(283) Bryderiet kring medel har oroat många. Med hjälp av sina bedrägliga, lockande projekt, har Satan om och om igen spärrat vägen för framåtskridande. Församlingen har inte gjort sig helt beroende av Gud, utan gett efter för fiendens frestelser, och sökt att förverkliga planer, som krävt medel vida överstigande dess intäkter. Mycket pengar har satsats på några få ställen. Därmed har missionsfält förvägrats den hjälp, som de borde ha erhållit. Då de byggt upp verksamheten inom sitt område på fältet, har individer följt sina själviska planer och slukat medel från Herrens skattkammare, utan att tänka på att samtliga intäkter tillhör Herren och att andra delar av Hans vingård måste underhållas. Av skäl, som de inte kommer att gilla att behöva möta vid domen, blundade de för sina medarbetares behov. Alltså har utfattiga fält lämnats obearbetade. Genom att skynda sig att uppföra stora byggnader – utan att först beräkna kostnaden, utan att först beakta hur mycket som skulle krävas för att bygga tornet – har individer ådragit saken skulder, nedslagenhet och förvirring. Vägen framåt på nya fält har därmed blockerats.
Ett slags vansinne har gripit tag i somliga sinnen, föranledande dem att göra sådant, som skulle komma att suga ut medel, utan några utsikter till att längre fram alstra nya medel. Hade dessa pengar använts på det av Herren föreskrivna sättet, skulle arbetare ha väckts upp och gjorts redo till, att uträtta det verk, som måste utföras före Herrens ankomst. Det felaktiga bruket av medel visar på behovet av Herrens varning, att Hans verk icke får hindras genom människors egna projekt, utan att det måste skötas på så sätt, att Hans sak stärks.
(284) Genom att arbeta enligt felaktiga planer, har personer åsamkat saken skulder. Låt inte detta upprepas. Verksamhetens ansvariga bör handla omsorgsfullt, och vägra att begrava Guds intressen i skulder. Ingen skall handla obetänksamhet, oövervägt, naivt tänkande att allt skall sluta väl.
Överdriven uppståndelse kring och vurm för verket på en ort bidrar inte det minsta till verkets framåtskridande som helhet. När planer läggs för att uppföra en byggnad på ett ställe, beakta då noga andra platser, som lika väl behöver pengar för uppförandet av nödvändiga byggnader. Tiden är kort, och medan byggnader visst måste uppföras, låt det göras med vederbörligt beaktande av samtliga delar i Herrens vingård. Den ansvarige för byggande skall besitta ett sunt, helgat sinne och inte vara en sådan person, som i sin iver att uppföra en arkitektonisk klenod, sätter verket i kläm genom dyrbara satsningar.
Gud skapar inte förvirring, utan ordning och framsteg. De, som vill främja Hans rike, bör skynda långsamt och bygga klokt. Ingen skall rusa åstad i tron, att medel måste satsas för att åstadkomma något storslaget. Så säger Herren: ”Så här får inte medel slösas, ty det sker till bekostnad av själar.”
Följderna av självisk skötsel står framför oss i dag som en bild på de mäns visdom, vars sinnen och hjärtan var i behov av den Helige Andes vägledning. Herren kan pröva bekännande kristnas hjärtan på månget sätt. Med omisskänlig precision har Han spårat frukterna av mänsklig klokhet, och visat att de, som trott sig utföra stora ting, behöver skärskåda det flydda; att de behöver inse, att de ej varit ledda av den Helige Ande, utan att de i många fall vägrat Herrens (285) rådgivning. Hade de rannsakat sig själva i början av sin verksamhet, enligt Herrens tydliga anvisning, skulle åratals Guds-vanärande tjänst ha övergått i en kärlekens tjänst. Varje hjärta i varje hushåll behöver göra självrannsakan, annars kommer somliga, i likhet med Saul, att upptäcka att deras väg leder in i förtappelsen. Detta är i synnerhet tillämpbart på män i ansvarsställning. Herren säger: ”Jag finner Mig icke i några själviska konstgrepp.” Nu behöver var och en söka Herren. Guds folk kommer ej att bestå provet, med mindre det inträffar en väckelse och en klar förbättring, en reformation. Herren kommer inte att släppa in i de slott Han håller på att ställa i ordning för de rättfärdiga en enda själ, som är självrättfärdig.
*****
Under inga omständigheter bör vårt folk i något land lägga alla sina medel på en stor, dyr medicinsk institution. Att sammanföra ett stort antal människor på ett ställe, säkrar inte bästa tänkbara utfall i fysisk eller andlig återställning. Och i tillägg skulle inrättandet av en dylik vara detsamma som att råna andra ställen, där hälsoinstitutioner bör grundas. Varhelst vi än verkar, kommer vissa att vilja samla mesta möjliga medel, för att uppföra en väldig byggnad; men detta är inte den klokaste planen. När vi planerar en institution på en ort, bör vi minnas behoven på andra orter. Praktisera sparsamhet, så att det blir möjligt att ge människorna i andra områden av landet liknande fördelar.
*****