(321) Den intelligente, gudfruktige, sanningsälskande litteraturevangelisten skulle respekteras, för hans ställning är likvärdig med en evangelii förkunnares. Många av våra unga predikanter och dem som är lämpliga för predikantkallet, skulle, om de vore verkligt omvända, kunna göra mycket gott genom litteraturarbetet. Genom att träffa människor och beskriva våra tryckalster för dem skulle de få en erfarenhet, som inte enbart predikandet ger dem. När de ginge från hus till hus, kunde de samtala med människorna och bära med sig vällukten av Kristi liv. Genom att på detta sätt söka att bli till välsignelse för andra, skulle de själva bli välsignade. De skulle göra erfarenheter som stärkte deras tro. Deras bibelkunskap skulle storligen förökas, och de skulle hela tiden lära sig, hur man kan vinna människor för Kristus.
Alla våra predikanter skulle känna sig fria att bära med sig böcker, som de kunde lämna överallt. Vart en predikant än reser, kan han lämna en bok hos den familj han bott hos eller sälja den eller skänka bort den. Då vårt budskap började förkunnas, utfördes mycket av detta arbete. Predikanterna arbetade som kolportörer och förtjänsten på böckerna använde de sedan till att understödja verksamheten på platser där hjälp behövdes. Dessa predikanter kan sakkunnigt yttra sig om denna verksamhetsmetod, för de har haft erfarenhet av den.
Måtte ingen tro att det är under en predikants värdighet att sälja litteratur för att göra sanningen känd. När han utför detta verk, arbetar han på samma sätt som Paulus gjorde då han sade: ”I veten själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder: huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, (322) som hava vållats mig genom judarnas anslag. Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder. Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.” (Apg. 26:18-21.) Den vältalige Paulus, som Gud uppenbarat sig för på ett så underbart sätt, gick i all ödmjukhet från hus till hus, under många tårar och frestelser.
Alla som önskar ett tillfälle att verkligen missionera och som vill överlåta sig helt och odelat till Gud, skall finna att litteraturmissionen ger dem tillfällen att tala om sådant som berör det tillkommande och eviga livet. Den erfarenhet de därigenom får blir av största värde för dem som bereder sig för predikogärningen. Det är den Helige Andes inneboende, som gör oss passande, både män och kvinnor, att vara herdar för Guds hjord. När de bär i minnet den tanken, att Jesus är deras följeslagare, känner de en helig fruktan och en helgad glädje mitt i alla sina prövande omständigheter. De lär sig att bedja medan de arbetar. De fostras till tålamod, vänlighet, artighet och hjälpsamhet. De visar sann kristlig hövlighet, när de minns att Jesus, deras följeslagare, inte godkänner hårda, ovänliga ord och känslor. Deras tal förädlas. Talets makt betraktar de som ett dyrbart pund, som de fått som ett lån för att utföra ett högt och heligt värv. Tjänaren lär sig, hur han bäst skall representera den gudomlige Ledsagaren som han är förenad med. Han visar respekt och vördnad för den Helige och Osynlige vars ok han bär och lär sig att vandra Hans rena och heliga vägar. De som tror på den gudomlige Följeslagaren kommer att tillväxa. De erhåller kraft att kläda sanningens budskap i helig skönhet.
Det finns några som är passande för litteraturverksamheten och som kan utföra mer på detta område än genom att predika. Om Kristi Ande bor i deras hjärtan skall de finna tillfälle att framställa Hans ord för andra och att leda deras sinnen till de särskilda sanningarna för denna tid. De som passar till detta arbete skulle göra det till sin uppgift. Men då finns det någon omdömeslös predikant som smickrar dem och säger, att de skulle använda sina gåvor i predikotjänsten i stället för i litteraturarbetet. På detta sätt påverkas de till att bli predikanter i stället. Och just de som skulle ha blivit goda evangelister, när det gäller att besöka familjerna i deras hem, tala med dem och bedja med dem, skils nu från det arbete som de var lämpade för, för att bli dåliga predikanter, och det fält där så mycket arbete väntar och där så mycket gott kunde ha utförts, försummas.
Ordets förkunnelse är ett medel genom vilket Gud har bestämt att Hans varningsbudskap skall förkunnas för världen. I Bibeln framställs den trogne läraren såsom en herde för Guds hjord. Han skall respekteras och hans arbete uppskattas. Den kristna hälsovårdsverksamheten borde vara sammanlänkad med predikotjänsten, och litteraturmissionen skall vara en del både av hälsovårds- och den evangeliska verksamheten. Till dem som är engagerade i detta arbete vill jag säga: Berätta för människorna när ni besöker dem, att ni är evangelii tjänare och att ni älskar Herren. Hyr inte rum på hotell utan stanna i ett privat hem och bli bekant med familjen. Kristus sådde sanningens säd varhelst Han var, och Hans lärjungar kan vittna för sin Mästare genom att utföra ett viktigt arbete i hemmets vrå. När ni på detta sätt kommer nära folket finner ni dem som är sjuka och missmodiga. Om ni håller er nära Kristus och bär Hans ok, får ni dagligen av Honom lära bästa sättet att förmedla fridens och tröstens budskap till de (324) sörjande och missräknade, de bedrövade och förtvivlade. Ni kan hänvisa de missmodiga till Guds ord och bära fram de sjuka i bön till Herren. Tala till Jesus i er bön som ni skulle tala till en pålitlig, mycket älskad vän. Såsom Guds barn skall ni iaktta älskvärd, fri och behagfull värdighet. Detta kommer att märkas.
Litteraturevangelister skulle kunna ge instruktioner om behandling av sjuka. De skulle lära sig de enklaste metoderna av hygienisk behandling. På så sätt kan de göra sin del inom hälsovårdsverksamheten och hjälpa de lidande både fysiskt och andligt. Detta arbete borde nu gå framåt i alla delar av världen. Därmed skulle skaror välsignas av Guds tjänares bön och undervisning.
Vi behöver inse litteraturarbetets betydelse som ett viktigt medel att finna dem som är i fara och föra dem till Kristus. Litteraturevangelisterna skulle aldrig förbjudas att tala om Jesu kärlek eller att berätta om sina erfarenheter i tjänsten för Mästaren. De skulle vara fria att tala till och bedja med dem som är väckta. Den enkla berättelsen om Kristi kärlek till människan kommer att öppna dörrarna för dem, även till icketroendes hem.
När litteraturevangelisten besöker människorna i deras hem, får han ofta tillfälle att läsa för dem ur Bibeln eller ur de böcker som framställer sanningen. När han upptäcker sanningssökare, kan han hålla bibelläsningar med dem. Dessa bibelläsningar är just vad människorna behöver. Gud vill använda i sin tjänst dem som visar ett djupt intresse för människor som håller på att gå förlorade. Genom dessa sina tjänare vill han ge ljus till dem som är redo att ta emot undervisning.
En del som arbetar inom litteraturmissionen har visat ett nit, som inte överensstämmer med deras kunskap. På grund av deras (325) bristande visdom och därför att de varit så böjda för att uppträda som predikanter och teologer, har det nästan varit en nödvändighet att fastställa vissa restriktioner för våra litteraturevangelister. När Herrens röst kallar: ”Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”, ger den gudomlige Anden följande svar i våra hjärtan: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8.) Men glöm inte bort, att det levande kolet från altaret först måste beröra era läppar. Då blir de ord ni talar visa och heliga ord. Då äger ni visdom att veta vad ni skall säga och vad ni skall lämna osagt. Ni kommer inte att försöka att visa er klokhet som teologer. Ni kommer att vara försiktiga, så att ni inte uppväcker en stridslysten anda eller förorsakar fördomar genom att börja att tala om omstridda läropunkter. Ni finner då tillräckligt att tala om, som inte väcker opposition utan öppnar hjärtat och föder en längtan efter djupare kunskap om Guds ord.
Herren önskar att ni skall bli själavinnare. Ni skall inte tvinga läropunkter på människorna, men ni skall ”alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan”. (1 Petr. 3:15.) Varför fruktan? Ni skulle frukta för att era ord skall få smak av självgodhet, att ni skall tala ovisa ord, att era ord och ert uppträdande inte skall vittna om likhet med Kristus. Håll er nära Kristus och framställ sanningen sådan den är i Honom. Hjärtan kan inte undgå att röras av berättelsen om försoningen. När ni lärt er Kristi saktmod och ödmjukhet vet ni vad ni skall säga människorna, för den Helige Ande skall inge er de ord ni skall tala. Den som inser nödvändigheten av att hålla sitt hjärta under den Helige Andes kontroll blir skickliggjord till att så den säd som bär frukt till evigt liv. Detta är litteraturevangelistens arbete.