(133) South Lancaster, Massachusetts, den 16. Oktober, 1890.
Till ledarna vid Battle Creek Sanitarium
Kära bröder! Medan jag befann mig i Petoskey, hade jag ett samtal med er läkare rörande inrättandet av ett hem för föräldralösa barn i Battle Creek. Jag sade att detta var precis det, som vi som ett folk behöver, och att vi i dylika satsningar ligger långt efter andra trossamfund.
Under vårt samtal redogjorde jag för min fruktan för, att vi förlägger för mycket av vikt till Battle Creek, och jag är ännu av den uppfattningen. Det är farligt, att förlägga så mycket till en plats. En stor andel medel används på detta enda ställe, medan vi försummar städer, som kommer att bli allt vanskligare att bearbeta.
Jag har gått igenom en del av mina skrifter, och jag ser att varningar härvidlag utfärdades för åratal sedan. Det framgår med all önskvärd tydlighet, att byggnaderna i Battle Creek ej bör göras större, att byggnad icke bör fogas till byggnad för att utöka resurserna och hjälpmedlen där. Vi har instruerats om, att vi inte skall lägga alla våra ägg i korgen där, utan göra verksamhetsfältet större. Vi skulle riskera att få ett Battle Creek likt det forna Jerusalem – ett mäktigt nav. Om vi inte rättar oss efter dessa varningar, kommer förbannelserna som ödelade Jerusalem att drabba oss. Stolthet, självupphöjelse, försummelse av de fattiga och fjäskande för de rika – dessa var Jerusalems synder. När stora intressen i dag cementeras på en ort, blir de anställda frestade till självupphöjelse i egoism och stolthet. När de faller till föga för den här frestelsen, är de ej längre Guds medarbetare. I stället för att försöka att öka våra ansvarstaganden i Battle Creek, borde vi med djärvhet och villighet dela upp våra ansvarstaganden där, och fördela dem på många platser.
(134) Vi utgör ett ”ett skådespel för världen, för både änglar och människor.” 1 Kor. 4:9. Vårt uppdrag är detsamma, som det Kristus i början av Sin mission tillkännagav var Hans. ”Herrens Ande är över mig”, sade Han, ”ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.” Luk. 4:18, 19.
Vi skall utföra det verk, som Mästaren lagt i händerna på oss. Han säger: ”om du delar med dig åt den hungrige av det du har och mättar den som lider nöd, då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus. Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.” ”Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet, därför befaller jag dig: Du skall villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga i ditt land.” ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Jes. 58:10, 11; 5 Mos. 15:11; Matt. 7:12.
Vi kommer att bli frestade till att hysa begär, att vara snikna, att odla en omättlig önskan efter mer. Om vi faller för denna frestelse, kommer den att medföra samma faror för oss, som de faror, vilka drabbade det forntida Jerusalem. Vi kommer inte att lära känna Gud och rätt ge prov på Hans karaktär. Vi måste noga ge akt på oss själva, så att vi inte faller på grund av otro, såsom judarna gjorde. Vi skall arbeta osjälviskt. Vi skall känna ett stort intresse för grundandet och tillväxten av andra inrättningar förutom dem, som vi ansvarar för. Det är min innerliga önskan, att hälsohemmet låge många kilometer från Battle Creek. Utifrån det ljus, som Gud har gett mig, vet jag att det vore bättre för dess andlighet och brukbarhet. Lärosätet utanför Lincoln, Nebraska, kommer att locka många (135) från Battle Creek, och det är bara riktigt. Ljus borde stråla klart från andra platser, liksom från Battle Creek. Det är Guds avsikt, att ljus skall skina från olika städer och diverse platser.
Att förlägga så mycket till ett enda ställe, är ett misstag; det liknar själviskhet. Battle Creek får mer, än sin rättmätiga andel av tillgängliga förmåner. Om de väsentliga inrättningar, som grundats där, delades upp flera gånger om, skulle det stärka andra församlingar. Vi skall verka osjälviskt i Herrens stora vingård, genom att dela upp tid, pengar, utbildningsinsatser och predikoämbeten på så sätt, att flesta tänkbara skall dra nytta härav. Den äregirighet, som får personer att förlägga så många inrättningar till Battle Creek, borde inskränkas, så att andra orter blir välsignade genom de fördelar, som vissa har tänkt skulle stanna kvar där. Genom att förlägga så mycket till en ort, bibringas folket en felaktig lärdom.
Att i huvudsak lägga planer för Battle Creek, är inte tillrådigt. Hela världen är vårt verksamhetsfält, och pengarna som lagts ned på ett enda ställe, skulle räcka lång väg för att framgångsrikt och kraftfullt arbeta på andra platser. Det finns många städer, där folket behöver evangelii budskap. I stället för att så många av våra skickliga anställda skall husera i Battle Creek, skulle personer med helgad förmåga tilldelas befattningar för arbete på andra ställen. Vederbörande skulle ha ett levande intresse inom många områden, och utröna tillvägagångssätt att föra verket framåt på. De skall inte hasta åstad lydande sitt eget omdöme, utan de skall förena sina krafter i det stora verket. Allt eftersom verksamheten fördjupas på den plats, där de arbetar, skall de årligen utbilda och öva upp medarbetare, och även sända hjälp annorstädes.
Osjälviskt tjänande
En gräns måste sättas för utbyggningen av våra institutioner i Battle Creek. Hela världen är vårt verksamhetsfält, och Gud är lika mån om övriga delar av Sin vingård. Det finns församlingar och (136) institutioner, där man spänner varje muskel, för att få plats för att ens kunna stå, ja, för att överleva. Låt våra rika institutioner se till att de stärker det, som håller på att dö. Hur lätt skulle inte den stora församlingen i Battle Creek kunna ta en del av sina tillgångar och skänka till de fattigare församlingarna, som är nära att bli krossade av tyngden från sina skulder! Hur kan det komma sig, att dessa systerförsamlingar år efter år lämnas vind för våg i fattigdom och med skulder? Själviskhet leder till andlig död. Våra mer välbärgade församlingar skulle kunna åstadkomma mycket gott för sina systerförsamlingar, och således bidra till deras välmående!
Att hjälpa de nödställda
Som Guds ombud skall vi ha hjärtan av kött, som är fyllda av den sorts kärlek, som driver oss till att vara hjälpsamma mot dem, som har det sämre ställt än vi själva. Om vi ser våra bröder och systrar lida under fattigdom och skulder, om vi ser församlingar vara i behov av ekonomiskt bistånd, borde vi visa dem osjälvisk omsorg och biträda dem i samma grad, som Gud har gett oss allt det vi behöver. Om ni, som ansvarar för en institution ser, hur andra institutioner tappert kämpar för att ens kunna stå och utföra ett arbete liknande det, som utförs av era egna institutioner, bli då inte avundsjuka.
Försök icke att tvinga bort en medarbetarstab och medvetet upphöja er själva som överlägsna. Upphäv i stället några av era egna storvulna planer, och bispring dem, som har det svårt. Bidra till utförandet av en del av deras planer, för att utöka deras resurser. Använd inte varje dollar till att utöka era egna resurser och ta på er ytterligare ansvar. Lägg undan en del av era medel till att uppföra hälsoinrättningar och skolor på andra orter. Ni kommer att behöva stor visdom, för att förstå precis var det är, som ni skall grunda dessa institutioner, så att människorna skall få största möjliga välsignelse. Alla dessa frågor måste nogsamt beaktas.
(137) De i ansvarsställning behöver visdom från höjden, för att handla rättfärdigt, för att älska barmhärtighet och för att visa barmhärtighet – inte bara mot några få, utan mot alla, som de kommer i beröring med. Kristus likställer Sina intressen med Sitt folks, oavsett deras ekonomiska ställning. Missionsstationer måste inrättas för de färgade, och alla borde försöka att göra något och göra det nu.
Institutioner behöver inrättas på olika platser, för att män och kvinnor skall sättas i arbete och göra sitt bästa i gudsfruktan. Ingen får förlora sitt uppdrag och arbete ur sikte. Var och en bör sikta på framgång för det verk, som anförtrotts åt vederbörande. Alla våra institutioner bör hålla detta i minnet och eftersträva framgång; men samtidigt skall de vara medvetna om, att deras framgång kommer att öka i takt med att de visar osjälvisk frikostighet, genom att de delar med sig av sitt överflöd åt institutioner, som har svårt att få fotfäste. Våra välmående institutioner bör bistå de institutioner, som Gud har sagt borde leva och segla i medvind, men som fortfarande kämpar för sin överlevnad. I väldigt hög utsträckning saknar vi äkta, osjälvisk kärlek. Herren säger: ”var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.” ”Om vi älskar varandra förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss.” 1 Joh. 4:7, 8, 12. Gud ogillar när människor bara tar hänsyn till sitt eget, och blundar för andras väl.
Det en institution kan uträtta för en annan
Genom Guds försyn har hälsohemmet i Battle Creek blivit väldigt framgångsrikt, och under det kommande året bör ledarna där begränsa sina önskningar. I stället för att i allt följa sina tankar om att stärka sina resurser, bör de utföra osjälviskt arbete för Gud, och räcka ut kärlekens hand till (138) inrättningar förlagda till andra orter. Vilken nytta det skulle bli för Rural Health Retreat i St. Helena, om den finge några tusen dollar till sin satsning! En sådan donation skulle ingjuta mod i de ansvariga där, och inspirera dem till att gå framåt och uppåt.
Donationer inkom till Battle Creek Sanitarium under dess första tid, och borde då inte detta hälsohem noggrant överväga, vad det kan uträtta för sina systerinstitutioner vid Stilla Havets kust? Mina bröder i Battle Creek, tycker ni inte att det stämmer överens med Guds befallning, att ni skall begränsa era önskningar, skrota ert byggande och inte utvidga våra institutioner där? Visst borde ni tycka det vara er förmån och plikt, att bistå dem, som behöver stöttning?
En välbehövlig reformation
Det har påtalats för mig, att en dylik reformation behövs, för att större frikostighet skall härska ibland oss. Sjundedags-adventister svävar överallt i fara, att duka under för självisk äregirighet och hopa alla medel och all makt på de inrättningar, som de redan förestår. Det finns risk för, att personer kommer att tillåta en känsla av avund att uppstå i sina hjärtan och att de kommer att missunna de inrättningar, som är lika viktiga som de, vilka de själva leder. De, som behärskas av den sanna kristendomens nåd, vägrar att med liknöjdhet betrakta någon som helst del av verket i Herrens stora vingård. De, som verkligen är omvända, hyser lika stort intresse för verket i alla delar av vingården och är redo, att bistå överallt, där hjälp krävs.
Det är själviskhet, som gör att personer inte sänder bistånd till de platser, där Guds verk inte är lika framgångsrikt som på den institution, som de själva har uppsyn över. De, som bär ansvar, bör vara noga med att eftersträva idel gott för varje gren hos Guds sak och verk. De bör (139) uppmuntra till och upprätthålla satsningarna på andra fält lika väl som på sina egna. På så sätt skulle brödraskapets band stärkas inom Guds familj på Jorden, och sluta till dörren mot den småskurna svartsjuka och misstänksamhet samt bitterhet, som ställning och välgång garanterat skapar, såvida inte Guds nåd styr i hjärtat.
”Detta säger jag”, skrev Paulus: ”Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt. Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte av olust eller med tvång. Ty Gud älskar en glad givare. Och Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk.” ”Då blir ni rika på allt och kan vara frikostiga i allt, och det kommer att föra med sig att man tackar Gud när vi överlämnar gåvan. Den tjänst ni utför med denna insamling bidrar inte bara till att fylla de heligas behov, utan bär också rik frukt genom deras många tacksägelser till Gud. När ni nu består provet i denna tjänst, kommer de att prisa Gud för att ni lydigt bekänner er till Kristi evangelium och med så gott hjärta delar gemenskapen med dem och med alla. De kommer också själva att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva.” 2 Kor. 9:6-8, 11-15.
Brödraskapets levande grundsats
Guds lag uppfylls endast, när människorna älskar Honom av hjärtat, sinnet, själen och av all sin kraft samt sin nästa som sig själva. Det är yttringen av denna kärlek, som skänker ära åt Gud i höjden, och på Jorden Hans välbehag till människorna. Herren blir förhärligad, när det stora syftet med Hans lag förverkligas. Det har varit den Helige Andes uppgift under alla tidsåldrar, att ingjuta kärlek i människors hjärtan, ty kärleken är brödraskapets levande grundsats.
Själviskhet får icke gömmas undan i någon som helst vrå eller hörn i sinnet. (140) Gud vill, att himmelens plan skall fullföljas, och att himmelens gudomliga ordning och samklang råda, i varje familj, inom varje församling, vid varje institution. Om denna kärlek genomsyrade samhället, skulle vi se kristendomens ädla grundsatser förfining och artighet omsatta i praktiken, liksom kristen kärlek gentemot dem, som Kristus köpte med Sitt blod. En andlig förvandling skulle upplevas i alla våra familjer, vid våra institutioner, inom våra församlingar. När den här förvandlingen äger rum, blir dessa verksamma medel de instrument, med vars hjälp Gud sprider himmelens ljus i världen och alltså – genom gudomlig disciplin och övning – gör män och kvinnor passande för umgänget i himmelen.
Jesus har rest, för att ordna palats åt dem, som – med hjälp av Hans kärlek och nåd – håller på att göra sig själva i ordning för sällhetens boningar. Inom Guds himmelska familj kommer det inte att finnas någon, som är självisk. Friden, freden och samklangen vid det himmelska hovet kommer inte att störas genom närvaron av någon, som är rå eller ovänlig. Den, som i den här världen upphöjer jaget i det arbete han getts att utföra, kommer aldrig till Guds rike, med mindre vederbörande ändras i anden, ja, blir saktmodig och ödmjuk, så att han eller hon uppenbarar det lilla barnets enkla tillit.
Den enda trygga vägen
De, som axlar ansvar vid våra institutioner, bör dagligen söka Herrens vägledning. De bör inte känna, att de är kloka nog att själva välja väg, ty då kommer de att vandra i ljuset från gnistorna, som de själva slagit. Gud allena skall vara deras vägvisare. De, som önskar en vidare sfär; de, som önskar större frihet, än den Gud ger; de, som inte gör Honom till sin rådgivare, klokskap, helgelse och rättfärdighet, kommer aldrig att vinna livets krona. Dag för dag behöver själen Kristi religion. De, som dricker djupt av Hans Ande, kommer inte att söka sin egen ära. De (141) kommer att inse, att de ej kan träda utanför Guds herravälde, ty Gud är härskare överallt.
Den, som i allt är nöjd med, att ta emot sitt uppdrag från ovan, kommer att livas av Guds löften, när vederbörande försöker att utöva rätt och dom. Att äga osviklig förtröstan på Gud, att vara en görare av Hans ord, är att vandra längs en säker och trygg väg. Guds råd förenklar invecklade affärstransaktioner och skyldigheter i hemmet. De Kristi efterföljare, som arbetar med Guds härlighet för ögonen, kommer att få himmelsk visdom. Dock är det ett smärtsamt faktum, att våra församlingar och institutioner storligen saknar sann kristendom. Måtte Herren hjälpa dem, som bär ansvar att förenas sinsemellan i sitt verk och bli Guds medarbetare.
Kristus sade till Sina lärjungar: ”Ni är världens ljus.” Matt. 5:14. Hur väsentligt är det då inte, att varje själ skall hålla sitt ljus brinnande, så att han eller hon kan skänka ljus åt alla, som vederbörande kommer i beröring med. Gud har gjort Sitt folk till förvaltarna av helig sanning. Åt dem har givits förmågor att visligen förbättra, ty Guds avsikt är, att deras talanger skall förmeras genom ständigt bruk.
Faran med utvidgning
Mina bröder, utvidgandet av era inrättningar, ökandet av er numerär, är inte i enlighet med Herrens ordning. Stora byggnader kräver stor personal, och stor personal kräver människor med utbildning och förmåga, liksom människor med stor religiös erfarenhet, för att sköta institutionen enligt Guds modell; och för att sköta den med takt och skicklighet krävs en allmän ökning av den andliga erfarenheten, för att gudsfruktan skall förekomma på hälsohemmet. Därmed kommer inte stöd från allmänheten att forma och gestalta det, annars kommer det att upphöra att vara det, som Gud avsett – en fristad för de fattiga och saktmodiga. De, som håller fast vid sanningen, bör (142) inte fösas åt sidan, för att gynna världsliga personer. Priserna bör inte sättas högt för att betala dagliga omkostnader, så att de fattiga, i hög utsträckning, ej kommer i åtnjutande av hälsohemmets fördelar.
Med nuvarande förmåga och resurser, är det omöjligt för chefsläkaren att uträtta allt, som behöver göras inom de olika grenarna och avdelningarna, hur gärna han än vill. Det är omöjligt för honom, att personligen vaka över alla delar hos verket.
Den här saken har påtalats upprepade gånger för mig. Samtidigt som fortsatt tillväxt sker vid institutionen, samtidigt som byggnaderna görs större och ansvaret växer, sker det inte motsvarande tillväxt hos den talang och förmåga, som behövs för skötseln av ett så stort företag. Tänker vår chefsläkare och styrelsemedlemmarna ta hänsyn till detta? Min broder, du är inte odödlig. Jag tackar Herren för, att du är så klok beträffande din hälsa, som du faktiskt är. Men du kan inte alltid handla som du nu gör. Din hälsa kan fallera. Ditt liv är osäkert, och det har förklarats för mig, att personalen borde vara tre gånger så stor på hälsohemmet, som den nu är. Ändå skulle personalen ha mer, än nog att göra, om de uträttade arbetet väl.
Frågan om löner
Institutionens tillstånd är nu gott, och ledarna bör inte kräva de låga löner, som behövdes i början. Värdiga, verksamma arbetare bör få rimliga löner för sina ansträngningar, och de bör själva få avgöra, hur de skall använda sin avlöning. De bör inte i något fall avkrävas för mycket arbete. Chefsläkaren själv bör få högre lön.
Till chefsläkaren vill jag säga: Fastän du inte personligen förhandlar om löner, är det bäst för dig, om du noga går igenom saken; du är nämligen ytterst (143) ansvarig, i egenskap av institutionens överhuvud. Kräv inte, att personalen särskilt skall uppoffra sig. Stilla din äregirighet att bygga en större institution och samla ansvar. Låt en del av de medel, som kommer hälsohemmet till, del skänkas åt de institutioner, som behöver hjälp. Detta är helt rätt. Det stämmer överens med Guds vilja och plan, och det kommer att medföra Guds välsignelse över hälsohemmet.
Särskilt till styrelsen önskar jag säga: ”Kom ihåg, att de anställda skall betalas i enlighet med sin trofasthet. Gud fordrar, att vi behandlar varandra ärligt och redbart. Vissa av er dignar under bekymmer och ansvar, och det har visats mig att ni riskerar att bli själviska och fela mot dem, som ni anställer.”
Varje affärstransaktion, oavsett om den har att göra med en anställd i ansvarsställning, eller det rör sig om en anställd med den simplaste tjänsten på hälsohemmet, skall skötas på sådant sätt, att Gud kan godkänna den. Vandra i ljuset, medan ni har ljuset, så att inte mörkret kommer över er. Det vore långt bättre, att lägga ut mindre på byggnader och i stället betala era anställda löner, som är i förhållande med deras arbete. Därmed skulle ni visa dem förbarmande och rättvisa.
Utifrån det ljus, som det behagat Herren att ge mig, känner jag till att Han ogillar mycket av det, som inträffat med de anställda. Gud har inte avslöjat varje enskilt fall för mig, men varningar har utfärdats om, att i många fall behövs det avgjord bättring. Jag har blivit visad, att fäder och mödrar i Israel behöver vara förenade med institutionen. Hängivna män och kvinnor borde anställas, som, tack vare att de inte ständigt pressas av oro och ansvar, kan sörja för de anställdas andliga välfärd. Sådana män och kvinnor behöver ständigt vara sysselsatta med missionsinsatser vid denna stora institution. Inte ens hälften av det, som borde göras härvidlag, blir gjort. Det (144) borde åligga dessa män och kvinnor, att andligen verka för de anställda, genom att utbilda dem i själavinning. De skall visa dem, att detta måste göras genom ett konsekvent, Kristuslikt liv – inte genom en massa prat. De anställda blir utsatta för världsliga inflytanden; men i stället för att bli påverkade av dessa inflytanden, borde de vara helgjutna missionärer, styrda av ett inflytande, som upphöjer och förfinar. Sålunda kommer de att lära sig, hur de skall bemöta otroende och utöva ett inflytande, som vinner dem för Kristus.
Utdrag ur ett brev skrivet 1895 från Cooranbong, New South Wales. – Gud har ett uppdrag åt varje troende anställd vid hälsohemmet. Varje sköterska skall vara en kanal för välsignelse, hon skall ta emot ljus från ovan och låta det stråla inför andra. De anställda skall inte ta efter de uppvisningar i mode, som görs av hälsogästerna vid sanatoriet, utan skall helga sig åt Gud. Stämningen omkring dem skall vara en väldoft från liv till liv. De kommer att omgärdas av frestelser, men då skall de be Gud om Hans närvaro och vägledning. Herren sade till Moses: ”’Jag är med dig”; och samma försäkran ges till varje trofast, hängiven arbetare.