efter kunskap i Bibeln, efter hjärtats renhet och ett helgat liv. Vittnesbörden förringar inte Bibeln, utan upphöjer den och leder tankarna till den, så att sanningen i sin sköna enkelhet skall kunna göra intryck på alla.
(666) Jag sade vidare: Såsom Bibeln på alla sidor är omgivna av dessa böcker och traktater, så har Gud omgett er med tillrätta visningar, råd, varningar och uppmuntran. Här gråter ni ångestfullt inför Gud och ber om mera ljus. Jag har uppdrag från Gud att säga till er alla, att inte något som helst ljus genom Vittnesbörden skall lysa på er väg, förrän ni i praktiken omsatt det ljus ni redan fått. Herren har försett er med ljus, men ni har inte uppskattat det. Ni har trampat på det. Medan en del har förkastat ljuset, har andra försummat det eller följt det helt likgiltigt. Endast några få har följt det ljus som Gud gett dem.
Några som genom vittnesbörd fått särskilda varningar har inom några veckor glömt dem. Vittnesbörden till en del syskon har upprepats flera gånger, men man har inte ansett dem vara tillräckligt betydelsefulla att fästa avseende vid. De har ansetts vara tomt tal. Om de aktat på det ljus de fått hade många hårda och kännbara förluster och prövningar undvikits. De har sig själva att skylla. De har själva lagt ett ok på sig, som de finner svårt att bära. Det är inte Kristi ok. Gud visade dem omsorg och kärlek, men deras själviska, onda, tvivlande sinnen kunde inte urskilja Hans godhet och nåd. De rusar vidare i sin egen visdom, till dess de, överhopade av svårigheter och förvirrade, fastnar i Satans snaror. När ni tillvaratar allt det ljus som Gud har gett er i det förflutna, skall Han ge er ännu mera ljus.
Jag hänvisade dem till det gamla Israel. Gud gav dem sin lag men de ville inte åtlyda den. Han gav dem ceremonier och stadgar för att de, när de utförde dem och följde dem, skulle ha Gud i åminnelse. De var så benägna att glömma Honom och Hans krav, att det var nödvändigt att hålla dem uppmärksamma på deras skyldigheter att (667) lyda och ära Skaparen. Hade de varit lydiga och älskat att följa Guds bud, skulle denna mängd av stadgar och ceremonier aldrig ha behövts.
Om det folk, som nu bekänner sig vara Guds särskilda egendom, uppfyllde Hans krav som de framställts i Hans ord, skulle särskilda vittnesbörd inte behövts för att väcka dem att inse sin plikt och påvisa deras syndfullhet och den fara som ligger i att försumma att lyda Guds ord. Samvetet har blivit avtrubbat, därför att ljuset satts åt sidan, försummats och föraktats.
Någon stod vid min sida och sade: "Gud har kallat dig och gett dig ord att tala till folket och att nå hjärtan såsom Han inte gjort med någon annan. Han har format dina vittnesbörd för att möta de fall som är i behov av hjälp. Du måste förbli oberörd av hån, åtlöje, förebråelse och kritik. För att kunna vara Guds särskilda redskap får du inte lita på någon annan, förtrösta endast på Honom och kläng dig som vinrankan fast vid Honom. Han vill göra dig till den kanal, genom vilken Han skall meddela ljuset till folket. Du måste dagligen samla kraft från Gud för att vara stark nog, så att inte din omgivning fördunklar eller ställer i skuggan det ljus, som Han har tillåtit lysa för Sitt folk genom dig. Det är Satans ständiga mål att hindra detta ljus att nå Guds folk, vilket de i så hög grad behöver under denna sista tids faror.
Din framgång ligger i din enkelhet. Så snart du avviker från den och formar dina vittnesbörd för att behaga någon annan, har du förlorat kraften. Nästan allting i denna tidsålder är bara fagert sken och overklighet. Världen är full av vittnesbörd som getts för att behaga och tjusa för stunden och för att upphöja jaget. Ditt vittnesbörd är av ett annat slag. Det skall beröra livets detaljer, och bevara den svaga tron från att dö och förklara för de troende nödvändigheten av att lysa som ljus i denna värld.
Gud har gett dig ditt vittnesbörd för att frambära det till dem som håller på att glida tillbaka och till syndaren, (668) för att påvisa deras verkliga situation och den omätliga förlust de kommer att lida genom att fortsätta ett liv i synd. Gud har inpräntat detta i ditt hjärta genom de syner Han gett dig, vilket Han inte gjort för någon annan nu levande, och Han kommer att hålla dig ansvarig för det. 'Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot.' (Sak. 4: 6.) 'Häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder!'" (Jes. 58: 1.)
Felaktigt bruk av "Vittnesbörden"
Några som tror på Vittnesbörden har begått fel genom att tvinga dem på andra på ett opassande sätt. I första årgången, nummer 8, är det ett vittnesbörd, som berör denna punkt. "Det fanns några i ...,.. som var Guds barn men tvivlade på synerna. Andra opponerade sig inte, men de vågade inte heller ta en avgjord ståndpunkt för dem. Några tvivlade, och de hade tillräcklig orsak att göra det. Falska syner och fanatiskt beteende med det elände som följde, hade ett inflytande på verket i och uppväckte avundsjuka och misstänksamhet beträffande allting som hade med syn eller vision att göra. Man skulle ha tagit alla dessa ting i beräkning och handlat vist. Det skulle inte ha hållits någon undersökning med dem som aldrig sett en person ha en syn, och som inte hade någon personlig erfarenhet av synernas inflytande. Sådana människor skulle inte berövas församlingens välsignelser och förmåner om de i övrigt lever ett sant kristet liv. . .
Det visades mig, att några kunde ta emot de i tryck offentliggjorda synerna och döma trädet efter frukten. Andra tvivlar likt Tomas. De kan inte tro de i tryck utgivna Vittnesbörden, inte heller ta andras vittnesbörd som bevis för deras sanning, utan de måste själva se och själva få bevis. Sådana skall man inte skjuta åt sidan, utan visa dem tålamod och broderlig kärlek till dess att de tar ställning för eller emot. Om de kämpar mot synerna (669) som de inte har någon kännedom om, om de går så långt i sin opposition att de motsätter sig det som de aldrig haft någon erfarenhet av . . . kan församlingen inse att de är på fel väg.
Några av våra bröder hade haft lång erfarenhet i adventrörelsen och hade under åratal känt mig och mitt arbete. De hade prövat sanningshalten i Vittnesbörden och hade försäkrat sig tro på dem. De hade känt Guds Andes mäktiga kraft vila över dem för att vittna om deras trovärdighet.
Det första numret som trycktes av Vittnesbörden innehåller en varning mot omdömeslöst bruk av det ljus, som Gud gett Sitt folk. Jag fastslog att några hade handlat ovist, när de hade talat om sin tro med oomvända, och då dessa bad om bevis hade de läst för dem vad jag skrivit i stället för att finna bevisen i Bibeln. Det visades mig, att detta sätt var inkonsekvent och skulle ge de icke-troende fördomar mot adventbudskapet. Vittnesbörden kan inte ha någon betydelse för dem som inte känner till någonting av dess anda. Man skulle inte hänvisa till dem i sådana fall.
Andra varningar angående tillämpandet av Vittnesbörden har getts gång på gång, såsom t.ex. följande:
"Några av predikanterna är långt efter sin tid. De bekänner sig tro de vittnesbörd som framburits, och en del av dem vållar skada genom att göra dem till järnhårda regler för sådana, som inte har någon erfarenhet med hänsyn till dem, men dessa predikanter misslyckas i att själva efterleva dem. De har upprepade gånger fått ta emot vittnesbörd, men de har i högsta grad ringaktat dem. Att göra så är inkonsekvent." (Band 1, sid. 369, 1863.)
"Jag såg att många har utnyttjat det som Gud visat beträffande andras synder och orättfärdighet. De har (670) gått till ytterlighet i sin tolkning av synen och sedan framhållit den med en sådan styrka att det bidrog till att försvaga tron hos många på vad Gud uppenbarat, och också till att göra församlingen missmodig och nedslagen." (Band 1, sid. 166, 1857.)
Fienden tillvaratar varje möjlighet han uppräcker för att fördärva människor. Ibland har vittnesbörd framburits till förmån för män i ansvarsfulla ställningar. De började väl, bar bördor och utförde sin del i samband med Guds verk. Men Satan förföljde dem med sina frestelser, tills han slutligen besegrade dem. När andra såg deras felaktiga livsstil, ledde Satan dem till att tro att det måste ha varit något misstag i det vittnesbörd dessa personer fått, annars skulle de inte ha visat sig ovärdiga att utföra sin del av Guds verk.
Så uppstår tvivel på det ljus som Gud har gett. Vad som kan sägas om människor under vissa omständigheter kan inte sägas om dem under andra. Människor är moraliskt svaga och i högsta grad själviska, så självtillräckliga att de lätt blir uppblåsta av tom fåfänga, så att Gud inte kan samarbeta med dem. De lämnas att famla i sin blindhet och visar sådan svaghet och sådant oförstånd, att många förvånas över att sådana människor någonsin antagits och godkänts såsom värdiga att arbeta i Guds verk. Det är just vad Satan önskar. Det var hans mål ända från den stund han först särskilt frestade dem att anklaga Guds sak och kasta skuggor över Vittnesbörden. Hade de stannat kvar där deras inflytande på Guds sak inte hade märkts så mycket skulle inte Satan så ivrigt ha anfäktat dem, för han kunde då inte ha nått sitt mål genom att använda dem som verktyg för ett särskilt uppdrag.
Att dömas efter sin frukt
Låt Vittnesbörden dömas efter deras frukt! Vilken anda finns i deras undervisning? Vad har blivit resultatet av deras inflytande? Alla som så önskar kan underrätta sig om frukterna av dessa syner. Under sjutton år (skrivet 1862) har Gud låtit dem överleva och gett kraft i kampen mot Satan och inflytandet av de mänskliga verktyg som varit Satan behjälpliga i hans arbete.
Antingen undervisar Gud Sin församling, tillrättavisar henne för det onda och styrker hennes tro, eller gör Han det inte. Detta verk är antingen av Gud eller inte. Gud arbetar aldrig i kompanjonskap med Satan. Mitt arbete bär antingen Guds eller fiendens stämpel. Det finns ingen medelväg i denna sak. Vittnesbörden är antingen inspirerede av Gud eller av djävulen.
När Herren uppenbarat Sig själv genom profetians Ande har det förflutna, det närvarande och framtiden passerat revy för mig. Ansikten har visats mig som jag aldrig förr sett, och åratal efteråt kände jag igen dem, när jag såg dem. Jag har blivit väckt ur min sömn och tydligt känt igen vad som tidigare framställts för mig. Och jag har vid midnatt skrivit brev, som gått tvärs över kontinenten, och anlänt vid tiden för en kris och därmed räddat Guds sak från stora olyckor. Detta har varit mitt arbete under många år. En makt har drivit mig att påpeka och tillrättavisa orätta ting och förhållanden som jag inte ens hade tänkt på. Är dessa trettiosex års arbete (skrivet 1882) inspirerade ovanifrån eller nerifrån?
Kristus varnade sina lärjungar: "Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar. Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen eller fikon från tistlar? Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt. Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Vart träd, som icke bär frukt, (672) bliver avhugget och kastat i elden. Alltså skolen I känna dem av deras frukt." (Matt. 7: 15-20.) Här är ett prov som var och en som önskar kan tillämpa. Den som verkligen önskar lära känna sanningen kan finna tillräckliga bevis för sin tro.
Tvivel på "Vittnesbörden"
Det är Satans plan att försvaga Guds folks tro på Vittnesbörden. Satan vet hur han skall göra sina anfall. Han påverkar sinnena att bli avundsjuka på och missbelåtna med dem som leder verket. Därnäst ifrågasätter han gåvorna, och dessa anses ha ringa betydelse, och den undervisning som ges genom en syn ringaktas. Därefter följer tvivel på våra viktigaste trosläror, själva pelarna i vår byggnad, sedan tvivel på Bibeln, och så går det vidare ned mot den eviga fördömelsen. När Vittnesbörden som man en gång trodde på, betvivlas och man ger upp tron på dem, vet Satan att de bedragna inte kommer att sluta här och han fördubblar sina ansträngningar, tills han fått dem till öppet uppror, vilket inte kan hejdas utan slutar i undergång. De bereder sig själva för fullständig villfarelse genom att hysa tvivel och otro beträffande Guds verk, och genom att nära tankar av misstroende och grym avundsjuka. De reser sig upp med bittra känslor mot dem som vågat tala om deras felsteg och förebrå dem deras synder.
Ett vittnesbörd till vissa unga män, offentliggjort först 1880, talar om detta: "En överlägsen skepticism för Guds Andes vittnesbörd växer oavbrutet. Och dessa ungdomar underblåser frågor och tvivel i stället för att röja undan dem, därför att de är okunniga om anden, makten och kraften i Vittnesbörden." (Band 4, sid. 437.)
Jag såg att många hade så litet andlighet att de inte förstod värdet av Vittnesbörden eller deras verkliga avsikt. De talade respektlöst om Vittnesbörden, givna av (673) Gud till Hans folks uppbyggelse. De dömde och kritiserade både det ena och det andra när de i stället borde ha lagt sin hand över sin mun och kasta sig själva i stoftet, för de kunde inte uppskatta Vittnesbördens anda, därför att de kände till så litet om Guds Ande.
Det är någon i ___, som aldrig helt har låtit sig tillrättavisas. De har valt att gå sin egen väg. De har alltid, i större eller mindre grad, utövat ett inflytande på dem, som har stått fram och försvarat det rätta och tillrättavisat det felaktiga. Dessa personers inflytande på dem, som kommer hit och kommer i kontakt med delegerade, är mycket dåligt. De fyller dessa nykomnas sinne med frågor och tvivel om Guds Andes vittnesbörd. De ger en falsk bild av Vittnesbörden; och i stället för att leda dessa personer till att bli helgade åt Gud och lyssna till församlingens röst, lär de dem att bli oberoende och inte lägga märke till andras åsikter och omdöme. Inflytandet från denna klass har arbetat i det fördolda. Somliga är omedvetna om den skada de gör. Ändå är det så att när de själva är de ohelgade, stolta och upproriska, leder de andra in på fel spår. En giftig atmosfär inandas från dessa ohelgade människor. Själars blod är på dessas kläder och Kristus kommer på den sista dagen att säga till dem: ”Gå bort ifrån mig, ni laglösa! De kommer att bli förvånade, men det kristna liv som påstod sig leva, var ett bedrägeri, en bluff.
Somliga säger att syster Whites vittnesbörd inte är trovärdiga. Detta är helt och hållet vad många oheliga önskar. Vittnesbörden om tillrättavisning har hållit tillbaka deras fåfänglighet och stolthet, men om de vågade, skulle de nästan gå hur långt som helst i mode och stolthet. Gud kommer att ge alla sådana ett tillfälle att pröva sig själva och utveckla sin sanna karaktär.” [Vittnesbörd 3:313 (1873).]
(674) Jag såg, att anledningen till att synerna inte har varit vanligare på senare tid, är, att församlingen inte har värdesatt dem. Församlingen har nästan förlorat sin andlighet och tro. Tillrättavisningar och varningarna har bara haft en obetydlig inverkan på den. Många, som har bekänt sig tro på synerna, har inte tagit hänsyn till dem. [Vittnesbörd 1:119 (1855).]
Om du förlorar ditt förtroende för Vittnesbörden, leds du bort från Bibelns sanning. Jag har fruktat att många skulle inta en frågande och tvivlande hållning, och i min nöd för er vill jag varna er. Hur många skall åtlyda varningen? Om något av Vittnesbörden skulle passa in på dig och tillrättavisa dig för dina fel, skulle då du känna dig fullständigt fri att ta emot eller förkasta någon del eller det hela? Det du minst känner dig böjd att ta emot är just den del som du bäst behöver.
Mina trossyskon, ta er till vara för det onda otroshjärtat. Guds ord är enkelt och fast i sina restriktioner. Det inkräktar på dina själviska njutningar. Därför vill du inte lyda det. Hans Andes vittnesbörd kallar din uppmärksamhet till Bibeln, påpekar dina karaktärsfel och förebrår dig dina synder - därför tar du dem inte i akt. Och till försvar för ditt köttsliga, lättjefulla liv börjar du tvivla på att Vittnesbörden är från Gud. Om du följde dess undervisning, skulle du övertygas om dess gudomliga ursprung. Kom ihåg att din otro inte påverkar deras trovärdighet. Om de är från Gud, kommer de att bestå.
Det har visats mig att tvivel på vittnesbördens varning, uppmuntran och tilltättavisning utestänger ljuset för Guds folk. Otron tillsluter deras ögon, så att de förblir okunniga om sin verkliga ställning. De tror att Guds Andes vittnesbörd såsom tillrättavisning antingen är opåkallad eller inte åsyftar dem. Sådana är i största behov av Guds nåd (675) och andlig urskiljning, så att de upptäcker sin brist på andlig kunskap.
Många som avfallit från sanningen har angett som orsak att de inte trodde på Vittnesbörden. Frågan är nu: Vill de lämna den avgud som Gud fördömer, eller vill de fortsätta på sin egen orätta väg och förkasta det ljus som Gud gett dem och som förehåller dem just det som de finner sin lust i? De måste avgöra saken: Skall jag försaka mig själv och såsom från Gud ta emot Vittnesbörden som tillrättavisar mig för mina syndet, eller skall jag förkasta Vittnesbörden därför att de tillrättavisat mig?
I många fall har Vittnesbörden mottagits helt och fullt, syndens och syndiga vanors makt har brutits och reformationen har genast börjat enligt det ljus som Gud har gett. I andra fall har man levt i syndfull njutning och förkastat Vittnesbörden, och gett många falska ursäkter för att man vägrat ta emot dem. Den verkliga orsaken har inte angetts. Man saknar moraliskt mod, och en vilja styrkt och kontrollerad av Guds Ande, villig att överge skadliga vanor.
Satan har förmåga att inge tvivel och komma med invändningar mot just Guds vittnesbörd. Många tror att det är en dygd, ett tecken på deras intelligens att inte tro, att ställa frågor och vara tvetydig. De som vill tvivla kommer att ha rika tillfällen. Gud har inte för avsikt att undanröja varje tillfälle till otro. Han ger bevis, som omsorgsfullt måste undersökas av ett ödmjukt och läraktigt sinne, och allt skulle avgöras i enlighet med bevisens tyngd. Gud ger tillräckligt med bevis för att ett uppriktigt hjärta skall kunna tro. Men den som vänder sig bort från bevisen, därför att det är några få ting han inte kan fatta med sitt begränsade förstånd, (676) lämnas kvar i den kalla, kyliga atmosfären av otro, frågor och tvivel, och kommer att lida skeppsbrott i tron.
Plikt att tillrättavisa
Om synder är uppenbara bland Hans folk och om Guds tjänare ställer sig likgiltiga för dessa synder, stöttar och försvarar de i själva verket syndaren och är lika mycket skyldiga och kommer lika säkert att bli föremål för Guds missnöje. De kommer nämligen att ställas till svars för den skyldiges synder. I syner framställs många exempel för mig, där Guds missnöje har förorsakats genom att Hans tjänare har försummat att handskas med de fel och synder, som finns ibland dem. De, som har ursäktat dessa fel, har av folket ansetts vara mycket vänliga och kärleksfulla till sitt sinnelag, enbart på grund av att de undvek att utföra en tydlig biblisk plikt. Uppgiften kändes inte bra för dem att utföra. Därför undvek de den. [Vittnesbörd 3:266 (1873).]
Guds Andes sökande vittnesbörd ”kommer att skilja dem från Israel, som alltid har varit i krig med de medel Gud har förordnat till att hålla fördärv borta från församlingen. Fel måste kallas fel. Allvarliga synder måste kallas vid sitt rätta namn. Hela Guds folk måste komma närmare Honom. ... Sedan kommer de att se synd i dess sanna ljus och erkänna hur motbjudande den är i Guds ögon. ”Det klara, tydliga vittnesbördet måste leva i församlingen. Annars kommer Guds förbannelse att vila över Hans folk lika säkert som den gjorde över forntidens Israel på grund av dess synder.” [Vittnesbörd 3:269 (1873).]
Aldrig har det funnits större behov av trogna varningar och tillrättavisningar … än på denna punkt. Satan har kommit ned i stor kraft och vet att hans tid är kort. Han översvämmar världen med behagliga fabler och Guds folk älskar att man säger smickrande saker till dem. ... Jag blev visad att Guds folk måste göra mer fasta och beslutsamma ansträngningar för att hålla (677) tillbaka det mörker som är på väg in. Guds Andes grundliga arbete behövs nu som aldrig förr. [Vittnesbörd 3:327, 328 (1873).]
Då jag i min ungdom antog den uppgift jag fick av Gud, fick jag samtidigt ett löfte om särskild hjälp från den mäktige Hjälparen. Jag fick också det högtidliga uppdraget att troget förmedla Herrens budskap och inte skilja mellan vänner eller fiender. Hos Gud finns det inget anseende till personen. Oavsett om jag har att göra med rika eller fattiga, höga eller låga, utbildade eller okunniga, får inte sanningarna förrådas av Herrens budbärare.
”Låt ingen hysa den tanken, att jag ångrar eller tar tillbaka något av de tydliga vittnesbörd, som jag har burit fram till enskilda personer eller folk. Om jag har gjort fel någonstans, så är det genom att inte tillrättavisa synd klart och bestämt. Somliga av bröderna har tagit ansvar för att kritisera mitt arbete och föreslår ett lättare sätt att rätta fel på. Till dessa personer vill jag säga: Jag tar Guds väg och inte er. Vad jag har sagt eller skrivit i vittnesbörd eller tillrättavisningar har inte blivit alltför tydligt uttryckt...
De, som på något sätt vill minska kraften i de av Gud givna skarpa tillrättavisningarna, måste möta sina gärningar vid domen. ... Till dem, som har tagit på sig ansvaret att tillrättavisa mig och att i sin slutgiltiga dom föreslå en väg som de uppfattar som klokare, upprepar jag: Jag antar inte era ansträngningar. Lämna mig i fred med Gud och låt Honom undervisa mig. Jag kommer att ta orden från Herren och säga dem till folket. Jag förväntar mig inte att alla skall acceptera tillrättavisningarna och reformera sina liv, men jag måste göra min plikt i alla fall. Jag vill vandra i ödmjukhet inför Gud och utföra mitt uppdrag för tid och evighet.
Gud har inte gett mina bröder den uppgift som Han har gett mig. Det har påståtts att mitt sätt att tillrättavisa offentligt, har fått andra att bli skarpa, kritiska och hårda. Om det stämmer, måste de göra upp detta med Herren. Om andra tar på sig ett (678) ansvar som Gud inte har lagt på dem och om de ignorerar de instruktioner som Han ständigt på nytt har gett dem genom Sina utvalda ödmjuka redskap, till att vara vänliga, tåliga och uthålliga, måste de ensamma svara för konsekvenserna. Jag har med ett hjärta som varit tyngt av sorg utfört min obehagliga plikt mot mina käraste vänner, utan att våga hålla tillbaka tillrättavisningarna för att göra livet behagligare för mig själv och likaså för min make. Jag skall inte vara mindre trogen när det gäller att varna andra, vare sig de vill lyssna eller inte. När jag talar till folk, säger jag mycket som jag inte har tänkt igenom på förhand. Herrens Ande kommer ofta över mig. Det förefaller mig som om jag förs ut ur och bort ifrån mig själv. Olika personers liv och karaktär framställs för mig i mitt sinne. Jag ser deras fel och faror och känner mig tvungen att säga det som förs fram till mig Jag vågar inte stå emot Guds Ande.[Vittnesbörd 5:19, 20 (1882).]
Att förkasta tillrättavisningar
Många föraktar nu de trogna tillrättavisningar som de har fått av Gud i vittnesbördet. Jag har blivit visad att somliga i vår tid har gått så långt som att bränna de nedskrivna tillrättavisningarna och varningarna, precis som Israels onde kung gjorde. Men motstånd mot Guds hotelser förhindrar inte att de går i uppfyllelse. Att trotsa Herrens ord, som uttalats genom Hans utvalda redskap, kommer bara att framkalla Hans vrede och till sist föra med sig en säker undergång för lagöverträdaren. Indignation tänds ofta i syndarens hjärta mot det ombud som Gud väljer till att förmedla tillrättavisningarna. Så har det alltid varit och i dag existerar samme ande som förföljde och fängslade Jeremias för att han löd Herrens ord. [Vittnesbörd 4:180 (1876).]
Från början av mitt arbete, när jag hade kallats till att frambära ett tydligt, skarpt vittnesbörd, att tillrättavisa fel och inte spara, har det funnits sådana som har motsatt sig mitt vittnesbörd och som har följt efter för att säga vänliga (679) saker och därmed på ett mjukt sätt översläta mina ord och ödelägga inflytandet av mitt arbete. Herren ville förmå mig att framföra tillrättavisningar och då vill enskilda personer gå emellan mig och folket, för att mitt vittnesbörd inte skall få någon effekt.
I nästan vartenda fall, där tillrättavisning är nödvändig, kommer det att vara någon, som fullständigt förbiser detta faktum, att Herrens ande har blivit bedrövad och att Hans verk har vanärats. Dessa vill uttrycka sin empati för dem som gjort sig förtjänta av tillrättavisning, eftersom personliga känslor har blivit sårade. Denna ohelgade sympati gör de medkännande delaktiga i skulden hos dem, som blivit tillrättavisade. I nio fall av tio kunde den som tillrättavisats ha blivit hjälpt, om han fått hjälp att inse sina fel och därigenom blivit förd till omvändelse. Beschäftiga, ohelgade, medkännande människor lägger emellertid en fullständigt oriktig innebörd i den tillrättavisandes motiv och i arten av den givna tillrättavisningen. Genom att sympatisera med den som blivit tillrättavisad får de honom att känna, att han i själva verket har blivit orätt behandlad och hans känslor reser sig emot den som endast har gjort sin plikt. De, som troget utför sina obehagliga plikter därför att de känner att det är deras ansvar inför Gud, kommer att få Hans välsignelse. [Vittnesbörd 3:359 (1875).]
Det finns somliga i dessa sista dagar, som vill utbrista: ”Profetera inte för oss det som är sant. Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting.” (Jes. 30:10) Detta är emellertid inte min uppgift. Gud har satt mig till att tillrättavisa Hans folk och lika säkert som att Han har lagt denna tunga börda på mig, kommer Han att göra dem som har fått detta budskap ansvariga för det sätt de behandlar det på. Gud är inte att leka med och de som föraktar Hans verk kommer att få efter sina gärningar. Jag har inte själv valt detta obehagliga uppdrag. Det är inte ett arbete som kommer att ge mig ynnest och beröm från människor. Det är ett uppdrag, som endast få uppskattar. De, som försöker göra mitt arbete dubbelt så svårt genom sina felaktiga framställningar, avundsjuka misstankar och otro, skapar emellertid därigenom fördomar hos andra mot de vittnesbörd som Gud har gett mig och begränsar (680) mitt arbete, har något att göra upp med Gud om, medan jag skall gå framåt på det sätt som Försynen och mina bröder kan öppna vägen för mig. I min Frälsares namn och styrka, skall jag göra vad jag kan. .... Min uppgift är inte att behaga mig själv utan att utföra min himmelske Faders vilja, Han som har gett mig mitt uppdrag. [Vittnesbörd 4:231, 232 (1876).]
Om Gud har gett mig ett budskap att frambära för Sitt folk, kämpar de, som hindrar mig att göra detta och minskar folks tro på dess sanning, inte mot redskapet utan mot Gud. ”Det är inte det redskap som har talat till er och som ni ringaktar och hånar, utan Gud, som har talat till er i dessa varningar och tillrättvisningar.” ”Det är nästan omöjligt för människor att håna Gud värre än genom att förakta och avvisa de mänskliga redskap som Han har valt till att leda dem.” [Vittnesbörd 5:235; Vittnesbörd 3:355.]
Försummelse av "Vittnesbörden"
Det är inte endast de som öppet förkastar Vittnesbörden eller om tvivlar på dem, som lever på farlig mark. Att ignorera ljuset är att förkasta det. Några av er erkänner muntligt tillrättavisningen, men tar inte emot den med hjärtat. Ni fortsätter som förut, nu endast mindre känsliga för Guds Andes inflytande. Ni blir mer och mer förblindade, har mindre visdom, självkontroll och moralisk styrka, mindre nit och intresse för andlig verksamhet. Om ni inte blir omvända kommer ni att slutligen helt släppa greppet om Gud. Era liv har inte nämnvärt förändrats efter det att ni blev tillrättavisade emedan ni inte har insett era karaktärsfel och den stora kontrasten mellan ert liv och Kristi liv. Vad betyder era böner, när ni förehar orätt i era hjärtan? Med mindre ni genomgår en grundlig omvändelse, kommer ni inte långt härefter att, liksom Israels barn, tröttna på tillrättavisningarna och avfalla från Gud.
(681) Många handlar i direkt motsats till det ljus som Gud har gett Sitt folk därför att de inte läser de böcker, som ger dem ljus och kunskap i form av tillrättavisningar, råd och varningar. Världsliga omsorger, kärlek till modet och bristfällig gudsfruktan har vänt deras uppmärksamhet från det ljus, som Gud i Sin kärlek gett dem, under det att böcker och tidskrifter som innehåller villfarelse sprids över hela landet. Tvivel och otro ökar överallt. Det dyrbara ljuset från Guds tron göms under skäppan. Gud kommer att ställa Sitt folk till ansvar för denna försummelse. Räkenskap måste avläggas inför Honom för varje stråle av ljus som Han har låtit lysa på vår väg, vare sig det lett till en förbättring i vårt andliga liv, eller vi förkastat det, därför att vi ville följa våra böjelser.
Serien Profetians Ande och likaså Vittnesbörden skulle finnas i varje sabbatsfirande familj. Syskonen skulle känna till deras värde och enträget uppmanas att läsa dem. Det var inte det förståndigaste att sätta ett lågt pris på dessa böcker och att ha bara en uppsättning av dem i en församling. De skulle finnas i varje familjebibliotek och läsas om och om igen. Låt dem vara på en plats där de kan bli lästa av många.
Anmärkning: Medan idag termen "Profetians Ande" används i allmänhet som ett gemensamt namn för alla Ellen Whites skrifter, används det här särskilt för det set på fyra band, som utgavs på 70- och 80-talet, vilket innehöll Ellen Whites första detaljerade redogörelse för tidsåldrarnas strid. Som tillägg till Profetians Ande, hade dessa band titeln Den stora striden, band 1, 2, 3, 4. När Ellen White under senare år på nytt skrev denna redogörelse, men nu i betydligt utvidgad form trycktes verket i fem band, den s.k. Tidsåldrarnas kampserien. Den innefattar följande böcker: Patriarker och profeter, Profeter och konungar, Tidsåldrarnas längtan, Apostlagärningarna och Den stora striden. (Whites förvaltare)
Många predikanter och lekmän skulle komma ihåg att evangelii sanningar förhärdar, när de inte frälsar. När människor förkastar ljuset, blir de fångar, bundna av mörkrets och otrons kedjor. Den människa som dag efter dag vägrar att lyssna till nådens inbjudan, kommer snart att kunna lyssna till den mest enträgna vädjan utan att hennes sinne på minsta sätt berörs. Som Guds medarbetare behöver vi en mer brinnande gudsfruktan och mindre självupphöjelse. Allteftersom jaget upphöjs, minskar tron på Guds Andes Vittnesbörd. De som förtröstar på sig själva kommer att se allt mindre och mindre av Gud i Hans Andes Vittnesbörd.
Hur man skall ta emot tillrättavisning
(682) De som tillrättavisas av Guds Ande skulle inte resa sig upp mot det enkla redskapet. Det är Gud, och inte en felande dödlig, som har talat till dem för att rädda dem från undergång. Det är inte behagligt för den mänskliga naturen att ta emot tillrättavisningar, inte heller är det möjligt för det mänskliga sinne som inte upplysts av Guds Ande, att inse behovet av tillrättavisning eller att förstå den välsignelse som den är avsedd att skänka. Allt eftersom en människa ger efter för frestelsen och hänger sig åt synden, förmörkas hennes sinne. Hennes moraliska känsla är förvänd. Samvetets varningar ringaktas, och dess röst hörs inte längre så klart. Småningom mister hon förmågan att skilja mellan ont och gott, tills hon inte längre har någon rätt uppfattning av sin ställning till Gud. Hon kan iaktta kristendomens yttre former och ivrigt försvara dess trosläror men sakna dess anda. Hennes ställning har beskrivits av det sannfärdiga Vittnet: "Du säger ju: Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken." När Guds Ande genom ett budskap av tillrättavisning förklarar detta vara hennes ställning, kan hon inte inse att detta budskap är sant. Skall hon därför förkasta det? Nej. Gud har gett tillräckligt bevis för att alla som så önskar skall kunna få ett tillfredsställande svar vad angår Vittnesbördens karaktär, och när de har erkänt dessa vara från Gud, är det deras plikt att ta emot tillrättavisningen, även om de inte själva ser sin syndfulla väg. Om de helt insåg sin ställning, vartill behövdes då tillrättavisningen? Men eftersom de inte inser den, påvisar Gud den, så att de skall kunna ångra och bättra sig, innan det är för sent. De som förkastar varningen lämnas i blindhet och blir självbedragna, men de som lyssnar till den och helhjärtat tar avstånd från synden för att få de nådegåvor de behöver, skall öppna sina hjärtan för Frälsaren, så att Han kan komma in och bo hos dem. De som är närmast förenade med (683) Gud känner igen Hans röst, när Han talar till dem. De som är andliga, förstår bäst de andliga tingen; De känner sig också tacksamma till Herren, för att Han har påpekat deras fel.
David lärde visdom från Guds handlande med honom och böjde sig i ödmjukhet inför den Högstes fostran. Den sanna bild av Davids verkliga tillstånd, som gavs av profeten Natan, lärde David att känna sina synder och hjälpte honom att överge dem. Undergivet mottog han rådet och ödmjukade sig själv inför Herren. "Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis." (Ps. 19:8.)
"Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I . . . icke äkta söner." (Hebr. 12: 8.). Vår Herre har sagt: "Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag." (Upp. 3: 19.) "Väl synes all aga för tillfället vara icke till glädje utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet." (Hebr. 12: 11.) Hur bitter tuktan än må vara, är den förordnad av vår Faders ömma kärlek, "för att vi skola få del av hans helighet".
En omotiverad skillnad
Några har ansett att varningar och tillrättavisningar som getts genom Herrens tjänare, inte skulle vara av större vikt än råd och varningar från någon annan, förutsatt att de inte förmedlats i någon särskild syn, för varje särskilt fall. I några fall har det påståtts, att jag gett ett vittnesbörd till en församling eller till enskilda personer, influerad av brev som jag mottagit från församlingsmedlemmar. Det finns de som har påstått att vittnesbörd som uppgetts ha varit från Gud endast är uttryck för mina egna domar, grundade på informationer från mänskliga källor. Detta påstående är till ytterlighet falskt. Om emellertid ett vittnesbörd skrivits i samband med ett svar på någon fråga, påstående eller vädjan från församlingar eller personer, framhållande det ljus som Gud gett angående dem, (684) så minskar inte detta på något sätt dess tillförlitlighet och betydelse. Jag citerar i detta sammanhang direkt från Vittnesbörd nr 31 ett fåtal paragrafer:
"Hur var det med aposteln Paulus? De nyheter han mottog från Kloes husfolk angående tillståndet i församlingen i Korint var det, som orsakade honom att skriva till denna församling. Han hade fått privata brev som berättat om de förhållanden som rådde och i sitt svar framhöll han allmänna principer som, om de följdes, skulle rätta till situationen. Med stor ömhet och visdom uppmanar han dem alla att vara eniga i sitt tal, så att det inte skulle bli någon splittring bland dem.
Trots att Paulus var en inspirerad apostel, uppenbarade inte Herren alltid Sitt folks ställning för honom. De som var intresserade av församlingens tillväxt och såg det onda smyga sig in, framlade denna sak för honom, och på grund av det ljus han tidigare fått, var han beredd att bedöma den sanna karaktären av dessa tendenser. Därför att Herren inte gett honom en ny uppenbarelse för just detta särskilda tillfälle, förkastade inte de som verkligen sökte ljus hans budskap som om det varit ett vanligt brev. Herren hade visat honom de svårigheter och faror, som skulle uppstå i församlingen, så att han skulle veta hur han skulle bemöta dem, när de började utvecklas.
"Han var satt till att värna om församlingen. Han skulle vaka över dess medlemmar såsom en som måste avlägga räkenskap inför Gud, och skulle han inte då ta notis om det som sades om deras tillstånd av anarki och splittring? Den tillrättavisning han sände dem var skriven lika mycket under Guds Andes inspiration som något annat av hans brev. Men när dessa anmärkningar kom, ville inte alla acceptera dem. De menade att det inte var Gud som talat till dem genom Paulus, utan han hade bara gett dem sin egen uppfattning som människa, och de ansåg sig ha lika god omdömesförmåga som Paulus. Ett liknande (685) förhållande gäller ibland många av vårt folk som har lämnat de gamla råmärkena och följt sitt eget förstånd." (Band 5, sid. 65, 66.).
När vårt folk intar denna position, kan de varningar och råd som Gud ger genom Profetians Ande, inte utöva något inflytande till bättring i liv och karaktär. Herren sänder inte en syn för att möta varje olyckstillbud, som kan uppstå på grund av de olika attityder Hans folk intar under verkets utveckling. Men Han har visat mig hur Han handlat med Sitt folk i gångna tider: Han har påverkat Sina utvalda tjänares sinnen med intryck av Sitt verks och enskilda människors behov och faror och pålagt dem ansvaret att ge råd och varning.
Så har Gud i många fall gett mig ljus med avseende på särskilda karaktärsfel hos medlemmar i församlingen och den fara dessa fel kommer att utgöra för den enskilde och verket om de inte avlägsnas. Under vissa omständigheter har onda tendenser en benägenhet att utvecklas och rotas, skada Guds verk och ödelägga den enskilde. När ibland särskilda faror hotar Guds verk eller vissa personer kommer ett budskap till mig från Gud, antingen i en dröm eller i en syn under natten, och dessa fall framställs mycket levande för mig. Jag hör en röst säga till mig: "Stig upp och skriv! Dessa människor är i fara." Jag lyder Guds Andes maning och min penna skildrar det verkliga förhållandet. När jag reser och står inför folket på olika platser, visar Herrens Ande åter klart för mig de fall jag tidigare sett.
Under de senaste fyrtiofem åren (skrivet 1889) har Herren visat mig de stora behoven i Hans verk och personers situationer i olika erfarenheter - var och hur de misslyckats i att fullkomna en kristen karaktär. Hundratals människors liv har framställts för mig, och det som Gud godkänner (686) och det Han fördömer har tydligt visats mig. Gud har visat mig att om man följer en särskild väg eller söker utveckla särskilda karaktärsdrag kommer detta att ha vissa resultat till följd. Han har på detta sätt lärt och fostrat mig så att jag skulle kunna se de faror som hotar Hans folk och att jag så skulle undervisa och varna dem - rad efter rad, föreskrift efter föreskrift, så att de inte skulle vara okunniga om Satans bedrägerier utan kunna undgå hans snaror.
Det verk som Gud särskilt har betrott mig är att vädja till unga och gamla, lärda och olärda, att själva rannsaka Bibeln, att tydliggöra för alla att Guds ord utvecklar sinnet och alla förmågor, skärper intellektet till att brottas med sanningens problem, djupa och omfattande, att försäkra alla om att en klar kännedom om Bibeln överträffar all annan kunskap, när det gäller att göra människan till vad Gud ämnat henne att bli. "När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga." (Ps. 119: 130.) Kan jag nu, med det ljus som jag erhållit genom studiet av Bibeln, med den särskilda personkännedom jag fått om vissa bland Hans folk, under alla omständigheter och under olika erfarenheter vara lika okunnig, lika själsligt osäker, lika andligt blind, som jag var vid denna erfarenhets början? Vill mina trossyskon påstå, att Ellen White har varit en så slö elev, att hennes omdöme i detta avseende inte är bättre än det var innan hon började i Kristi skola, för att utbildas för ett särskilt arbete? Har jag inte större förståelse för Guds folks plikter och faror än de som dessa ting aldrig framställts för? Jag skulle inte vilja vanära min Skapare genom att medge att allt detta ljus, all Hans mäktiga kraft i mitt arbete och min erfarenhet har varit värdelöst, att det inte har utvecklat mitt omdöme och gjort mig bättre passande för Hans verk.
Hur kan jag bli annat än upprörd när jag ser människor välja just den kurs eller hålla fast vid just sådana karaktärsdrag, som har försatt andra i fara och skadat Guds verk, och som Herren gång (687) på gång har varnat för? När jag ser blyga personer, tyngda av känsla av ofullkomlighet, men som samvetsgrant strävar efter att göra Guds vilja, och jag vet att Herren leende ser ned på deras trofasta försök, bör jag då inte tala ett uppmuntrans ord till dessa stackars osäkra människor? Skall jag vara tyst därför att varje personligt fall inte visats mig i en direkt syn?
"Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du ogudaktige, du måste dö', och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ." (Hes. 33: 6-9.)
I en dröm helt nyligen, stod jag framför en samling människor, av vilka en del försökte avlägsna intrycket av den mest allvarliga varning jag gett dem. De sade: "Vi tror på Ellen Whites vittnesbörd, men när hon berättar om saker och ting som hon inte har sett direkt i en syn i det särskilda fall det gäller, räknar vi inte mer med hennes ord än med någon annans." Herrens Ande kom över mig och jag stod upp och tillrättavisade dem i Herrens namn. Jag upprepade i huvudsak vad jag ovan sagt angående väktaren. "Detta är tillämpligt på ert fall och på mitt", sade jag.
Om nu de som fått dessa allvarliga varningar säger: "Det är endast Ellen Whites personliga uppfattning, jag (688) följer fortfarande mitt eget omdöme" och om de fortsätter att göra just de ting, för vilka de varnats, visar de att de förkastar Guds råd, och resultatet blir det som Guds Ande visade mig: Guds verk lider skada och de går själva under. En del som vill stärka sin egen position, hämtar från Vittnesbörden citat som de tror stöder deras uppfattning och de lägger den allra största vikt vid dessa. Men de delar av Vittnesbörden, som ifrågasätter deras eget handlingssätt, eller inte överensstämmer med deras åsikter, förklarar de vara Ellen Whites egen uppfattning, förnekar dess himmelska ursprung och jämställer dem med sina egna åsikter.
Om ni, mina trossyskon, som har känt mig och mitt arbete under många år anser att mina råd inte är av större värde än deras som inte särskilt utbildats för detta uppdrag, be mig då inte att samarbeta med er, för då ni har den inställningen kommer ni oundvikligen att motverka inflytandet av mitt arbete. Om ni känner det lika tryggt att följa era egna impulser, som att följa ljuset från Guds utvalda tjänarinna, gör ni det på er egen risk. Ni kommer att bli fördömda därför att ni förkastade det ljus som himmelen sänt er.
När jag var i ___, kom Herren till mig under natten och talade dyrbara ord av uppmuntran angående mitt arbete, och upprepade samma budskap som Han gett mig flera gånger förut. Med avseende på dem som vänt sig bort från det ljus de fått sade Han: "När de ringaktat och förkastat det budskap jag gett dig att frambära, är det inte dig, utan Mig, din Herre, som de har ringaktat."
Vad kommer att ske med församlingen om dessa envisa och självsäkra ohämmat får fortsätta? Hur skall man kunna rätta till felen hos dessa viljestarka, ambitiösa människor? På vad sätt skall Gud nå dem? Hur skall Han få ordning i Sin församling? Olika uppfattningar utformas ständigt, (689) och avfall drabbar ofta församlingen. När det blir strider och splittring, påstår sig alla parter ha rätt och ett rent samvete. De vill inte undervisas av dem som länge burit bördorna i Guds verk och som de har orsak att veta, har varit ledda av Gud. Ljus har sänts för att skingra deras mörker, men de är för stolta för att ta emot det, och de väljer mörkret. De försmår Guds råd, därför att de inte överensstämmer med deras åsikter och planer, och inte gynnar deras karaktärsfel. Guds Andes verk som, om de velat acceptera det, kunde ha fört dem in på rätt väg, försiggick inte på det sätt som behagade dem eller smickrade deras självrättfärdighet. Ljuset från Gud är inte ljus för dem, och de vandrar i mörkret. De påstår att man inte kan ha mer förtroende för omdömet hos den som haft en lång erfarenhet och som Herren fostrat och använt för att utföra ett särskilt arbete, än för vilken annan person som helst. Är det Guds plan att de skall handla så? Eller är det ett verk av fienden till all rättfärdighet för att hålla människor kvar i synden och binda dem i så stark villfarelse, att de inte kan frigöra sig från den, därför att de ställt sig själva utom räckhåll för dem som Gud har förordnat att de skall ta sig an och vårda Hans församling?
Herren har gett sin församling förmaningar, varningar och tillrättavisningar under alla tider i världshistorien. Dessa varningar försmåddes och förkastades på Kristi tid av de självrättfärdiga fariséerna, som påstod att de inte behövde sådana anmärkningar och att de behandlades orättvist. De ville inte ta emot Herrens ord genom Hans tjänare, emedan det inte tilltalade deras böjelser. Om Herren idag skulle ge en syn direkt till denna klass av människor och utpeka deras misstag, förebrå dem deras självrättfärdighet och fördöma deras synder, skulle de göra uppror liksom invånarna i Nasaret, när Kristus påvisade deras tillstånd.
Om dessa personer inte ödmjukar sina hjärtan inför Gud, om de i sina hjärtan ger rum för Satans förslag, kommer tvivel och otro att helt inta deras sinnen, och de ser allt i (690) ett falskt sken. Om tvivlets säd sås endast en gång i deras hjärtan, får de ändå bärga en riklig skörd. De kommer att misstro och betvivla sanningar, som är enkla och fulla av skönhet för andra människor, som inte har uppfostrat sig själva i otro. De, som övar sitt sinne att gripa fatt i allting, som de kan använda som en pinne att hänga upp ett tvivel på, och sedan föra dessa tankar vidare till andra, skall alltid finna orsak till tvivel. De kommer att ifrågasätta och kritisera allting som sker medan sanningen framställs, de kritiserar andras verk och ställning, ja, de kritiserar varje gren av verksamheten som de själva inte har någon del i. De lever på andras misstag och fel "ända tills", enligt ängeln, "Herren Jesus skall resa Sig från Sin medlargärning i den himmelska helgedomen och ikläda Sig hämndens dräkt och överraska dem vid deras oheliga fest, och de skall finna, att de inte är redo för Lammets bröllopsmåltid". Deras smak har blivit så förvänd, att de t.o.m. skulle vara benägna att kritisera Herrens bord i Hans rike.
Har Gud någonsin uppenbarat för dessa självbedragna att inga förebråelser och inga tillrättavisningar har någon betydelse med mindre de har getts genom en direkt uppenbarelse? Jag uppehåller mig vid denna fråga därför att den ställning många tar till den, är en list från Satans sida för att fördärva människor. När han har fångat dem och försvagat dem genom sin spetsfundighet, så att de, när de tillrättavisas, fortsätter att stå emot Guds Andes påverkan, är hans seger över dem fullständig. Några som bekänner sig vara rättfärdiga kommer att likt Judas förråda sin Herre i händerna på Hans bittraste fiende. De självsäkra som beslutat att gå sin egen väg och försvara sina egna idéer, kommer att gå allt längre, tills de hellre slår in på vilken väg som helst, än att ge upp sin egen vilja. De fortsätter i blindo på ondskans väg, men liksom de vilseledda fariséerna är de så självbedragna, att de tror sig (691) utföra Guds tjänst. Kristus talade om den väg som en viss klass tar när den har en chans att utveckla sin sanna karaktär: "I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda." (Luk. 21: 16.)
Gud har gett mig en mycket tydlig och allvarlig erfarenhet i samband med Hans verk, och jag kan försäkra er, att så länge jag lever skall jag inte upphöra att höja varningens röst, när Guds Ande manar mig, vare sig människorna vill lyssna eller inte. Jag har ingen särskild visdom i mig själv. Jag är endast redskapet i Herrens hand att utföra det verk som Han bestämt för mig. De instruktioner som jag har gett genom penna eller röst, har varit uttryck för det ljus jag fått från Gud. Jag har försökt att lägga fram för er de principer, som Guds Ande under åratal har inpräntat i mitt sinne och skrivit på mitt hjärta.
Och nu, trossyskon, vädjar jag till er, att inte ställa er mellan mig och folket och ta avstånd från det ljus som Gud vill sända dem. Låt inte er kritik ta bort all kraft, mening och värde från Vittnesbörden. Tro inte, att ni kan analysera dem, så att de passar era egna idéer, i det ni påstår att Gud gett er förmåga att skilja mellan vad som är ljus från himmelen och vad som endast är uttryck för mänsklig visdom. Förkasta Vittnesbörden om de inte talar i överensstämmelse med Guds ord! Kristus och Beliar kan inte förenas. Förvirra inte - för Kristi skull folkets sinnen med mänskliga spetsfundigheter och tvivel, så att ni omintetgör det verk Herren ville ha utfört! Gör inte, genom ert bristande andliga omdöme, denna Guds verkande kraft till en stötesten, varigenom många skall snava och komma på fall, "snärjas och varda fångade". (Jes. 8: 15.)