I takt med att vi lär oss allt mera om vad Gud är, och om vad vi själva är i Hans ögon, kommer vi att frukta och darra inför Honom.
Måtte dagens människor ta varning av det öde, vilket drabbade dem, som i forna dagar tordes ta sig friheter med det, som Gud bestämt skulle vara heligt. Då israeliterna dristade sig till, att öppna arken sedan den återbördats från filistéernas land, straffades deras vanvördiga djärvhet svårt. ”Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i HERRENS ark. HERREN dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar. Och folket sörjde över att HERREN hade slagit så många bland dem. Invånarna i (284) Bet-Semes sade: ’Vem kan bestå inför HERREN, denne helige Gud?” 1 Sam. 6:19, 20.
Tänk också på domen, som drabbade Ussa. Under Davids regentskap fördes arken till Jerusalem, varvid Ussa räckte ut handen för att den skulle hålla balansen. För sin fräckhet att vidröra symbolen för Guds närvaro, slogs han så att han genast dog.
Då Moses vid den brinnande busken inte blev varse Guds närvaro, utan vände sig om för att betrakta den märkliga synen, utfärdades kommandot:
”’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’ . . . Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud.” 2 Mos. 3:5, 6.
”Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ’Tillhör du oss eller våra fiender?’ Han svarade: ’Nej, jag är befälhavare över HERRENS här och har nu kommit hit.’ Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ’Vad har min herre för budskap till sin tjänare?’ Befälhavaren över HERRENS här sade då till Josua: ’Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.’ Och Josua gjorde så.” Jos. 5:13-15.
I helgedomen och templet, vilka var symbolerna för Guds närvaros plats, hölls en avdelning helig för Hans närvaro. Förhänget, som hade invävda keruber vid ingången, fick endast en person lyfta på. Att lyfta på förhänget och kliva objuden in i det allra heligaste med dess helga mysterium, var liktydigt med döden. Ty ovanför nådastolen och de nedåtböjda, tillbedjande änglarna fanns den Heligastes härlighet. På denna härlighet kunde ingen människa titta och leva. På årets enda (285) dag, som var ägnad åt tjänstgöring i det allra heligaste, steg översteprästen darrande in i Guds närvaro. Härligheten doldes för hans ögon av rökelsemoln. Överallt i templet blev det tyst. Inga präster tjänstgjorde vid altarena. Skaran av tillbedjare, knäböjande i tyst vördnad, sände upp sina böner om Guds förbarmande.
”Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” 1 Kor. 10:11.
”Men HERREN är i sitt heliga tempel.
Var stilla inför honom, hela jorden!” Hab. 2:20.
”HERREN är konung, folken darrar.
Han tronar på keruberna, jorden skälver.
HERREN är stor i Sion, upphöjd över alla folk.
Därför prisar man ditt namn, det stora och fruktansvärda.
Helig är han.” Ps. 99:1-3.
”HERRENS tron är i himlen.
Hans ögon ser, hans blickar prövar
människors barn.”
”Ty han blickar ner från sin heliga höjd,
HERREN skådar från himlen ner till jorden.”
Ps. 11:4; 102:19.
”Från sin boning blickar han ner på alla
som bor på jorden,
han som formar alla deras hjärtan,
han som känner till alla deras verk.”
”Hela jorden må frukta HERREN,
alla som bor i världen må bäva för honom.”
Ps. 33:14, 15, 8.
Trots aldrig än så mycket undersökande förmår inte människan att utforska Gud. Måtte ingen med förmäten hand söka att lyfta på förhänget, som döljer Hans härlighet. ”Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.” Rom. 11:33. Det är ett bevis för Hans barmhärtighet att där döljs Hans kraft; ty att lyfta på förhänget, som döljer Guds närvaro, är liktydigt med döden. Ingen dödlig människa kan skingra den hemlighetsfullhet, vari den Mäktige dväljs och verkar. (286) Blott det, som Han anser vara lämpligt att avslöja, kan vi förstå rörande Honom. Förnuftet måste erkänna en myndighet, som är vida överlägsen. Hjärta och förstånd måste böja sig inför den store JAG ÄR.
Kristi uppenbarande av Gud
Allt det människan behöver veta eller kan veta om Gud, har visats genom Hans Sons liv och sinnesart eller karaktär.
”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd.” Joh. 1:18.
Då Han iförde Sig mänsklig natur, kom Kristus för att bli ett med mänskligheten och samtidigt uppenbara vår himmelske Fader för syndiga människor. I allt blev Han lik Sina bröder. Han blev kött, precis som vi är. Han blev hungrig och törstig samt trött. Han hölls uppe av mat och fick nya krafter av sömn. Han delade människornas lott, och ändå var Han Guds fläckfrie Son. Han var en främling och pilgrim på jorden – i världen, men icke av världen; frestad och prövad liksom män och kvinnor i dag frestas och prövas, men levde utan synd.
Mild, barmhärtig, förstående, alltid omtänksam om andra – så var han en levande bild av Guds karaktär, och var ständigt upptagen av att tjäna Gud och människor.
”Ordet blev kött och bodde bland oss, . . . full av nåd och sanning.” Vers 14. ”Jag har uppenbarat ditt namn”, sade han, ”för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig”, ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem.’” Joh. 17:6, 26.
”Älska era fiender”, bad han dem; ”och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn”; ”eftersom han är god mot de otacksamma och onda.” ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” ”Var barmhärtiga så (287) som er Fader är barmhärtig.” Matt. 5:44, 45; Luk. 6:35, 36.
Korsets härlighet
Uppenbarandet av Guds kärlek till människan har sin grund i korset. Dess fulla betydelse kan ingen uttala eller skriva om; nej, ingen kan förstå det. När vi betraktar Golgata kors, kan vi bara utbrista: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Joh. 3:16.
Kristus korsfäst för våra synders skull, Kristus uppstånden från de döda, Kristus uppstigen till himmelen, är den kunskap om frälsningen, som vi skall lära oss själva och andra.
”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” Fil. 2:6-8.
”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss.” ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” Rom. 8:34; Hebr. 7:25.
”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.” Hebr. 4:15.
Här har vi oändlig visdom, oändlig kärlek, oändlig rättvisa, oändlig barmhärtighet – ”vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud!” Rom. 11:33.
Det är tack vare Kristi gåva, som vi erhåller varje välsignelse. (288) Tack vare denna gåva flödar dagligen Jehovas osvikliga godhet över oss. Varje blomma, med sina utsökta färger och ljuva vällukt, är menad för vår trivsel och njutning genom denna gåva. Sol och måne gjorde Han; det finns inte en stjärna som förskönar himlavalvet, som Han inte skapat. Det förekommer inte en munsbit mat på våra bord, som Han inte tillhandahållit för vår näring. Kristi namn står stämplat på allting. Allting tillhandahålls åt människan genom denna obeskrivbara Gåva, Guds enfödde Son. Han naglades fast vid korset, för att alla dessa rika håvor skulle komma Guds händers verk till del.
Frukten på livets träd i Edens Lustgård innehöll övernaturliga egenskaper. Att äta därav betydde att leva för alltid. Dess frukt var botemedlet mot döden. Dess löv skulle upprätthålla liv och odödlighet. Men på grund av människans olydnad kom döden in i världen. Adam åt av kunskapens träd på gott och ont, vars frukt han förbjudits att ens vidröra. Hans överträdelse öppnade slussportarna, som dränkt vårt släkte med elände.
Efter syndens inträde omplanterade den himmelske Lantmannen livets träd i Paradiset därovan; men grenarna sträcker sig över muren och ned till världen här nere. Tack vare den förlossning, som Kristus köpte med Sitt blod, kan vi likväl äta dess livgivande frukt.
Om Kristus står det skrivet: ”I honom var liv, och livet var människornas ljus.” Joh. 1:4. Han är livets Källsprång. Lydnad mot honom är den livgivande kraft, som gör själen glad.
Kristus tillkännager: ”’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” ”Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag (289) lever. . . . Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” ”Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” Joh. 6:35, 57-63; Upp. 2:7.
”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn”. 1 Joh. 3:1.