a) Säkert är, att bland oss finnes ett avvikande från den levande Guden och ett hänvändande till människor, i det ätt mänsklig vishet sättes i den gudomligas ställe.
Gud vill uppväcka sitt folk. Om andra medel visa sig overksamma, skola villfarelser komma. ibland dem för att sålla dom och avskilja agnarna från vetet. Herren tillropar alla, som tro på hans ord, att uppvakna ur sömnen. Härligt ljus har kömmit, passande för denna tid. Det är bibelsanning, visande de faror, som omedelbart hota oss. Detta l jus borde leda oss till ett sorgfälligt studium av skriften och till en allvarlig prövning av den ställning vi intaga. Gud vill, att vi under bön och fasta grundligt och med uthållighet skola utforska hela sanningens grundval. Troende borde icke nöja sig endast med meningar och outgrundade begrepp om vad som är sanning. Deras tro måste vara fast grundad på Guds ord, så att när prövningstiden kommer och de ställas till ansvar inför rådsförsamlingen för sin tro, de må vara istånd att med saktmodighet och fruktan giva en grund för det hopp som är i dem. - Vittnesb., s. 64-65.
b) Det gives i församlingen många, som taga för avgjort, att de förstå vad de tro, men de känna icke sin egen svaghet, förrän lärostrider uppstå. Skilda från dem, som äro av samma bekännelse, och tvingade att på egen hand förklara sin tro, förvånas de över att se, hur förvirrade deras begrepp äro angående ting, som de ansett vara sanning. Säkert är, att bland oss finnes ett avvikande från den levande Guden och ett hänvändande till människor, i det att mänsklig vishet sättes i den gudomligas ställe. - Vittnesb. s. 64.
c) Upprepade gånger hava varnande vittnesbörd blivit givna. Jag frågar mig: Vem har betraktat dem? Vem har varit ivrig att ångra sina synder och sitt avguderi? Vem bemödar sig allvarligt att eftersträva målet för Guds höga kallelse i Kristus Jesus? Jag har längtansfullt väntat, hoppandes, att Gud åt några skulle giva sin Ande och bruka dem såsom rättfärdighetens verktyg till att uppväcka sin församling och bringa den i ordning. Jag har nästan uppgivit allt hopp, emedan jag år för år varsebliver en allt större avvikelse från den enkelhet, som, enligt vad Gud visat mig, borde känneteckna hans efterföljares liv. Intresset och hängivenheten för Guds verk försvinner alltmer. Jag frågar: Varuti hava de, som föregiva sig tro vittnesbörden, försökt att leva i överensstämmelse med det ljus, som givits dem? Huru, hava de ansett de givna varningarna? Huru hava de aktat på de lärdomar, som de mottagit? Vittnesb. s.16.
d) De översta i Juda; hade så länge underhållit förbindelser med Tobia, att de icke mer kunde urskilja andliga ting:: Historien återupprepas, och de, som steg för steg givit efter för världens fordringar, och anpassat sig efter dess vanor, skola ingalunda finna det svårt att giva efter för överheten, och hellre göra detta, än att utsätta sig för hån, spott, förolämpningar, hot om fängelse och döden. Striden och kampen står mellan Guds bud och människobud. Vid denna tid skall guldet bliva skilt:, från slagget i församlingen.
Sann gudsfruktan skall tydligt urskiljas från formalitet och glitterguld. Mången stjärna, som vi beundrat på grund av dess klarhet, skall då slockna och bli mörk. - E. G. White, Bibellektion av 8 maj 1909.
e) Det vittnar om stor blindhet, när vi nedsätta vår måttstock för att nå popularitet för att föröka vårt antal och sedan låta denna ökning utgöra en orsak till glädje. Om antalet skulle vara ett bevis på framgång, skulle satan kunna göra anspråk på den första platsen, ty i denna världen utgöra hans efterföljare det stora flertalet. . . . .
Människor skola använda varje medel för att göra skillnaden mellan, sjundedagsadventister och dem som iakttaga veckans första dag mindre iögonenfallande. En skara fördes fram inför mig under namn av sjundedagsadventister, som föreslog, att icke mera bära det baner eller tecken, som gör oss till ett. särskilt folk, så påfallande högt, ty de påstodo att det icke vore bästa sättet att trygga framgången för våra anstalter.. Men detta är icke en tid, då vi skulle hissa ned vårt baner och blygas för vår tro... Detta kännetecknande öanér, beskrives med orden: ”Här är de heligas tålamod, här äro de, som hålla Guds bud och hava Jesu tro (Upp. 14:12), skall intill prövotidens slut bäras. genom hela världen. Medan vi måste öka våra ansträngningar för att få framgång på olika platser, få vi ändå aldrig överskyla vår tro för att på detta sätt försäkra oss om framgång. Sanningen måste bringas till själar, som stå i fara att gå förlorade; och om vi överskyla den på ett eller annat sätt, vanäras Gud och själars blod blir funnet på våra kläder. - Zeugn., bd. 2_ s.167-168. - Test., Vol. 6, p. 141-151.
f) Mitt hjärta är uppfyllt av smärta och bekymer, när jag tänker på de lama budskap, som framhålles av några av våra predikanter, fastän de ha att förkunna ett, budskap, som innesluter eller för med. sig liv eller död. Predikanterna söva, församlingsmedlemmarna sova och en värld förgås i sina synder. Måtte Gud hjälpa de sina att stå upp för att vandra och verka såsom män och kvinnor, som stå på evighetens tröskel. - Zeugn., bd.2, s. 135-136 gamla uppl.)
g) I stället för att lyda världen till att lyda Guds lag, förenar sig församlingen stäindigt mer med världen i överträdelse. Dagligen omvändes församlingen till världen. Test., Vol. 8. P 118-119.
h) Det var avfället, som föranledade den första församlingen att söka hjälp av den borgerliga regeringen, och detta beredde vägen för påveväldet eller vilddjurets utveckling. Paulus säger: ”Ty först måste avfallet hava skett och Laglöshetens människa, fördärvets man, hava trätt fram” Så1unda skall ock ett avfall I församlingen bereda vägen för vilddjurets bild. Och bibeln vitnar, att innan"Herren kommer, skall ett religiöst avfall inträffa, lignande det, som ägde rum i de första århundradena. - Den stora striden, s. 512
i) Vårt folk gör mycket farliga fel. Vi kunna icke berömma och smickra en människa utan att tillfoga henne stor skada, och de, som gör. detta, skola uppleva allvarliga besvikelser. De lita alltför mycket på en ofullkomlig människa och icke på Gud, som aldrig felar. En ivrig önskan att leda den offentliga uppmärksamheten till människor, är ett bevis på avvikelse från Gud och vänskap med världen. Det är den ande, som i dag kännetecknar världen. Detta visar, att människorna icke hava Jesu sinne; Andlig blindhet och fattigdom i själen ha kommit över dem. Ofta se personer med ringa förstånd, bort från Jesus till rent mänskliga förebilden, varigenem de icke bliva medvetna om sin egen ovärdighet, men få en över driven uppskattning av sina förmågor och begåvningar.
Det råder ibland oss som ett folk ett avgudande av mänskliga redskap och mänskliga begåvningar, och dessa äro även av ytlig karaktär. - Test., Vol. 5, p. 75.
j) Guds folk har. avvikit från sin enkelhet, De ha icke gjort Gud till sin styrka, och de äro andligen svag i och kraftlösa.
Det visades mig, att världens ande nästan har genomsyrat församlingen. I vandren på samma väg som Israel fordom. Det är samma avfall från den heliga kallelsen till att vara Guds särskilda folk. I haven gemenskap med mörkrets ofruktbara gärningar. Eder överensstämmelse med de otroende har framkallat Herrens misshag. I kännen icke de ting, som tjäna till eder frid; de äro nästan dolda för edra ögon. Eder försumlighet i att följa ljuset, skall bringa eder i en ogynnsammare ställning än judarna, över vilka Jesus uttalade ett ve.
Det visades mig, att otron på vittnesbörden står i förhållande till folkets avfall från Gud. Det finnes i alla våra led på alla våra fält. Blott få veta vad som förestår våra församlingar. Jag såg att vi för närvarande stå under det. gudomliga tålamodet och nåden, men ingen kan säga huru länge detta förhållande skall bestå. Ingen vet, huru stor den nåd är, som visats oss, men få äro verkligt hängivna Gud. Det är blott några få, sam liksom stjärnorna under en stormig natt här och där lysa genom molnen.
Många, som självförnöjda lyssna till Guds ords sanningar, äro andligt döda, medan de föregiva, sig leva. I åratal ha de gått på våra möten, men de synas mindre och mindre värdesätta den uppenbarade sanningen. De hungra och törsta icke efter rättfärdighet. De ha ingen smak för andliga och heliga ting. De erkänna sanningen, men äro icke helgade i den. Varken Guds ord eller hans Andes vittnesbörd göra något förblivande intryck på dem. Deras straff skall bliva i förhållande till det ljus, de förmåner och de tillfällen, som de ha ringaktat. Många, som predika sanningen för andra, leva själva i orättfärdighet. Guds Andes böner, liknande en gudomlig melodi, hans ords rika och överflödande löften, som tala emot avgudadyrkan och olydnad, allt är maktlöst och kan ej göra någon inverkan på det världsliga, hårda hjärtat.
Många av vårt folk äro ljumma. De intäga samma ståndpunkt som innevånarna i staden Meros, de äro varken kalla eller varma, marken för eller emot. De höra .Guds ord, men göra icke därefter. Om de förbliva i detta tillstånd, skall han, med avsky förkasta dem. Många av dem, som haft stort ljus, många tillfällen och varje andlig fördel, lova både Kristus och världen med samma läppar; De böja sig både för Gud och för mammon. De förlusta sig tillsammans med världens barn och vänta på att bliva välsignade tillsammans med Guds barn. De önska att hava Jesus som sin Frälsare, men de vilja icke bära hans kors eller taga hans ok på sig. Måtte Herren vara eder nådig, ty när I fortsätten på detta sätt, kan ingenting annat än ont profeteras om eder.
Guds tålamod har ett ändamål, men I gören det omintet. Han tillåter tillståndet att bliva sådant, att 1 gärna önsken att snart få se det motverkat, men det skall vara för sent. Gud bjöd Elia, att smörja den grymme och svekfulle Hasael till konung, över Syrien, på det att han skulle bliva ett gissel för det avgud dyrkande Israe1. Vem vet, om icke Gud också skall överlämna eder,i det bedrägeri, som I älsken? Vem Vet, om icke de predikanter, som äro trofasta, sanna och ståndaktiga, måhända äro de sista att erbjuda fridens evangelium åt våra otacksamma församlingar? Det år möjligt, att förstörarna redan nu öva sig under satans hand och blott vänta på några banbrytares död, för att, kunna intaga deras .platser och ropa med den falske profeten: 'Frid,frid, fastän Herren:dock icke talat om någon frid.' - Test., Vol.5, p. 75-77.
k) Vad skall jag, säga, som kan väcka vårt folk? Jag säger eder: Många av våra ledare; som stå framför folket för att förklara skriften, äro fördärvade: Deras hjärtan äro befläckade, deras händer orena. Ändå ropa många frid, frid, och orättfärdighetens arbetare äro icke oroade. ”Se Herrens arm är icke för kort, så att han icke kan frälsea, och hans öra är icke tillslutet, så att han icke kan höra. Nej det är våra synder, som ha skilt oss och vår Gud från varandra.” Församlingen är fördärvad på grund av att dess medlemmar befläcka sina kroppar och sina själar.
Om alla de, som komma till böne- och uppbyggelsemötena, kunde anses som uppriktiga tillbedjare, kunde vi hoppas, fastän:ännu mycket återstår av det, som måste göras för oss.. Men det är fåfängt att bedraga oss själva. Tingen äro långt ifrån att vara vad utseendet visar. Mycket kan synas vara vackert, när man betraktar det på avstånd, men vid närmare undersökning finnar man det vara fullt av fel. Vår tids förhärskande ande är otrohetens och avfallets - en skenbar upplysningens ande på grund av sanningens kunskap, men i verkligheten det mest förbländande antagandet: - Test., Vol. 5, p. 78-79.
l) Till ledarna för ”Review and Herald”. - Kära bröder! - Guds avsikt med att upprätta ett förlagshus i Battle Creek var, att ljuset skulle utstråla från detsamma som från en brinnande lampa. Detta har blivit framhållet för ledarna. Åter och åter har heligheten riv Guds förlagshus framhållits för dem samt också nödvändigheten av att bevara dess renhet. Men de ha mistat den goda insikten och förenat sig med fiendens stridsmakt, genom ätt samtycka till att trycka böcker och tidningar, som innehålla de farligaste villfarelser, som någonsin kommit i tryck. De ha icke insett det onda inflytande; som dessa villfarande artiklar utöva på sättare, korrekturläsare och alla dem, som ha något att göra med tryckandet av sådant läsestoff. De ära andligt insomnade.
Genom det arbete, som utifrån inträngt i dessa institutioner, har satans vetenskap blivit framhållen för arbetarna. Tryckandet av sådant läsestoff är en vanära för Gud. Det har utfört sin del i försämringen av arbetarnas sinnen. Ledarna ha kommit överens om att trycka det för ett lågt pris. Vinsten skulle ha blivit förlust, även om det allra högsta priset skulle ha begärts för arbetet.
Jag har mottagit ett brev från äldste A.G. Daniels med avseende på att foga ytterligare en byggnad till Review and Heralds förlagskontor. Mitt svar därpå är: Nej, nej, nej. I stället för. att foga något till de byggnader ,som redan finnas renen förlaget från allt skräp, som är av sataniskt ursprung, och i skolen överallt finna tillräckligt utrymme . . . . . . . . .
Jag känner ångest i min själ, när jag ser, i vilket tillstånd våra förlagshus ha kommit. Tryckpressarna i Guds institution ha tryckt själsförödande teorier av Roms lära och andra orättfärdighetens hemligheter. Förlagshuset måste renas från detta förkastliga läsestoff. Jag har ett vittnesbörd från Herran för dem, som ha lagt detta läsestoff i arbetarnas händer. Gud skall göra eder ansvariga för att I erbjudit unga män och och kvinnor frukterna från kunskapens träd. Kan det vara möjligt, att I icke haven kännedom om de varningar, som äro givna till Pacific Press angående denna sak? Kan det vara möjligt, att I trots kännedom av dessa varningar gå densamma väg i det, att i endast gören det ondo värre? Det har ofta blivit upprepat för eder, att Guds ängla gå genom varje rum i förlagshuset. Vilket intryck har, detta gjort på edert sinne?
I haven lagt läsestöff i arbetarnas händer, som innehåller satans idéer, och därigenom bragt hans svekfulla, besmittande grundsatser in i deras själar. Herren ser på denna eder handling som om I hjälpten satan, att lägga sina snaror för ätt fånga själar. Gud skall icke anse dem oskyldiga," som ha gjort dessa ting. Han är i strid med ledarna i förlagshusen . . .
Herren har visat mig, att de som icke inse ogudaktigheten i att samarbeta med satan genom att utgive hans villfarelser, hellre borde söka ett arbete, varigenom de icke kunna ruinera våra ungas koppar och själar. . Faran är för handen, att sanningens och rättfärdighetens banér blir så nedsänkt, att Herrens domar drabbar överträdarna.
Det är på hög tid, att vi förstå, vilken ande det ar, som sedan år tillbaka kontrollerat Review and Herald. Jag är förskräckt vid tanken på, att spiritismens listigaste idéer bliva framhålna för arbetarna, och detta på at sådant sätt, som går ut på att bringa själarna i förvirring och till undergång. Varen förvissade om, att satan skall utnyttja de fördelar, som äro givna honom.
Review and Heralds kontor äro lika mycket-förorenade som templet var, dock med den skillnaden; att resultatet i dag är tio gånger mera förödande. Slående omkull månglarnas bord drev Jesus fåren och fäkreaturen bort från templets område och sade: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönehus. Men I haven gjort det till en rövarkula. Matt. 21:13. Ännu värre än templets förorening är förlagshusens, därigenom att läsestoff har blivit tryckt, som aldrig skulle blivit lagt i händerna på arbetare inom Guds företag.
Guds lag är överträdd, hans sak förrådd och hans institution gjord till en rövarkula. Arbetet med tryckning och spridning av väckande upprop för sanningen, som skulle intagit första platsen och för vilket arbetarnas tid och förmågor borde ha tagits i, anspråk, har skänkts föga eller ingen uppmärksarmhet. Affärsverksamheten, till en del av den mest vedervärdiga karaktär, har gradvis vunnit överhanden. Detta arbete har tagit de krafter i anspråk, som borde varit vigda för utgivandet av litteratur av den mest upphöjda karaktär och renaste kvalitet. Tid är förlösad, förmågor missbrukade och penningar olovligt tillägnade. Det arbete som borde ha utförts, har icke blivit gjort. Satans sinnelag har blivit upphöjt. Hans teorier äro tryckta genom de pressar, som skulle brukas för att förbereda Guds sanningar för spridning. Män ha ivrigt längtat efter befordran, under det att deras grundsatser stodo under förbannelse och Guds misshag. Förlust är mycket bättre än oärlig vinning.
O, vad skall Gud göra med hycklarna? Tron I, att Jesus skall stå i tryckeriet för att samman med. sina tjänande änglar verka medelst mänskliga tankar, så att sanningen må utgå från pressen som en kraft och varna världen för att alltings ände står för dörren, under det att satan tillåtes fördärva arbetarnas sinnen just i institutionen? Det ljus som jag har, är: Vägren att trycka en enda rad av detta farliga läsestoff! De, som haft något att göra med att föra detta in i förlagshusen, behöva i djup ånger göra: bättring inför,:Gud, ty hans vrede är upptänd emot dem., Låten detta slags arbete för alla tider vara uteslutet från våra förlagshus. Använden mera tid för utgivandet och spridningen av sådana böcker, som innehålla den närvarande sanningen. Sen till, rett edert arbete i detta avseende uppnår fullkomlighet. Gören allt, vad som står i eder kraft, for att sända himmelens ljusstrålar till hela världen.
Lärlingarna och de andra arbetarna ,få icke bliva så drivna, och jagade, att de icke ha någon tid till att bedja. Ungdomarna i våra förlagshus måste uppfostras på samma sätt som ungdomarna i profetskolorna. De skulle bliva förberedda, för att upptaga arbetet på nya platser.
Om de män, som hörde. det budskap som gavs på konferensen - det mest allvarliga budskap, som kan, givas - icke hade varit så oemottagliga för intryck, om de i uppriktighet hade frågat: Herre, vad vill du att jag skall, göra?"skulle Get sista årets erfarenhet varit annorlunda, än vad den nu är. Men de ha icke renat den väg, som ligger bakom dem. De ha icke bekänt sina misstag, och nu gå de i många ting samma väg och följer samma förvända handlingssätt, emedan de ha fördärvat sin andliga syn.
Den tredje ängelns budskap ,skall bereda ett folk, som skall bestå under de sista dagarnas faror. Budskapet måste förkunnas med hög röst och skall utföra ett verk, som blott få vänta.
Johannes skriver: ”Och jåg såg en annan, ängel flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna rör dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst:"Frukten Gud, och given honom ära; .ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor. Och ännu en annan ängel, följde honom; denne sade: ”Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin. Upp. 14:6-8. På vad sätt har detta blivit utfört? Därigenom att människorna blevo tvungna att iakttaga en falsk sabbat. I 2 Mos. 31 är de t tydligt sagt, vilken dag det är ,som är Herrens sanna sabbatsdag. Helighållandet av sabbaten är framställt som tecknet på Guds folks trohet.
Gud menar noggrant vad han säger. Människan har ställt sig mellan Gud och folket, och Herren har sänt den tredje ängeln med budskapet: ”Och ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst:
”Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn."
Guds folk måste hålla hans bud och lägga all världslig politik åt sidan. I det de antaga rätta grundsatser, måste de hålla dessa hög, ty de äro givna från himmelen. Lydnad mot Gud är av större värde för eder än guld och silver. Att bära Kristi ok, att lära ödmjukhet och saktmod av honom, förkortar mången strid; ty så snart fienden kommer som en flod, lyfter Herrens Ande upp ett banér emot honom.
Jag vänder mig till dem, som genom att mottaga förtroendeställningar i förlagshuset ha påtagit sig ansvaret, att arbetarna få den rätta uppfostran. "Trakten efter, att vara medvetna om edert verks viktighet. De, som genom sitt handlingssätt uppenbara, att de icke se någon skillnad mellan det heliga och vanliga, borde veta, att Guds dom skall falla på dem, om de icke göra bättring. Denna dom kan bliva uppskjuten, men den skall säkert komma. Om I bibehållen en falsk riktning, därför att edra hjärtan icke äro rena och förädlade, skall Gud kräva räkenskap av eder. Han skal fråga: Varför utfören i ett verk för djävulen, när, I föregiven att utföra ett verk för Mästaren?
På den stora räkenskapsdagen skall den otrogna tjänaren mesta resultatet av sin otrohet.
Jag sänder eder detta, emedan jag är ängslig för eder, Edert ständigt förökade antal av arbetare kunne utnyttjas bättre på andra platser. Om kvällarna har jag allvarligt talat till, eder i edra möten och framställt sanningen sådan den är i Jesus. Men några ha förkastat den. De hade gått längre, än vad deras samveten tilläto dem. De hade syndat emot bättre vetande och större ljus och bragt samvetet till tystnad, så att det icke längre kunde göra intryck på det hårda hjärtat.
Några ha så länge offrat sina grundsatser, att de icke mera kunna se någon skillnad mellan det som är heligt och det som är vanligt. De, som vägra att giva akt på Herrens befallningar, gå ständigt längre och längre på avfallets väg. Prövningens och hemsökelsens dag ligger just nu framför oss. Låt envar bekänna sin sanna färg. Viljen I välja trohet eller uppror? Visen eder färg för människor och änglar. Endast ,när vi överlämna oss till det som är rätt, äro vi säkra, Då skall världen vata var vi äro att finna på prövningens och svårighetens dag".
Om det verk, som begynte på generalkonferensen, hade skridit framåt mot fullkomlighet, skulle jag icke ha blivit kallad att skriva dessa ord till eder. Det gavs tillfälle att bekänna eller förneka det orätta; och i många fall blev det förnekat, för att undvika följderna av en bekännelse.
Med mindre en reformation äger rum, skall en olycka drabba förlagshuset; och världen skall få. Veta orsaken därtill. Jag såg, att ingen omvändelse till Gud ägde rum av hjärtats hela övertygelse. Herren har blivit vanärad ide institutioner, som blivit upprättade till hans ära. Det tydliga föraktet för Guds bud i förlagshuset har gjort intryck på arbeterna. Herren frågar: ”Skall jag icke döma över dessa ting?” Jag såg, att himmelens änglar vände sig bort med bedrövade ansikten. Gud är bedrövad över edra hjärtans hårdhet, som ständigt tilltager. Straffet, som drabbar dem, som ha känt Guds sanning men ändå överträtt hans bud, skall stå i överensstämmelse med deras ansvar. - Test., Vol. 8, p. 91-96.
m)Under det jag på senare tiden sett mig omkring för att finna den ödmjuke. och saktmodige Jesu; efterföljare, har jag blivit mycket nedstämd. Många, som bekänna sig förvända Kristi snara ankomst, börja likna världen och söka mera alvarligt efter bifall från sin omgivning, än efter ynnest hos Gud. De äro kalla och formella, såsom fallet är med de allmänna kyrkosamfunden, som de för kort tid sedan lämnade. De ord, som talas till, församlingen i Laodicea; skildra noggrant deras nuvarande tillstånd. (Se Upp; 3:14...20) De äro varken kalla eller varma utan ljumma. Och om de icke akta på det "trogna och sannfärdiga vittnets” råd och med allvar vända om och komma i besittning av det ”guld, som är luttrat i eld", "vita kläder och ”ögonsalva”, så skall han utspy dem ur sin mun.
Tiden har kommit, då en stor del av dem, som en gång fröjdade sig och ropade högt av glädje vid tanken på Kristi omedelbart .förestående återkomst, stå på samma ståndpunkt som kyrkosamfunden och världen, vilka en gång hånade dem, emedan de trodde, att Jesus skulle komma, och utbredde allehanda osanna rykten för att väcka fördomar mot dem och tillintetgöra deras inflytande. Om nu några längta efter den levande Guden, hungra och törsta efter rättfärdighet, och Gud låter dem känna sin kraft i och tillfredsställer deras själars längtan genom att utgjuta sin kärlek i deras hjärtan, och om de ära Gud genom att prisa honom, så bliva de av dessa, som föregiva sig tro på Herrens nära förestående ankomst ofta betraktade som förda bakom ljuset och beskyllda för att vara hypnotiserade eller besatta av någon ond ande.
Många av dessa så kallade kristna tala, kläda, sig; och handla som världen, och det enda man kan känna igen dem på, är deras bekännelse. Oaktat de bekänna sig förvänta Kristus, rör sig deras samtal ej om himmelska utan om jordiska ting. Huru böra icke de, som bekänna sig förbida och påskynda "Guds dags tillkommelse", vara "i helig vandel och gudsfruktan". (2 Peter 3, 11). Och var och en, som har detta hopp till honom, han renar sig likasom han är ren.” (1 Joh. 3:3). Men det är tydligt, att många, som hava namn av att vara adventister, beflita sig mera om att pryda sina kroppar och so bra ut i världens ögon än om att av Guds ord lära, huru de kunna behaga Herren.
Tänk, om vår älskade Jesus, vårt föredöme skulle framträda bland dessa samt bland dem som i allmänhet kalla sig kristna, såsom han framträdde vid sin första ankomst! Han blev född i ett stall. Följ Honom under hans liv och verksamhet! Han var en man, som ,var förtrogen med smärta och sorg. De som bekänna sig vara kristna, borde skämmas inför den ödmjuke och saktmodige Frälsaren, som var iförd en enkel osömmad klädnad, och som ej hade något, vartill han kunde luta sitt huvud. Hans felfria, självförsakande liv skulle fördöma dem; hans allvar skulle verka smärt samt hämmande på deras lättsinne och deras tomma löje; hans vandel, fri från svek, skulle lägga band på deras världsliga och äregiriga sällskapslig, hans framställning av den rena, genomträngande sanningen skulle uppenbara deras verkliga karaktär, och de skulle önska få det ödmjuka föredömet, den kärleksfulle Jesus, röjd ur vägen så snart som möjligt. De skulle vara bland de första att söka fånga honom med ord och ropa: ”Korsfäst honom! Korsfäst -honom!” Advb.,s. 135-131.
n) "Skilsmässan förorsakar smärta. och bitterhet för båda partierna. Det är den oenighet, om vilken Kristus säger, att han skulle komma för att bringa. Vi äro icke Guds folk med mindre vi äro det helt.
Varje börda, varje skötesynd-måsteavläggas. Guds väktare sköla icke ropa frid, frid, när Gud icke har talat frid. De trofasta väktarna skola ropa: "Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären Herrens kärl."
Församlingen skall bliva vägd på helgedomens vågskål. Om dess moraliska karaktär och andliga tillstånd icke överensstämma med de fördelar och välsignelser; som Gud har skänkt den, skall den befinnas för lätt. Ljuset har klart och bestämt lyst på församlingens väg, och ljuset från-1882-skall draga den till räkenskap. Om dess begåvningar icke äro använda, om dess frukt är ofullkomlig, inför Gud, om dess, ljus har blivit mörker, skal; den i sanning bliva funnen för lätt. vårt tillstånd; såsom Gud ser det, synes vara dolt för oss. Vise; men känna det icke, vi höra, men förstå det icke, och vi vila så: obekymrade, som om molnstoden om dagen och eldstoden om natten vilade över vår helgedom.
Vi föregiva oss känna Gud och tro sanningen, men med våra gärningar förneka vi honom. Våra gärningar äro i direkt motsats ttll sanningens och rättfärdighetens principer,som vi bekänna oss vara ledda av. - Test., Vol. 5, p. 83-84.
o) Guds folk. skall snart prövas genom svåra frestelser, och den största delen av dem som nu synas ,vara äkta och trogna, skall visa sig vara falska mynt. - Andl - Erfarenh., s. 254. - .Test., Vol. 5, p. 136.
p) Guds vredes, dag är för handen. Guds digill skall tecknas endast på deras pannor, som ropa och jämra sig över styggelserna i landet. De, som sympatisera med världen, äta och dricka med de druckne skola visserligen bliva förgjorda med dem som öva orättfärdighet. "Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön, men Herrens ansikte är emot dem som göra det, onda." Ps. 34:16-l7.
Vårt eget uppförande kommer att avgöra huruvida vi skola bliva tecknade med lovande Guds sigill eller bliva nedhuggna med mordvapnen. Några droppar av Guds vrede hava redan fallit på jorden; mon när de sju sista plågorna skola utan nåd utgjutas ur hans vredes kalk, då skall det för evigt vara för sent att omvända sig och finna skydd. Intet försonande blod skall då finnas att avtvå syndarens fläckar.
”På den tiden skall Mikael, den store fursten, som står på sitt folks barns sida, uppresa sig; och en tid av nöd skall då bliva, sådan, som icke har varit allt ifrån den tid, menniskor hava: varit till, ända till den tiden. Och på den tiden skall ditt folk varda frälst, alla de, som finnas skrivna i boken.” När denna bedrövelsens tid kommer, är vars och ens slutliga öde avgjort; nådetiden är, slut, och det finns icke mer någon nåd för de obotfärdiga. Den levande Guds sigill är tecknat i pannan på hans folk. Den lilla kvarleva, som, ej är i stånd att försvara sig i den, dödliga striden med jordens makter, som drakhären församlat emot den, söker sitt skydd hos Gud. Den högsta jordiska auktoritet har utfärdat påbudet, att de skola tillbedja vilddjuret och antaga dess kännetecken under hotelse om förföljelse eller död, om de icke göra det. Herren hjälpe nu sitt folk, ty vad kunna de göra i en sådan strid utan hans bistånd!
Mod, uthållighet, tro och en fast förtröstan på Guds makt att frälsa kunna icke ernås i ett ögonblick. Dessa himmelska dygder vinnas endast genom många års erfarenhet. Genom ett liv av helig åtrå och ett beslutsamt fasthållande vid det, som är rätt, förseglade Guds barn sina öden. Besatta med frestelser utan tal på alla sidor, måste de kämpa av alla krafter, om de icke skulle bliva av dem övervunna. De insågo, att de hade ett stort verk ,att utföra, och att de vid vilket ögonblick som, helst kunde kallas till att nedlägga sin vapenrustning; och skulle de uppnå sitt livs slut, utan att hava fullbordat sitt verk, skulle de lida: en evig förlust. De anammade det himmelska ljuset med stor glädje, såsom de förste kristna anammade det från Kristi läppar. När dessa kristna bannlystes till berg och ödemarker, när de kastades i fängelse att dö av hunger, köld och Pina, när martyrdöden syntes vara den enda vägen för dem att undkomma deras vedermöda; fröjdade de sig över, att de räknades värdiga att lida förföljelse för Kristi skull, som utstått korsets död för dem. Deras efterföljansvärda exempel skola vara till tröst och uppmuntran för Guds folk, då,det skall bliva en tid av vedermöda, att ingen slik någonsin förr inträffat.
Icke alla, som föregiva sig hålla sabbaten, skola tecknas med Guds signet. Det finnes många, även bland dem, som förkunna sanningen, till andra, vilka icke skola bliva tecknade med Guds signet i sina pannor. De hade sanningens ljus, de kände deras Mästares vilja, de förstodo varje punkt,-i vår troslära, men de hade icke motsvarande gärningar. Dessa, som vara så upplyfta i profetian och i den gudomliga visdomens ord, skulle även hava efterlevat sin tro och bekännelse. De borde hava undervist sina barn i samma tro, att de genom ett välordnat hushåll måtte bevisa för världen sanningens inflytelse på det mänskliga hjärtat. - Test., Vol. 5, p. 213-214. Andl. Erf., s.291-293.
q) Jag har av Gud fått i uppdrag att säga eder, att ingen annan ljusstråle skall genom vittnesbörden falla på eder väg, förrän I gjort ett praktiskt bruk av det ljus, som. redan är givet åt eder. Herren har omgivit eder med; ljus men I haven icke uppskattat det. I haven trampat därpå. Medan några hava föraktat ljuset, hava andra vårdslösat eller endast likgiltigt följt det. Endast några få hava i sina hjärtan föresatt sig att lyda det ljus, som Herren enligt sitt välbehag, givit dem. . . .
Några få ha i sina hjärtan beslutat sig att, lyda det ljus, som Herren så nådigt har skänkt dem... Och Gud skall taga; bort dessa vittnesbörd från sitt folk, beröva det sin, styrka och förödmjuka det... Det är satans särskilda avsikt att förhindra, att detta ljus tränger igenom till Guds folk, som i dessa sista dagar så nödvändigt behöver det... Gud har gjort vittnesbörden till ett mäktigt medel att nå själar, och han skall verka ännu mäktigare gaom dem än han hittils har gjort. Vittn,, s.20 Leben und Wirken, s. 225-231.
r) Många av dem, som bekänna sig tro:på den närvarande sanningen, skulle, om de förstode sin ställning, förtvivla om Guds barmhärtighet. De hava begagnat allt sitt inflytande mot sanningen, mot varningens röst, mot folket. De hava gjort satans verk. Många hava bli vi t så förbländade genom hans: bedrägerier, att de aldrig mera bliva fria. Genom ett dylikt tillstånd av återfall måste ovillkorligen många själar gå förlorade. . . . - Vittn., s. 109.
s) ”Mina älskade, jag förmanar eder såsom ”gäster och främlingar" att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen."
Icke alla, som bekänna sig hålla Guds bud, hålla sin kropp i "helgelse och ära”. Det mest högtidliga budskap, som någonsin blivit överlämnat åt dödliga, är anförtrott detta folk. De kunna utöva ett mäktigt inflytande, om de äro helgade genom detsamma. De bekänna sig stå på den eviga sanningens upphöjda grundval, i det att de hålla alla Guds bud. Om de därför tillfredsställa synden, hängiva sig till otukt och hor, är deras synd tio gånger värre än den klass, som jag nämnde, som icke erkänna Guds lag som bindande. - De, som bekänna sig hålla Guds lag, vanära i en särskild grad Herren och bringa vanära över sanningen, i det de överträda dess föreskrifter. - Test., Vol. 2, p. 450-451.
t) Men mycket få ha en på erfarenhet grundad kunskap om det helgande inflytandet av den sanning, som de bekänna. Deras lydnad och deras hängivenhet är icke i överensstämmelse med deras ljus och förmåner. De ha icke någon verklig förståelse av den förpliktelse, som vilar på dem, att vandra som ljusets och icke som mörkrets barn. Om det ljus, som blev givet dessa, hade blivit givet Sodom och Gomorra, skulle de ha gjort bättring i säck och aska och ha undkommit Guds vrede. Det skall bliva drägligare för Sodom och Gomorra på domens dag, än för dem, som hade fördelen av att äga hela ljuset, som ha arbetat mycket, men icke dragit någon nytta därav be ha icke mottagit den stora frälsningen, som Gud i sin nåd ville skänka dem. De voro så förbländade genom satan, att de trodde sig vara rika och stå i Guds ynnest, fastän det trogna vittnet förklarar, att de äro jämmerliga, fattiga, blinda och nakna. - Test., Vol. 2, p. 488-489.
u) Var är Guds folks tro? Varför äro de så otroende och misstrogna mot Gud, som sörjer för dem och uppehåller dem genom sin kraft? Herren skall pröva sitt folks tro; han skall sända tillrättavisningar, och om dessa varningar icke bliva beaktade, skola de efterföljas av vedermödor. Han:1skall till varje pris väcka dem ur syndens dvala, som ha löst sin förbindelse med honom, och väcka deras pliktkänsla. - Test., Vol. 4, p. 254.
v) Folket har icke gjort sig några avgudabilder, men deras synd är därför icke ringare i Guds ögqn. De tillbedja mammon. De älska världslig vinning. Några skola offra varje övertygelse för att nå sitt mål. Det folk, som föregiver sig vara Guds, är själviskt och sörjer endast för sig självt. De älska denna världens ting och ha gemenskap med mörkrets gärningar. De ha behag till orättfärdigheten. De ha ingen kärlek till Gud eller sin nästa. De äro avgudatjänare och sämre, ja, långt sämre i Guds ögon än hedningarna, som tillbedja avguar men som icke veta om något bättre.
Kristi efterföljare uppfordras att gå ut från världen och icke röra vid något orent. De ha löfte att få vara den Högstens söner och döttrar, medlemmar av den konungsliga familjen. Men när de å sin sida icke uppfylla villkoren, då skola och kunna löftena icke uppfyllas. En bekännelse av kristendomen är såsom intet i Guds ögon; men sann, ödmjuk, villig lydnad mot hans befallningar kännetecknar hans barn, dem, som mottaga. hans nåd och få del i hans stora frälsning. Sådana skola vara ett skådespel inför världen, änglar och människor. Deras avskilda, heliga karaktär skall vara synlig och tydligt skilja dem från världen, dess lidelser och lustar.
Jag såg, att endast få ibland oss motsvara denna beskrivning. Deras kärlek till Gud består i ord och icke i gärning och sanning. Deras handlingssätt, deras gärningar, betyga, att de icke äro ljusets barn, utan mörkrets. Deras gärning göres icke i Gud, utan i själviskhet och orättfärdighet. Deras hjärtan äro främmande för hans förnyande nåd. De ha icke erfarit den omskapande kraft, som leder dem till att vandra såsom Kristus vandrat. De, som äro levande grenar i det himmelska vinträet, skola taga del av vinträdets saft och näring. De skola ej vara några förtorkade och ofruktbara grenar; utan skola utveckla liv och kraft; de blomstra och bära frukt till Guds ära. De skola omsorgsfullt skilja sig från all synd för att uppnå helighet i gudsfruktan. . . . .
Likt det gamla Israel har församlingen vanärat Gud genom att avvika från ljuset, försumma sina plikter och missbruka sin stora och upphöjda förmån, att ha en helig och avskild karaktär. Dess medlemmar ha brutit sitt löfte att leva för Gud och för honom allena. De ha förenat sig med de själviska och dem, som älska världens stolthet, kärlek till nöjen och synd har blivit övade, och Kristus har gått bort. Hans Ande är utslocknad i församlingen. Satan verkar sida vid sida med dem som bekänner sig vara kristna; men de äro så utblottade på andlig omdömesförmåga, att de icke upptäcker honom. De ha ingen börda för verket. Den allvarliga sanning, som de bekänna sig tro, är ingen verklighet för dem. De ha ingen sann tro. Alla skola blott utleva den tro, som de verkligen äga. Av deras frukten skolen I känna dem. Icke bekännelsen, utan frukterna visa trädets karaktär. Många ha gudaktighetens sken, deras namn stå i församlingens böcker, men deras rapport i himmelen är befläckad. Den rapportförande ängeln har troget nedskrivit deras gärningar. Varje självisk handling, varje orätt ord, varje försummad plikt, varje hemlig synd och varje art av förställning är troget nedtecknad i den bok, som ängeln förvarar. - Test., Vol. 2, p. 439-442.
x) Guds folks goda gärningar ha ett mäktigare inflytande än ord. Genom deras dygdesamma liv och osjälviska handlingar bliva de, som se det, ledda till att önska äga densamma rättfärdighet, som bringar så goda frukter. De bliva tilltalade av den Guds makt, som förvandlar själviska, mänskliga väsen till den gudomliga avbilden; Gud blir ärad, hans namn förhärligat. Men Herren vanäras och hans verk nedssättes, när hans folk är världens trälar. De ha vänskap med världen, Guds fiende. Deras enda hopp om frälsning är, att skilja sig från världen och vara ivriga i att uppnå. en helig och avskild karaktär. O, varför vill icke Guds folk efterkomma de villkor, som äro givna i Guds ord? Om de skulle göra det, skulle de icke brist på någon av Guds största välsignelser, som han giver åt alla dem, som äro ödmjuka och lydiga. . .
Jag blev förvånad, då jag såg det förskräckliga mörkret hos många av våra församlingsmedlemmar. Brist på sann gudaktighet var så stur, att de voro mörkrets och dödens barn i stället för att vara världens ljus. Många bekände sig älska Gud, men i gärningarna förnekade de honom. De varken älskade, tjänade eller lydde honom. Deras egna, själviska intressen komma först. Hos en stor del synes det vara en oroväckande brist på principer. De behärskades av ohelgade inflytanden och-syntes icke ha någon rot i sig själva. Jag frågade, vad dessa ting skulle betyda. Varför fanns det en sådan brist på andlighet, så få, som hade en levande erfarenhet i det religiösa livet? Jag hänvisades till Profetens ord: "Hes. 14: 3-5."
Guds folk framställdes för mig i ett avfallet tillstånd. De bry sig icke om Guds ära. Deras egen ära går före hans. De försöka att förhärliga sig själva, men ändå kalla de sig kristna. Helighet i hjärtat och renhet i livet är det stora ämnet i Kristi lära. - Test., Vol. 2, p. 443-445.
y) Budskapet till Laodicea har icke verkat sann ånger bland Guds folk, som jag hade väntat att se, och mitt sinne har varit mycket bedrövat. - Test., Vol. l, p. 185.
z) Det visades mig, att vittnesbördet till förisamlingen i Laodicea är riktat till Guds folk i den närvarande tiden, och orsaken till, att det icke har kunnat utföra något stort verk, äro de hårde hjärtana. Men Gud har givit budskapet tid att utföra sitt verk. Hjärtat måste renas från de synder, som så, länge ha utestängt Jesus. Detta förskräckliga budskap skall utföra sitt verk. Då det först förkunnades, förde det till en noggrann hjärterannsakan. Synder bekändes, och Guds folk blev överallt bragt i rörelse. Nästan alla trodde, att detta budskap skulle sluta i den tredje ängelns höga rop. Men då de icke sågo verket avslutat på ,kort tid, förlorade många Budskapets verkan. Jag såg, a,tt detta budskap icke skulle rullborda sitt verk på några få månader. Det är bestämt till, att väcka Guds folk för att visa dem deras avfall och leda dem till verklig omvändelse, så att de åter kunna glädja sig över Jesu närvaro och bli beredda för den tredje ängelns höga rop. När detta budskap rörer hjärtat, leder det till en djup ödmjukhet inför Gud. Änglar blevo sända i alla riktningar, fär att bereda otroende hjärtan för sanningen. Guds, verk begynde utvecklas, och Guds folk blev bekant med sin ställning. - Test., Vol. l, p. 186.
å) Om det .sannfärdiga vittnets råd hade blivit fullständigt ,beaktat, skulle Gud har verkat med större kraft för sitt folk. Men de ansträngningar, som blivit gjorda, efter att budskapet hade givits, ha blivit välsignade av Gud, och många själar ha blivit förda från villfarelse och mörker till glädjen i sanningen.
Gud skall pröva sitt folk. Jesus leder dem i tålamod och utspyr dem icke ur sin mun på ett ögonblick. Ängeln sade: "Gud väger sitt folk." Om budskapet skulle vara endast av kort varaktighet, som många bland oss antaga, så skulle det icke vara någon tid för oss att utveckla en karaktär. Många drevas av känslor och icke av grundsatser och tro, och detta alvarliga, förskräckliga budskap störde dem. Det verkade på deras känslor och väckte fruktan, men utförde icke det verk, som Gud ville att det skulle göra. Gud läser hjärtarna. För att hans folk icke skulle bli bedraget med avseende på sig självt, giver han dem tid tills upprördheten försvinner, och så pröver han dem om de vilja lyda det tro fasta vittnets råd.
Gud leder sitt folk steg för steg. Han låter dem komma in i olika situationer för att utröna, vad som är i hjärtat. Någon består i en prövning, men faller i ,en annan. Vid varje steg framåt prövas hjärtat ännu noggrannare. Om Guds föregivna folk finner, att deras hjärtan sätta sig emot detta klara verk, skulle detta övertyga dem om att de ha ett verk att göra i att övervinna detta, om de icke skulle utspys ur Guds mun. Ängeln sade: "Gud skall utföra. sitt verk noggrannare .och noggrannare, för att pröva var och en av sitt folk." Några äro villiga att taga ett steg, men; när Gud bringer dem till det nästa prövande steget, draga de sig tillbaka och bli stående avsides, eme,dan de finner, att det träffar en av de avgudar, som de omhulda i sitt hjärta.
Om några icke vilja bliva renade genom att lyda sanningen och övervinna sin själviskhet, sin stolthet och onda lidelser, då ha Guds änglar det uppdfraget: De äro bundna till sina avgudar, låten dem vara!' och de vända tillbaka till sitt verk, i det de överlämna dessa med sina syndiga, obesegrade karaktärsdrag åt de onda änglarna. - Test., Vol. l, p. 186-187.
ä) Några stödja sig på erfarenheter, som de haft för många år sedan; men när de ha kommit till denna hjärterannsakande tid, då alla skulle göra erfarenheter för varje dag, ha de ingenting att berätta. De synas tro, att en bekännelse av sanningen kan frälsa dem. När de vinna seger över de synder, som Herren hatar, sItall Jesus komma in och hålla nattvard med dem och de med honom. De skola då få gudomlig kraft, från Jesus och växa i honom ovh bli i stånd att säga i helig triumf: Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus'. Det skulle vara mera behagligt för Herren, om de ljumma kristendomsbekännarne aldrig nämnde hans namn. De äro alltid ett hinder för dem, som vilja vara Jesu sanna efterföljare. De äro en antötssten för otroende, och de onda änglarna jubla över dem. De bespotta Guds änglar genom sina krokiga vägar. Sådana äro en förbannelse för verket hemma och borta. - Test., Vol. l, p. 188.
ö) Jag såg, att många, som smickrade sig själva med att de voro goda kristna, icke ha den minsta ljusstråle från Jesus. De veta icke, vad, det vill säga, att vara förnyade genom Guds nåd. De ha ingen personlig, levande erfarenhet i Guds ting. Jag såg, att Gud vässt sitt svärd i himmelen, för att slå dem ned. O, måtte envar ljum bekännare verkligt fatta; vad Gud står i begrepp att göra bland sitt föregivna folk! - Test., Vol. l, p. 190.
1a) Budskapet till Laodicea-församlingen är en förskräcklig anklagelse och är tillämpligt på Guds folk i nuvarande tid.
"Och skriv till Laodiceas församlings ängel: "så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig,ur min mun. Du säger ju: 'Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken."
Herren visar oss här att, budskapet, som de tjänare, som han själv har valt, skola bär? till folket, icke är ett fridens eller säkerhetens budskap. Det är icke endast teoretiskt, utan praktiskt i varje detalj. Guds folk framställes i budskapet till Laodicea i ett tillstånd av köttslig säkerhet. De, äro trygga och tro, att de äro i ett upphöjt tillstånd av andlig kunskap. "Du säger ju: Jag är rik- ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken."
Vilket större bedrägeri kan komma över människorna än det att tro, att de ha rätt, när de alla ha orätt! Det sannfärdiga vittnets budkap finner Guds folk i ett sorgligt bedrägeri, men, ändå ärligt i sitt bedrägeri. De veta icke, att deras tillstånd är jämmerligt i Guds ögon. Medan detta blir riktat till dem, smickra de sig med att de äro i en upphöjd andlig författning. Det trogna vittnets budskap stör deras säkerhet med en förskräcklig anklagelse mot deras sanna tillstånd, den andliga blindheten, fattigdomen och eländigheten. Detta vittnesbörd, så skarpt och allvarligt, kan icke vara ett feltag, ty det är det sannfärdiga vittnet som talar, "och hans vittnesbörd måste vara sant.
Det är svårt för sådana, som känna sig säkra i det de ha uppnått och som tro sig vara rika på andlig kunskap, att mottaga budskapet, som förklara, att de äro bedragna och lida brist på varje nådegåva. Det ohelgade hjärtat är "ett illfundigt och fördärvat ting framför allt annat". Det visedes mig, att många smickra sig själva med, att de äro goda -kristna, medan de icke äga en ljusstråle från Jesus. De ha ingen levande erfarerihet av ett gudomligt liv. Det är nödvändigt för dem, att: djupt och grundligt ödmjuka sig inför Gud, innan de kunna känna sitt sanna behov av att göra allvarliga och uthålliga bemödanden för att tillägna sig Andens kostliga gåvor.
Gud leder sitt folk steg för steg. Den kristnes liv är en-ständig kamp och strid. Det gives ingen vila från kampen. Endast genom ständiga, oupphörliga bemödanden kunna vi segra över satens frestelser. Som ett folk triumfere vi på grund av sanningens klarhet och kraft. Genom det överväldigande antalet. av många tydliga, bibliska vittnesbörd bliva vi helt understödda i denna ställning. Men vi brista mycket i biblisk ödmjukhet, tålamod, tro, kärlek-, självförsakelse, vaksamhet och uppoffring. Vi måste öva oss i biblisk helgelse. Synder-härska bland Guds folk. Tillrättavisningens budskap, som är riktat till Laodicea, bar icke mottagits. Många hålla fast vid sina tvivel och siila älsklingssynder, medan de äro så bedragna, att de säga och känna att de ingenting behöva. De tänka att Guds Andes vittnesbörd med avseende på tillrättavisning icke äro riktade till dem eller åsyfta dem, sådana behöva Guds nåd i största mått och andlig utskiljningsförmåga för att bliva i stånd att upptäcka sin brist på andlig kunskap. De lida brist på nästan varje egenskap, som är nödvändig för, att uppnå en fullkomlig, ktistlig karaktär. De ha ingen praktisk kunskap om bibliska sanningar, som leda till ödmjukhet och till övereensstämmelse av deras vilja med Guds vilja. De leva icke i lydnad mot alla Guds frodringar.
Det är icke nog att endast bekänna sig tro sanningen. Alla Kristi korskämpar förplikta sig, att träda in i korståget mot själafienden, till att fördöma det onda och befrämja rättfärdigheten. Men det trogna vittnets budskap uppenbarar det faktum, att vårt folk är offer för ett förskräckligt bedrägeri, vilket gör det nödvändigt att man kommer till det med varningar för att störa dess andliga sömn och väca upp det till avgörande handlingar.
I min sista syn visades mig, att just detta bestämda budskap av det trogna vittnet icke har utfört Guds avsikt. Folket fortsätter att sova i sina synder. Det fortsätter att mena sig vara rikt och utan behov av något som helst. Många fråga: Varför äro alla dessa förebråelser givna? Varför beskylla oss vittnesbörden beständigt för avfall och svåra synder? Vi älska sanningen, vi trivas, vi behöva icke dessa vittnesbörd av varning och i tillrättavisning. Men låt dessa missnöjda se in i sitt eget hjärta och jämföra sitt liv med bibelns praktiska lära, låt dem ödmjuka sina själar inför Gud, låt Guds ljus genomlysa mörkret så skola fjällen fallen från deras ögon och de skolen inse sitt tillstånd av andlig fattigdom och eländighet. De skola känna nödvändigheten av att köpa guld, som är ren tro och kärlek, vita kläder, som är en fläckfri karaktär, rengjord i deras käre Frälsares blod, och ögonsalva, som är Guds nåd och som giver klart förstånd i andliga ting, varigenom man upptäcker synden. Att uppnå ett sådant tillstånd är kostligare än guld från Ofir.
Det visades mig, att orsaken till att Guds folk nu befinner sig i detta tillstånd av andlig blindhet, är den, att de icke vilja mottaga tillrättavisa. Många ha föraktat de tillrättavisningar och varningar, som ha givts dem. Det trogna vittnet för dömer Guds folks ljumma tillstånd som giver satan stor makt över dem i denna väntandets och, vakandets tid. De själviska, de stolta och de, som älska synden, komma alltid att bliva bestormade av tvivel. Satan har förmåga att ingiva tvivel och att uttänka invändningar mot de bestämda vittnesbörd, som Gud sänder, och mån-sa tro att det är en dygd, ett bevis på intelligens, att vara otrogna och att ställa spetsfundiga frågor. Le, som vilja tvivla skola ha, rikliga tillfällen därtill. Gud erbjuder sig icke att undanrödja alla tillfällen till otro Han giver bevis, som måste utforskas med ett ödmjukt hjärta och en läraktig ande, och alla skola genom makten av dessa bevis avgöra sig.
Det eviga livet är av oändligt stort värde och kommer att kosta oss allt vad vi äga. Det som även i denna värden är värt att äga, vinnas genom möda och många gånger genom mycket,stora offer. Och allt detta göres endast för att vinna en skatt, som skall förgås. Skulle vi vara mindre villiga att uthärda kamp och möda, att göra allvarliga, ansträngningar och bringa stora offer för att vinna den skatt, som är av oändligt värde, nämligen livet, som tilldelas obegränsat?
Tro och kärlek äro gyllene skatter, ting, som det råder stor brist på bland Guds folk. Det har visats mig, att otron på vittnesbörden av varningar, uppmuntringar och förebråelser, håller ljuset borta från Guds folk. Otron tillsluter dras ögon, så att de ej veta sitt verkliga tillstånd. De trogna vittnet beskriver deras blindhet på följande sätt: "Och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
Tron på Kristi snara ankomst, avtager. "Min Herre dröjer att komma", tänkes icke endast i hjärtat, utan uttryckes även i ord och mest avgörande i handlingar. Slöhet har i denna väntetid gripit Guds folks sinnen såsom ett tidens tecken. Den förskräckliga orättfärdigheten kräver den största uppmärksamhet och det levande vittnesbördet, för att, hålla synder borta från församlingen. Tron har avtagit i en fruktansvärd grad, och endast genom övning kan den åter tillväxa. - Test., Vol. 3, p. 252-256.
1b) Emedan Jesus giver dessa tillrättavisande vittnesbörd, skola vi därför säga, att han icke har någon öm kärlek till sitt folk? O, nej!, Han, som dog för att frälsa människorna från döden, älskar med en gudomlig kärlek; och den han älskar, den tuktar han: ”Alla jag älskar, dem tuktar och agar jag.” Men många vilja icke mottaga det budskap, som himmelen i nåd sänderr dem. De kunna icke tåla, att få höra om sitt försumande av plikterna, _m sin synd, sin själviskhet, sin stolthet och sin kärlek till världen.
Det visades mig, att Gud har lagt en särskild börda på min man och, mig för att frambära ett klart vittnesbörd till hans folk, för att ropa med full hals, utan återhåll, och för att visa folket deras överträdelser och Israels hus deras synder. Men det finns en klass, som icke vill mottaga något tillrättavisande budskap, och de upplyfta sina händer för att skydda dem, som Gud vill tillrättavisa och förebrå. De sympatisera alltid med dem, som Gud önskar att lära känna sin verkliga fattigdom.
Herrens ord, talat genom hans tjänare, mottages av många med frågor och farhågor, och många vilja uppskjuta att lyda de givna tillrätta visninger och förmaningar och vänta till dess att varje skugga av otro har fjärnats från deras sinnen. Den ortoende, som fordrar fullkomlig kunskap, skall aldrig uppnå den visshet, som Herren önskar att giva. Han fordrar av sitt folk den tro, som vilar på visshet och icke på fullkomlig kunskap. De av Kristi efterföljare, som mottaga det ljus, som Gud sänder dem, måste lyda Guds röst, som talar till dem, när det finnes många, som tala emot. Det fordras skarpsinnighet att kunna urskilja Guds röst.
Sådana, som icke vilja handla när Herren kallar dem utan som vänta på större visshet och gynnsamnare tillfällen, skola. vandra i mörkret, ty ljuset skall dragas tillbaka. Den visshet, som en gång har givits, skall, om den förkastas, aldrig mer vända tilbaka.
Många ha blivit prövade med avseende på vårt verk, och tvivla på det. Några, som befinna sig i et sådant tillstånd av frestelse, lägga skulden till Guds folks svårigheter och förlägenhet på de tillrättavisande vittnesbörd, som vi givit dem. De tro, att förtretligheterna komma allenast genom dem, som bära varningens budskap och som peka på folkets i synder och rätta på dess fel." Många äro bedragna av själafienden. De tro, att br, och str. Whites arbete ;skall bliva antaget, om de icke ständigt fördömde det örätta och tadlade synden. Det visades mig, att Gud har lagt detta verk på oss, och att, om vi äro förhindrade att samman träffa med Guds folk, att frambära vårt vittnssbörd och att motverka de oheligas misstanke och avund, ansätter satan dem med sina frestelser. De, som alltid ha stått på den frågande, tvivlande sidan, känna sig fria till att antyda för andra om sina tvivel och sin otro. Några ha skenheliga, till synes samvetsgranna och mycket fromma tvivel, som de försiktigt låta undfalla sig, men som ha tio gånger mera makt att styrka dem, som äro i villfarelse, att förringa vårt inflytande och att ödelägga Guds folks tillit till vårt verk, än om de uttalades mera klart. Jag såg, att dessa stackars själar äro bedragna av satan. De smickra sig med att de stå rätt, att de stå i ynnest hos Gud och äro rika på andlig urskiljningsförmåga, fastän de äro fattiga, ömkanvärda och blinda. De utföra satans verk, men tro, att de nitälska för Gud.
Några vilja icke antaga det vittnesbörd, som Gud givit oss i uppdrag att framhålla, i det de smickra sig själva med, att vi äro bedragna, men att de ha rätt. Deotro, att Guds folk icke behöver "någon tillrättavisning eller bestämd handling, utan att Gud är med dem. Dessa frestade själar, som alltid ha varit mot dem, som ha bestraffat synd, skola utropa: Tala till oss om behagliga ting! Med vilket sinnelag skola de mottaga det trogna vittnets budskap till Laodicea? . Här kan det icke vara något bedrägeri. Detta budskap måste bäras av Guds tjänare till en ljum församling. Det måste väcka upp hans folk ur dess säkerhet och farliga bedrägeri med avseende på dess verkliga ställning inför Gud.
Om det ta vittnesbörd mot tages, skall det inspirera till handling och leda till självförnedring och syndabekännelse. Det trogne vittnet säger: "Jag känner dina gärningar: Dy är varken kall eller varm." Och åter: ”Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag. Så gör nu bättring med all flit." Så kommer löftet: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar, till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron."
Guds folk måste inse sina fel, vakna upp till ivrig bättring och skaffa bort synderna, som ha fört det i ett sådant beklagansvärt tillstånd uv andlig fattigdom och blindhet, elände och farligt bedrägeri. Det visades mig, att det bestämda vittnesbördet måste vara levande i församlingen. Detta allenast skall motsvara budskapet till Laodicea. Det orätta måste bestraffas, synd måste kullas synd, och överträdelse måste bemötes villigt och besti1mt samt bortskaffas från oss som ett folk. - Test., Vol. 3, p. 257-260.
1c) Vingårdsmännen, som blivit satta att taga vård om Herrens vingård, visade sig vara otrogna i sin förvaltning. Prästerna och lärarna voro inga trogna lärare för folket. De försummade att för dem framhålla Guds godhet och nåd samt hans anspråk på deras kärlek och underdånighet. Dessa vingårdsmän sökte sin egen ära. De åstundade att tillägna sig vingårdens frukt, och deras bemödanden gingo ut på att tilldraga sig själva uppmärksamhet och hyllning.
Dessa isralelitiska ledares skuld var av annan beskaffenhet än den vanlige syndarens, ty dessa män stode i den största förpliktelse till Gud och hade högtidligt lovat att lära sitt: "Detta säger Herren", samt att öva fullkomllig lydnad. Även i stället för att göra tidigt lovat ände de skrifterna. De pålade människorna svårda bördor och tvingade ceremonier för varje steg deras liv. Folket levde i ständig oro, emedan de icke förmådde uppfylla de fordringar rabbinerna påtvingade. Dem. Då de sågo omöjligheten av att hålla dessa människobud, blevo de även likgiltiga för Guds befallningar. . . . .
Liknelsen om vingården äger sin tillämpning icke endast på den judiska nationen, utan även på oss. Församlingen i denna tidsålder har av Gud blivit utrustad med stora företräden och nådebevis, och nu väntar han, att vi skola. använda dessa i hans tjänst. - Kristi Liknelser. s. 292. 296.
1d) Gud höll Eli Såsom Israels präst och domare ansvarig för hans folks moraliska och religiösa tillstånd och särskilt för sönernas karaktär. Han borde först hava sökt att undertrycka det onda genom ,milda åtgärder, och om dessa ej hade haft verkan, kunde han hava brukat strängare medel. Han ådrog sig Guds misshag, därför att han icke fördömde synden och bestraffade syndaren efter förtjänst. Han var ej skicklig till att bevara Israel ett rent tillstånd. De, som hava alltför litet mod till att klandra villfarelser eller som av håglöshet eller brist på intesse ej göra något allvarligt försök att; befria familjen eller Guds församling från skuld, hållas ansvariga för det onda, som följer på deras pliktförgätenhet. Vi äro lika ansvariga för de synd er vi genom utövandet av föräldra eller herdemyndighet kunde hava undertryckt hos andra, som om handlingarna hade varit våra egna. - Patr. och prof., s. 628.
1e) Och du Kapernaum (sjundedags-adventisterna, som haft stort ljus), som varit upphöjd till himmelen (med avseende på privilegier), du skall störtas ned ände till helvetet. Ty om de kraftgärningar, som äro, gjorda i dig, hade blivit. gjorda i Sodom, så skulle det ha stått ännu i dag. Men jag säger eder, att det för Sodoms land skall på domens dag bli drägligare än, för dig. - Reviev and herald, 1 aug. 1893.
1f) Ingen av de villfarelser den kristna världen antagit angriper mera fräckt himmelens auktoritet, ingen strider mera mot förnuftet, ingen är mera fördärvlig till sina följder än den allmänna lära:, som så hastigt utbreder sig, att Guds lag icke längre är bindunde för människorna. Varje nation har sina lagar, som fordra aktning och lydnad, och ingen regering kunde existera utan dem. Skulle mon då kunna antaga, att himmelens och jordens Skapare ej hade en lag, enligt vilken han regerede sina skapande väsen? Om framstående predikanter offentligen lärde, att de lagar, som styra deras land och beskydda borgarnes rättigheter, icke voro bindande – att de begränsade folkets frihet och därför icke borde lydas – huru länge skulle man fördraga sådana män på predikstolen? Men är det en större förbrytelse att ringakta staters och nationers lagar än att förtrampa de gudomliga föreskrifter, vilka äro grundvalen till all sann regering? - Store striden, s. 676.
1g) Satan förförde änglarna genom sin list, och han har under alla tidsåldrar brukat samme förfaringssätt vid utförandet av sitt verk bland människorna, och han skall följa det ända till tidens slut. Om han öppet erkände, att han kämpade mot Gud och hans lag, skulle människorna akta sig för honom; därför kommer han under förklädning och blandar samling med villfarelse. De farligaste lögner äro -sådana; som äro blandade med sanning; ty på det sättet antager man villfarelser; som slå själen i bojor och fördärva den. Genom det ta medel drager sat an väl lden med sig; men en dag kommer, då hans jubel skall för evigt upphöra. - Patr. och prof., s. 357.
1h) Mycket snart komma bland främmande nationer strid och förtryck att utbryta med en styrka, som I nu icke kunnen föreställa eder. Det är nödvändigt för eder att förstå, huru viktigt det är att bliva känd med Gud i bönen. När I haven förvissningen om att han hör eder, kunnen I också vara glada i trångmål; I kommen icke att giva rum för förtvivlan, emedan I erfaren Guds krafts livgivande inflytande på edra hjärtan. Vad vi behöva, är sanningen. Ingenting kan intaga dess, plats - denne heliga, högtidligt allvarlig sanning - som skall sätta oss i stånd att bestå i prövningen, som också Kristus bestod i den. - Leben und Wirken s. 479-480.
1i) Sann bekännelse är alltid nogräknad och omfatter hemliga såväl som uppenbara synder. De kunna vara av en sådan beskaffenhet, att de böra framläggas för Gud allena. De kunne vara sådana synder, som böra bekännas för individer, vilka lidit skada genom dem, eller de kunna vara av en offentlig beskaffenhet och böra då bliva offentligen bekända. Men alla bekännelser böra vara bestämda och uttryckliga, uppenbarande just de synder, som man gjort sig skyldig till. - Vägen till Kristus, s. 59-60.
1j) De, som lära folket a tt ringakta Guds bud, så olydnad för att skörda olydnad. Om den gudomliga lagens bud alldeles åsidosattes, så skulle också mänskliga lagar snart ringaktas. - Stora striden, s. 677.
1k) "Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet. Och han ropade med stark röst och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar. Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor'.”
Detta skriftställe åsyftar en tid, när budskapet om Babylons fall, sådant det förkunnas av den andra ängeln, omtalad i Uppenbarelsebokens 14:de kapitel, skall- upprepas med tillägg av ett vittnesbörd om det fördärv, vilket, sedan budskapet först förkunnades på sommaren 1844, inträngt i de olika kyrkosamfunden, som utgöra Babylon. Här beskrives ett förfärligt tillstånd i den religiösa världen. För varje gång sanningen förkastas, bliva människornas sinnen allt mörkare och deras hjärtan alltmera gensträviga, till dess de helt försjunka i otro och förhärdelse. Och i trots av de varningar Gud givit skola de fortfara att ringakta ett av de tio buden, till dess de gå så långt, att de förfölja dem, som lyda det. Kristus ringaktas genom det försökt man visar mot hans ord och folk. - Stora striden, s. 698-698.
1l) Förskräcklig är den kamp, som världen går till mötes. Sedan jordens riken förenat sig till strid mot Guds befallningar, skola de utfärda ett påbud, att "alla, små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar", skola rätta sig efter kyrkans bruk genom att iakttaga den falska sabbaten. Alla, som vägra att lyda detta påbud, skola straffas enligt borgerlig lag, och till sist skola de förklaras skyldiga att dö. Å andra sidan fordrar Guds lag lydnad och ålägger människorna att hålla Skaparens vilodag, och Gud hotar, att utgjuta sin vrede över alla, som överträda hans bud.
Envar, som fått denna stridsfråga klart framställd för sig, men dock förkastar Guds lagför att lyda en mäsklig förordning, tager vilddjurets märke; han mottager ett tecken på lydnad mot den makt, som han fördrager att lyda i stället för Gud. Den himmelska varningen lyder sålunda: "Om någon tillbeder vilddjuret
1m) Vi ha icke sex förebilder, som vi ha- att rätta oss efter, icke heller fem; utan vi ha endast en, och den är Jesus Kristus. När de italienska, franska och tyska syskonen vilja bliva lika honom, måste de sätta sina fötter på den samma sanningens grundval. Då skall den ande, söm bor i den ene även bo i den andre. - och det är Kristus i dem, härlighetens hopp. Jag varnar eder, bröder och systrar, att uppresa en skiljemur mellan de olika nationaliteterna. Tvärtom, riv ned den, där en sådan finnes! Vi skulle bemöda oss om, att föra alla till den enighet, som är i Jesus, och endast arbeta i det enda syftet – våra människors frälsning. - Zeugn., bd. 2. s.151. - Test., Vol. 9, p. 181.
1n) I en syn om natten visades mig en mycket gripande scen. Jag sågen oerhörd stor eldkula falla ned bland några ståtliga byggnader och ögonblickligern ödelägga dem. Jag hörde någon säga: ”Vi visste, att de straffdomar skulle komma över jorden, men vi visste det icke, att de skulle komma så snart." Andra utbröto med ångestfull stämma:”Haven I vetat det! Varför haven I då icke omtalat det för oss? Vi visste det icke. Från alla sidor hörde jag liknande ord av förebråelser.
Gripen av stor ångest vaknade jag. Då jag åter somnade in, tycktes jag vara i ett stort möte. En person med myndighet talade till församlingen, framför vilken en världskarta låg utbredd. Han sade, att kartan föreställde "Guds vingård, som måste bliva beabetad. När himmelskt ljus har lyst för någon, skulle denna åter låta det lysa för andra. Ljus skulle tändas på många platser. Och från dessa ljus skulle åter igen andra ljus tändas.
Det hänvisades till följande ord: "I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall då giva sälta igen? Till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ned av människorna. I ären världens ljus. Icke kan en stad döljes, som ligger uppe på ett berg? Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem, som äro i huset på samma sätt må edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen." Matt. 5:13-16.
Jag såg ljusstrålar lysa fram från städer och byar, från höga och låga platser på jorden. Guds ord åtlyddes, och som en följd därav uppstodo vittnen om honom i varje stad och varje by. Hans sanning förkunnades utöver hela världen.
Därpå blev kartan borttagen och ersatt med en annan. På denna sågs, ljuset endast på några få platser. Den övriga världen låg i mörker. Endast ett svagt ljus här och där. Vår Lärare sade: "Detta mörker är en följd därav, att människorna ha gått sin egen väg. De ha omhuldat ärvda och förvärvade böjelser till det onda. De ha gjort tvivel, kritik och beskyllningar till sitt livs huvudintresse. Deras hjärtan äro icke rätt inför Gud. De ha satt sitt ljus under en skäppa.
Om varje Kristi stridsman hade gjort sin plikt, om alla väktare på Sions murar hade låtit basunen 1juda tydligt, skulle hela världen redan tidigare ha hört varningsbudskapet. Men verket är flera år efter tiden. Medan människorna sovit, har satan begagnat tiden at: överlista oss. - Zeugn., bd. 2, s. 36-37. Test., Vol. 9, p. 28-29.
1o) Det har bland oss ägt rum ett avvikande från Gud, och ett ivrigt omvändelseverk och ett återvändade till vår första kärlek, som är så nödvändig för vår frälsning och hjärteförnyelse, har ännu icke utförts. Otron har trängt in i våra led, ty det är ju moder!:: att skilja sig från Kristus och lämna rum för tvivel. Hos många har hjärtats rop varit: Vi vilja icke att denne skall härska över oss! Baal, Baal är valet. Många bland oss vilja ha den religion, som det gamla Israel fordom hade, emedan de älska sin egen väg och övergiva Herrens. Den sanna religionen, bibelns enda religion, som lär att man kan få förlåtelse allenast genom den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänst, som endast försvarar rättfärdigheten genom tron på Guds Son, har blivit åsidosatt, motsagd, bespottad och förkastad. Den har blivit brännmärkt som en religion, som leder till svärmeri och fanatism. Men det är Jesu Kristi liv i själen, det är den verkande principen i den kärlek, som har meddelats genom den Helige Ande, som allena kan göra själen verksam till goda gärningar. Kristi kärlek är makten och kraften i varje budskap, som kommer från Gud och som förkunnas av mänskliga läppar. Vilken framtid ligger fra för oss, om vi försumma att nå fram till trons enhet? - Leben und wirken, s. 373. - Life Sketches, p. 326-327.
1p) Jag såg en skara, som stod väl skyddad och säker och som ej fäste något avseende vid dessa, som ville rubba den tro, församlingen hade. Gud betraktade skaran med välbehag. Jag blev visad tre trappsteg - första, andra och tredje ängelns budskap. Min ledsagande ängel sade: ”Ve den, som flyttar ett block eller rör en prick i dessa budskap. Den riktiga förståelsen av dessa budskap är av den största betydelse. Själars öde beror på det sätt, varpå de bliva mottagna.” - Advb., s. 325.
1q) De, som ha fattat sanningen teoretiskt, så att säga gripit den med fingerspetsarna, som icke fört dess grundsatser in i själens allraheligaste, utan hållit den livgivande sanningen utanför i förgården, skola icke se något heligt i detta folks historia, som har gjort det till vad det är, och som har stadfästat dem till allvarliga, bestämda missionsarbetare i världen. Sanningen för denna tid är dyrbar; men de. vilkas hjärtan icke ha blivit krossade genom att falla på klippan Jesus Kristus, skola icke se och förstå vad sanning är. De skola antaga det, som passar dem, och börja lägga en annan grundval än den, som är lagd. De skola smickra sig i sin egen fåfänglighet och värdera sig själva högt, i det att de tro, att de äro i stånd att undanrödja vår tros pelare och ersätta dem med sådana, som de själva ha gjort. - Leben und Wirken, s. 490. - Life Sketches, p. 430-431.
1r) Det är farligt att förakta Guds ords och Andes tillrättavisningar och varningar. Många likna Saul och duka under för frestelsen, till dess de icke kunna fatta syndens verkliga beskaffenhet. De inbilla sig, att de ha haft ett gott ändamål i sikte och att de ej ha gjort orätt genom att avvika från Herrens fordringar. Sålunda trotsa de nådens Ande, till dess de ej längre höra dess röst och de få ostörda hängiva sig åt de villfarelser, som de ha valt. - Patr. och prof., s. 692.
1s) "De förnämsta bland fienderna till Kristi evangelium", säger Wesley, ”äro de, som uppenbart och bestämt döma själva lagen och tala illa om lagen; som lära människorna att på en gång upplösa (att upphäva giltigheten av) icke blott ett, vare sig det minsta eller det största, utan alla buden." "Det mest förvånande av allt, som följer med denna kraftiga villfarelse, är, att de, som hänföras av den, verkligen tro, att ie ära Kristus genom att omstörta hans lag och att de upphöja hans ämbete, medan de söka omintetgöra hans lära. Ja, de äro honom, just såsom Judas gjorde, när han sade: Hell dig, Rabbi, och kysste honom. Och han kunde med lika stor rätt säga till envar av dem: Förråder du Människosonen med en kyss? Att tala om hans blod och borttaga hans krona - att förkasta någon del av lagen under föregivande av att främja hans evangelium är icke något annat än att förråda. honom med en kyss. Ej heller kan denna beskyllning verkligen undslippas av någon, som predikar tro på ett. sätt, vilket antingen direkt eller indirekt bidrager till att uraktlåta lydnad - som predikar Kristus sålunda, att han tillintetgör eller på något sätt förringar det minsta av Guds bud.” - stora striden, s. 302-303.
1t) Medan denna sång av helig tillit uppstiger till Gud, draga molnen sig tillbaka, och den stjärnklara himmelen synes, obeskrivligt härlig i jämförelse med de svarta, hotande molnen runt omkring. Den himmelska stadens härlighet lyser från de öppna portarna. Då synes på himmelen en hand, "hållande två hoplagda stentavlor. Profeten säger: "Och himlarna. förkunnade hans rättfärdighet, att Gud var den, som skulle döma." Den heliga lag, som är Guds rättfärdighet och som under åska och ljungeld förkunnades på Sinai till en levnadsregel för människan, uppenbaras nu för henne såsom domens regel. Handen öppnar tavlorna, och man ser de tio buden, skrivna liksom med bokstäver av eld. Orden äro så tydliga, att alla kunna läsa dem. Minnet uppväckes, vidskepelsens och kätteriets mörker avlägsnas från varje sinne, och Guds tio bud, korta, omfattande och be stämda, framställas för alla jordens inbyggare.
Det är omöjligt att beskriva den fasa och förtvivlan, som de skola erfara, vilka trampat Guds heliga fordringar under sina fötter. Herren gav dem sin lag. De kunde ha jämfört sin karaktär med den samt lärt känna sin ofullkomlighet, medan det ännu var tid till ånger och bättring; men för att vinna världens ynnest åsidosatte de Guds bud samt lärde även andra att överträda dem. De ha sökt att tvinga Guds folk till att vanhelga hans sabbat; nu fördömas de av den lag de ha föraktat. Med förskräckelse se de nu tydligen, äro utan upsäkt. De valde själva, vem de ville tjäna och tillbedja. - stora striden, s. 739-740.
1u) Vår ställning i världen är icke som den skulle vara. Vi äro långt från den plats, där vi skulle ha varit. Om vår kristliga erfarenhet hade varit i överensstämmelse med ljuset och tillfällena, som vi ha fått, om vi från begynnelsen beständigt hade trängt framåt och uppåt, hade vi vandrat i ljuset, som ble givit oss, hade vi följt Herren för att lära känna honom, skulle vår stig ha bli vi t klarare och klarere. Men många av dem, som haft särskilt ljus, ha sa anpassat sig efter världen, att de knappast kunna urskiljas från världens barn. De stå icke som Guds särskilda folk, utvalt och kostligt. Det är svårt att skilja mellan dem, som tjäna Gud, och dem, som icke tjäna honom.
I helgedomens vågskål skall sjundedags-adventistförsamlingen vägas. Den skall dömas efter de privilegier, som den har haft. Om dess andliga erfarenheter icke motsvara förmånerna, som Kristus har skänkt der för ett så oändligt pris, om de givna välsignelserna icke ha satt den i stånd att utföra det verk, som har anförtrotts den, skall domen: "Befunnen för lätt uttalas över den. Den skall dömas efter det ljus, som den har fått, efter de tillfällen, som den har haft.
Guds avsikt med sitt folk, - Gud har mycket av glädje, kärlek, frid och härlig seger i beredskap för alla, som tjäna honom i ande och sanning. Hans folk, som håller buden, skulle ,alltid stå redo till tjänst. De skulle mottaga förökad nåd och kraft och växande kunskap om den Helige Andes verkan. Men många äro icke beredda att mottaga den dyrbara andliga gåvan, som Gud väntar att få skänka dem. De sträcka sig icke högre och högre efter kraften ovanifrån, så att de genom de gåvor, som de ha fått från Gud, kunna erkännas som Guds egendomsfolk, ivriga i goda gärningar.
Omvänd dig, och gör de första gärningarna.” Allvarliga påminnelser om varningar säga till oss: Betänk då varifrån du har fallit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar, som du gjorde under din första tid. Upp. 2: 5. Varför råder ett sådant oklart begrepp om församlingens sanna andliga tillstånd? - Test., Vol. 8,p. 247-248.
1v) Finnes det icke sådana i ansvarsfulla ställningar, som föregiva sig känna Gud, men som förneka honom i liv och karaktär? Ära icke många av dem, som räkna sig bland hans särskilt utvalda folk, som äro " tillfreds med att leva utan något bevis"på att Gud i sanning är bland dem för att rädda dem från satans snaror och angrepp?
Skulle vi icke nu ha haft mycket större ljus, om vi i den tid, som har gått, hade mottagit Herrens varningar, erkänt hans närvaro och vänt oss bort från alla vanor, som äro i strid med hans vilja? Hade vi gjort detta, skulle ljuset ha lyst in i själens tempel och satt oss i stånd att fatta sanningen och att älska Gud över allt och vår nästa såsom oss själva. O, huru har icke Kristus vanärats av sådana, som kalla sig kristna; de vanära det namn, som de bära, genom att försumma att bringa sitt liv i överensstämmelse med sin bekännelse och genom att uraktlåta att behandla varandra med den kärlek och vänlighet, som Gud väntar att de skola uppenbara i vänliga ord och handlingar.
Makterna nedifrån äro i verksamhet med den största iver. Krig och blodsutgjutelse är resultatet. Den moraliska atmosfären är förgiftad genom grymma och försäckliga handlingar. Stridens ande är utbredd; den finnes rikligen på varje plats. Många själar äro fångna av en bedräglig ande eller ett hemligt handlingssätt. Många ”skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och onda andas läror”. De urskilja icke den ande, som har tagit dem i besittning.
Ett underlåtande att ära Gud. - En, som ser under ytan, som läser alla människors hjärtan, säger om dem, som ha haft stort ljus: ”De äro icke bedrövade över sitt moraliska och andliga tillstånd. Likasom det lyster. dessa att gå sina egna vägar, och likasom deras själ har behag till deras styggelser, så lyster det ock mig att fara illa fram med dem och att låta förskräckelse komma över dem, eftersom ingen svarade, när jag kallade, och eftersom de icke hörde, när jag talade, utan gjorde vad ont var i mina ögon och hade sin lust i att göra vad mig misshagligt var. Jes. 66:3-4. "Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.” 2 Tess. 2:11-12.
Kan någon utsätta sig för ett större bedrägeri än det, att I antagen att bygga på den rätta grundvalen och att Gud antager edert verk, medan I i verkligheten gören många ting, som äro i överensstämmelse med världsligt framgångssätt och syndar mot Jehova? Det är ett stort bedrägeri, som bemäktigar sig sinnena, när män, som en gång kände sanningen, taga fel på gudsfruktans form och dess ande och makt, när de antaga, att de äro rika och ha vunnit rikedomar och ingenting behöva, medan de i verkligheten behöva allt,
Gud har icke förändrat sig gentemot sina tjänare, som hålla sina kläder fläckfria. Men många ropa: ”Frid och säkerhet", fastän ödeläggelse plötsligt skall komma över dem. Medmindre en grundlig omvändelse äger rum och människorna ödmjuka sina hjärtan genom bekännelse, och mottaga sanningen sådan den är i Kristus, skolade aldrig ingå i himmelen. När rening försiggå i våra led, skola vi icke längre vila i ro och maklighet och hålla på att säga, att vi ”äro rika och ha vunnit rikedomar och behöva intet".
Vem kan säga: "Vårt guld är luttrat i elden, våra kläder äro obesmittade av världen?" Jag såg vår Lärare peka på de så kallade rättfärdigas kläder. I det han klädde av dem, uppenbardes deras nakenhet. Därpå sade han till mig: ”Kan du icke se, huru de förgäves ha ansträngt sig för att skjyla sin fördärvade och besmittade karaktär. Huru har hon icke blivit en sköka, den trogna staden! Min Faders hus är gjort till ett köpmanshus, en plats varifrån den gudomliga närvaro” och härligheten har vikit bort på grund härav förefinnes svaghet och styrka fattas.” - Test., Vol, 8, p. 248-250.
1x) Ingen behöver säga, att han är utan hopp, att han kan icke föra ett kristligt leverne. Tillräckliga förberedelser ha gjorts genom Kristi död. för alla att bliva frälsta. Jesus står alltid färdig att hjälpa oss i nödens stund. Åkalla honom blott i tron, ty han har lovat att höra och besvara dina böner.
O, för en levande och verksam tro! Vi behöve den; vi måste ha den, om vi skola kunna bestå på prövningens dag. Det mörker, som då skall betäcka vår vandringsstig; får icke göra oss missionodiga eller driva oss till förtvivlan. Det är endast täckelset under vilket Gud skyler sin härlighet, då han kommer att rikligen belöna oss. Detta borde vi vete från var erfarenhet under förbigången tid på den dagen, då Gud kommer at uppgöra med sitt folk, skall denna erfarenhet vara en källa av hopp och tröst för dem.
Det är nu, som vi måste hålla oss själva och våra barn obefläckade av världen. Det är nu, som vi måste två våra karaktärskläder och göra dem vi ta i Lammets blod. Det är nu, som vi måste övervinna högmod, onda begär och andlig likgildighet. Det är nu, som vi måste vara, vakna och bemöda oss om allt utveckla en rättfärdig karaktär. ”I dag, om hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan!” Vi leva i en mycket farlig tid och vänta vår Frälsares uppenbarelse. Världen är försänkt i mörker. "Men I, bröder”, säger Paulus, ”ären icke i mörkret, så att den dagen skall komma såsom en tjuv över eder." Guds ändamål har alltid varit att ur mörker bringa ljus, ur sorg glädje och ur möda vila för den väntande och längtande själen.
Vad gören I” bröder, att I mån vara redo för denna dag?! De, som äro förenade med världen, bli va allt mer och mer världsliga och bereda sig för antagandet av vilddjurets märke. De, som ej förlita på sig själva, utan ödmjuka sig inför Gud och rena sina hjärtan genom lydnad för sanningen - dessa bliva allt mer och mer himrnelska och beredas för antagandet av Guds signet på sina pannor. När befallningen utgår och signet tecknas på pannan, då skall deras karaktär förbliva ren och obefläckad i all evighet.
Nu är beredelsetiden. Guds signet skall aldrig tecknas på pannan av en orättfärdig man eller kvinna, ej heller på pannan av en äregirig och världsälskande människa; ej heller på pannan av män och kvinnor med falska tungor och bedrägliga hjärtan. Alla, som mottaga signetet, måste vara utan fläck inför Gud. Gån framåt, bröder och systrar. Jag kan ej skriva utförligare om detta ämne nu, utan blott kalla eder uppmärksamhet till nödvändigheten av att vara beredd. Ransaken skrifterna för eder själva, att I mån förstå den närvarande tidens allvar. Andl. Erfarenh., s. 294-295. Test., Vol. 5, p. 215-216.
1y) Fakta beträffande det verkliga tillståndet bland Guds föregivna folk tala mycket tydligare än dess bekännelse och göra det påtagligt, att en fientlig makt har avskurit kabeln, som det varit förankrat med vid den eviga klippan, och att det driver ut till havs utan roder och kompass. - Review and HeraId, 24 juli 1888.
1z) Som ett folk ha vi predikat lagen till dess vi ha blivit så storra som Gilboas höjder, som varken fingo regn eller dagg. Vi måste predika Kristus i lagen, och då skall saften och näringen i denna predikan vara såsom föda för Guds försmäktande skara. Vi skola icke sätta tillit till vår egen förtjänst, utan till Jesu av Nasaret förtjänst. - Review and Herald, 11.mars 1890.
1å) Herren har sänt ett budskap för att väcka sitt folk till ånger och för att göra de första gärningarna; men på vilket sätt har detta budskap blivit mottaget? Medan någran oggrant ha beaktat det, ha andra föraktat och bespottat det och dess budbärare. Det andliga tillståndet är förslappat, anspråkslöshet och barnslig enkelhet har försvunnit; en maskinmässig, formell trosbekännelse har intagit kärlekens och uppoffrandets plats. Skall detta bedrövliga tillstånd fortsätta? Håller Guds kärleks lampa på att slockna och skall den bliva till mörker? - Review and Herald (extran:r) 23 dec. 1890.
1ä) Med mindre den gudomliga kraften föres in i Guds folks erfarenheter, skola falska teorier och villfarelser taga sinnet i besittning; Kristus och hans rättfärdighet skall försvinna ur mångas erfarenhet och deras tro skall vara utan kraft och liv. Sådana skola icke ha någon daglig, levande erfarenhet av Guds kärlek i sina hjärtan, och om de icke av hjärtat omvända sig, skola de vara bland dem, som representeras av församlingen i Laodicea, som skall utspys ur Guds mun. - Review and herald, 3 sept. 1889.
1ö) Kristi varning till alla dem, som äro likgiltiga i denna tid, lyder: ”Men nu, då, du är ljum och, varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” Upp. 3:16. Denna bild, att Gud skall utspy dem ur sin mun, betyder, att Jesus icke kan frambära deras böner eller deras kärleks uttryck till Gud samt att han icke på något sätt kan antaga deras läror ur hans ord eller deras andliga verksamhet, ej heller kan han framhålla deras andaktsövningar med den bönen at nåd måtte skänkas dem. - zeugn.,bd. 2, s. 333. Test., Vol. 6, p. 408.
2a) ”Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Betänk då varifrån du har falit, och bättra dig, och gör åter sådana gärningar, som du gjorde under din första tid. Varom icke, så skall jag komma över dig och skall flytta din ljusstake från dess plats, såframt du icke gör bättring." Upp. 2:4-5.
Jag har blivit uppfordrad att säga, att dessa ord åsyfto sjundedags-adventisternas församlingar i deras nuvarande tillstånd. Kärleken till Gud har gått förlorad och som en följd därav finnes ingen kärlek för varandra.. Det egna jaget och endast detta omhuldas och strävar efter herravälde. Hur länge skall detta fortsätta? Om icke en återomvändelse äger rum, skall det snart härska en sådan brist på gudsfruktan, att församlingen skall likna de ofruktbara fikonträdet. Den har fått stort ljus och haft rika tillfällen att bära mycken frukt. Men själviskheten kommit in, och Gud säger: ”Jag skall flytta din ljusstake från dess plats, såframt du icke gör bättring.”
Jesus såg det anspråksfulla, ofruktbara fikonträdet och bedrövad och motvilligt uttalade till förkastelsedomen över det. Under en förtörnad Guds förbannelse förvissnade trädet. Måtte Gud hjälpa sitt folk, att tillämpa denna lärdom på sig självt, medan det ännu är tid. - Zions Wächter 7 juli 1902.
2b) Jag är uppfylld med sorg, när jag tänker på vårt tillstånd som ett folk. Herren har icke till slutit himmelen för oss, men vårt ständiga avfall har skilt oss från Gud. Stolthet, vinningslystnad och kärlek till denna världen ha bott i hjärtat utan fruktan för att gå förlorad eller bliva fördömd. Stora och förmätna synder ha utövats bland oss. Och ändå är den allmänna åsikten den, att församlingen blomstrar och att frid och ,andlig framgång finnes i dess mitt.
Församlingen har vänt sig bort från att följa Kristus, sin ledare, och går ständigt tillbaka till Egypten. Men få äro oroliga och bekymrade över sin brist på andlig kraft. Tvivel och till och med otro på Guds Andes vittnesbörd genomsyrar överallt våra församlingar. Så vill satan ha det. så vilja också predikanterna, som predika sig själva i stället för Kristus, ha det. Vittnesbörden bliva varken lästa eller värderade. Gud har talat till eder. Ljus har strålat fram från hans ord och vittnesbörden, men båda ha blivit försummade och ringaktade. Resultatet visar sig i brist på renhet och helighet och sann tro bland oss.
Låt envar ställa till sitt hjärta denna fråga: Hur ha vi kommit in i detta tillstånd av andlig svaghet och oenighet? Ha vi icke själva bragt Guds vrede över oss, emedan vi icke,handla i överensstämmelse med vår tro? Ha vi icke sökt världens vänskap och bifall mera än Kristi närvaro och en djupare kunskap om hans vilja? Pröven edra hjärtan, dömen eder väg. Betänken med vem I förbinden eder. Söken I att förena eder med de förståndiga eller ären I villiga att välja världsliga förbindelser och vänner, som icke frukta Gud eller lyda hans evangelium? - Test., Vol 5, p. 217-218.
2c) Orenhet är i dag vitt utbredd, till Och med bland dem, som bekänna sig vara Kristi efterföljare". Lidelserne äro tygellösa; de djuriska böjelserna vinna i styrke genom att blive tillfredsställda, medan de moraliska krafterna ständigt försvagas, Många taga ivrigt del i världsliga, demoraliserande nöjen; som förbjudas av Guds ord. Sålunda skilja de sig från Gud och ställa sig i de nöjessökande världsmänniskornas led. De synder ,som ödelade världen före syndafloden och städerna på slätten, finnes också i dag - icke endast bland kristendomens populära bekännare, utan bland dem, som bekänna sig vänta Människosonens ankomst. Om Gud skulle framhålla dessa synder, såsom han ser dem, skullen I uppfyllas med skam och avsky"
Och vad har förorsakat detta oroande tillstånd? Många ha antagit sanningens teori, men icke genomgått någon verklig omvändelse" Jag vet, vad jag talar om. De äro få, som ha en djup förståelse av den opånyttfödda naturens fördärv. Stenhjärtat har icke utbytts med ett hjärta av kött. Få äro villiga att falla på klippan och krossas.
Vilka I än ären, eller hur edert liv än har varit, så kunnen I endast bliva frälsta på det sätt, som Gud har bestämt. I måsten vända om; I måsten hjälplöst falla på klippan, på Jesus Kristus. I måsten känna edert behov av en läkare och av det enda, som kan rena eder från eder synd: Jesu blod. - Test., Vol. 5, p. 218.
2d) Många följa sina egna vägar och tillfredsställa sina syndiga önskningar, men ändå bekänna de sig, att vara Kristi efterföljare. De ha aldrig överlämnat sina hjärtan åt Gud. Liksom de oförståndiga jungfrurna ha de försummat att få nådens olja i sina lampor och kärl. Jag säger eder, mina bröder, att ett stort antal av dem, som bekänna sig till att tro och till och med undervisa i sanningen, äro bundna i synden. Låga lidelser besmitta sinnet och fördärva själen. Några, som leva i de nedrigaste synder, ha iklätt sig himmelens uniform, för att de desto bättre skola kunna tjäna satan. - Test., Vol. 5, p. 220.
2e) Några - ja, många - ha en teoretisk kunskap om religiösa sanningar, men ha aldrig känt den gudomliga nådens förnyande kraft i sina hjärtan. Dessa människer äro alltid tröga att giva akt på de vittnesbörd av varningar, förmaningar och undervisning, som äro givna genom den Helige Ande. De tro på Guds vrede, men göra inga allvarliga ansträngningar för att undkomma den. De tro på själens värde och att deras prövotid inom kort skall vara förbi, men ändå försumma de dyrbara tillfällen att sluta frid med Gud.
De läsa kanske bibeln, men dess hotelser skrämma dem icke, ej heller röras de av dess löften. De godkänna det som är gott, men ändå följa de den väg, som Gud har förbjudit att gå. De känna till en tillflyktsort, men de uppsöka den ej. De känna till hjälpmedlet mot synden, men de använda det icke. De veta, vad som är rätt, men det tilltalar dem icke. All deras kunskap skall endast föröka deras fördömmelse. De ha aldrig smakat och av erfarenhet lärt, att Herren är god.
För att kunna bli en Kristi lärjunge, måste man förneka sig själv och följa Jesus, antingen det är genom ont eller gott. Få göra detta. Många profetera falskt, och folket tycker om sådant; men vad skall änden därpå bli? Vad kommer avgörandet att bli, när alla deras gärningar med dess följder bringas fram inför Guds ansikte?
En kristens liv är en kamp. Aposteln, Paulus talar om en kamp mot makter och myndigheter, då det gäller trons goda kamp. Åter säger han: "Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden." O nej! I dag blir synden omhuldad och ursäktad. Andens skarpa svärd, Guds ord, får icke lov att såra hjärtat. Har religionen förändrat sig? Har satan slutat med sin fiendskap mot Gud? Förr i tiden mötte ett religiöst liv svårighet, er och fordrade självuppoffring. Men nu göres allt mycket lätt. Och varför är, det så? Guds föregivna folk har förenat sig med mörkrets makter.
Det stränga och tydliga vittnesbördet måste åter ljuda. Vägen till himmelen är icke lättare nu, än den var på Frälsarens tid. Alla våra synder måste bort. Varje älsklingssynd, som hindrar oss att leva som kristna, måste bortskaffas. Den högra handen eller det högra ögat måste offras, om de leda oss till att synda. Äro vi villiga att bortskaffa från oss visdom och mottaga himmelens rike såsom ett barn? Äro vi villiga att bortskaffa från oss egenrättfärdigheten. Vilja vi övergiva våra världsliga vänner, som vi själva ha valt? Äro vi villiga att neka mottaga människornas bifall? - Test., Vol. 5, p. 221-222.
2f) Ingen är mera skild från himmelen än egenrättfärdiga formmänniskor, som äro fyllda av stolthet över sind egna framsteg, medan de helt äro övergivna av Kristi Ande och behärskas av avund och kärlek efter berömmelse och popularitet. De tillhöra den klass, som Johannes kallade Huggormars avföda, och djävulens barn. Sådana människor äro ibland oss, utan att någon anar det. De tjäna satan bättre änden mest förkasta, de, ty den sist nämnda skyler icke sina verkliga karaktär; han visar sig såsom han är. - Test., Vol. 5, p. 230.
2g) Genom avfall skiljas människorna från Gud. Skilsmässan är omfattande och förskräcklig, men Kristus har träffat anstalter för att förena oss med sig. - Test., Vol. 5, p. 230
2h) Mina bröder, I ringakten Guds heligaste krav, i det I försummen att helga eder själva och edra barn åt honom. Många av eder han giva sig åt en falsk säkerhet, äro upptagna av sjalviska interessen och fika efter jordiska skatter. I frukten icke något ont. Faran synes eder långt borta. I kommen att, bliva bedragna och förblindade till eder eget fördärv, om I icke, vaknen upp och med ånger och i djup ödmjukhet vända, om till Herren.
Åter och åter har rösten fran himmelen ljudit för eder. Viljen I lyda denna röst? Viljen I akta på det trofasta vittnets råd och köpa guld, som är luttrat i eld, vita kläder och ögonsalva? Guldet är tron och, kärleken; de vi ta kläderna äro Kristi rättfärdighet; ögonsalvan är det andliga omdömet; som sätter eder i stånd att se satans bedrägeri och undgå samt att se sanningen och lyda den.
Värdens dödsbringande slöhet paralyserar edra sinnen. Synden synes eder icke längre frånstötande, emedan I ären förblindade av satan. Guds domar skola snart utgjutas över jorden. ”Rädden edra liv! är Guds änglars varning. Andra röster höres, som säga: "Bliven icke oroliga, det är ingen orsak till någon särskild fara." De i Sion som älska lugn och maklighet, ropa: Frid och säkerhet, under det Herren förklarar från himmelen, att en hastig undergång skall drabba överträdaren. De unga, de lättfärdiga och de nöjessökande betrakta dessa varningar som rena historier och vända .sig gycklande bort från dem. Föräldrarna äro böjda att tro, att barnen ha rätt, och alla sovat lugn, och maklighet. så var förhållandet då den gamla världen ödelades och då Sodom och Gomorra förgjordes genom eld, på natten före ödeläggelsen frossade slättens invånare i nöjen. Lot förlöjligades för sin fruktan och sina varningar. Men dessa bespottare omkomma i lågorna. I denna natt stängdes nådens dörr för alltid för de ogudaktiga invånarna i Sodom.
Det är Gud, som håller själarnas öde i sin hand. Han kommer icke alltid att låta sig bespottas, han tål icke ett beständigt gäckande. Hans domar kunna redan nu ses på jorden. Häftiga och förskräckliga stormar föra med sig ödeläggelse och död: Den förtärande elden lägger såväl den stora skogen" som de tätt bebyggda städerna i aska. Stormar och skeppsbrott vänta dem, som resa på havet. Plötsliga olyckor hota dem, som resa till lands. Orkaner,jordbävningar, svärd och hungersnöd följa hastigt på varandra. Ändo äro människornas hjärtan förhärdade. De akta icke på Guds varnande röst. De söka sig icke till honom, som allena är en tillflyktort under den hotande stormen. Många som äro satta på Sions murar för att med örnögon speja efter den kommande faran och upplyfta sin röst till varning, ha själva somnat in. De, som i denna farans stund skulle vara verksamma och vaksamma, försumma sin plikt och draga själers blod över sig.
Mina bröder, akten eder för ett ont och otroget hjärta. Guds ord är klart och tydligt i sin korthet; det strider emot edra själviska intressen; därför lyden I det icke. Hans Andes vittnesbörd, leda eder uppmärksamhet till skriften, utpekande edra, karaktärsfel och bestraffande edra synder; därför akten I icke på dem. Och för att rättfärdiggöra eder köttsliga, maklighetsälskande sinnelag, börjen I tvivla på att vittnesbörden äro från Gud. Om I haden velat lyda deras undervisning, skullen I hava blivit övertygade om deras gudomliga ursprung. Kommen ihåg, att eder otro icke upphäver deras sannfärdighet. Om de äro från Gud, komma de att bliva beståndande. De, som söka att förringa Guds folks tro på vittnesbörden, som ha varit i församlingen de sista 36 åren (nu närmare 100 år; utg. anm.), kampa emot Gud. Det är icke redskapet, som I ringakten eller förhånen, utan Gud, som genom dessa varningar och förmaningar har talat till eder. - Test., Vol. 5, :p. 233-235.
2i) Grundsats efter grundsats trampades ned i stoftet, allt eftersom grupper efter grupper av Herrens arme förenade sig med fienden, och stam efter stam från fiendens led förenade sig med Guds folk, de, som hålla Guds bud. - Test., Vol. 8 ,p. 41.
2j) Lovad vare Gud, att icke alla komma att vaggas till sömns i en jordisk säkerhetsvagga. Det kommer att finnas trofasta, som kunna urskilja tidens, tecken. Medan ett stort antal av dem, som bekänna den närvarande sanningen, kommer att förneka sin tro genom sina gärningar, skall det finnas några, som komma att vara trogna intill änden. - Test., Vol. 5, p. 10.
2k) Men det, som ingiver mig fruktan, är det faktum, att de, som haft det största ljuset och de flesta privilegier, ha blivit besmittade av den rådande ogudaktigheten. Många, även bland sanningens bekännare, som kommit under inflytelsen av de orättfärdiga omkring dem, ha blivit kalla och likgiltiga samt rusa framåt på fördärvets väg. Det allmänna förakt, som kastas över sann gudsfruktan och helighet, leder dem, som icke ha en nära gemenskap. med Gud, att förlora sin aktning för hans lag. Om de efterlevde ljuset och av hjärtat lydde sanning, skulle denna lag synas mera kostlig, då den således föraktas och förkastas. Ju mer detta förakt för Guds lag gör sig gällande, desto klarare blir skillnaden mellean världen och dem som hålla lagen. Hos den ena klassen tilltager kärleken i samma mån som föraktet tilltager hos den andra klassen.
Den avgörande vändpunkten nalkas. De hastigt tilltagande händelserna visa, att Herrens hemsökelses tid är för handen. Ehuru Gud icke önskar syndarens död, skall han dock snarligen straffa de ogudaktiga. De, som vandra i ljuset, skola skönja teknen av den annalkande faran; men de böra därför icke obekymrade sitta stilla och vänta på det kommande fördärvet, tröstande sig själva med den tanken, att Gud skall ändå beskydda sitt folk på hemsökelsens dag. Långt därifrån. De böra besinna, att det är deras plikt att flitigt verka för andras frälsning, i tron skadande upp till Gud för hjälp. "Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft."
Gudaktighetens surdeg har icke helt och hållet förlorat dess kraft. - Test., Vol. 5, p. 209.
2l) Den omständigheten, att inga lärostrider förekomma och att allt är lugnt bland Guds folk utgör i och försög intet avgörande bevis för, att de stå fast vid den rätta läran. Det är snarare bevis för att de icke klart skilja mellan sanning och villfarelse. Om inga nya frågor uppkomma genom forskande i skriften, om inga meningsskiljaktligheter uppstå; varigenom människorna känna sig föranlåtna att själva forska i skriften för att vara säkra på att hava sanningen, så skall det nu såväl som i forna tider givas många, som hålla sig ti:p. traditionen och icke veta, vem de tjäna.
Det har visats mig, att många. som bekänna sig ha kunskap om den närvarande sanningen, icke veta, vad de tro. De förstå icke bevisen för sin tro. De uppskatta icke riktigt verket för den närvarande tiden. När prövningens tid kommer, skola till och med personer som nu predika för andra, då de noga pröva den ställning de själva intaga, finna många ting, för villa de icke kunna angiva någon tillfredsställande grund. Innan de blivit prövade, veta de intet om sin stora okunnighet. - Vittnesbörden, s. 64. - Dien. d. Evgl., s. 264. - Gospel Workers, p. 293.
2m) Om Guds folk känner sig lugnt och tillfreds med sin nuvarande kunskap, så kunna vi vara säkra på, att Herren skall taga sin ynnest från dem. Det är Hans vilja, att de alltjämt skola gå framåt och mottaga det alltmer till tagande ljuset, som lyser för dem.
Församlingens närvarande ställning misshagar Gud. Självförtroende har insmugit sig, vilket hindrar människorna att känna nodvändigheten av mera sanning och större ljus. Vi leva i en tid, då satan är i arbete till höger och till vänster, framför oss och bakom oss, och dock sova vi som ett folk, Gud vill att en röst skall höras, som väckar hans folk till handling. - Vittnesbörden: s. 66. Dien, d. Evgl j s. 266. Gospel Workers, p. 300.
2n) Det visades mig, att Israels dårskap i Samuels dagar skall upprepas bland Guds folk om det icke finnes större ödmjukhet, mindre självtillit och mer tillit till Herren. Israels Gud, alla folks Härskare. Endast då, när den gudomliga makten förenar sig med mänkliga ansträngningar, skall verket bestå provet. När människor icke längre stödja sig på människor eller på sina egna omdömen; utan sätta sin tillit Gud, skall detta, varje fall uppenbara sig genom en ödmjuk anda, genom mindre tal och mycket mer bön, genom försiktighet i alla deras planer och rörelser. Sådana man skola uppenbara, att de sätta sin tillit till Gud och äga Kristi sinnelag.
Åter och åter har det visats mig, att Guds folk icke kan vara säkert i dessa sista dagar, när det litar på människor och sätter kött till sin arm. Genom sanningens mäktiga sanningsförmåga ha de tagits ut från världen såsom ojämna stenar; som måste tillhuggas, göras jämna och poleras för den himmelska byggnaden. De måste tillhuggas av Profeterna genom tillrättavisning, varning, förmaning och råd, så att de kunna bliva lika den gudomliga förebilden. Detta är det arbete, som har anvists Hugsvalaren, för att förvandla hjärtat och karaktären, så att människorna skola vandra på Herrens väg. - Leben und Wirken, s. 369.
2o) Bland alla synder, som Gud skall straffa, äro inga förskräckligare; i hans åsyn än sådana, genom vilka andra uppmuntras att göra ont, Gud önskar, att hans tjänare skola bevisa sin trohet genom att oförskräckt tillrättavisa synden, huru smärtsamt uppdraget än må vara. De som ha blivit ärade med en gudomlig befattning, få icke vara svaga, eftergivna hycklare. De skola icke sträva efter självupphöjelse eller undvika obehagliga plikter, utan de skola utföra Guds verk med orubblig trohet. - Patr, och Prof" s. 339.
2p) Det kan hända, att man icke genom ett helt live strävaden återvinna vad man förlorat i ett enda ögonblick av frestelse eller tanklöst. - Patr. och Prof., s, 457.
2q) Herren visade sig för Bilem om natten och sade till honom: ”Om männen koma för att kolla dig, så stå upp och följ med dem! Men endast vad jag säger dig skall du göra,” (Engl, övers.) så vida lät Herren Bileam handla efter egen vilja, emedan han beslutat sig att göra det. Han önskade icke att uträtta Guds vilja, utan valde sin egen väg och bemödade sig sedan om att vinna Herrens samtycke därtill.
Det finns många tusen personer på denna tid, vilka gå tillväga på ett liknande sätt. De skulle icke finna det svårt att uppfatta sin plikt, om den stämde överens med deras böjelser. Den är tydligt framställd för dem i bibeln eller angiven genom omständigheter och förnuftet. Men emedan de önska framställningar strida mot deras önskningar och böjelser, så förkasta de dem ofta och drista sig att gå till Gud för att av honom bliva upplysta om sin plikt. De tyckas vara mycket samvetsgranna samt bedja länge och ivrigt om ljus. Men Gud låter icke gäcka sig. Han tillåter ofta dessa personer att handla efter sina egna önskningar och att utstå följderna därav. "Mitt folk hörde icke min röst . . . Då lät jag dem gå i deras hjärtas hårdhet. De vandrade efter sina egna, råd.” När man tydligt inser sin plikt, så må man icke drista sig att gå till Gud och bedja honom om att bliva befriad från den, utan man bör i stället med en ödmjuk och undergiven ande bedja om gudomlig styrka och vishet till att uppfylla den. : . . - Patr. och Prof., s. 474-475.
2r) Om de, som föregiva sig ha Guds lag, överträda dess föreskrifter, skilja de sig från Gud och kunna icke motstå sina fiender. - Patr. och Prof., s. 492.
2s) Gud fordrar nu, att hans folk skall vara lika mycket olikt världen i bruk, seder och grundsatser, som han fordom-fordrade, att Israel skulle vara. Om de troget följa hans ords lärdomar, skall en sådan skillnad finnas; det kan icke vara annorlunda. - Patr. och Prof., s. 493.
2t) Ljuset från himmelen bringar fördömelse- över alla, som vägra att vandra i det. När skrymtare tillrättavisas genom deras föredöme, vilka hata synden, bliva de satans verktyg samt plåga och förfölja de troende. "Alla de, som vilja leva gudligt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse." - Patr. och Pref., s. 662.
2u) Gud ser icke till arbetstiden längd, utan till villigheten och troheten i verket. I all vår tjänst fordrar hun ett fullständigt överlämnande av det egna jaget. Den minsta plikt, utförd i uppriktighet och självförgätenhet, är behagligare för honom än det största verk, i vilket det finnes något spår av själviskhet. Han ser efter, omgiva akt på Kristi Ande och huru stor likhet med Kristus vi uppenbara i gärning. Han ser mera på kärleken och troheten med vilken vi arbeta, än på, huru mycket vi utföra.
När sjäviskheten har dött och strävandet efter den förnämsta platsen är helt undanträngd, när hjärtat uppfylles av tacksamhet och kärleken slagit rot i livet, endast då bor Kristus i själen, och vi erkännas som Kristi medarbetare. - Dien. d. Evgl., s. 435-436.
2v) Vår Frälsare sänder sina budbärare med ett vittnesbörd till sitt folk. "Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och honom med mig." Upp. 3: 20. Men många vägra att taga emot honom. Den Helige Ande väntar på att få göre hjärtat ödmjukt och fogligt; men de vilja icke öppna dörren och låta Frälsaren komma in, av fruktan för att han kunde fordra något av dem. Därav kommer det sig att Jesus från Nasaret går förbi. Han längtar efter att giva dem sin nåds rika välsignelser, men de vägra att mottaga dem. Huru förskräckligt är det icke, att utesluta Kristus från hans eget tempel! Vilken förlust för församlingen. - Zeugn., bd. 2, s. 77-78. Test., Vol. 6, p. 262.
2x) Om människan hade tillåtelse att avvika från Herrens fordringar och uppställa en egen måttstock för sina plikter, så skulle en stor mängd olika lagar uppkomma för att tillfredsställa människornas olika tycken, och Herrens rättighet att regera bleve därigenom fråntagen honom. Själviskheten bleve då den högsta lagen, den mänskliga viljan bleve förhärskande, medan Guds heliga och upphöjda viljan - Guds kärlek till hans skapade väsen - bleve vanhedrad och föraktad. - Jesu bergspredikan, s. 67.
2y) När en människa hyser en dömande anda, är hon ej tillfredsställd med att blott utpeka, vad hon föreställer sig vara ett fel hos sin broder. Om hon ej på ett mildare sätt lyckas få honom att göra, vad hon tanker, att han bör göra, så söker hon tvinga honom därtill. Hon vill, så långt det står i hennes förmåga, tvinga andra till att handla i överensstämmelse med hennes egna idéer om vad som är rätt så handlade judarna på Kristi tid, och ända sedan dess har den kristna församlingen, närhelst hon förlorat Kristi kärlek, handlat rå samma sätt. När hon kände, att hon icke ägde kärlekens kraft, sökte hon tillägna sig statens makt för att där-igenom inskärpa sina dogmer och påtvinga folket sina stadgar. Häri finna vi hemligheten till uppkomsten av alla religionslagar, som någonsin kommit till, samt till all förföljelse, som ägt rum från Abels tid intill våra dagar.
Kristus tvingar icke människorna, utan han drager dem till sig genom sin kärlek. Det enda tvång, som Kristus gör bruk av: är kärlekens. Närhelst församlingen börja fika efter världslig makt, bevisar detta, att hon förlorat Kristi makt, den gudomliga kärlekens dragande kraft. - Jesu bergspr. s. 142-143.
2z) ”Herrens stora dag är nära, den är nära och mycket skyndsamt för handen", men var se vi den sanna advent andan? Vem bereder sig att bestå i den frestelsestund, som just förestår oss? Det folk, åt vilket Gud anförtrott de heliga, allvarliga och prövande sanningarna för denna tid, sover på sin post... Med vilken trohet teckna icke dessa ord församlingens närvarande tillstånd. - Vittnesb., s. 106.
2å) Jag såg, att det minsta uttryck av egenkärlek hos Guds folk, för vilket Jesus ej sparade sitt eget dyrbara liv, misshagade Gud storligen... Liksom Judas, som sålde sin Herre, skola sådana sälja goda principer och ett ädelt, givmilt sinnelag för en smula jordisk vinning. De skola alla avskiljas från Guds folk. -Adventbudsk, s. 339-340.
2ä) Jag såg, att orsaken, varför mina syner under sista tiden icke varit flera, är de ny att de icke blivit uppskattade av församlingen. Denna har nästan förlorat sitt andliga liv och sin tro; och förmaningar och varningar ha endast gjort föga intryck. - Vittnesb., s. 30